alla vackra bilder finns redan...

Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.

De vackra bilderna seglar

inte ouppnåeliga,

De seglar stilla,
Omgivande händer,

Andas in och andas ut,

Seglar genom,

Känner mogna viljan

Avvisandet

Mottagandet

Avvisandet

Av visandet
Visandet av

Det är då de egna bilderna tar över
Helvetet släpps löst
Stormarna viner
I himlen
Bland molnen
Lever redan
Alla vackra bilder

De väntar på fullföljandet.

Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.


Låt oss mer allmänt se orden;
Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.

Lyft blicken och se molnen segla, de seglar med vinden, de seglar lugnt och stilla. Hur ofta har du icke förundrats över deras lugn.
Vindarna kan ha stormat runt dig, ändock seglar de lugnt.
De skiftar karaktär, följer ljusvandringen.
Då och då skimrar de;
Det är i de stunderna de visar strålarna, drömstrålarna.
Drömsträngarna,
De visar tunna spindeltrådar pärlbeströdda med tårar, dessa tårar är förglömmandet av denna strängs klang.
Strängen har inte brustit,
Den leder in i hjärtat, tårarna vandrar in i hjärtat och väller fram.
Lyfter glömskan ur.
De vackra bilderna seglar stilla och de är inte ouppnåeliga, hur skall de kunna vara det, de är i, förenade med livet. De seglar helt stilla och de är omgivande händer vilka andas in och andas ut, de seglar igenom, ett sus en andefläkt smeker kinden, inom kinden.
Vad gör denna fläkt?
Drar den bara genom är den bara ett drag?
Nej – den avkänner om livet är moget.
Moget för nästa steg.
Den är bonden på åkern, han tar sädeskornet mellan fingrarna; doftar, känner, smular sönder, smakar_ är det tid?
Det är fruktodlaren,
Trädgårdsmästaren,
Alla avkänner de, lyssnar de, smakar de,
Varje levande väsen berättar sin historia genom framtiden.
Avvisandet – Mottagandet – finns inom varje levande väsen.
Dela så upp ordet: Avvisandet.
Av visandet Något visas för, av visandet lyfts stegen vidare, visandet av vägen leder vidare, ser du; ordet behöver inte vara negativt i bemärkelsen att något avvisas.
Förändringen eller snarare utvecklingen kan avvisas ty själen är icke redo.
Det blir negativt då avvisandet sker på grund av att väsendet vill frångå den egna livsvandringen.
Då Sinnesslöheten tar över, då det sunda sinnet blir osund lusta.
Livet blir en genvandring,
Det är då de egna bilderna tar över
Helvetet släpps löst
Stormarna viner
Men… Vi har ju sagt att inga straffdomar finns.
Detta är inte straffdomar, ser du detta måste ske för att sinnet skall vakna till rent sann sinnlighet.
Det stormar runt er men;
I himlen
Bland molnen
Lever redan
Alla vackra bilder
Detta är inte att ljusminnet eller de vackra bilderna seglar i en himmel ovanför eller bortom dig.
Denna himmel är inom dig; inom varje levande väsen ty Vi är alla ett.
De väntar på fullföljandet.
Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.

Med klänning vit vandrade hon i de snöhöljda händerna – de egna bilderna var borta, händerna/alltet var kristallklart rent totalt fyllt av tomhet och lyhörd tystnad.
Det utslagna hårets vågor smekte markernas vithet – tanken var befriad och levde med anden, själens rörelse strömmade liv.
Upp runt hennes pannoval lindades stjärnblommornas krets – i tystnaden talar stjärnornas ljus.
Ögonen klart blå var
Varma händers kärlek – Drömmarnas färger är rena höljande och ofärgade, strömmar kärlek, allt det dessa ögon ser och möter omfamnas av deras kärlek.
Fötternas bara valv kupades runt – stegen var smygande och kännande likt kupade händer runt fågelns kropp; flyg fågel flyg in i Solfaderns guld.
Vita vristerna skymtade – Liljans skålar doftade rena.
Silverbjällror klingade
Stilla – Månmodern förde stegen.
Hon vandrade
Vandrade
Svepande rörelse – genom insikten av att allt är ett och ett är inget och inget är allt i klart ljus.
Huden den vita skimrade rosens dagg – rosens dagg är följsamhetens kärlek.
Pärlor skimrande klara
Föll – den möttes av oseende ögon och hårda lismande händer.
Han följde spåren – i alla sagor följer någon spår av kiselstenar eller brödsmulor, det är vackert då det sker med vaket sinne. Då det sker ur sömngångarens begär blir det annorlunda; Det egna livets sorgsenhet gör att någon här söker passion utanför sitt själv.
Ser vemodet stå stilla vid källan – då denne har funnit åter kraften eller energin står vemodet kvar vid källan.
Såg henne böja sig nedöver – i ödmjukhet söker vemodssjälen se varför.
Mjukt vidrörde hon den mörka ytan – Kärlekens sorg öppnar vattenspegeln.
En viskande krusning – Vattenytan krusas då vindarna löser upp den och visar det sanna ljuset.
Källan strålade klar
Hon darrade
i vinden
Följde
Ådern – att se innebär inte alltid lätta steg, ändå sker vandringen ur kärlek till helhetens vilja.
Fann platsen
Vid den stora stenen stannade hon
Bäcken
ringlade sig runt
Fötterna smekte vattnet
Rötterna fann fäste
Den spröda stammen böjdes över
Det utslagna hårets vattenmantel böljade
Stjärnblommorna föll in
Tindrande skimrande blått
Händers kärlek
Silverbjällror klingade
Hennes fingrar smekte mjukt vattnets linjer
Leende stillhet
Var runt vemodet – hela denna strof visar följsamhetens väg.

Han såg henne
Såg vattnet sluta sig runt
Såg in i källans mörka rundel
Pupillen vidgades
Ur vattnet lyftes en doftande röd ros
Sakta öppnades rosens knopp
En tindrande droppe var i dess famn –
Denna strof förtäljer att han tillåts se in i hennes ögon. Han tillåts att vandra in i pupillen och får mottaga den röda rosen.
Han vaknade
Allt var tyst

Han fann inte spåren
Såg den blödande rosen vid sina fötter – ja detta väsen fick ta emot den röda rosen men förmådde icke lyfta sig ur den förborgade kroppstyngden eller jordsfärens bojor.
– Du rös vid dessa ord; det svarta hjärtat: det är väl förunderligt hur djupt inrotat dessa svarta skrämselbilder sitter.
Sophia vandrade i skapelsens famn så sköna var hennes steg, de tolv rosorna strömmade runt henne, hon bar Solen och Månen inom sig.
Hon glömdes och vandrade in i jordens eterhölje.
I grottan,
Hon vandrade i eoner av tid- gudomlig tid, hjärtat suckade sorg. Det svarta hjärtat bär alla möjligheter till liv inom. Hjärthänderna måste dock välja att tända ljuset.
Intill den dagen höres hennes suckar, så som mödrar gör i kärlek.
Detta svarta hjärta är alltså icke ett ondskans hjärta.
Bönerna stiger uppåt,
Livet återvänder, änglarna lever nu inom inte utom.
Alla dessa krafter vilka sades leva utanför lever nu inom och de krafter vilka levde innanför lever nu ”utanför”.
De vi talar om då Vi säger ”utanför” är alla dessa hjälpare; de vilka benämns småfolket och/eller elementarandar.
Nåväl,
Tårar faller genom de mänskliga ögonen,
Änglars ögon vattnar jorden, vattnar sorgen med rena klara droppar.
De en gång smutsade tecknen blir nu tvagade de strålar i guld och silver.
Solfadern och Månmodern talar och det spirande livet väcks.
Detta liv berättar om varande,
Detta liv måste mottagas eller avvisas.
Det lämnar dock aldrig.
Det är mycket enkelt att överföra in i en kärlekens saga eller dikt.
Du vet vilken Vi talar runt.
Denna bild är en kärlek är dessa tvenne själars kärlek,
Den visar också det vilket sker vid avvisandet.

Det svarta hjärtat lyftes ur
Lades i jorden
Vandrade i jordar
I himlar
Suckade suckan

Tårar föll ur
Änglars ögon
Vattnade svarta hjärtats sorg

Vattnade
Vattnade

Modern smekte dess blad
Tvagade tecknen rena
Silver och guld
Spinnes om varandra

Silver och guld
skriver
Om
Varande

Det röda hjärtats puls andades liv
Lades i hennes bröst
Hon dansade

Kärlek
Lyfte röda hjärtat ur bröstet

Lade det i hans händer
Han slöt ögonen runt
Dolde sig
Var
Sinnlig
Sinnlighet

Hans okänsliga händer
Lämnade livet

Hon föll samman

Det röda hjärtat lyftes ur
Lades i jorden
In i den grav varifrån hon kom
Hon andades stilla
Viskade
Upphör

Låt mig i graven vara
Dit ingen når
Ditin ingen
Ser

Låt mig
Nu
Endast drömma om det som är

Om det han inte förmår se

Blödande ligger rosen på stenhällen
Vid graven
Taggarna brinner
Bränner hål

Blödande ligger rosen vid hans fötter
Taggarna bränner hål.