natt efter natt tändes de tusende ljusen

Natt efter natt tänds de tusende ljusen,
Tändes för att lysa upp er väg,
Tändes över er,
Faller ned över er.
Se regndropparna,
Se pärlornas pärlor
Omsluta stjärnorna,
En efter en omslutes de av vattenhänderna,
Av Vattenväggen
Av den skira vattenslöjan,
Vatten är liv.
Varje stjärna bär ett ljusminne inom sig.
Förbunden är denna stjärna med var och en av er, av oss.
Nu lägges varsamma händer runt och ljuset vattnar jorden,
Vattnar jorden med ljusminnen.
Det spirande livet träder fram i ljus ur mörkret.
Hon skrider över markerna,
Upp ur havet,
Genom vindarna,
Överallt – över allt skimrar sannhetens liv.
Sannheten träder fram ur dessa händer,
Lyfts upp och in.
Ljusminnen vattnar jorden med liv till liv.
Så kupa edra händer och tag emot livets vatten.
Drick era själar fyllda med Sol och Måne och Stjärnors Ljus.
Gläd er sjung hjärtats jubelsånger.
Hon smeker var kind
Hon smeker var hjärta
Inifrån runt.
Känn hur hon bär era fötter i sina händer så bär hon ock var rot vart ljus in i värmens sfär,
Hon öppnar varsamt knopparna blad,
Se ljuset stråla fram ur Kronans hand.

Det var en gång ett högst levande väsen, det spelar egentligen ingen roll huruvida detta väsen är en människa eller ett djur, en sten eller en växt.
Det spelar ingen roll om detta väsen vandrar, flyger eller krälar, det spelar ingen roll vilken rörelsegestalt detta högaste levande väsen har.
Det är ett liv – ett liv vilket önskade liv.
För att ingen skall förbinda sig vid specifikt detta väsen, så väljer Vi att tala om Åsnan. Vår förhoppning är dock att detta väsens bön talar till er.
Varför väljer Vi att tala runt Åsnan,
Den har ett mycket säreget väsen, den är van att bära stora tyngder, bördor utan klagan.
Visst kan den skria i högan sky, men den gör det sällan.

Det var en gång ett högst levande väsen,
Det levde inom husets fyra väggar,
Boplatsen förändrades understundom för det mesta.
Ingen visste riktigt hur detta kom sig.
Detta väsen var så tvingat att ständigt vänja sig vid nya dofter, nya aningar och upplevelser överallt.

Det var en gång ett högst levande väsen, en Åsna var det visst.
Åsnan hade vackra goda milda ögon.
Åsnan var glad till livet,
Trippade egentligen aldrig med de där trippglada stegen.
Åsnan såg ofta på och vände sig till molnen.
Molnblommorna doftade så gott,
Fåglarnas vingar var så goda att följa,
Åsnan kände sig hemma där, välkommen.
Hon kände var rörelse inom sig, hon hörde allas röster.
Åsnan bodde inom stallets fyra väggar. Från utsidan såg allt väl ut, inget skilde sig från alla andra hus eller stall.
Bakom de slutna dörrarna var inte allt likadant, solstrålarna släpptes inte in.
Den lilla Åsnan fick bära, slita och släpa allehanda bördor, glömde mer och mer bort att den fanns.
Åsnan fick tidigt lära sig att åsidosätta sig själv eller snarare sitt själv.
Pälsen blev mer och mer luggsliten,
Stegen trippade väl utåt men inte med gladklanger.
Svansen den släpade ned efter marken.
Den lilla åsnan skriade aldrig högt i skyn, bar utan att veta mer och mer.

De mänskliga åren gick – Vi lämnar uppväxten och den negativa inlärningen.

Den negativa inlärningen gjorde ett sig själv; Åsnan var tvingad att skapa eller tillverka ett sig själv för att stå ut. Egentligen var det inte heller Åsnan vilken gjorde detta sig själv. Det är svårt att urskilja vad eller vilket som tillverkades av vem. Hur det nu var så var Åsnan tvingad att göra allt detta för att minska slagen eller hånen. Ty var gång Åsnan sökte le, trycktes den djupare ned.
Det märkliga var att djupt i sitt inre var Åsnan alltid sitt själv. Hon visade detta sitt själv inför de Den var trygg med, samt inför de vilka sökte Åsnan varma ögon. Detta visste de inte innanför stallets väggar.
Nu var det så att Åsnan kom till en annan ägare. Ägare är väl fel att säga; det går icke att äga ett levande väsen. Men för att göra bilden tydlig vill Vi här säga ägare.
Åsnan kom alltså till en ny ägare, detta då de gamla ägarna av ålder lämnat denna berättelse.

Den nye ägaren, hade goda händer, tvagade Åsnan ren och borstade bort allt damm.
Gav Åsnan rent klart vatten att dricka och näring vilken talade ljus inom Åsnan.
Åsnan sågs nu trippa med lättare och lättare steg.
Endag trippade gladtrippande dans runt stallet.
Stallet ja, den nye ägaren skurade stallet i monader och årsringar.
Ända ned till dess djup och grund,
Ända in i rötternas sfär,
Till stammarnas vägar.
Många var det vilka log kärlek då de hörde och fylldes med Åsnans gladtrippande dans.
Åsnan fann för en tid mod att känna glädje,
Det var en gång ett högst levande väsen, det spelar egentligen ingen roll huruvida detta väsen är en människa eller ett djur, en sten eller en växt.
Det spelar ingen roll om detta väsen vandrar, flyger eller krälar, det spelar ingen roll vilken rörelsegestalt detta högaste levande väsen har.
Det är ett liv – ett liv vilket önskade liv.


Varför förtäljer Vi nu detta?
Det var ett högst levande väsen vilket önskade liv.
Detta väsen åts av andra – åts intill den dag det inte orkade blomstra i sitt själv.
Först då dessa ätares steg hade tystnat steg allt fram i klart smärtljus.
Inte ens då förmådde detta väsen att känna vrede hat eller avsky.
Ty Åsnans väsen var och är kärlek.
Genom renande händer blomstrade Åsnan,
Åsnan lyftes ur smutsen.
Fortfarande är det ingen vilken anar eller kan inse vad denna Åsna levt med.
Ibland händer det att den snuddar vid de mötena vika kommit den till mötes.
Dessa möten och upplevelser får vindarna att frysande rulla ihop sig.

Nu säger ni säkert många;
Där ser ni – ni säger att det inte finns straffdomar och ondska.
Detta är ingen straffdom och det är inte heller en gåva i stunderna av detta vidriga och avskyvärda vilket drabbar så många Åsnor.
Det är dock icke straffdom och det är icke så att Vi icke vill förhindra.
Se dock stormvindarna;
De stannar då de öppnas.
Då en varaktig förändring skall ske – måste det egna självet träda in.
Vi har talat runt detta.
Vi lyfter fram denna berättelse för att visa att hur illa ett levande väsen än har bemötts överger aldrig det blomstrande livets ursprung dess väg.
Giv aldrig upp edert hopp till liv.
Vi sade se stormarna; det är icke de träd vilka bär viljan till sant liv vilka slits upp, det är de vilka strävar emot. Icke ens detta är straff ty det sanna livet lever vidare i jorden, de djupa rötterna är där.
Ja, stormarna viner och luften andas renande genom dalar och skogar, bergen sjunger från klippans grund.
Åsnan då,
Åsnorna,
Vi överger dem aldrig och de sår vilka har tillfogats dem är där, Vi helare dem med Vår kärlek vilken är allas er kärlek. Deras händer förblir blomstrande kärleksskålar ty deras hjärtan bär guld och deras munnar klingar silver.
Av plågan och lidandet har de lyfts deras händer är hjärthänder, nu bär de icke i utplånandet av sitt själv. Nu bär de i kretsen av helhetens allenarådande kärleks vilja.
Natt efter natt tänds de tusende ljusen,
Tändes för att lysa upp er väg,
Tändes över er,
Faller ned över er.
Se regndropparna,
Se pärlornas pärlor
Omsluta stjärnorna,
En efter en omslutes de av vattenhänderna,
Av Vattenväggen
Av den skira vattenslöjan,
Vatten är liv.
Varje stjärna bär ett ljusminne inom sig.
Förbunden är denna stjärna med var och en av er, av oss.
Nu lägges varsamma händer runt och ljuset vattnar jorden,
Vattnar jorden med ljusminnen.
Det spirande livet träder fram i ljus ur mörkret.
Hon skrider över markerna,
Upp ur havet,
Genom vindarna,
Överallt – över allt skimrar sannhetens liv.
Sannheten träder fram ur dessa händer,
Lyfts upp och in.
Ljusminnen vattnar jorden med liv till liv.
Så kupa edra händer och tag emot livets vatten.
Drick era själar fyllda med Sol och Måne och Stjärnors Ljus.
Gläd er sjung hjärtats jubelsånger.
Hon smeker var kind
Hon smeker var hjärta
Inifrån runt.
Känn hur hon bär era fötter i sina händer så bär hon ock var rot vart ljus in i värmens sfär,
Hon öppnar varsamt knopparna blad,
Se ljuset stråla fram ur Kronans hand.