Ibland har barn kommit till dig och sagt:
Jag har tråkigt.
Du har då lugnt och stilla, med mild stämma sagt: det är bra att ha tråkigt,
Tag tråkigt med dig,
Sätt er i ett hörn och ha tråkigt.
Barnet kanske såg undrande ut, antingen satte sig barnet och hade tråkigt med tråkig eller också skuttade barnet iväg och lekte. Ty ingen lade för stor vikt vid att barnet hade tråkigt och ingen tyckte synd om barnet. Därigenom befriades barnet från tråkighetskarusellens mara.
Barn är vana vid att få saker, händelser serverade i den tid ni lever inom.
Barnens fantasikrafter har utarmats.
Då du yttrade dessa ord, kanske föräldrar och omgivning höjde ytterligare på ögonbrynet.
De ifrågasatte ibland dessa ord ty det är pedagogens uppgift att sysselsätta, men det finns alltid en mening, eller en förklaring och då den fördes fram till ljus blev ögonbrynen leenden.
Aha – leenden – exakt samma leenden som barnet fick då ingen ”fastnade” i stunden av melankoli.
Vi har nu vandrat från stillhet, frid, mod, tillit, salighet till ro.
I salighetens ro sker något.
Människosinnet ser plötsligt alltet.
Beundrar alltet,
Beundrar i stillhet – i ro.
Beundrar allt det vilket sinnet tidigare ansåg vara fult, eller allt det vilket sinnet överhuvudtaget inte noterade eller varseblev.
Nu är allt detta skönhet,
Något vaknar inom människan.
Hon fylls med vilja att skapa,
Sund vilja till att i lyhördhet skapa.
Hon fylls med skapande skönhet,
Hon får inspirativt ljus.
Det är så att i ro når anden fram till själen med imaginativa bilder. Dessa gör själen rörlig och därigenom når inspirationens ljus fram i intuitiv klarhet till insikt i andeandning.
Se bilden du gav till en kvinna,
Du väljer en vacker kruka,
Ett frö planteras i jorden,
Du vattnar fröet och ser till krukan varje dag,
Det händer inget.
Vad gör du då?
Gräver du upp jorden för att titta om fröet växer?
Nej! Det gör du inte, det skulle skada fröet svårt.
Ett sådant irritationsgrävande eller icke tålamodsgrävande skulle skada fröets växtvilja eller processens fullföljande.
Du värnar om krukan och om fröet.
Tillsammans,
Skapar ni en relation,
Tillsammans växer ni.
En dag synes det ett knappnålshuvud i jorden.
Vad gör du?
Gräver du om jorden för att se om rötterna utvecklas väl? Eller i ordning?
Nej! Det gör du inte, det skulle nästintill döda plantans grodd.
Du fortsätter att värna om livet.
Du hälsar det varje dag och tillser dess behov,
Du tillser behoven utan att ta över,
Utan att kräva enorma motprestationer.
Detta är tämligen självklara ting ändå är det inte det.
Se den gravida modern, människomodern.,
Hon bär ett ”frö” inom sig,
Förr var barnet där i sin jordmån, den jordmån själen/själarna valt tillsammans.
Det ser inte ut så nu, i den mänskliga tiden.
Det är inte så att människan gräver upp fröet. Ändå är det nästintill likartat.
Allt för att se om älskogen har resulterat i en god vara, en frisk kvalitetsvara.
Barnet är nu i världen, barnet är det där knappnålshuvudet.
Och visst är det så att ni kontrollerar rötterna. Barnet skall uppvisa resultat och sedermera redan i småskolan skall diagnostiska prov avges.
Så är då jämförelsekarusellen igång.
Och det är så att detta kväver skaparförmågan, kväver fantasikraften och därmed viljan till liv.
Plantan vissnar sakta, även om den presterar goda resultat.
Barnet tvingas in i en vuxenform. Det horribla är att barnet tvingas in i exakt den vuxenform ut ur vilken den vuxne längtar ur eller bort från.
Det blir till en slags omedveten ”vendetta”.
Härifrån återvänder vi nu till orden:
Det är bra att du har det tråkigt…
Till viss del är detta bilden av fröet i jorden.
Fröet längtar upp till ljuset,
Det ljus det en gång var i.
Detta ljus håller fröet i handen genom vandringen upp ur jorden.
Upp ur jordfåran.
I det ljuset lever viljan till skapande liv i sann rörelse,
Till kärlek.
Jag har tråkigt.
Du har då lugnt och stilla, med mild stämma sagt: det är bra att ha tråkigt,
Tag tråkigt med dig,
Sätt er i ett hörn och ha tråkigt.
Barnet kanske såg undrande ut, antingen satte sig barnet och hade tråkigt med tråkig eller också skuttade barnet iväg och lekte. Ty ingen lade för stor vikt vid att barnet hade tråkigt och ingen tyckte synd om barnet. Därigenom befriades barnet från tråkighetskarusellens mara.
Barn är vana vid att få saker, händelser serverade i den tid ni lever inom.
Barnens fantasikrafter har utarmats.
Då du yttrade dessa ord, kanske föräldrar och omgivning höjde ytterligare på ögonbrynet.
De ifrågasatte ibland dessa ord ty det är pedagogens uppgift att sysselsätta, men det finns alltid en mening, eller en förklaring och då den fördes fram till ljus blev ögonbrynen leenden.
Aha – leenden – exakt samma leenden som barnet fick då ingen ”fastnade” i stunden av melankoli.
Vi har nu vandrat från stillhet, frid, mod, tillit, salighet till ro.
I salighetens ro sker något.
Människosinnet ser plötsligt alltet.
Beundrar alltet,
Beundrar i stillhet – i ro.
Beundrar allt det vilket sinnet tidigare ansåg vara fult, eller allt det vilket sinnet överhuvudtaget inte noterade eller varseblev.
Nu är allt detta skönhet,
Något vaknar inom människan.
Hon fylls med vilja att skapa,
Sund vilja till att i lyhördhet skapa.
Hon fylls med skapande skönhet,
Hon får inspirativt ljus.
Det är så att i ro når anden fram till själen med imaginativa bilder. Dessa gör själen rörlig och därigenom når inspirationens ljus fram i intuitiv klarhet till insikt i andeandning.
Se bilden du gav till en kvinna,
Du väljer en vacker kruka,
Ett frö planteras i jorden,
Du vattnar fröet och ser till krukan varje dag,
Det händer inget.
Vad gör du då?
Gräver du upp jorden för att titta om fröet växer?
Nej! Det gör du inte, det skulle skada fröet svårt.
Ett sådant irritationsgrävande eller icke tålamodsgrävande skulle skada fröets växtvilja eller processens fullföljande.
Du värnar om krukan och om fröet.
Tillsammans,
Skapar ni en relation,
Tillsammans växer ni.
En dag synes det ett knappnålshuvud i jorden.
Vad gör du?
Gräver du om jorden för att se om rötterna utvecklas väl? Eller i ordning?
Nej! Det gör du inte, det skulle nästintill döda plantans grodd.
Du fortsätter att värna om livet.
Du hälsar det varje dag och tillser dess behov,
Du tillser behoven utan att ta över,
Utan att kräva enorma motprestationer.
Detta är tämligen självklara ting ändå är det inte det.
Se den gravida modern, människomodern.,
Hon bär ett ”frö” inom sig,
Förr var barnet där i sin jordmån, den jordmån själen/själarna valt tillsammans.
Det ser inte ut så nu, i den mänskliga tiden.
Det är inte så att människan gräver upp fröet. Ändå är det nästintill likartat.
Allt för att se om älskogen har resulterat i en god vara, en frisk kvalitetsvara.
Barnet är nu i världen, barnet är det där knappnålshuvudet.
Och visst är det så att ni kontrollerar rötterna. Barnet skall uppvisa resultat och sedermera redan i småskolan skall diagnostiska prov avges.
Så är då jämförelsekarusellen igång.
Och det är så att detta kväver skaparförmågan, kväver fantasikraften och därmed viljan till liv.
Plantan vissnar sakta, även om den presterar goda resultat.
Barnet tvingas in i en vuxenform. Det horribla är att barnet tvingas in i exakt den vuxenform ut ur vilken den vuxne längtar ur eller bort från.
Det blir till en slags omedveten ”vendetta”.
Härifrån återvänder vi nu till orden:
Det är bra att du har det tråkigt…
Till viss del är detta bilden av fröet i jorden.
Fröet längtar upp till ljuset,
Det ljus det en gång var i.
Detta ljus håller fröet i handen genom vandringen upp ur jorden.
Upp ur jordfåran.
I det ljuset lever viljan till skapande liv i sann rörelse,
Till kärlek.
Vi vill åter upprepa:
Sårad – så- rad;
Bryt raden av såddar där ni tillåtit illagörande händer att skövla er jord – ert tempel.
Det är den största förlåtelsen.
Den förbereder ny jord.
Hon tillät;
Svartvingarna
lade sig över
Hjärtorden
dunkade blodstjärnor
Bak stängda locken
Hjärthänderna
smekte jämn rytm
Dunk
Dunk
Dunk
Hon andades stilla;
Luften
strömmade genom grottan
Floderna
steg upp
Smärtorkanen ven
blixtnedslag
Mörkerspricka
mörkersprickor rämnade
Röda stjärnor
Föll ned
I jord
Vattnades klarhet
Svartvingarna vände
Vit är hennes klädnad
Sårad – så- rad;
Bryt raden av såddar där ni tillåtit illagörande händer att skövla er jord – ert tempel.
Det är den största förlåtelsen.
Den förbereder ny jord.
Hon tillät;
Svartvingarna
lade sig över
Hjärtorden
dunkade blodstjärnor
Bak stängda locken
Hjärthänderna
smekte jämn rytm
Dunk
Dunk
Dunk
Hon andades stilla;
Luften
strömmade genom grottan
Floderna
steg upp
Smärtorkanen ven
blixtnedslag
Mörkerspricka
mörkersprickor rämnade
Röda stjärnor
Föll ned
I jord
Vattnades klarhet
Svartvingarna vände
Vit är hennes klädnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar