Snöblossande kinder
Solögon
Silverne ljus
klättra backe upp
åka kana ned
virvlande snöyra
färgspånsdansen träder runt
Pärlskratt kittlar trädens händer
Snölyktor skimrar i natten
armar och ben
inifrån och utlängtan
ut och in
in och ut och in
Snöänglar omfamnar
snöblossande kinder
Solögon
Silverne ljus
Somnar in i evighetens dröm
…
Dimman sveper om visar det uppenbara i ingenting
Ur dimmans händer stiger de
Gestalter fram
Långa böljande slöjor
Frostblommor
Linjära
Skålar lyftas
Ljusrummet höljer
Nattens morgonljus
*
Skogen andas stillhet
natthimlens diadem strålar
Strålar in i tidens rum
Dimma sveper om
visar det uppenbara i ingenting
Allt är stilla
Allt är ett
Helhet
Vindsus andas varsamt
dimman rörs sakta vid
Ur dimman stiger de
gestalter fram
De rör sig
stilla
strömmande vatten
vindsus
stilla brinnande eld
Sångerna genljuder ur ögonens skålar
Långa böljande slöjor
Mjölkvita tårar
Frostblommor
Skrudar markerna
De stannar i ring
Linjära
Skålar lyftas
Ljusrummet höljer nattens morgonljus
…
– Du har nu en stund sett på orden ovanför och söker se vilken av stroferna du skall ta bort – ta inte bort de är linjära.
Vi gav dig något med dig in i nattens vila: rumsliv och livsrum, vad är skillnaden? Finns det en skillnad? Kanske finns det fler skillnader?
Rumsliv är ett begränsat rum, ett hus har rum med dörrar eller övergångar. Dessa rum är så att säga slutna rum, de är mera bilden av det människan eftertraktar, nämligen att bli någon.
Det är att skärma av, omge sig med tryggheten av ett rum att ”gömma” sig i. Detta rum är eftersökandet att bli en/enskild.
Förr byggdes hus till närhet, det var avsikten med flerfamiljshus, nu görs dörrarna tjockare, de visar träd inte över min tröskel.
Rummen har blivit celler kringgärdande fängelsemurar med dött pålverk.
Detta säger inte emot det Vi tidigare sagt.
Det Vi vill visa är det vackra i det vilket en gång var stamgemenskapen,
Det Vi vill visa är att trots de egna rummen brydde man sig om.
Naturligtvis finns det ”avfällingar”.
Vad var det du sa: undantagen bekräftar regeln… det finns inga undantag i den bemärkelsen eller det finns undantag, då Vi talar om medmänsklighet, medliv finns det däremot inga regler emot. Det vill säga: det finns inga regler vilka leder bort från allomfattande kärlek, gemenskap.
Stipulerade regler väcker icke kärlek, de söker döda kärleken.
Livsrum är ett rum att andas i.
Att leva i,
Att lyssnande, kännande, seende leva.
Livsrummet är ett avgränsat rum och samtidigt ett rumsupplöst rum. Livsrummet är ett allomfattande rum.
Skogen andas stillhet det är skymning vilken vandrar in i nattfamnen, träden är där, du ser höga furor, dessa tilltalar dig av naturliga skäl. Natthimlen är en vid mantel av indigofärgat siden. Natthimlen bär ett strålande diadem.
Natthimlens skönhet är oändlig,
Hennes ansiktes hud är vitskimrande, ögonens strålar är diamanter fyllda med strömmande kärlek av ljus och av värme.
Detta ljus strålar in i tidens rum. Tidens rum är rummen gjorda av människan, tidsaspektens rum, den mänskliga tidsaspektens rum.
Dimman är ogenomtränglig inte hård, den är mera ett gråtöcken en gråzon. Du vet att den är fylld med färger, vi säger gråzon för att belysa upplevelsen eller känslan av.
Dimman faller ned över, slöjan läggs över brudens ansikte, dimman sveper om.
En mjuk hand sveper om, lindar barnens liv, barnet ligger lindat i vaggan.
Här är allt nu fördolt, det finns inga konturer eller avgränsningar, det seende ögat kan se och uppleva den böljande andningen, vet att i detta ”töcken” lever många liv tillsammans, en oändligt vacker färgväv är detta.
Dimman sveper om och visar det uppenbara i ingenting.
Visar klart och tydligt vad ingen och ingenting är.
Det är att vilja ingå i stamgemenskapen, att inte vilja ställa sig utanför.
I den acceptansen vilken är positivt livsbejakande råder inre stillhet. Det är mycket vackra ord: allt är stilla, allt är ett, en är helhet.
Varsamt andas vindarna, de känner inomlängtan: i kärlek bär alla en längtan att mötande se varandra; egentligen är det hela strofen, men dessa bilder är talande: Snölyktor skimrar i natten, armar och ben – här stannade du upp, du upplevde att det var fel att skriva ut och in ty du kände att rörelsen är en inifrån rörelse och så är det och mycket riktigt skrev du dit: inifrån och utlängtan: inifrån och utlängtan, ut och in, in och ut (samt):och in.
Snöänglar omfamnar snöblossande kinder,
Solögon
Silverne ljus
Somnar in i evighetens dröm.
I detta lever hela denna längtan och medvetenhet. Vinden andas nu varsamt för att inte frigöra alltför snabbt, det skulle göra alldeles för ont.
Ur dimmans händer ser du nu gestalter träda fram, en efter en träder de fram. Det är alla väsen inom helheten, de träder fram, visar sig genom sitt själv, De ser sig inte om, de uppenbara sig i enskildheter, i gestaltande liv. De rör sig med elementen i följsamma rörelser icke i tyngd.
Många gånger har du sagt att människan borde sjunga mer och här är det; sångerna är skapande ord där orden är befriade från, ledda bort från den mänskliga tanken. Dessa sånger är sfärernas sångljus och ögonen ser skönheten i skapande ljus. Ögonen talar genom hjärtat, genom sitt själv är människan, väsendet ett skapande väsen i gemenskapens andnings ljus.
Långa böljande slöjor, klädnaden är inte kvävande; du skrev något viktigt till någon:
Människan är stundtals - oftast en besynnerlig varelse - specifikt då hon inte förstår.Då fördömer hon, de vilka innehar "makt" inser inte att de sitter på sköra troner,Deras tron splittras lätt.
Det innefattar vad den kvävande klädnaden är, den klädnaden leder bort från empatisk förståelse.
Denna klädnad är det kalla berget, klippan förutan inre liv, nåväl det finns inre liv. Ty ur det inre stiger tårarna mjölkvita, skimrande opaler lyfts upp, spann efter spann lyfter den urgamla visdomens vishet, vattnet klarnas.
Blommande liv skrudar markerna, frostblommorna är den renade tanken, den har nu blivit samspråkandes med den gudomliga tanken. Den strör pärlor, pärlskratt in i ängens blomstrande famn.
Du ser dem – du vet vilka de är ställa sig i ring och de lyfter sina vackra händer.
Vi gav dig ett vackert ord;
Linjära – du undrade över vad det hade med detta att göra, för en stund vände du ordet började skriva ära – Ära.
Du ville skriva: Ära vare linjen - du tog bort det.
Det var och är en vacker bild. Ty då du ser stjärnan ser du linjer, vi sade också följ stavens linje. Linjen är den gudomliga linjen och många strålar strålar från en kropp… det skrev du: tusende strålar och så är det.
Dessa strålar är krafter och i denna ring möts dessa krafter, du slog upp ordet och fann Vektor – vektorrum, det är en tämligen bra bild av livsrum.
Ljusrummet höljer nattens morgonljus – dessa ord talar genom sitt själv.
Visst är de oändligt vackra dotter.
Nu skall Vi söka vägen fram till de ord du tycker är svåra att se eller snarare att beskriva.
Det du såg var skogstjärnen, dess mörka yta, den var isbelagd med svart is.
Vi sade;
Ytan spricker och du faller ned.
Du befann dig inom skogstjärnens famn,
Den var likt ett rör, inte svart mera indigofärgat.
Långt fram eller ned såg du ett vitt ljus.
Du föll genom och trodde att det var över men färden fortsatte och det upprepades tre gånger.
Du åkte kana för det var inte ett virvlande ändå var det snö, virvlande snö; färgspån.
Snöblossande kinder, Solögon, Silverne ljus,
klättra backe upp, åka kana ned, virvlande snöyra, färgspånsdansen träder runt.
För att överhuvudtaget kunna lyfta upp opalerna, de mjölkvita tårarna måste detta ske.
Det är så att det klättras i backar, du har alltid klättrat, tagit dig upp, hur mycket slagen än har haglat över dig. Du är vår älskade dotter och Vi vill ditt liv. Kinderna blir mycket bleka av att ständigt föra en kamp.
Låt oss här se den stora bilden;
Det mänskliga livet består ofta i att klättra uppför karriärsbackar, oftast blir det att åka kana ned. Den karriären är större än den vedertagna karriären.
Den karriären heter att finna sitt själv. Det är att åka kana nedför in i.
Den resan kan endast ske genom bejakelsen, det låter kanske överdrivet med pärlskratt. Vem kan skratta hela tiden, det är inte det Vi säger; det Vi säger är: bejaka er livsvandring med glädje, fördöm inte edra steg, se deras pärlljus.
Det virvlar många bilder, virvlande snö innehåller många färger, möt dem med den vita känslan, tanken och upplevelse. En del av dessa spån är stickande och vassa, så är det. De minner om svåra stunder, då dessa stunder möts av pärljus får de era kinder att blossa.
Snöblossande kinder är vackra.
Det Vi säger är;
Låt dig falla,
Falla in i,
Det är att upplösa formen till gestaltande liv,
Detta är innebörden av livsrum.
Svarta höga stod de med böljande kåpor runtom
Vindarna susade smekande stilla
Sånger ur deras hjärtan
I händerna höll de skimrande vita lågor
Tindrande
Gnistrande ljus
Rötterna omfamnade marken
De omfamnade vattnets nu svarta yta
Täckt med svart is.
Sakta steg ljuset in i
Hon stiger fram med böljande vida mantlar
Mjukt indigofärgat sidenljus faller ned över markerna
Hon ler stilla med silverskimrande hud
Hon lyfter måndiademet av strör pärlorna över marken
Sträcker fram handen
Säger
Kom.
Kvinnan möter hennes hand
Väntar stilla
Månmodern håller ut sin mantel
Säger
Åk.
Kvinnan sätter sig och åker ned
In i silversjön
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden, bidar längtan.
Hör sjöns röst; stig åter ned
Hon svarar
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden, bidar väntan.
Hör sjöns röst; stig åter ned
Hon svarar
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden,
Där lyfter hon skålen
Viskar in i vinden
Drick min älskade
Drick ljus.
…
Guldögon kan inte stråla förutan renade klanger,
Ljus
Silverljus,
Vita slöjor omfamnas av svarta,
Indigomantelns insida är vit,
Båda bär möjligheter inom.
Det icke renade sinnet kan icke, förmår icke möta Solens ögon.
Guldögonen är solbelysta öppnade ögon.
Ljus,
Silverljus,
Mörkrets och Ljusets förening, se hur vackert de omfamnar varandra.
Kvinnan och Mannen – Mannen och Kvinnan.
Allt detta visste de gamla folken – De Visa.
Se stenarna stå i ring,
Se dimman svepa om,
Silverslöjor var det vilka svepte om och öppnade kristallsångerna. Det finns inga renare ljud, helande sånger, renande sånger,
Ljus,
Silverljus,
Kristaller,
Midsommar – Vintersommar.
I midsommarens famn föll regnets droppar, vandrade strömmade i markernas sköte.
Djupt inne,
I midvinternatten sjunger änglarna
Hälsar barnet
Se vattendroppens rena klarhet,
Se tankens renade klarhet.
Kärleken strömmar liv.
Solögon
Silverne ljus
klättra backe upp
åka kana ned
virvlande snöyra
färgspånsdansen träder runt
Pärlskratt kittlar trädens händer
Snölyktor skimrar i natten
armar och ben
inifrån och utlängtan
ut och in
in och ut och in
Snöänglar omfamnar
snöblossande kinder
Solögon
Silverne ljus
Somnar in i evighetens dröm
…
Dimman sveper om visar det uppenbara i ingenting
Ur dimmans händer stiger de
Gestalter fram
Långa böljande slöjor
Frostblommor
Linjära
Skålar lyftas
Ljusrummet höljer
Nattens morgonljus
*
Skogen andas stillhet
natthimlens diadem strålar
Strålar in i tidens rum
Dimma sveper om
visar det uppenbara i ingenting
Allt är stilla
Allt är ett
Helhet
Vindsus andas varsamt
dimman rörs sakta vid
Ur dimman stiger de
gestalter fram
De rör sig
stilla
strömmande vatten
vindsus
stilla brinnande eld
Sångerna genljuder ur ögonens skålar
Långa böljande slöjor
Mjölkvita tårar
Frostblommor
Skrudar markerna
De stannar i ring
Linjära
Skålar lyftas
Ljusrummet höljer nattens morgonljus
…
– Du har nu en stund sett på orden ovanför och söker se vilken av stroferna du skall ta bort – ta inte bort de är linjära.
Vi gav dig något med dig in i nattens vila: rumsliv och livsrum, vad är skillnaden? Finns det en skillnad? Kanske finns det fler skillnader?
Rumsliv är ett begränsat rum, ett hus har rum med dörrar eller övergångar. Dessa rum är så att säga slutna rum, de är mera bilden av det människan eftertraktar, nämligen att bli någon.
Det är att skärma av, omge sig med tryggheten av ett rum att ”gömma” sig i. Detta rum är eftersökandet att bli en/enskild.
Förr byggdes hus till närhet, det var avsikten med flerfamiljshus, nu görs dörrarna tjockare, de visar träd inte över min tröskel.
Rummen har blivit celler kringgärdande fängelsemurar med dött pålverk.
Detta säger inte emot det Vi tidigare sagt.
Det Vi vill visa är det vackra i det vilket en gång var stamgemenskapen,
Det Vi vill visa är att trots de egna rummen brydde man sig om.
Naturligtvis finns det ”avfällingar”.
Vad var det du sa: undantagen bekräftar regeln… det finns inga undantag i den bemärkelsen eller det finns undantag, då Vi talar om medmänsklighet, medliv finns det däremot inga regler emot. Det vill säga: det finns inga regler vilka leder bort från allomfattande kärlek, gemenskap.
Stipulerade regler väcker icke kärlek, de söker döda kärleken.
Livsrum är ett rum att andas i.
Att leva i,
Att lyssnande, kännande, seende leva.
Livsrummet är ett avgränsat rum och samtidigt ett rumsupplöst rum. Livsrummet är ett allomfattande rum.
Skogen andas stillhet det är skymning vilken vandrar in i nattfamnen, träden är där, du ser höga furor, dessa tilltalar dig av naturliga skäl. Natthimlen är en vid mantel av indigofärgat siden. Natthimlen bär ett strålande diadem.
Natthimlens skönhet är oändlig,
Hennes ansiktes hud är vitskimrande, ögonens strålar är diamanter fyllda med strömmande kärlek av ljus och av värme.
Detta ljus strålar in i tidens rum. Tidens rum är rummen gjorda av människan, tidsaspektens rum, den mänskliga tidsaspektens rum.
Dimman är ogenomtränglig inte hård, den är mera ett gråtöcken en gråzon. Du vet att den är fylld med färger, vi säger gråzon för att belysa upplevelsen eller känslan av.
Dimman faller ned över, slöjan läggs över brudens ansikte, dimman sveper om.
En mjuk hand sveper om, lindar barnens liv, barnet ligger lindat i vaggan.
Här är allt nu fördolt, det finns inga konturer eller avgränsningar, det seende ögat kan se och uppleva den böljande andningen, vet att i detta ”töcken” lever många liv tillsammans, en oändligt vacker färgväv är detta.
Dimman sveper om och visar det uppenbara i ingenting.
Visar klart och tydligt vad ingen och ingenting är.
Det är att vilja ingå i stamgemenskapen, att inte vilja ställa sig utanför.
I den acceptansen vilken är positivt livsbejakande råder inre stillhet. Det är mycket vackra ord: allt är stilla, allt är ett, en är helhet.
Varsamt andas vindarna, de känner inomlängtan: i kärlek bär alla en längtan att mötande se varandra; egentligen är det hela strofen, men dessa bilder är talande: Snölyktor skimrar i natten, armar och ben – här stannade du upp, du upplevde att det var fel att skriva ut och in ty du kände att rörelsen är en inifrån rörelse och så är det och mycket riktigt skrev du dit: inifrån och utlängtan: inifrån och utlängtan, ut och in, in och ut (samt):och in.
Snöänglar omfamnar snöblossande kinder,
Solögon
Silverne ljus
Somnar in i evighetens dröm.
I detta lever hela denna längtan och medvetenhet. Vinden andas nu varsamt för att inte frigöra alltför snabbt, det skulle göra alldeles för ont.
Ur dimmans händer ser du nu gestalter träda fram, en efter en träder de fram. Det är alla väsen inom helheten, de träder fram, visar sig genom sitt själv, De ser sig inte om, de uppenbara sig i enskildheter, i gestaltande liv. De rör sig med elementen i följsamma rörelser icke i tyngd.
Många gånger har du sagt att människan borde sjunga mer och här är det; sångerna är skapande ord där orden är befriade från, ledda bort från den mänskliga tanken. Dessa sånger är sfärernas sångljus och ögonen ser skönheten i skapande ljus. Ögonen talar genom hjärtat, genom sitt själv är människan, väsendet ett skapande väsen i gemenskapens andnings ljus.
Långa böljande slöjor, klädnaden är inte kvävande; du skrev något viktigt till någon:
Människan är stundtals - oftast en besynnerlig varelse - specifikt då hon inte förstår.Då fördömer hon, de vilka innehar "makt" inser inte att de sitter på sköra troner,Deras tron splittras lätt.
Det innefattar vad den kvävande klädnaden är, den klädnaden leder bort från empatisk förståelse.
Denna klädnad är det kalla berget, klippan förutan inre liv, nåväl det finns inre liv. Ty ur det inre stiger tårarna mjölkvita, skimrande opaler lyfts upp, spann efter spann lyfter den urgamla visdomens vishet, vattnet klarnas.
Blommande liv skrudar markerna, frostblommorna är den renade tanken, den har nu blivit samspråkandes med den gudomliga tanken. Den strör pärlor, pärlskratt in i ängens blomstrande famn.
Du ser dem – du vet vilka de är ställa sig i ring och de lyfter sina vackra händer.
Vi gav dig ett vackert ord;
Linjära – du undrade över vad det hade med detta att göra, för en stund vände du ordet började skriva ära – Ära.
Du ville skriva: Ära vare linjen - du tog bort det.
Det var och är en vacker bild. Ty då du ser stjärnan ser du linjer, vi sade också följ stavens linje. Linjen är den gudomliga linjen och många strålar strålar från en kropp… det skrev du: tusende strålar och så är det.
Dessa strålar är krafter och i denna ring möts dessa krafter, du slog upp ordet och fann Vektor – vektorrum, det är en tämligen bra bild av livsrum.
Ljusrummet höljer nattens morgonljus – dessa ord talar genom sitt själv.
Visst är de oändligt vackra dotter.
Nu skall Vi söka vägen fram till de ord du tycker är svåra att se eller snarare att beskriva.
Det du såg var skogstjärnen, dess mörka yta, den var isbelagd med svart is.
Vi sade;
Ytan spricker och du faller ned.
Du befann dig inom skogstjärnens famn,
Den var likt ett rör, inte svart mera indigofärgat.
Långt fram eller ned såg du ett vitt ljus.
Du föll genom och trodde att det var över men färden fortsatte och det upprepades tre gånger.
Du åkte kana för det var inte ett virvlande ändå var det snö, virvlande snö; färgspån.
Snöblossande kinder, Solögon, Silverne ljus,
klättra backe upp, åka kana ned, virvlande snöyra, färgspånsdansen träder runt.
För att överhuvudtaget kunna lyfta upp opalerna, de mjölkvita tårarna måste detta ske.
Det är så att det klättras i backar, du har alltid klättrat, tagit dig upp, hur mycket slagen än har haglat över dig. Du är vår älskade dotter och Vi vill ditt liv. Kinderna blir mycket bleka av att ständigt föra en kamp.
Låt oss här se den stora bilden;
Det mänskliga livet består ofta i att klättra uppför karriärsbackar, oftast blir det att åka kana ned. Den karriären är större än den vedertagna karriären.
Den karriären heter att finna sitt själv. Det är att åka kana nedför in i.
Den resan kan endast ske genom bejakelsen, det låter kanske överdrivet med pärlskratt. Vem kan skratta hela tiden, det är inte det Vi säger; det Vi säger är: bejaka er livsvandring med glädje, fördöm inte edra steg, se deras pärlljus.
Det virvlar många bilder, virvlande snö innehåller många färger, möt dem med den vita känslan, tanken och upplevelse. En del av dessa spån är stickande och vassa, så är det. De minner om svåra stunder, då dessa stunder möts av pärljus får de era kinder att blossa.
Snöblossande kinder är vackra.
Det Vi säger är;
Låt dig falla,
Falla in i,
Det är att upplösa formen till gestaltande liv,
Detta är innebörden av livsrum.
Svarta höga stod de med böljande kåpor runtom
Vindarna susade smekande stilla
Sånger ur deras hjärtan
I händerna höll de skimrande vita lågor
Tindrande
Gnistrande ljus
Rötterna omfamnade marken
De omfamnade vattnets nu svarta yta
Täckt med svart is.
Sakta steg ljuset in i
Hon stiger fram med böljande vida mantlar
Mjukt indigofärgat sidenljus faller ned över markerna
Hon ler stilla med silverskimrande hud
Hon lyfter måndiademet av strör pärlorna över marken
Sträcker fram handen
Säger
Kom.
Kvinnan möter hennes hand
Väntar stilla
Månmodern håller ut sin mantel
Säger
Åk.
Kvinnan sätter sig och åker ned
In i silversjön
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden, bidar längtan.
Hör sjöns röst; stig åter ned
Hon svarar
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden, bidar väntan.
Hör sjöns röst; stig åter ned
Hon svarar
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden,
Där lyfter hon skålen
Viskar in i vinden
Drick min älskade
Drick ljus.
…
Guldögon kan inte stråla förutan renade klanger,
Ljus
Silverljus,
Vita slöjor omfamnas av svarta,
Indigomantelns insida är vit,
Båda bär möjligheter inom.
Det icke renade sinnet kan icke, förmår icke möta Solens ögon.
Guldögonen är solbelysta öppnade ögon.
Ljus,
Silverljus,
Mörkrets och Ljusets förening, se hur vackert de omfamnar varandra.
Kvinnan och Mannen – Mannen och Kvinnan.
Allt detta visste de gamla folken – De Visa.
Se stenarna stå i ring,
Se dimman svepa om,
Silverslöjor var det vilka svepte om och öppnade kristallsångerna. Det finns inga renare ljud, helande sånger, renande sånger,
Ljus,
Silverljus,
Kristaller,
Midsommar – Vintersommar.
I midsommarens famn föll regnets droppar, vandrade strömmade i markernas sköte.
Djupt inne,
I midvinternatten sjunger änglarna
Hälsar barnet
Se vattendroppens rena klarhet,
Se tankens renade klarhet.
Kärleken strömmar liv.