och vad spelar det för roll vem jag är
sakta strömmar jag bort
seglar jag bort
in i
obefintlighet
och vad spelar det för roll vem jag är
det enda viktiga är att jag inte gör illa
att jag inte väcker anstöt
att jag ej viker från min sida
det är punkter i livet
vilka öppnas
öppnas för att vi skall se
se det overkliga i det verkliga
det verkliga i det overkliga
dessa punkter
kan liknas vid
en nöt
hasselnöten
det hårda skalet
samt innanmätet
du behöver ej knäcka nöten
nöten öppnas av sitt själv
det finns punkter
stjärnpunkter
dessa stjärnpunkter är vackra
nej - vi vet inte allt ändå vet vi vetande
dessa stjärnpunkter är till detta öppnade seende, en slags molnsprickor
ändå är ej molnen ovan oss vi är i molnen, molnen är i oss
ja barnen förtäljer oss och vi är barn- våra ögon har skrubbats med ...
finner ej ord - skulle kunna säga sand vassa stenar, men hur skall jag kunna - hur smutsa dessa livs skönhet – stenar är liv
det sägs hudlöshet fungerar inte - jag har alltid varit hudlös- har försökt lägga pansarhud runt
med diverse oljor ylle siden - övningar
så har jag konstaterat - jag är hudlös
och vad spelar det för roll vem jag är
jag blir alltmer osynlig i denna min mänskligtillvaro
och kanske är det bäst så till allas bästa
att jag förblir en röst i orden
i målningarna
jag har märkt att i det jag nedtecknat orden har jag släppt dem
de flyter in i månfloden
flyger ur
trädet
de är ej längre i min hand
så är min önskan leva livet
i närhet
med en
hand
denna dag
en solskål av kristall av koppar av mässing den klangvärld du har behov av
skålen är i blåskimrande himlars hav
i himlar segla grå
grå säger
varför andas ni mitt namn så tungt
jag har alla färger
i solskål
andas grå blad
blomblad
vilandes i vit bädd
och bädden strålar vida
jag ser molnen allt utanför mig, skriver molnen vara dem samt dessa
vi har givits den möjligheten, detta för att se våra själslandskap
dyster herr tyster
dyster sade
jag är inte dyster
i mina händer har jag alla fäger
djupnade
skulle jag välan säga
dyster är mitt namn
jag är del i lyckan
lever i fantasias namn
och brasan öppnade bladen
gnistorna
kanske var de
stjärnstoff
hur det nu är
så lyfte herr dyster pennan
lade den i tysters mun
så gavs arket
lyster
du rör vid
du berör
dina fingrar bär änglaljus
dina fingrar är den vita bädden grå vilar i
och dessa fingrar är änglarörelse
hjärtrörelse
....tystnaden
samtalen vilka bara upphör
tystnar
den tystnaden gör ont och jag upplever att det vilket gör ont
är att uppleva hur den vilken tystnar drar sig in i vrån...ser en hukande gestalt inför ett slag
den fyllda vackra tystnaden är så vacker att vara i
tystnande är min värld
sköljer mitt ansikte i månmoders ögon
trädet
hon
vet
min mänskligtillvaro
här kan jag drömma alla vackra stunder
utan att skada utan att tillfoga harm
harm
harma
harmas
hur kan dessa, detta ord andas så varmt kanske ligger det nära famn, nära hamn
kanske är det att sätta sig i åskådan, se ovädret nalkas, uppleva ovädret
följa det i insiktsljus ty hur många gånger har du sett skönheten i efterförloppet av oväder
hur droppar
regndroppar faller
och du kan höra klangen
i denna solskål
soldroppar
smickra
du smickrar mig
smickrar mitt sinne
smycka mitt sinne
vad är detta smickra
du strör guldstoff i mina ögon
du gör mig levande
och
är smickra
en dimridå
en pålagd mask
en skenmanöver
sken man över
smicker ses ofta vara negativt
smicker i sin verkligbörd
är
guldstoff
regnbågsopalljus
du smickrar mig
smickrar mitt sinne
smycka mitt sinne
och i allt detta undrar jag huruvida det förutsägbara existerar
finns förutsägbar i mötet med människor
med levande väsen
har du ej byggt en vall
en barriär genom att säga dig veta vad den du möter eller tilltalar skall säga
har du
är det inte du vilken då redan tänkt ut det svar vilket skall komma
förutsägbar
finns det
kan ett levande väsen vara förutsägbart
det oskolade sinnet medvetandet är ej förutsägbart
det skolade medvetandet är till viss del förutsägbart
ta detta dock icke som en självklarhet
möjligen som en klarhet med sig själv
noggranna studier av skeenden kan förutsäga
dock icke fastlåsa
solfingrar rör vid dina linser
var vaken i vilka fingrar detta är
sol leker i mina ögon
nattens svärtade dimma sjunker
daggens droppar
sträckes
tar
emot
varsamt tömmer de dimmans flagor
förr läste de i vätskorna varur sjukdomen steg, det finns de vilka gör det fort far ande, fort löp ande till närvarojus, detta fort är ej hasta det är mera ett slags fort, vad säger du och ser ett militäriskt fort med pålar med svassa spetsar och allt det vilket var dessa fort, bortser du från krig samt skövling är detta fort tämligen vackert, värna om – lev med ditt hjärta och visst var det fantastiskt att smedjan stod i mitten
det är ju även så att vid sjukdom behövs det ofta andens bistånd och ofta behövs detta bistånd fort, dock ej hastande eller i brådskande, mer liknande molnens segling, grå i den vita bädden vilken säger; se mig djupt in i ögonen samt förlös mig
sjukdom är ju svårighet
är ju konflikt
feberheta sinnen rasar
över kant
blossanderöda är kinder
ack jag når ej stickan till ljus
mörkret ber mig tända stjärnljusen
denna tunga kamp mot mörker
var är du sticka
var är du ljus
i väster synes eldröda vingar
ja, det sägs att rött framträder då ljus behöver nå oss efter en tung kamp
och kanske är det så
jag säger kanske det röda stiger av att vi släpper kampen
av att vi tillåter inre vara den vilken leder oss
kanske är det insikten av att kampen ej leder ur
mörkret ler
säger
så är det jag kan ej bli starkare än ljuset
och så är det ty vi respekterar varandra
vi har en gång kämpat mot
vi såg alla stängda vägar
därför sluter jag ljuset i min famn så ljuset får vila
därför tänder ljuset mig så jag får vila
det är i den stunden jag vänder mig till barnet
jag frågar dig varför är tisdag den andra klangen
varför är tisdag mars dag
så frågade jag barnet
ser du eldens glöd
hur den andas
eld, eld var stilla en stund i morgonvinden
så säger fader sol
mars far vidare
jag ser dem bråka så hår och tussar ryker
om någonting vilket inte är någon och inte
de stångar sina pannor
så tankarna virvlar
jag har konflikter att lösa
älskade fader du vet
ja jag vet och jag vet
varför du är så svår att få fatt i
jupiter och saturnus
framom och bakom når jag lättare i morgonstundens samtalan
du har levt alla dessa konflikter
övervunnit svårigheter
det har givit dig omdömen
ej färgade
och du står vid städet och hamrar
hamrar ditt hjärtas sigill med klara linjer
var gång de söker sudda ut linjerna
och var gång glöden slocknar blåser du din andedräkt däri
så ser du på nytt
löser knutarna i eldbladens strävan
vilken blev konflikt
jag hör dem ropa
mars läromästare
mästare
grå
visa mig ditt röda
ser du eldens glöd hur den andas avkännande varje luftström
är denne mars en krigaresjäl
så avbildas mars
är denne mars en krigaresjäl och i så fall vilket slag av krigare
det är en värnare av ljusets klang
låt oss säga
du badade i floden
du hade ett sår
såret syntes knappt – ett knappnålshuvudsår
ett grums fästade vid
såret började ömma samt rodna
mars
är dig
är allt behjälpligt i värnandeljus
ve t väl ej varför jag ”fastnade” i mars
troligen har mars en stor innebördroll i allt det vilket sker
mars är ju järnets planet och det är detta vilket sker i september – meteorjärns regn
vilket styrker vårt blod – det blod är
ord jag mött bilder steg fram och detta är ett försök ”binda” det jag ser samman
jag säger genom att bilda våra individuella omdömen
helt fria från personliga åsikter
de personliga åsikterna är ju ofta pålagringar
vi blir samt är gisslade
gisslan
hjärtvingarna sträckes ut samt omfamnar oss
smeker sakta av
gisslet
ja, jag ser bilden av
fritagen gisslan
detta skeende är att ”tränga” in i helheten
ty i denna kamp – konflikt
stiger en slags värme
åter ser jag bilden av smedjan och jag hör hamrandet
ser hur svetten stiger fram
hettan stiger
ja, det stiger en slags värme vilken är förtroende för medvarande
en empatisk glöd vilken håller glöden i liv
detta är en slags helandeprocess där all söndring överbryggs
med ens förs jag till grekland
se filosoferna
argumentationen
samt togorna
togorna ser jag bli kokonger
argumentationen är ofta het
konfliktartad
för att hålla dig samman lindas togan
i kokongen är du
så
i det du är redo flyger du ut
rör ej mina cirklar
så sade han
varför
han ritade cirklar
jag ser dem – cirklarna stiga i varandra
därigenom blir en cirkel
den cirkeln
livets cirkel
delarna förenas
flyter samman till ett
jag kan se mars vara den stridande delen i oss, en del vi kanske inte alltid vill erkänna
i och med att jag skriver det ser jag bilden av zodiakens rörelse
ser johannes/örnen högst upp
zodiaken rör sig
örnen ”jordfästs”
ordet
i begynnelsen
skorpionen är överst
vad är skorpionen
tanken varandes enväldig härskare
jag ser med ens detta så klart – tack mars
detta gift skorpionens har vi i oss, det blir gift genom att vi ej erkänner den sidan av oss. att den finns i oss. genom att det omedvetna sinnet verkar är vi icke förutsägbara sade jag och därigenom är vi giftiga, skolar vi oss, släpper kampen samt ser ”även” dessa sidor i oss omvandlas skorpionens gift till vad – till helandekraft till hjärttanke till örnen stiger skorpionen – i begynnelsen är ordet så sade han. mars – hur kan jag se mars i detta – mars har levt svårigheterna har kämpat
sett solen gå i mörker samt upptänt solen i sitt bröst
därigenom kan mars verka in i människo
livsgärningens tillvaro
varsamt manar mars oss att bilda oss
skola oss
bilda egna omdömen
ofärgade
detta skyddar oss mot profanering
och eken är ett vackert träd
se huru eken breder ut sina armar
här är min plats
här växer jag
jag slår rot i djupen och reser mig i höjderna
röd ek är mars träd
och jag finner det fantastiskt att se inom mig ekens växtförlopp
eken håller kvar bladen ända tills de nya kommer
eken är givmild
är fylld
med gåvor
till fåglar
till småinsekter
till
till
det rena hjärtat
moder
gudinna
i himlar och jorden
innerlighet
växer ur ditt bröst
dina fötter
är burna av de tolv
tolv stjärnor
moder vår moder du utstrålar
uthållighet självuppoffring hopp
det skänker du mars
han värnar om det jungfruligt rena
morgonstjärnas aftonstjärnans mjuka språk
venus vokalregn
mars konsonant
och med ens ser jag kvinnan mannen i samspråksverkan
språket används ofta i dagens konflikter
ser jag till språket med allt detta till bakgrund ser jag
försonande krafter i språkets inre natur
*
(näre skrivare)
låt mig förtälja dig
hur det kan
vara
sol leker i mina ögon
nattens svärtade dimma sjunker
daggens droppar
sträckes
tar
emot
varsamt tömmer de dimmans flagor
jag har ett drömträd
i det trädet sitter jag ofta
rötterna växer nästan helt utan jord
det kan du tro
de synliga rötterna är kraftiga ådror
kanske utslaget hår
kanske floder
jag vet att trädets rötter är djupare
detta träd har stått här på denna plats så länge de minns
det finns märken på stammen efter båd yxor och sågar
trädet har en aning
trädet minns hur de sökte med rep taljor och block
välta dess liv
hur de antände eld
trädet har en aning
här och var finns ristade
inristade namn
en del har hjärtan runt
kupade händer ser det ut att vara
en del har en pil igenom hjärtat
kanske är det de blodsdropparna vilka är rosorna
i bröstet vilka skänker fägring runt stammen
i det höga gräset
trädet har en aning
ofta
när jag ej orkar mer lyfter mig trädet
in i famnen
jag har ett drömträd vilket älskar mig
i det trädet sitter jag ofta
så gör jag nu
och natten är vacker
den är vacker
jag är så hudlös
har alltid varit
och det är vackert
det är till gagn så ofta i möten
alla dessa möten
alla dessa tystnader
det är min ensamhet i människodalen vilken gör
den tystnaden så svår att stå ut med
jag vet att den ej är
trädet har en aning
innan dimman svepte upp från var
svärtadedimman
flagdimman
dansade
jag
kanske satt jag redan i trädet
jag älskar att dansa
älskar att göra mig vacker
tvaga mig i vattenfallet vilket kastar sig ut
över klippan
in i sjön
sjön där tvenne näckrosor lever
lotusar lever
så vackra är de
i de stunder dessa når varandra
de är i varandra
i de stunderna
de är varandra puls
i stenhänder har jag doftande olja
vilken jag smörjer huden varm och mjuk
sköljer håret med rosmarin
skrudar mig i den vackraste skruden för dig
ber bladen strö silverpärlor
måndroppsdagg i håret
från silverskivans
regnbågsskimmer
fördes
trummans
rytm
jag älskar att dansa
för dig med dig
se dina ögon
sköljas över av ditt mansljus
se dig sakta närma dig
uppleva
vår dans
så sköljde flagorna upp
röda dimmor kan synas i ögon
dessa var svarta
skymde
skyndsamt begav jag mig till drömträdet
för att överleva
drömträdet lyfte mig
här sitter jag ofta
sköljer mitt ansikte i månmoders ögon
trädet
hon
vet
min mänskligtillvaro
här kan jag drömma alla vackra stunder
utan att skada utan att tillfoga harm
dagen är kommen
i den tidiga morgonen
tog daggens droppar
emot flagdimman
silade dimman i ögonfransar
sträcker skålen med drycken
den rena källan
sol leker i mina ögon
det är sällsynt
att någon vet
mina ord
hör i livet ordens verklighet
jag ser trädet mitt
ja – jag säger mitt
hur det sträcker grenar över
skogar ängder sjöar hav
över bergen
ett träd hör rörelsen
sträcker grenar till
dessa träds fingrar
snuddar vid varandras
det är då rötterna lyfter
sjööga
*
de sade hon blitt senil
hon log helt stilla
samman
med
allt
log hon i kärlek
skyndsamt plägade hon gömma leendet
de vilka såg närmre såg eldgnistor i ögonkammare
de sade
bäst sätta henne på hemmet
asch hu sa hon
begav sig in i skogen
hur de än sökte
var ho borta för deras ögon
jodå hon visste de ville henne väl
de glömde bara lyssna
hon plägade vandra till havet
haven ty hon älskade doften
sångerna
skogarna
vilka höljde henne runtom
ja snurrig är jag
äntligen kan jag ”bygga” av sanden
sanden vilkens härkomst jag vet
jag lade sandkorn till sandkorn
blad till blad
sandblad till sandblad
ökenros given ur änglahänder
slotten växte skimrande
tempelgårdar
doftande
solspann
månhänder rörde
vid
sanden
och kristalländernas
klara regnbågsljus
levde
lågorna i mina händer
fylldes varma
tände
elden
i stencirkel
jag dansade med vindarna
med haven
med alltet
lycklig
*
(luta dig till)
älskade
dröm
ljuse
i havs vind
morgonvind i mitt vara
vilket träd
ser du
växa i dina ögon
vilket träd
önskar du
vila din rygg till
det svaret kan jag ej säga
luta dig
till
vila
luta dig till
hör du
mitt hjärta kyssa ditt gångna
älskade
*
(apelsinlådan)
vän av liv
jag reste till kiselstranden i denna dag
till
lagunen
turkos
andades havet in
azurblå
satte mig där under palmen
vän av liv
kan du se det vilket hände
en kokosnöt ramlade rakt på mitt huvud
skalet det sprack
kokosmjölken rann ut
huden blev så len så len
lade skalen i havet i det
hemfärdsstund nalkades
seglade i dem
en fot i varje
skrattadefnissade hela vägen hem
det gjorde havsfåglarna med
och delfinerna skuttade glatt runt mig
var gång jag var på väg tappa fäste
vickade de mig åter i havsseglarrytm
andtruten landade jag på hemstranden
stannade en stund
vän av liv
såg något nalkas stranden
en apelsinlåda var det helt visst
tag med mig hem sa lådan
lindade armen runt
så tog vi oss uppför backen
över vägen hem
