den 2 augusti 2011

det ofullständiga är poesi


i det vi släpper orden innan vi raderat skrivit om
tänkt med huvudet, byggt barriärer för själens vackra sjö
lever ordens liv
kanske är det av godo att ej vara nöjd, bara vi ej slår oss själva för hårt
bara vi omfamnar oss i kärlek istället för att med slag förtälja oss hur dåliga vi är


perspektiviskt panoramamönster
perspektiviskt panoramafönster
ateljéfönster riktade till himlen
till himlar
med absolut ljusinsläpp
molnens lugn speglas i fönstren eller kanske sköljer de fönstren
kanske blir de fönstren


rummet ateljén är ett hav av skiftande molnscenarion


ett staffli finns där
färger penslar
duk


konstverket växer fram genom mottagandet


en blixt slår ned
en spik slår in i tillvaron
vid första anblicken med katastrofala följder
är det katastrofala följder
är verkningarna
helande


se det från ovan
se det från ovan


se det underifrån
stig ur dig och se i ett vidare perspektiv
öppna din tillslutna skäl
ja – huvudet
kupa dina händer runt alla dina tankar
släpp dem fria
flyg vackra fåglar flyg


perspektiviskt panoramamönster
perspektiviskt panoramafönster
ateljéfönster riktade till himlen
till himlar
med absolut ljusinsläpp
molnens lugn speglas i fönstren eller kanske sköljer de fönstren
kanske blir de fönstren


du kan ej se himlarna om du ej ser rötterna
lutar du dig så långt bak för att se kronan – himlarna ramlar du pladask bakåt
du måste balansera din nålsudd
läder är mycket hårt att sy igenom
det går i det du lyssnar
lyfter dina redskap
av mening skrev jag ej; finner dina redskap
sök inte för att finna allt är runt är i
detta sökande – ständiga – sökande gör att det du finner låter du rinna bort
det är en ständig hunger efter näring vilken du glömmer inmundiga
det finns en urkälla
en urkraft
denna har skrivits om i tusen – miljoner formuleringar
tolkats, vänts vridits på
frösådden blir allt tunnare för varje nytolkning
detta är ofrånkomligt
det finns en urkälla
en urkraft
vilken ej har behov av att tolkas av att sökas av att finnas/hittas


finnas är ett vackert ord
finnas är existensens skönhet
jag finns därmed är jag
jag är den jag är
tolka mig ej
jag är
du är
jag är
allt
är


dansa i regnen bli regnen
dansa i elden bli elden
finns var i är


nej
livet är icke en skör tråd i det livet ses vara övergångar. kanske skall du resa, resa med en buss eller med ett tåg, en buss eller ett tåg för dig ej till destinationen. du måste planera resan samt göra flera byten – övergångar. dessa övergångar är vackra; kanske skall du måla ditt hus – innerväggarna, du bestämmer dig för att lasera väggarna. det finns mångahanda redskap, vilka du än väljer har väggen eller färgen behov av mjuka övergångar. denna färg är inte statisk är inte statistiskt uträknad, den är liv samt därmed rörelse. rörelse vilken är behaglig. visst stormar stötar in, natten tillstöter också – dagen kan inte vara det ständiga tillståndet. ofta har jag stannat vid detta med sommar samt vinter, varför dessa övergångar lever här och till viss del kan jag se det – just nu – mycket tydligt. i norden är sinnena kanske en aning drömmande- kanske atavistiskt drömmande. ser alla dessa vackra poem - kalevala, eddan med flera drömpoem, ser drömkveden. och visst är det så att de finns inom ytterligare breddgrader. jag ser dock att i nordens riken andas detta drömska, vi kan se det i realtid, hur ofta vi bara bejakar istället för att resa oss, vårt språk är sägs det sjungandemjukt. så skulle ej natten tillstöta kanske vi skulle somna in helt i midnattssolens dröm. natten är så kallat mörker, så kan vi se det och många flyr natten, är rädda för natten. ändå andas natten så lugnt viskande till oss – se vad jag har i mina händer, alla världars stjärnor bär jag, peka och jag tänder ditt mörker, peka och jag upplyser, lyser upp dina rum.
det finns alldeles för många lysknappar i dessa tidender, det är ju bara att trycka på knappen och med ett knäpp sticker dig ljuset i ögonen. prova en gång med tändstickan att tända ett ljus. tändstickan förtäljer dig trädens vandringar, markernas, förtäljer dig sin levnad, blir så glad då du stryker den till plånet – bort från dig – du ger den fri och det mörka svavlet(fosforen) blossar gnistrande upp, ett bloss ett tomtebloss eller ferikenas vackra spö. nåväl antänd nu lågan, se in i lågan och hör lågans sång, hela lågans väg till ditt öga. du mottager i detta rötternas berättelser, den fysiska kroppens väg, samt själens rörelsevandring samt andens ljusvingar. du upplever i detta helhetens andning.
och visst lever ljusets väg i knappen, det är ej ett förringande i det jag säger. trädens historia lever i knappen, skogarnas, markernas, forsarnas, alla de hantverkare vilka kopplat allt… lysmakare. fråga dig dock helt stilla i allt hastande hur allt detta i detta korta ögonblick skall hinna strömma in genom ditt finger till ditt hjärta.
vinterns änge lever i sommarens äng
sommarens äng lever i vinterns äng
denna äng är i ditt inre
i allts inre


egentligen är ej det väsentliga på eller inom vilken breddgrad du lever inom ty dessa lever i ständigvarande övergångar, de har lite olika skrudar, ändå är skrudarna desamma ty det hela är kristallers rörelser.
ja- kanske är det eldflugor vilka flyger in i släckta bröst


moder jord visar er att sommaren har behov av att sluta sina ögon, att hon – moder jord – har behov av att bära sina barn inom sig en stund, detta för att ljuset skall stiga in i barnen, det ljus inom vilket de skuttade dansade i ,i sommaren. fröbarnen är detta, minns, erinra er dock att vi alltid är inom alltid är utom i mjuka övergångar.
gränserna är ej ett existerande faktum det är snarare så att gränsöverskridandet är ett faktum, det visas i dimman vilken böljar slöjdans så att sägandes över sjön över ängen. egentligen är det vilket uppenbaras etthet – kristalldroppar andas klingande tyst toner, tonande färgar de edra ögon.


nej, livet är icke en skör tråd i det livet ses vara övergångar.


spindelmors tråd bär egentligen hela nätet – hela nätet-
se de vackra övergångarna i hennes nät – tårtbitar exakt avvägda
stundtals finns droppar fästade vid nätet
avskedets tårar
dessa avsked är fiktiva så kallade gåtor


i det du vänder bladet i boken är icke berättelsen slut
är icke boken slut eller borta


bladet är en sida av en sida


skulle livet vara en skör tråd
nåväl det är vackert leva med den bilden; specifikt i dessa skeenden där så många hårdfötter stampar, kan dessa förmås se att livet är en skör tråd eller en skör skål kanske de fylls av varsamhet. skulle de däremot se den egentliga styrkan i detta sköra, vilket är det totalt avklädda ansiktet, de nakna ögonen, de nakna händerna, den nakna huden, det sårbara skulle de rygga bakåt ända tills de i fullt insiktsljus ser det vilket väver helheten, ser spindelmors nät i dess vackra ljus istället för att med obehag vifta bort det, undan det.


skulle livet vara en skör tråd eller hänga i en skör tråd fråga dig varför tråden används i sömnad, i sömmandet av din klädnad, av klädnader


se anden omfatta ditt huvud samt kyssa din panna din hjärnas framlob
denna så vackra gest vilken ofta gestaltas i filmatiseringar av berättelser
denna så vackra gest fylld med av vördnad
så fylld av ömhet
*


(lovfåglar)
pannkyssens varsamhet
denna så vackra gest vilken ofta gestaltas i filmatiseringar av berättelser
denna så vackra gest fylld med av vördnad
så fylld av ömhet


jag kysser din tanke fri
jag är ett med dig
viskar
anden
in i
denna
bark


barkbåt vacker simmar i himmelshav
i himlasländas vingar


jag kysser ej dina ord bort
dina ord
tysta


kysser ej dina läppar
tysta


jag kysser i vördnad
det
du
ser


i mitten av cirkelns ljus


i detta släpper trädet – hjärnbarken –
alla lovfåglar fria
bladfåglar fria in i hjärtgård


pannkyssens varsamhet
denna så vackra gest vilken ofta gestaltas i filmatiseringar av berättelser
denna så vackra gest fylld med av vördnad
så fylld av ömhet


pannan rörs vid
ögonen
läpparna


i öppnad kärlek
*
ja – allt är möjligt i det du överstiger förståndet
samt skänker möjligt möjligheter


min vilja är att du skall se det linjära linjerna löpa rakt i pyramidens riktningar stoftriktningar
se hur dessa strävar samman till en gemensam punkt
du kan se dessa linjer vara armar samt pyramidens spets vara den punkt där händer möts
slut dina ögon samt se den mångfaldigade lotusen vari bladen är ett finger
varje blad ett finger en oblat


det är min vilja att du skall se de linjära linjerna löpa från nedan till ovan
från ovan till nedan
så är det ej i livet
den fysiska /fysikaliska massan kan byggas så
huden är ett skört täcke
ändock så starkt
räta linjer skär huden lätt, ger lätt skärsår
se handens form i det handen kupas varsamt om
andehanden är mjuk och andehanden hålles runt pyramiden
runt varje livsväsen
detta för att de ej skall skära sig i sin strävan


detta upptäckte korgmakaren
korgmakarna
de skapade fyrkantskorgar men i det du ser korgarna ser du detta böjliga material
du kan antingen tydligt se detta eller ana denna rundade form
och så mycket vackert korgen bär


korgen är ej tättslutande material och har brukats till mångahanda skeenden
vaska grus stenar
guld


vaska andningsljus kanske


varför tror ni vi skall andas


en gång andades vår moder djupt in allt avslaget
allt det vilket kunde skada barnens vandringar
enkelt uttryckt – hon andades in alla gifter vilka kunde förgifta tillvaron
hon renade dessa och hon har dem renade i sitt inre
låt oss säga organen


allt gift vilket används i rätta proportioner är läkande
är medicinskt, medicinska redskap i de händer vilka ser dess verkan


renad materiell massa kan ju även vara så kallade rikedomar
människor började lyfta upp alla dessa renade korn
järn, kol, olja med mera
i början användes de i måttfullhet
måttfullheten blev frosseri


vår moder överger ej alltet
hon upphörde aldrig med renandet


du kan se marker, vilket vi har talat om – där sorkar har grävt tunnlar i allt
jorden eller marken sviktar i obalans, din fot kan till och med slinta in i ett sorkhål


de gamla folken hade denna insikt
de folken har denna insikt


de undervisar i andningens konst
ty genom balanserad andning
är människan till hjälp


genom denna förbundna andning kommer hon människan till insikt att hon ej kan beröva modern från alla hennes organ vilka är våra organ. Var och en vet i ett tidigt stadium att organ ej kan tas ur kroppen utan att förorsaka vissa sammanhang.
Det vilket har skett är ett slags mänskligt titthålsseende
Hon människan ser endast den fysiska punkt hon just då är i
Och det är väl bra i vissa hänseenden då hennes insats behövs
Hon människan måste komma till insikt att blomman har frö, har grodd, har stjälk, har blad, har knopp har kronblad har ståndare samt pupiller, har doft har frö
Samt att allt detta är helhet


Därför andas vi
För att rena andningsluften
Med
Kristalljus


Grannen vid din sida är inte bara granne, ni är medresenärer med allt vad det innebär. Alla livsväsen är medresenärer. Var och en tillser att var och en har goda sittplatser, rastplatser en behaglig resa


Din make din maka är inte bara make samt maka, ni är medresenärer, resan planerade ni i evig andningsrytm, er resa är edra drömvandringar och vem önskar den andre mardrömmar


Medresenärer i livet är ni


Då den ene törstar
Då bäcken sinat


Kupa då händerna samt bjud denne livets nektar




Jag har hört lyssnat till vackra ord
Vidvandrare utsagda på engelska, i ärlighetens namn är jag ej helt säker på att ordet lyder så, för mig har lydelsen blivit så; visvandrare ty jag ser vandringen med det vida seendet – där allt vilket sker har ett livssammanhang vilket jag så gärna önskar se i tillit. Utifrån detta ord stiger vitvandrare och det är den vandrare vilken möter allt med gryningsögon
Utifrån detta ord stiger
Vindvandare
Vindens vandare
Ja, varför andas vi
Låt oss bli
Mästare av viskare
*
(dröm med mig)


och du står stilla framför mig
dina händer
omfattar
mitt ansikte


i dina händer är mitt ansikte
smyckesljus


sakta lutar du dig till
kysser min panna


dina läppar är
fjäderlätta




du viskar
slut dina ögon


vila dina dagar
dröm med mig




lägger mina ögon i dina




vi reser tillsammans




upptäckande
*
(vid viskandesjön)
vid talande viskande sjö
fäller ett träd barken
tecknen skrivna
av visdomshand
sköljes in
i jordar


lägg edra händer i varandras
ni har en lång spännande resa
att öppna
stig i båten
vid stormarnas
udd
följ den blå solens
röda dröm




hon lade sin midnattsblå mantel över axlar
mjukt böljade tung siden
i böljande vågor


så vackert rör sidenhand smekande vid varje steg markerna
gesten är en nuddande snuddande fjärilsvinge
mantel midnattsblå faller mjuka vågor


kapuschongen är vid
hennes ansikte
månens
skiva


ur panna rinner stjärnor
glimmande
tindrande


mantel midnattsblå bär stjärnor med


vacker rör sidenhand smekande vid varje steg markerna
stjärnsådd
stjärnor andas marker




hon är
han är
längtande




i nattens midnattsblå stämma
vakar vidvandrare
viskandevinden är deras mästare


ur mästarhand stiga mästare


vita vargar
sitta i
ring




trädet
det vita trädets ande


grät röda tårar




stigande
pärlor




blad stiga ur jord
lägga sig lager till lager


bergen växa i ring


vita vargar blickar vakande ut


en av dem ser kvinna stiga ur midnattsblå


dig har jag väntat medan skogarna växte
så bär vår väntan frukt


vita vargar ylar med hans
igenkännande


han ser månsilverspänne
stjärnspannet i hennes ögon
genom mantelglipa skymtar hennes bröst
han ber portbladen öppnas
och ser tjärnens mörka rundel
månens silverhand stiger fram ur mörkret
klarnar tjärnens spegelöga
han ser sitt ansikte
i hennes bröst
dig har jag väntat medan skogarna växte
så bär vår väntan frukt


vita vargar ylar med hans
igenkännande


hon lade sin midnattsblå mantel över axlar
i gryningsstrimma för hon kapuschongen av huvud


vad gör jag här


lägger ögonen i ängen
låt dem vara dina


låt mig se


genom


dina upplevelser


kan jag väl andas liljebörden
ett frö faller släpper skal hårdnande
kan jag väl andas liljesådden
vinden breder varsamt ut nätet
kan jag väl andas liljekalken
i vördsamhet dricker jag skymningsdroppen
möter gryningshänder




fjärilen sluter vingar
om svart pärla


vit andas den ut dalgången




allt närmre höres hammarslagen


befästa




hon ser honom


möta
*
(svartblad)


vid stranden
växa


svart tulipan




minns




denna
vackra
vår


du skrevs av drömdunens var




detta skrev
jag ej






vindvandrare lyfter mantlar
viskar


andas


andas svarta blad


vidvandrare
lyfter


skymningsslöja




andas vita moln in
i hennes slutna
ögon




ur gryningsvinden lyfter han en droppe blod




haven färgas
röda


skrid in i edra drömvandringar




han kupar händer
bjuder henne
livets nektar




svart tulipan vänder bladen




jag visar dig
min inre
skrud
*
(strandtulipan)


änkan sitter vid flodbädden
i sitt enkla
söker hon skriva
flodens
flöde


änkan sitter vid livets flod


min kvinnoande
älskade
du




det rullande blå
rullade du
iväg


så var det ej mer




soffan
soffans knä sitter jag ofta i




den saknar
armar




änkan släpper bladen




vid stranden växa
svart
tulipan


minns denna vackra




vår
*
(hur kan jag sakna)


I mina gryningsögon




det står en blomma
en månblomma
i ängen


hon bjuder dig




min sol i molnhavs stjärnskruds dolda


nektarljus
modstigar




levandegörande
livsnektar




i månskenet håller jag i mina händer
det brev vilket aldrig kom
läser de ord


vilka aldrig skrevs




sluter stilla mina gryningsögon
i den lätta brisen


släpper jag
bladen


vandrar in i månsilverdalens
stilla




sluter hjärtvingar om saknaden




omfamnar de frusna
stenarnas


ögon