natten andas stilla
gräset
är
tindrande
dofter av regn
spindelmor väver
väver
droppar
faller mjukt i
hösten är för månget sinne att träda in i
nedstämdhetens dal
lyss till trädens sånger
tillåt dem trösta dig
dina stigar
ja var är den tröstande handen
är den
den egna vilken lägges till kinden
drömbilden far icke ut genom fönstret till försvinnande
molnen kupar händer om
lagar revor
sår
vaggar barnet in i lugn
så vandrar sakta hösten in
åter är stjärnskogarna närmre
näten kastas vida
fyllda med
droppar
knoppar
stjärnblad
sakta viker de ut bladen
tonerna
upptänder natten
i ditt bröst
hon har sökt delarna
i november
synes de
i hel
måne
omfamna varandra
i
novembers stjärnskogar
andas stjärnbladen
*
(drömmer du nu igen)
den vilken ser mig
ser mig sitta
helt
stilla
ögonen
drömmer du nu igen sade de
ibland då de kom plötsligt på
ryckte jag till
visst var
det
så
störde de
störde stör
slog
hårt
i mitt inre log jag
jag är i frid
i denna
kan ni ej
störa
mig
ingå
kan
ni
ögonen
blickade friljusnad med
upplevde
den närhet
vilken så ofta gör mig till ensamhet
ingå
i är
pärlströmmar umbraskimrande
följer stigen
ser du kvinnan i köket med de väldoftande golvtiljorna
skimrar rent av såpa
kvistar
knäpper
gångsträngar
på pallen av furuvindar sitter en kvinna
kaffekvarnen håller hon stadigt i knä
veven följer
solen
kaffebönor
males
veva veva
positiv
han vandrar gårdsringar
vägars ringlande danser
vandrar städers gator och torg
hammaren når städet
klangen
hälsar
eld brinner i spisen
kopparkittelns trenne ben skuttar glatt
aromen
fyller
näsan
andas in
in buktar
bukten
bukt
näs
han kastar repet
finner stenfäste
ledfäste
ekan
eken
finner ro
ro
roende
ros
rosenringens
bladguld
lindas
runt finger
kojan han byggde till sin kvinna
älskade smycka vår
boning
för andra ringa
för oss
ringlar
rök
ur
skorsten
skor
sten
trampar
dammet stiger
blottar ådror
smeden smider i eldvindens bo
ryggen knotar en aning
knot
kota
kotor
orgel
klockor ringer in folkens spridda skurar
trampar de cykel
kanske cykliskt
trampor
orgel brusar
skorna knarrar
hälen svider
snören
löses
ovanlädret
släpper sula
gummiträden växer höga ur fotspårsvagga
gummiträd
varför gråter du
träd
träd dina stigar lyssnande in i floden
lägges kajak
vem är du
vilken vandrar barfota i trampvindens brusande stämma
vad har du i säcken du bär under armen
varför bär du dina fötter
så nogsamt
har du
ont
färgen sviker kinden
kritvit är den
sätt dig
här
sa
gungstolen gungar på trappan
mannen vaggas lugn
rusar gör stickan
till kritpipas
arom
aromatiska dofter ur krydda ur örtregn frigörs
bladen
glöder
han andas lätt
filosofen
flyger
vida
vida
gång
gonggong
stormklocka ljuder
haven skummar
vita gäss
fyren har fyra
vägar
förenas i cirkel av
liv
hur mår du
mår du bra
hur mås det
det
mås
måsar seglar rofyllda moln
brådskan är ett scenario
se igenom mig
näs
udde
kobbe
dimma stiger ur havsfågels öga
berg klippor
skogar
ängar skyms
så vackra är älvljusens följe
himmelsmaneten svävar kjolar
möter havsmaneten vid stranden
dansar en kvinna
röken sätter han
i halsen
vad är
detta
näsan
näset
puffar
ångloket följer rälsen
rallare
hummar nynnade
arbetssång
ånga
pipa
lakritspipa
puffar
den
puffas du ur stolens gung
växer träd
lönnen skiftar färg
barnen klistrar
näsor
näspipa
vem är du
vilken vandrar barfota i trampvindens brusande stämma
vad har du i säcken du bär under armen
en
säckpipa
horn
pipor
träd dina stigar lyssnande in i floden
lägges kajak
hon står vakande över fjärden
ögonen flyger fria
hon fiskarhustrun
väntar
honom
hav sköljer klippor
hon ser
båten
nalkas
springer med lätta fötter in i heden
ljungen glöder
humlor
surrar
mjuka
det växer ett träd ur hans spår
varför gråter du träd
han seglade så länge vilse
hav sköljer klippor
hon ser
båten
nalkas
äntligen
aromen når hans öga
hennes hud
glöder
vårdträdet
han planterade
kastanjen innan han for
blommar
vita
granar
håller sina händer över deras rede
träden
träden in över tröskeln
var hälsad
käre
make
säger kvinnan med långa vida kjolar
natt och dag växa vid knuten ur jordfårad panna
ur hennes bröst sjunger hasseln
säven susar
i hennes händer lever
blåklocksängen
i vallmoröda
vingars
öppnade
visshet
så var det du ler mannen
ängens blomster ler i gräsets hav
träden susar
molnen
seglar
orden kokar i kitteln
aromen
stiger
vida
till
den vilken ser mig
ser mig sitta
helt
stilla
ögonen
drömmer du nu igen sade de
i mitt inre log jag
jag är här
i frid
i denna
kan ni ej
störa
mig
ingå
kan
ni
ögonen
blickade friljusnad med
upplevde
den närhet
vilken så ofta gör mig till ensamhet
ingå
i är
så dansar jag med gud i mitt bröst
gud öppnar bergen
skogarna
haven
allt
och gud ler
i
kärleksvilja
vår
i det att gud möter sitt ansikte i vårt bröst
i det att vi möter gud i guds bröst
så dansar jag
med gud
i mitt
bröst
*
det synes vara en synfälla vilken sakta slutes runt dagens linser
okbågar brista ut i genljudande klanger
så hur kan detta ok brista ut i genljudande klanger
denna gen är ditt ”chips” ditt minneskort
du gav dig själv lösenordet till instigen
och detta kort innehåller all information du behöver om dina stigar
okbågar har jag alltid sett vara kindbenen medicinskt fysikaliskt
kanske de befinner sig annorstädes
en båge är en halv av en cirkel
för du bågar samman är dessa en enhet
en ögonglob
en slags kristallglob
jordglob
vari ljusen strålar
studsar åt
så gör fladdermusen i nattens vakan
vänder åter in i huset
in i grottan
hänger upp och ned däri eller frihängande i trädens grenar
ögat
globen vilar i en håla
i en grotta
okbågarna släpper ej
dessa är ok
ok vilandes över dina axlar
skuldror
skuldra
skuld
du bär ämbar med vatten
dessa umbäranden
detta ok brukades även till att bära tyngder i jämvikt
synfälla är ett vackert klart visande innebördsord
*
(synfälla)
i det höga gräset
skymtade
hon
en krona
träden i kullens
stenglöd
sökte
varna
slåttermaskinerna ströp trädens röster
fällan slog igen
hennes syn
träden
gråter
kallar in
lindar
rötter
runt
särar fällans taggkäftar
tistlar blomma violetta purpurfjädrar
björken bjuder henne saft
skogstjärna
vaggar hennes
syn
sov
sov in i vindens vila
låten skymningsdaggen
förtälja
dig
årornas sångtysta
hon flyter med floden sjön havet
hör årorna dyka
stiga
droppar stiger i himlars mantelhav in
stjärnängder blommar
helande
i gryningen sätter hon sig upp
bugar inför hennes morgonfölje
se ditt kvinnovara
din kvinnovärme
morgonstjärnan
sveper
hand
över
syn
jag ser stjärnträd stiga ur gråterskans bröst
ur himlens stjärnängder
skrudas träd
i nattens släckta
tindrar
stjärnbladens upplysta
vilja för dig
till ditt
inres
fällda
och du säger dig i kärlek
det fällda
kunde de ej
fälla
den synen lever alltid
bak dina fällda
ögonlock
växa vit ros
ur tagg
*
(höstnöjd)
vid äppelträdets fötter
sträcker hon sig
klarblå
klang
blåklocka
ljuder
frövind
vinden lyfter ur sömn
vitfjäril doftar
lavendel
lövgroda
bjuder jag in i handskål
vackra är dina ögon
ur handskålen
av sedd
stiger
frömakaren
in i rotskogens
bäckar
höstnöjd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar