så mycket älskar jag livet
alltmer har jag kommit att
frukta kärleken
den
kärleken
skall väl jag som varandes andevandrerska
ej kunna
tillstå mina svaga stunder
de stunder då jag brister icke orkar lyfta mina steg
skall jag i de stunderna gömma mig
ja jag är andevandrerska
jag är helhetsvandrerska
kan därmed ej bortse från min helhet
vi behöver endast lyfta blicken en aning så ser vi att allt levande har dessa stunder
det har skänkts mig oerhörda gåvor genom de sista åren, vilka egentligen har bekräftat det jag alltid varit medveten i – omedveten medveten, hur skall barnet vara medveten i ett tillstånd vilket är barnet, i ett skeende där enskilda partiklar, delar ej finns.
dessa gåvor vilka givits mig är icke enahanda till min individuella skattkammare
den är till allvärldspersonligheten vilken lever i det
jag nu i klart medvetande ser
ja
mer och mer ser jag att detta har jag alltid vetat, det har medvetandegjorts, frågan är bara huruvida det inte alltid varit medvetet hos mig
kan se hur jag då och hur jag nu sköljer mina ögon i molnens sakta skridande
ty däri ser jag – upplever jag det vilket är
det upplöstas skönhet
hur kan det komma sig
att så många förskräckes då den de ser upp till svajar – lider – har ont
gläds med denna ty denna visar att även den så kallade starka kan känna sig brista
är icke detta styrkan i livet
att våga visa
alla
stunders
glöd
samt jag önskar här infoga ord skrivna i året 2010:
tala
tanken andas liv
i den stund tanken är enahanda
den ledande
uppstår ett oerhört dissekerande vilket ofta kan liknas vid titthålskirurgi.
tanken frångår i det skedet den universella balansen
den mänskliga tanken frångår detta ty den är avskild
avskild från den gudomliga alltanken
hjärtats tanke
detta dissekerande eller denna tanke är belysande för,
av det jordiska exproprierandet – konfiskerandet
eller extirpationen – bortopererandet
belysande för, av de jordiska aspekternas frånskiljande av delar från helhet eller omvänt
det vill säga frånskiljandet av ande samt såväl själ.
de jordiska aspekterna av anden är
bortseendet från den levande jordekvinnans behov
hon lever icke separerad
bortseende från själens oändliga själsaspekter,
jagets omfamnande hand
tankens behov av andeljusets belivande.
allt detta sker till jordelivets balans.
detta särskiljande
dissekerande
frångående helhet till enskilda delar leder till den renodlade astraliteten; lustan
icke lusten till liv; vaket sant liv
obalans uppstår en total obalans infaller
faller över
vilken erfordrar eller lockar in det uppdelade
därmed omedvetna – sovande – sinnet
fram till bedövande medel
medelst dövande av sinnen genom enahanda medel.
andekvinnan kan icke vara exstirpator över andekvinnan samt omvänt
det är nästintill omöjligt dock icke omöjligt att expropriera
vid ett exproprierande uppstår oerhörd smärta vilket tvingar det delade väsendet att söka smärtlindring av olika former.
det har ej längre någon betydelse huruvida det har en betydelse av andlig art eller ej, det jag nedtecknar har ej någon betydelse av att var det ena eller det andra, visdom vishet eller ej i bemärkelse av dess andeinnehåll – det vill säga huruvida det är fysisk själslig eller andlig betydelse, varför skall jag bry mig – jag är varsam med språket – skriver endast det vilket strömmar till mig.
det jag vet är att allt är sammanvävt
det vill säga verkar ständigt i varandra
så varför skall jag ständigt rådbråka mig
det har betydelse i och med att jag tar emot det samt skriver det
i det jag tvagar min tanke med grus kiselgrus för att det jag tar emot icke skall bli mina enskilda avbrutna tankekonstruktioner, avbrutna kvistar från helhetsträdet
människan fasar över än det ena än det andra
det hon borde fasa är den nocturne hon lagt eller lägger över sig själv
sitt domedagsblad
jag ser skuggskepp
fara
skuggskepp vilka längtar
så – ja – fasansfullt mycket efter ljus
och ju mer skuggskeppens kaptener strävar emot vågsvallen
desto längre bort
glider
de
*
(en kvinna vilken kan vara en man)
en kvinna står högt upp på en klippa
vindarna leker med hela hennes klädnad
manteln böljar runt henne
kjolarna
håret
kanske är det en hed bakom henne
kanske
kanske
blicken är fästad i havet
hon släpper ej blicken ifrån
samtidigt har hon släppt blicken fri
var gång jag ser denna vackra bild av höga berg
klippor
med floden strömmande mellan dem
kanske heter detta en ravin eller en canyon vad det heter
vad spelar det för roll
jag fylls av överväldigande vördnad
så mycket älskar jag livet
alltmer har jag kommit att
frukta kärleken
den
kärleken
*
jag ser skuggskepp
fara
skuggskepp vilka längtar
så – ja – fasansfullt mycket efter ljus
och ju mer skuggskeppens kaptener strävar emot vågsvallen
desto längre bort
glider
de
*
sluter ögonen
följer floden
hör det specifika ljudet
flodsången
innan floden i glädje kastar sig ut
samt är vattenfalls dånande trummor
sakta
sakta lägger vattnet rörelsen tillrätta
porlande mjuka sånger fuktar stenarnas törstande ögon
törstande strupar
kalkar öppnas
grön
brun
skimrande stenar
jade
tigerjärn
slutligen omfamnar ängen
skogar
sjön
inom mig kan jag uppleva sjön sända ut
vattenstrålar
kristallstrålar
vilka förenas i havet
inkasolen andas i jorden
egentligen sluter jag ej ögonen
ögonen har i detta lösts upp samt är vatten, vattnet
så mycket älskar jag livet
*
låt mig förtälja dig
kvinnan lämnade städerna
sakta hade hon sett
de lagda korten
lösas upp
kullerstenarna var vid dessa lag slitna
började stiga alltmer upp ur det lagda
varsamt slöt de lösgjorda flisor in i famn
vaggade tröstandeljus
vilka smälte deras sargade kanter
allt lades in i meningsbördan
gatorna stank smuts
avskräde
de vilka levde i myllerhjordarna brydde sig ej
detta smärtade kvinnan
människan fasar över än det ena än det andra
det hon borde fasa är den nocturne
hon lagt eller lägger över sig själv
sitt domedagsblad
i deras ögon ser jag
skuggskepp
fara
skuggskepp vilka längtar
så – ja – fasansfullt mycket efter ljus
och ju mer skuggskeppens kaptener strävar emot vågsvallen
desto längre bort
glider
de
*
elden i smedjan hade slocknat
smeden
en av bergsfolken hade vänt in i bergsådror
visst glödde elden
där i kolen
kolens svarta blad slutna om glödhopp
hon rörde lätt vid städet
hörde i hjärtat
hammarslagen
lyfte handen till halsgropen
där silversmycket smeden hade skänkt henne
höll samman vandringsmanteln
den uråldrige smeden hade förtäljt henne
smyckets vandring
löftet från hennes moder
mån moder
inför dig bugar jag ödmjukt mitt stjärnväsens vara
kvinnan lämnade städerna bakom sig
begav sig ut på vägarna
smycket där i halsgropen gav henne en spröd klang ar gång hon tvivlade
egentligen behövde hon därigenom ej tvivla
vägarna ledde vidare
nakna var vägarna
grusade förhoppningar bar vägarna ej
visst fanns det grusöar här och var
tro nu ej de var pålagda, inte alls – de var lagda på vägarna till stadga för att fötter ej skulle sjunka igenom
digna av bärobördan
silversmycket nynnade vägvisarklanger spröda rena klara
hon behövde ej välja
alla dessa vägar ledde till gemensammål
bergen var det
bergen kallade henne
hon såg de en gång kullerstenarna
vika ut bladen
lägga sig tillrätta
klippor
hon såg bergen växa
ur frijordar
vägen hon följde bar henne genom skogen den höga orörda
förde henne uppför berget
klipporna
klipporna kupade händerna runt hennes fötter
brådska hade hon ej, brådskan hade hon lagt i ränseln vilken hon bar bak ryggen
klipporna
stenbladen
ringlade
slingrade sig
med
hon såg dem bli
smargadblad var gång hon steg i
nästkommande stegvagga
hon såg knoppar
rosenknoppar
pärlande
bäras i bladfingrar
djupt ur berg hörde hon sången
hörde hon hammarslagens
visdomsbärare
andas
hon nådde toppen helt utan att sträcka sig högt upp på tå
fäste blicken gjorde hon
inväntade
väntade in
dimmans stigande
vemodssången
vemodssången rörde vid luften
hon upplevde vingarnas rörelse
snudda kinden
örnen
örn du vackra örn
svävande
ovan
regnar ord in i mig
hon öppnade händer ur bröst flyger rosenfjärilar
jag tackar dig örn att du bringar oss visdomssåddens frön
hon ber fåglar flyga in
ber fåglar
så frön
i alla vindars riktningar
lägger sig i ringen av vita
skogsstjärnor
stenar vakar
runt
i
cirkel av
silver
ur marken stiga lågor
av solguld
och berget viker ut sin helhet
skogar växa höga
susande tallar
pinjelundar
granars
djupa sånger
markerna är skålar fyllda med mossa
silverfuktande
blad skänker droppar till törstande
här och var stiger träden an aning till sidor
bjuder gräshav stiga in
hjortar rådjur
björnar
vargar
älgar
alla betar de frid
vandrar samstigar
människor lever i fridsbyar
tipis i vackermålade mönstersvar
eldar vackerlågande
rökens doft av svar
intet störande
kan skönjas
och skogarna andas ljusglädjande blomning
hon reser sig ur sin nattvakna sömn
*
en kvinna står högt upp på en klippa
vindarna leker med hela hennes klädnad
manteln böljar runt henne
kjolarna
håret
kanske är det en hed bakom henne
kanske
kanske
blicken är fästad i havet
hon släpper ej blicken ifrån
samtidigt har hon släppt blicken fri
örnen sveper runt hennes ögon
ur frijordar växa berg
ja bergen viker sluter sakta sina blad
se oss i denna skepnad
och frihjordar
vakar
i ländernas
groende
höga är bergen
höga är skogarna
höga är stammarna
höga är liven
högt värderade
är allt
höga berg
klippor
med floden strömmande mellan dem
hon ser skönheten andas;
kanske heter detta en ravin eller en canyon
vad
det heter
vad spelar det för roll
andas skönhet
andas
friljus
hon fylls av överväldigande vördnad
sluter ögonen
följer
floden
hör det specifika ljudet
flodsången
innan floden i glädje kastar sig ut
bergen sluter sina blad samman
kvinnans hårt sammandragna hår löser hon
samt kastar håret fritt i vinden
silvernevindar
guldstänk
kopparglöd
vågor
böljande
svall
lockar
ringlande
hon sluter ögonen
följer floden
hör
det
det specifika ljudet
flodsången
innan floden i glädje kastar sig ut
samt
är
vattenfalls
dånande
trummor
luften andas regnbågsfjärilar
doftande
droppar slår ut
lotusblommor
seglar
vind
sakta
sakta
lägger vattnet rörelsen tillrätta
porlande
mjuka
sånger
fuktar stenarnas törstande ögon
törstande strupar
kalkar öppnas
grön
brun
skimrande stenar
jade
tigerjärn
slutligen omfamnar ängen
skogar
sjön
sjön sänder ut
vattenstrålar
kristallstrålar
vilka förenas i havet
inkasolen andas i jorden
så mycket älskar jag livet
ur örnens ögon
strålar
till henne
frukta ej floden
följ floden
till havet
haven
allt är sammanvävt
verkar ständigt i varandra
i det satte sig örnen i hennes huvudrede
människokvinnan
lyfter manteln
så många
andesanningar i världstillvarons mänsklighet
skall väl jag som varandes
andevandrerska
mitt ursprung
ej kunna
tillstå mina svaga stunder
då själen andas
kramp
de stunder då jag brister icke orkar lyfta mina steg
skall jag i de stunderna gömma mig
för att själv i skymundan
massera mina vader
fria
jag är andevandrerska
så är vi alla
jag är helhetsvandrerska
kan därmed ej bortse från min helhet
vindarna tillsade henne
lyft blicken en aning
allt
allt levande har dessa stunder
*
sköljer mina ögon i molnens sakta skridande
ty däri ser jag – upplever jag det vilket är
det upplöstas skönhet
hur kan det komma sig
att så många förskräckes då den de ser upp till
svajar – lider – har ont
gläds med denna
ty denna visar att även den så kallade starka
kan känna sig brista
är icke detta styrkan i livet
att våga visa
alla
stunders
glöd
*
varför
detta
rådbråkande
är du ett linfält
så låten dina skallror ljuda
frukta ej floden
följ floden
till havet
haven
och ören steg djupare in i henne
ser du
allt är sammanvävt
verkar ständigt i varandra
örnen lyfte fram vägarna hon följt
kvinnan lämnade staderna bakom sig
begav sig ut på vägarna
smycket
där i halsgropen
ger henne en spröd klang var gång hon tvivlar
egentligen behöver hon
därigenom
ej
tvivla
tvivla dig icke
vägarna leder vidare
nakna är vägarna
grusade förhoppningar bär vägarna ej
visst finns det grusöar här
och var
ej pålagda
de är till stadga
för att fötter i stunder av
ej skall sjunka
igenom
digna av bärobördan
silversmycket nynnar vägvisarklanger
spröda rena klara
hon behöver ej välja
alla dessa vägar leder till gemensammål
i det
jag tvagar min tanke med grus
kiselgrus
för att det jag tar emot
icke skall bli mina enskilda avbrutna
tankekonstruktioner
avbrutna kvistar från helhetsträdet
hon ler in i örnens
vinghamn
lyssnar till örnens hjärta
egentligen sluter jag ej ögonen
ögonen har i detta lösts upp samt är vatten
vattnet
är icke detta
flodens väg
är icke detta styrkan i livet
att våga visa
alla
stunders
glöd
örnen rörde vid hennes hjärtsprung
det är det
vandra
vandrerska
så mycket älskar du livet
du ser kärleken
i din älskades ögon
i det du
älskar
liv
*
(tistelöga)
så mycket älskar jag livet
alltmer har jag kommit att
frukta kärleken
se
in i mig
sade tistelöga
solfjädersvinden rörde mjukt vid molnhöga
regn
strilande
violiner
naknad vände jag mitt ansikte in i regn
drömde
insikten
föll
över
mig
så mycket älskar jag livet
alltmer har jag kommit att
frukta kärleken
den
kärleken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar