en gång för länge sedan
vilket egentligen inte är länge sedan
vandrade jag i en slottspark, lindarna blommade
hela luften vibrerade av bin av humlor
rörde vid lindarnas
kronor
kronhäng
gruset knastrade under fötterna i takt med stegen
en alle´ var detta är detta fortfarande
en slottspark med vida böljande kortklippta gräsmattor
vilket ger den sammetslika känslan
de små blommorna syntes här och var i detta gröna
gräsklipparna når dem ej
pärlbroderier i grön sammetsmantel
det var en vacker dag och jag var omgiven av många kvinnor
vi var på kurs
en man var med eller kanske två
vi lämnade slottsparken och begav oss in i frimarkerna runtom
mossa började synas
ormbunkar
helt andra dofter
ändå ej andra
träd uråldriga
ja det fanns dessa träd i slottsparken ävenså
träd vilka andades visdom
träd i vilka trädandarna så tydligsynliga andades
dessa träd har så att sägandes lämnat prakten glimret bakom sig
har lämnat slottslivet bakom sig
så mycket längtade de efter fristegen låt oss säga de dämpade stegen
så mycket längtade de efter steg utan eko
broar utan kedjor utan rassel
och de svarade till
hjärtats
bud
vegetationen blev alltmer bortglömd
med fallna kvistar
med trassel
ändock andades skogen levandegod
berg eller stenar eller hjässor
bergshjässor stack upp här och var
alltid i det jag möter dem
dessa
ser jag hur gigantiskt stora de är om de skulle stiga ur marken helt
ja jag ser dessa stora berg ty visst är det så
i vissa stunder kan jag se dem vara slott med runda kupoler
kan jag höra slottsliven
skogen
ja det var sensommar och här och var syntes bär
blå röda
plötsligt stod jag inför ett kolnat träd
blixten hade slagit in i trädet
nu stod trädet
svart
kolnat
utan liv kanske någon säger
jag såg livet i trädet
men jag såg
dess
släckta
ja det kan synas vara släckt
är det släckt
eller är det så att rötterna i detta skede är händer
vilka så varsamt sluter sig om glöden vilken rann in i jorden
in i moderns famn med bönen
tag hand om mig
och hon rörde vid rötterna
och rötterna slöts varsamt om glöden
andades lätt på dess pulserande hjärta
samt väckte lågan
och nu värnar rötterna om denna låga
till den stund trädet
tillåter
saven stiga
jag kände så väl igen mig i detta träd
upplevde mig i detta träd
gång på gång denna dag ser jag mig – barnet med alla mina drömmar i mina händer
ser mina händer kupade med alla mina drömmar lyftade ur hjärtat
hur jag sträckte fram dessa drömblad till mina jordiska föräldrar
deras vilja var ej att se
det de såg var en avkomma
en främling
ett troll
så jag önskar de kunnat se det troll är; till rörelse omhuldande läkande liv
och jag kände så väl igen mig med bortbytingen
sagan om bortbytingen
stundtals drömde jag att mor och far skulle komma och hämta mig
mor och far – att jag skulle få andas det mor och far är
det är märkligt
hur de slöt sig
kanske försökte de
men det vilade en skugga över mitt ansikte
jag var ej den de bar vilja se
på ett sätt var det jag vilken berövade dem deras dotter- i deras ögon, det är jag övertygad om ty var gång de såg mig såg de hennes bortvandring/död jag kunde aldrig vara den dotter vilken jag aldrig mötte – ja, jag vet inte, ibland undrar jag vari min jordiska moders sprutande hatögon i slutet egentligen bar vilja säga. ett sådant hat en sådan bitterhet jag kunde ej hjälpa det vilket tilläts göras med min kropp och det enda jag bar vilja till var att de skulle tillåta mig leva mina stigar. jag bugade mig så djupt att ryggen kröktes, försökte gång på gång upprepande i allt be dem om förlåtelse för att jag ej var den de bar vilja se.
om någon läser detta tro inte att jag ej förlåter dem ty det gör jag – jag önskar de kunde lämna mig ifred nu - de handlade ur sin smärta och jag var för dem ej liv jag var en plåga hur jag än sökte vara dem till lags.
nåväl nu rinner mina stunder sakta bort ut och kanske jag en dag kan förlåta mig för att jag ej reste – jag försökte två gånger
jag kan se varför jag alltid älskat näckrosor
näckrosens skimrande stillhet
sjön
havet
tindrande ljusen
glitterljusdropparna
de stjärnor vilka stiger upp ur sjön i det solen
solfingrar rör vid vattnet
har du sett detta vackra
det är bilden av morgon – aftonstjärnan
av – tingeling –
jag längtar till att vara denna näckros
så stilla andas sjön
bara vara där och skänka skönhet till mötande ögon
jag har alltid längtat till detta
att vara en näckros
inom vilken det sargade ögat kan finna ro
ro till att stiga upp utvilad
läkt
i det den stunden kommer
och kanske är jag
en näckros
en näckros vilken väntar på årsången
på båten vilken
särar dimman
ögonen vilka ser in
en hand
sträckes
fram
rör vid mina blad
och jag stiger fram
ty ögonen sade mig att jag är den de bär vilja till
sluter mina ögon om min dröm
jag är en släckt pärla
sjunker
är det egoism
vad är detta begrepp
är det ett begrepp
hur menar jag – ett begrepp ser jag i denna dag vara en hårt sluten form
en hopknycklad papperslapp mer ark, fyllt med ordvingar vilka ger en helhet, vilken knycklas samman och blir en hård boll vilken du söker kasta mitt i prick i papperskorgen,
ett begrepp är ett komprimerat helhetssammanhang – så ser jag det denna dag.
jag kan se egoismen vara denna papperslapp
en slags krympt förvriden tillvaro
ett enskilt begrepp
var på väg skriva enhetsbegrepp, så ser jag denna enhet vara helhet
så ofta flyr vi eller vänder bort vårt ansikte inför att vara egoism
det finns skikt i detta
det finns egoism vilken är denna papperslapp
fastnar under skrivandets gång ty jag ser skikt vilka motsäger varandra och ändock inte
du är omgiven av låt oss säga hundra personer, var och en tillsäger dig vem du är eller vad du skall ta dig till, du blir alltmer snurrig yr av allt detta, du söker till slut vara alla dessa hundra
till slut ställer du dig helt lugnt
helt stilla
och säger
det är
nog
jag är den jag är
jag viker ej undan den jag är
med ens ses detta var den egoism vilken ej är tillåten
du får inte bara tänka på dig själv
jo det får du visst det säger jag dig
tänk på dig själv
inte tänk
värna om dig själv
ditt själv
genom att du lever i denna så kallade förkrympta egoism är du ditt unika ditt ursprung
därigenom är du den del vilken befruktar helheten.
naturligtvis kan vi lägga den egoismen i en annan typ av vågskål
det är den däri det materiella lever
den vågskål däri du roffar åt dig
för egen vinning
i det skedet utarmar du jorden om du bara tänker på dig själv
det fantastiska är dock att i det du roffar och samlar på dig dina materiella lager eller rikedomar vilka de kallas vicka eller välter din tuva
du kan se denna bild, du har en fruktträdgård med oändliga mängder sorter av frukter
du skall till marknaden och lassar din kärra
du lassar den nästan upp till himlen
virar rep runt lådorna
så kommer det ett gupp
marken hickar och lasset stjälper
det finns folk utefter vägen och ser du
nu rullar dina rikedomar in i deras händer
frukten visar dig ett skeende
och det är nu du får välja
dela med dig
eller slå med piskan runt dig
dessa folk är hungriga
minns att detta är den materiella tillvaron vi talar om
ur ett annat perspektiv kan detta vara dina livsvisdomar vilka rullar in i de hungrandes händer
det vilket är viktigt att se är att i de materiella skeendena de kroppsliga de fysikaliska så kallade nödvändigheterna, där ord vid namn vinst, profit med mera används tippar lassen över till slut. det är en omöjlighet att bygga torn på en liten ruta och tro att balansen skall upprätthålla din samling av guld och skatter, tuvan tippar över. mumsar du i dig all mat utan att dela med dig blir du fet och tuvan tippar över. vad du än väljer att skriva detta till så tippar tuvan över. är det ett straff frågar du. nej, hur kan du tro det, det är en välgärning ty denna typ av egoism berövar dig stundligen din balans, den balansaxel vilken är behaglig för helheten.
nåväl leder egoism till ensamhet – ja, det kan det göra. det är dock förfärligt att säga så med avseende till den stora ensamhet vilken existerar i människovärlden. så många ensamhetsansikten och inte är det så att de är ensamhet på grund av att de bara ser till sig själva eller tror sig var gudar. och förresten vore det mycket bra om de vågade se sig vara gudar, är vi inte alla gudar i den harmoniska balansen.
står inför en stängslad hage
stängslet kan vara en gärdsgård en gärdesgård
detta vackra stängsel vilket är byggt av
egentligen flätat av störar av slanor helt utan spik
det är väl vackert
helt utan spik
helt utan fastspikade begrepp
hör du hur pappersarket vecklar ut sig
samt flyger
fritt
står inför en stängslad hage
stängslet kan vara en gärdsgård en gärdesgård
detta vackra stängsel vilket är byggt av
egentligen flätat av störar av slanor helt utan spik
förs sakta bakåt
minns hur jag en gång satte ned en stör i marken
hur denna stör sköt ut en kvist
en kvist med blad
stören visade mig att den funnit fäste stören hade funnit
trivselfäste
förs vidare och befinner mig så rensandes runt dammen
ser det lilla skottet av lärkträdet
det träd jag så mycket gladde mig med
ännu undrar jag hur de kunde komma på tanken att fälla detta träd
varför störde detta träd dem så mycket
störde dem de röda rodnande skotten i våren
så mycket att de ej stod ut
var det därför de fällde lärkträdet
nåväl
vid dammen reser sig trädet sakta åter in
står inför en stängslad hage
gärdsgårdsstängslet är nu pålar
pålar med taggtrådsstängsel
är så pålar med elstängsel
hagen är fylld med bete
djur betar frid
ändock är de instängda
detta är en slags ensamhet
en hopknycklad papperslapp
varför är de instängda
detta är en slags ensamhet
en slags avskildhet
någon skrev att ensamhet är egoism är tron om att var gud
i förstone såg jag att det kanske kunde vara så
åter ser jag den stängslade hagen och genomfars av smärta från utifrån hagen
ser stängslet upplösas
samt insikten flöda av att allt är gud – gud är allt
ser hur de vilka utifrån ser detta iakttager detta ryggar bakåt och det är i det smärtan genomfar mig – upplever de iakttagandes smärta
åter ser jag den stängslade hagen och genomfars av smärta från utifrån hagen
ser stängslet upplösas
samt insikten flöda av att allt är gud – gud är allt
detta denna insikt kan leda till ensamhet i en värld där kroppen har kommit att bli ett stängsel
med andra ord kroppen vilken var och egentligen är i själens i andens händer
har lagt sig utanpå samt däri blivit ett stängsel- först en gärdsgård så taggtråd så elstängsel
kroppen den fysiska har blivit ett slags hinder
insikten av att allt är allt kan leda till ensamhet i en värld där kroppen är ett stängsel
där stängslen hindrar närvarons helhet
att fritt i balans flöda
minns att denna stängseltillvaro där kroppen är vorden ett skal en mur är en synvilla ty dina drömvandringar leder dig och i en stund av bristandeförsvar brister skalen ut i lovsång ty själen samt anden är till viss del instängda, de verkar ändock helande utifrån. för att se detta måste du lösa upp samtliga erhållna vetenskapsbegrepp eller tankeformer, du måste våga vara ett gryningsljusflöde
åter;
åter ser jag den stängslade hagen och genomfars av smärta från utifrån hagen
ser stängslet upplösas
samt insikten flöda av att allt är gud – gud är allt
denna insikten kan leda till en ensamhet i en värld där kroppen är ett stängsel
se dock det detta leder till en sam het – det är det vilket sker i helhetsläkningens skeenden
och det sker oavsett om du sitter i meditationer eller böner ty det är livets källa
en sam het
det är att i ljus samt värme bli ett
åter –stängslet upplöses
allt är gud – gud är allt
kroppen är ett stängsel
där stängslet hindrar närvarons helhet
i det att stängslet löses upp samt i insikten av i gudomens ljus flödar reses ”ännu” högre murar av de vilka längtar men ännu ej innehar modet släppa
det är en hårt åtdragen fjäder, spiral
livsspiral
i det du med i full styrka stiger in i denna insikt blir du ensamhet på grund av de murar du möter
minns då, detta leder till en sam het – det är det vilket sker i helhetsläkningens skeenden
och det sker oavsett om du sitter i meditationer eller böner ty det är livets källa
en sam het
det är att i ljus samt värme bli ett
du kan även se detta;
de murar vilka finns eller de hårt spända fjädrarna är delar, avskilda ändå är det en slags gemenskapsgrund vilken skall lösas upp, det är att se dropparna stå på stranden och blicka ut över havet sägandes vi är du är ensam – havet vet alla världars grund
och inväntar dropparnas insteg.
*
(släckt)
jag är den släckta pärlan
tag emot
mig
haven andas
turkosers
blå
ljuspelare
skrider
genom ytspann
jag är den släckta pärlan
sjunker
in i
djupen
av är
haven
vaggar
mig
då och då ser jag
ljusen
passera
jag är
den släckta
pärlan
*
(fråga min moder)
hon kom till ett främmande land
där växte
tvenne solar ur sanden
hon var
en månstrimmas fjäder
vilken rörde vid deras tunga
floderna vände sina ansikten
i aftonsången
såg solarna
månträd växa
i krona skimrade månpärlor
månträdet susade
fråga min moder
vem av er
får plocka mig
i det du finner svaret
skall jag
stiga in i din hand
*
jag kan se varför jag alltid älskat näckrosor
näckrosens skimrande stillhet
sjön
havet
tindrande ljusen
glitterljusdropparna
de stjärnor vilka stiger upp ur sjön i det solen
solfingrar rör vid vattnet
har du sett detta vackra
det är bilden av morgon – aftonstjärnan
av – tingeling –
jag längtar till att vara denna näckros
så stilla andas sjön
bara vara där och skänka skönhet till mötande ögon
jag har alltid längtat till detta
att vara en näckros
inom vilken det sargade ögat kan finna ro
ro till att stiga upp utvilad
läkt
i det den stunden kommer
och kanske är jag
en näckros
en näckros vilken väntar på årsången
på båten vilken
särar dimman
ögonen vilka ser in
en hand
sträckes
fram
rör vid mina blad
och jag stiger fram
ty ögonen sade mig att jag är den de bär vilja till
sluter mina ögon om min dröm
jag är en släckt pärla
sjunker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar