den svarta slöjan
spegelslöjan
hade satt sig fast
allt fastare
i hennes synkod
allt suddigare såg hennes synkod
ändock alltmer tydligare framträdde mönstren
hon fattade nålen i hand
började lösa knutarna
för se nog var det knutsömmar
knutstygn
de liknade inte alls rosor
knutar
hårda var de
detta gjorde hon alltmedan hon mumlade
jag är ett sårat lejon
och jag borde ryta
ryta ut min förtvivlan
jag gör det ej
och jag tänker tillåta mig att vända ansiktet
in i smärtregnen ända tills jag löst alla knutarna
det enda jag ber är
famna mitt ansikte i de stunder mitt ansikte blöder
*
(jag har skrivit)
högt upp i det västra tornet
sitter en kvinna
i den öppna spisens välvda
brinner en eld
lugnt
det är stora nästan stammar vilka ligger i elden
hon såg vatten bubbla ur dem
hörde det fräsande ljudet
så
tystnade fräsandet
upphörde bubblandet
det var i den stunden hon såg trädet brinna
där nere på slottsgården
ändå låg trädet
där
i hennes omedelbara blickfång
trädet släppte ut sin värme
i en lång givarsuck
helt befriad från tyngd
golven runt kvinnan
vilken bar hennes sittplats
var lagda av marmor
ofta smekte hon golven med ögonen
och det var som
ja hon smekte sina egna ådror
hon kunde se marmorn rodna
så var det
var satt kvinnan
hon satt vid ett fönster
blyinfattat kanske
jo bly var det för att skänka henne skydd
det strålade så myckna påverkningar runt henne
bly var det givna av saturnus ringar
fönstren var klara rutor eller mer valv till valv till valv
portar liknade dessa
portar visandesvägar
beroende av varifrån ljuset skred in
färgades portarna med regnbågsljusa färger
helt utan att skymma hennes ögons klara
golvet var kallt
golvet frös
därför var fällar utbredda
runt henne brukade vargen den vita linda sig
vem var kvinnan
en kvinna
hon satt ofta där vid fönstret
i den vackra snidade stolen
snidad av en man en gång
innan hon steg in
ibland kunde hon se honom
hans vandringar i skogarna
hur träden lade sig i hans händer
hur han med varsam hand
förde silverbladet
ja
detta blad var
givet av
ur
månskogsskugga
ty han såg ej
hennes
ansikte
ännu
där i stolen vid välvda fönstret
vid välvda eldstaden
sitter en kvinna
hon har en sybåge i händerna
en sebåge
egentligen en ring
väven den vita var spänd däri
nålen vandrade upp och ned
ned och upp
trådar vita
färgades av
beroende av varifrån ljuset skred in
färgades trådarna med regnbågsljusa färger
helt utan att skymma hennes ögons klara
alltmedan hon sydde
kvinnan hade setat där så länge slottet mindes
en dag
en natt
i en av alla stunder
vem vet när
vem vet hur
reste
hon sig
ur
bilden
hon tog varsamt sin hand
vandrade in i tempellunden
där mötte hon
broderiets
ursprung
hon ser det västra tornet vandra in i det högra
hon lägger sin vilja
in i vinden
öppna öknarnas eldar jag ber
släpp rosenfjärilarna fria
andas purpurmolnen
purpurvindar
i rosornas
andeljusa
värmes
doft
älskade
lär mig skriva din hud rodnande
ser du
jag har skrivit
så många texter
så många
ord
saknar sötman sältan
i samtalan
i ögonmöten
i läppars rörelser
i att se hur huden är gryning afton
rodnar
sjunker in i hav
pudras med snö
mer regndroppar
fåras
slår ut
blomstrar
allt det vackra
vilket
är
möten
jag har skrivit
så många texter
så många
ord
jag vill prova orden
tala orden
leva
orden
i ordens verklighet
*
i en stuga i skogen
sitter en kvinna
hon sömmar
av seglarduk
en ränsel
mannen skall ut på vandring
på färd
in i färdande
i en stuga sitter skomakaren sömmar skor stövlar tofflor
i en stuga sitta klädmakaren sömmar klädnader
en söm kan aldrig göras för tät
sömmen har behov av elasticitet
stygnen har behov av utrymme
en söm kan bestå av differentierade stygn
eller olika stygn
frodiga smakande sparsmakande
tillsammans uppfyller dessa stygn ett behov
sömnaden i sig
kan vara
fri
eller löpa strikt efter mönster
mönster vilka är uppritade direkt på tyget eller mönster däri trådar måste räknas för att uppfylla stygnets samt stygnens behov av utrymme
en tunga kan vara vass
bitande vass
ögon kan vara stickande
orden – tankarna löper likt en tråd genom väven
hastigt påkomna, tråcklade
eller sansade
nålen har ett öga
det har du i pannan
närmare bestämt i pannloben
nålen har ett öga genom vilket tråden löper
och visst är det fascinerande följa nålens väg
folken vid haven, isen hade behov av varma kläder
nålen blev där av fiskarnas gåva
folken vilka levde i de höga bergen ja, där blev nålen av de stora djurens gåva
nålen blev så småningom av järn av metall
raka böjda knivbladiga anpassade till material samt sömnad
sömmarna – ja, de lades till kläder skor bruksföremål exempelvis ränslar väskor och så vidare
sömmen stygnen kan liknas vid ord
samt därigenom samtalan
envävt
dubbelvävt
allt vandrar in i varandra
det envävda är den väv vilken är i ett plan det dubbelvävdas mening här är då tvenne tyg sömmas samman till enväv.
ofta har jag berört det onda
har jag berört detta med ego
med egoism
och i denna dag stiger ord fram;
så är det
människan måste komma till insikt
att hon är det gudomliga självet
självet i självet
därigenom upphör all kamp
därigenom upplöses maktstrukturer
detta var det lucifer aldrig insåg
nu inser i sin hjälpargärning
och
sakta
förlöses
smärtregnen
alla
dessa vandringar
vida
långa
fyllda med smärtregn
vackra
bäckar floder
kan vi väl en dag se att lyckan är både de tindrande ljusen
de släckta ljusen
då andas vi är
kan vi förmedla detta till barnen – fysiskbarnen - ungdomar då giver vi dem redskap till alla dessa vandringar utan att sänkas utan att kvävas alltid spirande till liv
*
och det är så
har alltid varit så;
så ofta slår människors yttringar mig så hårt
ofta ser jag förundrad på vad dessa yttringar gör
skulle jag likna detta vid ett skeende är det att kasta pil
yttringar blir pilar
i detta nu ser jag ju hur lätt det är att dra ut pilarna
ser samtidigt att hålen kvarstår i piltavlan
är detta lufthål
titthål
in till mitt helgade
in till tempelträdgården
är det tillåtet för alla ögon att kika in
och varför fäster dessa pilar
de borde rinna av mig likt
vatten
kanske fäster de ty jag tillåter detta och varför gör jag det
kanske därför att jag är så hård mot mig själv
i bemärkelsen att jag vill ej kasta pil på medvaranden
jag vet den sårbares smärta
jag önskar vara helt medveten i vad dessa yttringar kan göra i det de yttras
varsamhet
yttringsvarsamhet
är ett vackert innebördsskeende
sakta skrider de vackra mjuka molnen
mantlar in
luften är bidande
åska
blixtar
vilka jag hoppas skall riva upp öknarna
du så ofta vandrar i
jag så ofta vandrar i
resa reser reste
resa i inomvärldar för att vandra in i insiktsdalens höjder
det är ej förtvivlan
mycket rivs upp inom
virvlande blad
ser höststormar
bladen
frön
i det jag säger så
kanske månget öra säger; vissnade blad är över
inte alls säger jag
de har slutit skalen eller kronbladen om
se hur skalen löses är
spindelnät
eller se skalens skönhet ty de förmultnar ej
i mitten andas glödsol
så gör eldar
skalen är frön
frön bär allt inom sig
utom sig
allt
så höststormarna är förinnerligandets stjärnglödshänder
i det vi reser inom
är det lätt att vi ändock söker oss till media
eller samtal
löven bladen stannar en stund
de virvlar vidare ty de säger se
ja vi vandrar i öknar
du säger dig vara egoistisk
i det du inser att du måste resa nu
detta – egoistisk - vilket människor ser vara en negation
kanske är detta egoistiska
fågeln
och vi vågar vara fåglar
pålagorna rinner av oss
vi plockar våra fjädrar
vi ser det lilla
närmast oss
hur skall vi se
allt har en vidare mening
möten
slagfält
stormar
låt oss vara blad
fåglar
virvla
se det ”från ovan”
stiga ur
och verkligen se
kanske innebär det avsked
det är inte avsked
vi ser mycket vara av ondo
vara ont
ser vi det i vidare perspektiv är det ej så
tanken
den vänstra halvan spelar oss spratt
vi söker förstå så mycket att vi glömmer både äta samt smälta näringen
det är min födelsedag idag, jag föddes ej idag – jag föddes för många år sedan, det är en åminnelsedag
är vi inte alla åldrar
vad är tonåringen
kroppen är ett kaos
känslorna är ett kaos
ett tillstånd vilket skriker efter vetande och det är in däri tonåringen stiger
var tonåring men i din mandomsålder
vi är allt
i det vi inser detta
är vi urkällan
öknar
ja jag lever i ökenvandringar svåra
så är min upplevelse
jag vet dock att
dessa
är
bilden av skalet
av fröet
detta inseende tar inte bort det vilket sköljer över mig av smärta av sörjande
en stor del är att jag lever fysiskt ensam
så är –det /detta - moderns vilja så måste jag komma till ett tillstånd av tillitsacceptans av detta
jag måste komma till en acceptans att är det viljan så för de min blivande make till mig
det är många gånger svårt att acceptera ty jag längtar verkligen efter närvaro efter samtal
det handlar inte om sex det handlar om växande närhet
(och haven)
och haven lyfte pärlan
ur hav flög
svartbladad
fjäril
är det en fjäril eller havens skugga
är det den slöja vilken lades
över hennes ögon
sorgfloret
månmoder rörde vid vingar
skimrande korp
lyfte ur
pärlan
mig
jag har vandrat till tjärnen
böjde mig djupt in
såg bladen
flyta
still
sorgfloret drog tungt
och jag vet att det återkommer
lyfte händer
bad lågor
till
pilen klöv stängda
luftströmmen
antände
glödens svaga
flämtning
lade lågorna i tjärnen
varvid slöjans svärta
brann
i solglöds
mjuka
kyss
korpen
lade vit fjäder
i mina
ögon
och pärlugglan lyfte
natten
lade broderiringen i mina ögon
löste sömmarna
med månstrimma
ur mitt finger steg en tår
solen färgade den röd
rubinen
är
mitt hjärtas ros
visades vägen
genom
nålens
öga
sländan gav den trädda silvertråden
duvan satte sig
på min vänstra axel
vandrare
du
lyfter min vita slöja
in i gryningsvandring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar