och varför upprepar vinden sin egenrörelse
och varför upprepar elden sin egenrörelse
haven
vattnen
jordarna
gör de detta för att de skall sina torka ut
de gör detta ty de är alla barn
och barnen är dessa
och varför upprepar modern sin sång
nynnar den mjukt
gör hon detta för att hon brister i förmåga i kunskap
för att hon brister i minne
gör hon denna upprepning för att hon ej kan flera sånger
gör hon denna upprepning för att hon är fattig
modern upprepar sina sånger
nynnar dem mjukt ty hon läser barnets
barnens ögon
hur barnet fröjdas i upprepningen av igenupplevandet
modern ser barnet uppleva sann trygghet
sannfärdig trygghet
sann färd
genom denna sång utvecklas, växer barnet in i sinnesvarseblivande väsen
och var gång barnet känner oro kan barnet inom sig höra sången
uppleva hur denna sång från en punkt i hjärtat stiger upp samt omfamnar barnet
*
(rännstenen)
utanför muren levde gräsängder
friströvande hjordar
levde vildaplar
stenar
och åter träd
här och var stack hustak upp
gräsklädda
halmtäckta
lustigt
runda tak
rök ringlande
blomstergirlanger
sände
välgång
vida
här och var syntes stigar
ringlande
ormar
rötter
förenande
färdvägar
frifolken plägade vandra stigarna
färdvägarna
ibland med klingande bärok
ibland med snurrande hjulkärror
ibland med skottkärror
ibland med korgar
fyllda av frukt
det första de mötte var muren
stadsmuren
ofta log frifolken
ty ängsblommorna
ängsgräset
sökte mildra det hårda
ja
här och var i muren
syntes grästuvor växa
det andra de mötte var porten
stadsporten
i dagen öppnad
den måste de vandra genom
det tredje de mötte var
iakttagaren
det nästa de mötte var stadens torg
en stor cirkel i mitten
där myllrade det av liv
surrande röster
lätta steg
tunga steg
klapprande
springande
lädrade träskoade
järnskodda
barfotade
detta mötte frifolken
frifolken plägade föra näring till staden
stadsfolken såg detta vara förning
frifolken visste
ofta log frifolken
visst tog de emot silver koppar
till och med guld
detta
planterade de i jorden
husen stod runt torget
ändå syntes gatorna mellan dem vara kanaler
höga var en del hus
aldrig mer än trenne våningar
jodå
där i mitten
kan du se en ring runt ditt finger
en pärlring
då vet du att pärlan är en
så kallad mittpunkt
och tar du dig en flygtur
så ser du vart kyrkan var belägen
det fanns så kallat finare folk
det fanns så kallat lägre folk
indelade var de
av vem
det kan jag undra
dessa fanns det och många fler
och så
de smutsiga
det fanns herrsäten
en borg ett slott visst fanns det så
dragiga ekande byggnader
ur en del väggar andades
värme andades ljus
andra levde i skugga
av invånarna
gatorna
kanalerna var lagda stengolv
kullerstensgator
på en del platser
hade tänderna lossnat
stenarna lossnat
skärvor låg här och var
ibland lade barnen skärvorna i vatten
kanske tandfen kommer med sitt spö
och tandfen sökte vända
smutsen
de lagts i
men det var så många bryggor
så många ställningar
jodå
ibland lyckade hon ta sig fram
det är underligt hur fort liven vänjer sig
ändå skriker ögonen längtan
hon strödde stjärnstoff i ögonen
till lindring för de frysande barnen
i dagarna syntes barnen skutta
leka dansa ibland råkade de i luven på varandra
barnen släppte de luvorna snabbt
molnen har tillräckligt mycket att bära
utan vårt byk sa barnen
med hopp i fotvalvens bäckar
de hade lärt sig stegen mellan husen
de höll sig en bit från väggarna
det var de däringa gluggarna
ett tu tre kom det slask farandes ut
då gällde det att ducka
att skutta åtsidan ännu mer
stänkte det gjorde det
vid närmare beskådan
kanske gatorna var hoar med sulor i
om natten var det värre
omnatten då barnen låg tätt intill i sina bäddar
eller på golven i sömn
då var det marorna flög genom stadens gator och torg
det fanns de vilka saknade tak över huvudet
vilka huttrande satt i vrår
i hörn
det var de smutsiga
med trasiga kläder
laglappar
vad var det
och hade de lappar
hade de tappat dem
sjalar runt axlar och skuldror bar de
mer liknande trådar
avlämnade
övergivna nät
dessa sökte de dra närmre kroppen
i försök att erhålla värme
kommer ljuset igen
i en av alla vrår
existerade
en kvinna
hon skyggade nedåt med blicken
ibland sträckte hon ut handen
kanske en smula faller i
mestadels fick hon spott och spe
en gång hade hon varit vacker
så tänkte hon då slasket
plaskade
ned
vilket är ditt namn frågade grodan
mitt namn är borta för länge sedan
det är väl klart du har ett namn
de slängde mig i rännsten
för allt de sade jag gjort dem
namnet flöt bort
vilket är ditt namn frågade hon grodan
mitt namn bär jag i hjärtat
de flyr mig huttrande undan
säger mig vara slemmig
kvinnan rörde vid grodan
grodan såg bakomvärldar i hennes ansikte
får jag sitta i dina händer
jag fryser så
är det
det enda jag kan göra för dig
kom sätt dig häri
kanske har min handvärme flytt
sa kvinnan
sträckte fram sin handskål
och grodan hoppade
in däri
du tror att du en gång var vacker
det är du alltid
hur kan jag vara vacker i rännstenen
så jag önskar de såg
de ser genom mina ögon
så sade grodan
kvinnan såg in i grodans ögon
fylldes av
djup innerlighet
i handskålen upplevde hon rörelse
och hur det nu var stod ett väsen inför henne
du såg den jag är du löste murens form
denna natt skall de se
de lyfter dig ur rännstenen
i gryningen såg de vilka fastnat i då
en skimrandevacker kvinna stiga ur rännstenen
hennes leende omfamnade skärvorna i vattnen
guldfiskar simmade däri
till barnens glädje
hon strödde gryningsstoff
i alla vrår och hörn
staden skimrade
sällsamt
vackert
hennes befriade leende
gjöt balsam hos alla de hon mötte
i morgonvinden syntes hon vandra in i
gräshavens fröjdeljus
tack att ni lyfte mitt då
därmed ert då
ur rännstenen
*
(eldvandrare)
jag lämnar spår i sanden
för att du skall
skönja
skönja din solvandring
förklädnader
bar jag
icke
min enda klädnad är dimhöljen
dimmans
slöjor
du vet
att den lyfter i din andning
mitt i
öknens
vidsträckta
ritar jag med
ornamentsstav
cirkel
stiger in
släpper
staven
staven flyger ur asksolen
av sefyr
tändes
eldskålslåga
i aftonstjärnas ögon
spår i sandens vågor
det sades mig
att dina
stormar
stillnat
att havet
lade
dig
i stranden
det sades mig
att dina förblindade
dina tagna
ögon
öppnats
av månvinden
att dina händer brinner
i din längtan till är
jag såg solens skiva
dallrande
lufthav
stiga
genomgripande röd
omfamnade
mitt hjärta
ökennattens kyla
släppte
i det stjärnan
bredde ut
värmande
blickar
jag såg dig eldvandrare
en hägring
ser du
spåren
stiga upp ur
sandens
vågor
i vart och ett
växer
ordblommas
rubinröda
safirögon
vinden
jag dansar för dig
hör du
mina bjällror runt vristerna
upplever du
doften av
är
havet inväntar
ditt svar
spår du
i sanden
är du min spårfinnare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar