Bida stilla
Befinner mig själv i höstvärnad
finna förklaringar till
de mest
omöjliga situationer
det sker saker
vilket får mig att le samt sucka
jag ser hur jag sökt
finna förklaringar – till tröst – till de mest omöjliga situationer
och jag ser förklaringarna
ser bakgrunden eller det
vilket så att säga tryckte på knappen
egentligen har detta alltid pågått
idag undrar jag
varför jag gör detta
det mattar mig
samtidigt när jag en förhoppning att
förklaringarna skall bli orkesfrön
till dem jag ger dem till
och visst är det så att mina förklaringar ej är de gällande
ändå är det så att det är min övertygelse att det är av vikt se utanför negationen
söka se hur katastrofen påverkade
inverkade på de vilka befann sig i den
försöka se hur människor
liv
förs samman för att de skall balansera obalanser i varandra
till gagn för den stora balansens helhet
helelsebalansen
ser vi endast felen i alla skeenden är vi ute på så kallad hal is
bida stilla
närvarandeagerande
ett rop höres
från var
blickar ut över sjöns yta
ropet stiger ur en av näckrosorna
näckrosen ligger mitt i näckrosön
i impuls springer jag in i sjön
samt simmar
rakt in i näckrosön
vad sker
dyker du ned under sjöytan
ser du ett nät av näckrosstjälkar
och du fastnar däri
dina simtag
eller dina försök att ta dig fram
gör att du trasslar in dig
du hör ropet
urskiljer det komma från näckrosen
mitt i
du stannar dig
inväntar
iakttager en stund
en båt ser du vid stranden
i båten kan du nå fram
är du båtlös
får du sakta vandra in
och varsamt be stjälkarna undan
genom det förfarandet
når du fram
i natten såg jag bilden av att lyfta upp hela bilden
i det skedet var scenariot ett nät framför mig
eller en väv
den enda vägen fram
var att andas lugn
samt reda ut trasslet
kamma stjälkarna
bida stilla i din hjälpargärning
håll fram dina händer
strömma
din värme
strömma
din närvaro
se
ropets
källa
var vakandeaktiv
bida
stilla
är icke att överge
är icke att svika
det är
se
vara redo
*
(jag har)
en önskan
nåja
en längtan
att du är mig nära
rumsligt
att vi rör vid varandra
snuddar nuddar
möta dina ögon
se
in i dina ögon
samt uppleva att
vågen
kvinnovärmen stiger upp i
ögonmötet
uppleva att
jag älskar dig
älskar dig i den du är
då brister
ögonfloder in i varandra
så kan vi tillsammans
vandra hand i hand
vara i
älskande
*
(isflak)
inatt
satte jag mig
på ett isflak
studerade i ett ögonkast
blixtpiskorna
sextanterna
vilka klöv
tillverkade denna övärld
ett berg hade jag framför mig
ett tämligen mjukt berg
kände det mycket väl
berget en hög av
rev alla mina kläder
ända in till sista tråden närmast huden
i l å n g a
remsor
lindade jag nystan
vem trodde det
i träden hänga mångfärgade vimplar
jag smälte i solens sken
nu är jag en ö
i havet
*
(till en nära)
det går ej att vrida tiden bakåt
det går att förändra varje stund i är
i framförsikt
i framtillit
det går att förändra varje stund
i ljuset av fram
nu vänder du
dina trötta ögon
in i solvinden
alla de slag
du
givit
dig
vilka naglat fast dig
vid pinorisen
pinopålarna
de slagen vänder du
ser frösåddens
rena
knoppning
ögon såg dig i alltidkärlek
du
var
den vilken
kastade
hånen
nu
vänder du alla dessa slag
in i
solvinden
i din barndom gick solen upp över dig
detta upphörde aldrig
du knöt duken
skuggduken
med tvåtusen knopar
hårdare
hårdare
tills dina ögon blödde
i din barndom
vaggade du
skuggan lugn
viskade; dig skall jag omfamna i ljus
ditt hjärta
en sol så fylld av godhet förmådde ej
nå
din skugga
den syddes fast
av virvlars
crescendo
vilka bad dig
vakna
du drabbades av löftessmärta
av att ej infria ditt löfte till din egen skugga
hur
kunde
detta ske
karusellen
du höll dig fast i kramp
slungades aldrig ur
ut i periferin
tankekarusellen begynte snurra mot dig
du har varit i en farlig karusell länge
ja, den snurrade mot dig
nu ber jag dig
vänd den till dig
till medgång
till en godkarusell
var nu snäll och lyft fram dina fina sidor
så tar de sidorna över
bit dig inte fast vid
de negativa
sidorna
och gör du det
biter dig fast ännu en stund
upplev då
att detta är din skuggas trängtan till ert ljus
de slag du slog med knuten näve
vänd handen
smek din
kind
gläder mig i det jag ser er
vandra i skönhet
du i din helhet
ljushelhet
allt är
du
nu vänder du ditt ansikte in i solvinden
solen går upp
över dig
därmed vänder du denna släkts
negativa
upprepning
och det har varit svårt
hålla mitt eldfång
åter
det går ej att vrida tiden bakåt
det går att förändra varje stund i är
i framförsikt
i framtillit
det går att förändra varje stund
i ljuset av fram
*
det finns en sång: ”man borde inte sova när natten faller på”
så sanna är dessa ord
natten är en god varm handske
att krypa in i
i vintervindars hårda
handskar har små sömhål
däri silas ljus
stjärnor i tusenden
stickade vantar har maskor
däri silas ljus
stjärnor i tusenden
denna handske är varmgod
håller dig samman
fokuserar dig
sov
sov
i din drömkokong
låten ljusen skölja dig
stig upp
ur
din människoboning
klättra uppför spindeltrådens silverljus
förena dig med alltets urvilja
se
möt den du är
vilosömnen är en slags vaken sömn
en vakan
i hand ske din vilja
kanske säger du; hur skall jag kunna sova då jag är vaken
du vet egentligen svaret, ty i den tunga sömnen vaknar du ännu trött
den utvilade har låt oss säga flytit på kroppen eller med molnen
har dansat i stjärnängder
och man borde inte sova när natten faller på är vackra ord, ty i natten skärps din iakttagelse samt du är i natten befriad från bländverks påverkan. hur kan jag vara det säger du kanske – det är strålande bländande ljus överallt, det är aldrig tyst, ständiga bakgrundssurr. och så är det, natten ger dig möjlighet att urskilja. och har du djupa behov av visshet, släck alla konstlade elektrifierade ljuskällor
samt vänd ditt ansikte in i månkällan
ja, det är så lätt att se skeendena i fel
att ej våga stödja skeendenas fyllda gång
och i det du söker tala i termer vilka visar skeendet
fröets öppnande bakom vågen vilket egentligen är framför
kan du vara övertygad om att du kommer att möta motstånd
orkanvindsmotstånd
att efter ett hårt slag – en olyckshändelse säga att du ser en följd är för många att få en örfil, av den enkla anledningen att det är gesvintare att bita sig fast vid negationen samt lägga på ytterligare några tegelstenar på muren mellan verklighetens verklighet samt verklighetens bländverk. alla skeenden har en fylld gång, alla möten sker för ett slags uppvaknanden. vissa möten var ej menade att ske – de sker på grund av ovilja mer av ovill att lyssna till vindens röst. det är helt uppenbart vilka möten som leder till utveckling visare, vilka möten som är meningsvilja, närvarandemöten, medvarandemöten.
(kängor)
fötterna bär henne ej mer
kängorna
mattades
sakta
sulorna släppte gnagde hål i sig själva
kängorna
sullösa
lät de henne uppleva
vart strå
vart hörn
vart tappat
hon log stilla
jo
jo
chansen ger ni mig till nära
nära
nära
beröring
snörena fransades
fransgardiner flimrade dolde hjälpligt tibia
framsidan
vristen
framvristen
tibia är vackerljudande
kanske skall jag ta fart
skena här och var och nu
förskräckes icke
ni sitter säkra
numer
håller jag mig i handen
faktum är att jag hittade en sele på en loppmarknad
ni skulle ha sett hur de sprang i labyrinterna
det var ett lopp utan like
ett tu tre satte de sig ned
budade
lågt och högt
lopporna hoppade
det hela avslutades med en loppcirkus
där tigrarna
tigarna sattes i bur
selen
styrker mitt bländande leende
och skänker det livlösa glans
nej förskräckes ej
numer håller jag mig i hand
sitter här på verandan med de oljade bräderna
läser kängorna från pärm till pärm
vartefter jag läst river jag ut bladen
viker origami
svalor flyger
båtar skepp seglar
allt är intet
intet är allt
skapar medföljande en vacker livsträdgård
och en dag skall jag gå
en dag skall jag gå
dit vindarna bär mig
då fötterna vilat hälkupor i sandjord
då blasten stigit hög
och knölarna blommar
innan frosten kommer
blir så kallt utan kängor
är dock övertygad i att snön värmer fötterna
så det löser sig nog
då kan jag segla
barkbåten jag täljde fjol sommar
jojo
det var längesedan jag höll en jojo i min hand
den spann så vackert
trasslade sig i band
måste säga att jag beundrar
den stora tålamodspåsen jag bär
har alltid varit bra på att reda ut trassel
jojo
en dag
skall jag gå
dit ryggen i förståelse går
för se
mina marker blommar där framme
för si
jag såg födslovinden så sina frön
och det
var min vilja
*
(guldkullen)
det var
vid den högra tallen
ekorren
släppte
kotten
rakt ned i min hand
kottens fröblad
sprack ut
i handen växte
sjuhundra tallar
och vindarna susade höga
ekorren
fick vingar
lyfte mig med hela skogen
vi flög
dit
ja var det vet vinden månen och jag
så var jag en tall i den höga skogen
ekorren
var en orre
allt under ekens blad
nyponen
glödde
brann
höstlika
lönnen började ana sina eldkläders prakt
var
det
i en av alla regniga dagar
steg solen högt
molnländerna
rörde vid
sänkta
det kittlade lustigt i rötterna våra
vi visste inte vad det var
nog såg vi
upplevde vi
att detta var av vikt
solen vandrade i rundel
kanske var det en växande sockertopp
runt
runt
runt
ritade solen
molnländer lyfte så kullen upp
var detta ett guldägg
var detta vad
var
det
solen vek ut mantlar skira
lade dem runt kullens kropp
guldkulle
begynte djupsurra
brummande
dova
brösttoner
hösttoner
humlan lyfte med pollenmjöl
så sitter jag
i kvällningen
i tacksamhetsljus
dricker te med honung
ser sol stiga in i sjö
*
(hur stavas du)
leendevinden susar
lägger armen om
mina axlar
hur skriver du ditt namn
är det
le ende
eller
le ände
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar