magi benämner vi den vetenskap vi ej kan förklara
*
vad är skuld
är skuld ett begrepp vi lärts in
för att någon eller något skall ha makt över oss
frånskilja oss från vårt hjärta
ja vi måste förstå vår skuld
vad skuld är
förstå
inte med huvudets tanke
med hjärtat
detta har jag upprepat mången gång;
vi lär
inpräntar i barnet att säga förlåt
trots att barnet ej har det begreppet
barnet gör en handrörelse - slår ett barn bredvid
eller dig välter en fin vas - säg förlåt
säg förlåt
barnet vägrar
ser oförstående på dig
slutligen
säger barnet förlåt och dina ögon strålar åter varma
vad lär vi barnet ... säg förlåt och allt blir bra
i princip kan barnet göra vad det vill... bara det säger förlåt
i det barnen var små - sade jag på kvällen innan de skulle somna om det hänt något... jag är inte arg på dig - den du är –
jag blev arg på det du gjorde
eller jag tycker inte om när du gör så... ungefär så var orden
och jag kan se ytterligare vidd i detta.
egentligen är detta även snurrigt ty barn är världen är allt
barnet är i det andliga medan den vuxne tror sig vara avskild
den vuxne skall veta denna fysiskvärld bättre än barnet
vara barnets vägledare... förlängning
detta utan att färga barnet med personliga vuxenåsikter...
det är lätt se det vi har i vårt närmsta... allt är verkande helhet...
det är bilden av pusslet
du har pusslet i din hand häller ut det och det ser ut att vara kaos
det är kaos- ordnat kaos
du sansar dig och lägger bitarna
det saknas en bit och den måste du söka annars haltar pusslet
jag kan tala länge runt detta och detta skrivna är ett dun av det jag upplever
sannhet är ursprunget
är vi i sannhet skänker vi barnets sunda inre moral näring
den moralen är det de sänker i mörkret genom att skuldbelägga
jag söker höra vad natten säger
släckta äro stjärnorna
här
i trädens kronor andas tusende ljusglittrande öar
stjärnor har stigit in i trädens skugga
är stjärnorna träd
ja – stjärnorna är träd i denna natt
träd in i välvda salar
hör huru droppar når marken
stenar
moräner
förlösta stenar
givna ur ishänder
så segla isskeppen in i solvinden
släppte
stenar fria
varur steg orden
varur stiger orden
stenar är frön
isen är stenarnas jord
is är inte kallt
minns detta
i isen är bubblor
syre
liv
är de bubblor
är de stenkärnor
droppar
droppar
är dropparna ansikten
ljusansikten
jag söker höra vad natten säger
släckta äro stjärnorna
här
i trädens kronor andas tusende ljusglittrande öar
stjärnor har stigit in i trädens skugga
tystkronor
tysthängen
vindar rör vid träd
droppar faller in i skål
sånger vaknar
sakta
lågmält
ändå så höga toner
sfäriska urbegynnelsesånger
i skålen är sjö
är hav
är summan av alla droppar
sjö
hav
hav förtröstan i det natten talar
detta är
summeriska toner
summerisk verklighet
och klangstigar bär mina fötter
mina fötter är klanger vilka rör vid stigar
tiger upp
är stjärnor i natten
rör vi
är vi
vandrar vi i det meningen är
är varje vår rörelse
kristallandning
visst är det så att soltonen ligger i mitten
den ligger ej konstant
fixerad
den väver
sammanför
skapar melodislingor
soltonen är den vilken bringar harmoni
varför heter denna solton
den väver
den springer med lätta fötter
solen har många strålar
bege dig in i skogen
se spindelnät
efter regn efter gryning efter skymning
spindelnät är strålar
trådar bärandes droppar
i det solen ler in i droppen är dessa solar eller kanske skuttande ljus
egentligen är onsdag inte soltonen, den är det då du inleder veckan med söndag m – med solens dag, det är sant
onsdag är ej en mittendag ändå är den det ur balanssynvinkel
onsdag gör mig lätt förvirrad
och kanske är det detta merkurius gör/förorsakar
varför är Merkurius den tredje klangen
varför är onsdagen Merkurius dag
och visst är Merkurius ett riktigt kvicksilver
temperatur mätare; inte underligt att mars är klangen innan
ser kvicksilver droppar vilka rullar
och säger; så då hamnade orden runt dropparna i ljusskålen
ändå undrar jag varför är onsdag Merkurius dag
ons dag
odens dag
var oden snabbfotad rörlig så frågade jag barnet
och barnet pekade in i västan
där mötte vi tvenne korpar med visdomsvingar
med spanandeblick
kanske såg de den kvicke
pilandes där i ängens strå
hur han vävde
löpt
från öster till väster
från väster till öster
vakandes över hennes pärlljus
och ett tu tre var den kvicke
åldersman med läkarstav
och lukas var helare
och David sjöng vackra sånger
klanger
och ett tu tre – alla goda ting äro tre
trenne fjädrar synes cirkla i lufthav
vad skriver de
alltid nära natt och dag
dag och natt
orden vandrar heta jag medlar – jag gjuter balsam på vågorna, jag helar är helbrägdagörare
och visst värnar jag om balansen i stegen
vaka i vakenhet
vakenhet i vakan
och barnet ler i mötet med den kvicke
med åldersmannen vilken är hjälpare på vägen vilken är tolkare av dets språk
viskar mjukt in i vår hud
gudomens ljus är i dig
du är i gudomens ljus
detta är tronernas vilja
detta
kanske korparna såg sa barnet
i det de lyfte sina vingar
och skänkte mig berättelsen
eller var det kanske
Merkurius där under almen i skuggan i ljuset
*
(nalkansstig)
tvenne skimrande korpar
syntes lyfta
gryningsmanteln
droppar
skakade de ur
silverne klanger
öppnade blad
varsamt rör de vid solens pannskåls
spirande
hjärtblomma
han vandrade en gång
stigen
stod högt upp på berget
det ena
han den vackre med korpsvart hår
med den genomträngande blicken
med bronsfärgad hudfägring av
solen vilken rörde vid hans mörkerstråk
han reser sin krona
så har han
gjort
en
av alla droppar
hur många årsringar
strålar i din krona
sju gånger sju gånger sju gånger sju
hjorten
reser sin krona ur natten
skrider nedför berg
träder in i skogens salar
ser du
nattmolnen väva dagens stråk
kan du höra huru han lägger stråken an
rör vid livets strängar
och hennes öga vilken lever i hans hjärta
är kärleksstämma
han sluter ögon
runt boplatsens ring
ser henne komma ut ur tipi
bärandes gryningsljuset i famn
och hans vilja är
att beträda
nalkansstigen
*
(morgonsträckning)
i soluppstigningen
flög jag in i hassellunden
gräset
doftande
morgonsträckning
spindelnäts
droppskönhets tysta
upptändes
röda var mina händer
jag dansade
lovsång
droppar släpptes fria
flyg
flyg
knoppljus
fukta
torkade
spår
intighetens blad
sköljde över mig
gav mig
vingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar