(mångboll)
möter denna dag
lever vidare med jorden är en pärla
ser blåskimrande hav
gröna öar
öar
så är vi samtidigt i det vi beskådar jorden i beskådandet av oss själva
med ens blir bilden att vi står med denna pärla i vår hand
pärla
boll
ljusboll
gåvoboll
skiraste kristall
kristalljusboll
snöstjärnor
hav
berg
jord eld vatten trä metall luft
kristaller
rena
så låt våra fingrar omfatta
bära dig varsamt
låt våra röster stiga in i hjärtats röst
smekande vindar
röra
vid
varandras
läppljus
ur munnar
segla vita segel
solskepp
månskepp
stjärnpärlande fröjder
i dina händers
lovsång
möter denna dag
lever vidare med jorden är en pärla
ser blåskimrande hav
gröna öar
öar
har skrivit till många i denna dag
dagen
en skimrande blå skål
skriver nu
dagen
en skimrande blå skål
skiraste
glas
ur ökensanden blåstes du
in i solhänder
skrider mildvackra stigars bladvindar
sakta lutas du till
solvatten
solvattenfall
porlar
solklanger hälles
sjunker
in
stiger
stigar skapas i livsängens skönhet
andas
blommandeljusa
fingerögon
kasta är inte kasta
är taga emot
är giva
regnbågsljusa kristaller
broar
låt oss jonglera
ljusbollar
till varandra
utan att tappa
tråden
så är vi alla myckenhet av vatten av hav av vätska
i vätska lever kristaller
kristallstavar vandrar i mjuka händer i vår kropp
dessa slår an en klang
vi låtsas ej höra
eller tänker i helt annan riktning – negationsriktning
vi påverkar kristallen med denna huvudtanke – huvudbastanke
kristallstaven knorrar samt drar ihop sig – vrider sig i vånda ty den ser klart
tydligt vart du är på väg. varje denna kristall är ett ”modersskepp” i dig, detta modersskepp seglar fram och åter, åter och fram – en amfibie – ett amfibieblad – en budbärare.
vad sker då staven knorrar, drar sig samman vrider sig; det uppstår obalans samt kristallen ”förlorar” sin skönhetsbalans. det vackra är att i den stund ditt tänkande sjunker in i hjärtfamnen – blir ett tänkandeblänk du sträcker staven ut sig samt balansen andas i skönhet
jag har skrivit många gånger i beskrivandet av visdomsfolkens ökenvandringar, hur de sticker in ett rör i ökensanden samt att de därigenom erhåller vatten. huden är till viss del ökensand där varje por är ett sandkorn eller helt enkelt öppningar
varje denna öppning kan bli det den är
en oas
huden är vackervisande – perception
sensorisk verklighet
en kokong av silkesljus.
dagligen vandrar vi på en hud vilken bjuder oss skönhet, vi säger på
egentligen borde våra steg vara med eller i.
alla dessa märkliga riktningar vilka så sorgesamt avgränsar
i dessa avgränsningar uppkommer individbegränsningen
stressade stadsbor – stabsbor rusar
omgivna av stickande konstgjorda sken
vilka får dem att lyfta händerna samt täppa till sinnesvarseblivningarna, vilka förtäljer dem att avgränsningarna begränsningarna ej existerar i egentlig bemärkelse. detta påminnande skapar en stigande smärtflod och vem önskar sig detta, skyndsamt byggs vallar – människan glömmer
glömmer skenbart
skenbart; ja - många bländas av skenet av de starka stickande ljusen samtidigt stiger själslängtan hjärtlängtan upp- stadsbor människor drabbas av stress ur sin djupa längtan, flykten bort från det vackra levande skenet - kanske borde vi i en dag en natt vara fjädrar öva lätt beröring.
synas utan att synas.
ofta har jag sagt och det är min upplevelse att det sker mycket i dessa stunder - helandeprocesser - det gör ont att helas.
de såg natthimlen vara ljus i stjärnhänder
sakta lades slöjan över ögonljusen
däri upplevde de
natthimlen
mörk
de kunde se stjärnorna eller mer konstatera att detta är stjärnor
ur deras hjärtdjup mindes de
hur de en gång såg
en gång
hörde
stjärnorna
åter stiger orden kausal synkron signifikant fram
även ordet teorem
stjärnorna glimmade tindrade levande
i stunder av årsrytm helt nära ögonramen
i stunder av årsrytm så att sägandes längre bort
i detta perspektiv kan jag höra stjärnornas andning
hur stjärnorden steg in i deras ögonramar samt upplöste gallren
hur stjärnorden i de stunderna verkligen upptog dem inom sig samt viskande varsamskimrande strålande i det inre upplyste dem. fyllde dem med alltets sånger, i det stjärnorna upplevde dem vara tillräckligt fyllda i denna andning rörde de vid dem, i det andades de så att sägandes ut stjärnorna, stjärnorna drog sig allt längre bort i stunder av årsrytm på grund av att de förtalte dem viktigheter; smält det du tagit emot och du skall se in i mörkret
dessa folk såg och ser in i stjärnrymder så att sägandes avlägsna och vad känns avlägset. framtiden känns avlägsen stiger du in i den med ditt upplevande är framtiden alltid närvarande
de var i fram i bak i nu i är
så lades slöjan över
en slags hinna
en ridå
himlarna mörknade i deras ögon
inte i dessa folks ögon
längtan till hudnära
har alltid funnits
teleskop
en sammandragning av ögats kristallstavar, till seendeoblater lagda i olika skikt. dessa olika skikt är en förutsättning till teleskopets vidgade rörseende. läs ordet olika samt se ordet glida lätt isär i det ögonblicket ser du lovsången; o lika utbrister själen i kärlekssång
teleskopet eller stjärnkikaren skapades för att komma stjärnorna himlarna närmre. genast kommer rösten närmre – är ikoner teleskop, dessa sades vara fönster mot himlen. detta mot är icke mota bort är ej ett motstånd en angripare är ej ett falangerande nekande. detta är väl en intressant bild; falangerande/falang – en falang kan vara en led en del i skelettets rörliga småben – faktiskt rörben, specifikt fingrar samt tår.
teleskopben kanske
det kan även vara en stridsformatering, en gruppering inom vilken soldaterna stod mycket tätt samman och det kan ju sägas bli en mänsklig mur vilken förhindrar ett seende.
teleskopet eller stjärnkikaren skapades ur längtansdjup
ur åminnelse av den närhet de en gång upplevde
då vetandeskapande visshet
nu vetenskap – forskare
och de skall än en gång se
i det de lägger oblaten över sitt tunga
samt i kärlek lyssnar till dess smältandedjup
så lades slöjan över
en slags hinna
en ridå
himlarna mörknade i deras ögon
inte i dessa folks ögon
längtan till hudnära
har alltid funnits
teleskopet skapades ur denna längtan till att vara stjärnljus tätt inpå – hudnära
är kronbladen verkligen den yttre verkligheten eller är kronbladen doftvingar
doftvingar vilka andas
en slags andnings – hjärtlungmaskin
en
ett slags respirator
respiratore respirare- så vackra är dessa ordklanger
andning
hjärta
andas mitt hjärta
ditt inre
ljus
om min kropps vara
kan du se kronbladen i den öppna gesten är dessa genomsiktliga i starkt solljus
de är andeljus
följ denna ständigvarande rörelse av öppna samt sluta
upplev det vilsamma lugnet
var i denna rörelse
lev denna rörelse
följ denna rörelse
andas mitt hjärta
jordesångens
vittnesbörd
bördande
jordar
åter stiger vävstolen in i mina ögondjup
ser de stora hjulen i förstone
varpbom tygbom samt slagbom
varpbom blir va – bom(fråga)
tygbom blir ty – bom(svar)
slagbommen då – ja, i den är skeden i vilken trädarna löper via solvögon
ser de stora hjulen vilka håller varpen
ser kugghjulen samt spärren sammantaget ser de till vävens välmående att den ej slinter
i ett kort ögonblick befinner jag mig i klockan
i urverket
ser alla dessa kugghjul
vilka löper i varandra
ser processen i vävandet
mönsterplanering
varpning
trädning
pådragandet
förberedelserna
i allt
och i det att allt är på plats ser jag väven framskrida
ser skräddaren gå på vatten och skräddaren blir spännaren vilken jämnar ut alla ojämnheter, eller skänker stöd i en otrygg tillvaro. naturligtvis ser jag hela processen fram till garnet tråden – ull bomull lin, färgandet. grytor färgbad dofter. naturligtvis ser jag skytteln tramporna och naturligtvis hör jag alla ljuden – kugghjul vilka löper i varandra- fungerande verklighet.
kugghjul vilka löper i varandra
ur dessa ser jag liv växa
kropp ur kropp ur kropp
hus ur hus ur hus
torn ur torn ur torn
så sjunker allt in
åter ser jag respiratorandning
kolvar
sjunker in samt påbörjas igen
så sjunker allt in så påbörjas allt
detta är
den aldrig upphörande skapanderörelsens skönhet
ser människors köpslående vilket förgör dem och detta är min vilja säga: liv är liv
du kan ej köpa ej äga liv
o lika utbrister själen i kärlekssång
seendeoblat
och de skall än en gång se
i det de lägger oblaten över sitt tunga
samt i kärlek lyssnar till dess smältandedjup
så lades slöjan över
en slags hinna
en ridå
himlarna mörknade i deras ögon
inte i dessa folks ögon
längtan till hudnära
har alltid funnits
fråga dig
är kronbladen verkligen
den yttre verkligheten eller är
kronbladen doftvingar
doftvingar vilka andas
andning
hjärta
andas mitt hjärta
ditt inre
ljus
om min kropps vara
följ denna ständigvarande rörelse av öppna samt sluta
upplev
det vilsamma lugnet
var i denna rörelse
lev denna rörelse
följ denna rörelse
andas mitt hjärta
jordesångens
vittnesbörd
bördande
jordar
skräddaren går på vatten
skräddaren blir spännaren vilken jämnar ut alla ojämnheter
kugghjul löper i varandra
fungerande verklighet
andas hjärta
ditt inre
ljus
om min kropps vara
*
(ådrande)
väggar av stål
tak av halm
grund
av
kristalljus
förenar
löser stål in i pärlfiskares
havan
det röda järnet
trängde upp
ur
marker glödgades ådror
svällande
jordarna
andades
röda
vindar
ur dem galopperade frihovarnas
mjuka dynor
flyger
fria
de såg huden spännas
ur
ådror
stiga
trummans lugna hjärtrytm
spräckte motståndet
väckte
rosens
handlingskraft
ur grund
*
(smaragdbärs rubinröda)
ur deras vingspann växa smaragdbär
hjortar
stiger
ur
rubinröda bägare
svärdslilja
blommar
vass
vattenkrona
stiger
hög
hon stiger in i hans strömmar
ur rotgrunds
källa
deras fingrar
flätas
drömkorgsväv
vaggar
längtansros
stiger
himlars höga
stjärnrings
sjunde
lov
vindfolken
kupar
värnad
runt
deras
hörande
hud
ur deras vingspann växa smaragdbär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar