länge i natten såg jag glöd
en rundel fylld med glöd
såg en bild av
regn strilande
droppar vilka når marken
strilande
såg in i en grytas rundel
kokande soppa
såg in i vulkanens öga
kokande
i allt detta
är samma
rörelse
länge såg jag in i denna glödrundel
undrade i vilken betydelse den andades
helt tyst var den
upplevde ej smärta
såg rörelsen
tänkte att jag borde känna smärta
borde – borde – borde
änterhakar klingar
sätter sig fast i relingen
relingen
redligen
rediga tankar
änterhakar
regler
borde
bordade
borden
hur uppleva liv i det dessa änterhakar manipulerar reglerar din färd
hur skall du veta huruvida eller vad det är vilket ger dig smärta
vad det är vilket gör dig uppleva avgrunden
stormarna
allt det
vilket söker strypa dig
kväva dig
hur
är allt detta en yttring av din kropps vånda
av din kropps rop
är dessa yttringar av själen
sätt dig ned
mitt i ängen
mitt i en sjö
mitt i
varför inte under ett träd
träd dina tankar på en tråd
smultron på strå
träd dina tankar hela
dropparna
gryning skymningsdaggen i spindelmors nät är icke trädda genom
de ligger i hennes nät
vattnar trådarna med silverne klanger
stig ur din kropps vånda
se änterhakarnas klor
trenne är de ofta
klorna
iakttag de vilka kastar änterhakarna
fråga dem vad deras vilja är
förgöra eller förlösa
lägga ytterligare sordin på dina själsstämningar
iakt tag och fråga dig
har du nu svaren i dina händer
du ser dropparna
pärlorna
tankarna
du har tagit dem i dina händer
svaren uteblir
vad är det du har plockat egentligen
dina
eller änterhalkarnas svar
bli nu en fågel
sväva en stund
se rörelsen
landa i trädet
bli ett blad
följ bladets samtliga vandringar
minns dina ord
hur lakanen satt på strecket med klypor, klykor nypor
se lakanen frigöra sig
nu är de virvlande i en stund
glädjevirvlande
stiger
är molnseglande vita svanar
du är ett blad
trädet släpper dig du släpper trädet
för du har behov av att se
du virvlar
du ser skeenden
allt i helhetsperspektiv
i den stunden släpper änterhakarna
du är i din kropp i din själ i din ande
du är i balans med verklighetens symfoni
du ser dropparna
pärlorna
du vet att det finns endast en väg
den vägen är att vandra genom droppen
pärlan
du gör det
helt utan att skada dela klyva
du stiger in
i är
skall detta liknas vid ett skeende är det att vända ut och in på verkligheten samt ändock befinna sig i det vilket är ut vilket är in vilket är riktningslöst
ja – det är alla vingars rörelse
*
(årsång)
nattens åror blir allt längre
stjärnspannen nalkas allt närmre
marker doftar mognad
inom snart skall träden andas järnklanger
fylla ditt inre med stjärnglödsblad
lyft blicken ty jag frågar dig
har du sett bladet släppa trädet
har du sett trädet släppa bladet
blad vackra blad
virvlar
i luften
lufthav
virvlar
i blad
dalar allt närmre marken
det är i den stunden
ett blad släpper trädet
trädet släpper bladet
blad
möter
varandra
flätar fingrar i varandra
bladfågel
fjärilsfågel
rör stillnad vind
stillnad vind
vilken håller andan
vid åsynen
av
den haltande med
trasiga hastigt
sammanhållna
kläder
lump
var det slumpen
vilken högg av mina fotbladsstigar
vilken sinade bäckarnas silver
under mina valv
vilken utarmade
kupornas
varmån
vilken lät sprickor löpa
mina hälars värk
till träl
kedjades
den haltande
slogs med ris
i bröst
växte
ros
ser den haltande
stanna vid flodens vinterkyla
knacka på isen
öppnar vingar
hon lossar
trasiga
hastigt sammanhållna
till överlevnad
vid åsynen av hennes rygg
smälter isen
värme flödar
henne
nära
hon stiger i vattnets virvlar
flodstenar håller henne kvar
hon tvagar ryggens av slag
mönstrade
galler
nätverk
lirkar
klor
taggar
ur
allt starkare
andas floden
hennes bröstvilja
klädnaden hon bär vid urstigandet
är kärleken
och bladen
ser
stiger in i vinden
vinden stiger in i fjärilsträd
fjärilsträd
stiger in i vinden
hör
du frågar mig
hur kan trädet vara fjäril
fjäril vara träd
jag svarar dig
säg mig vad upplever du
slut dina ögon lystra till årornas sång
dina ögon är havet
havet stiget ur morgondimmans nattsöm
reser vida in i
dyker djupt ned in i
jorderikens
vidarebottnar
du är i havsfolkens krets
vandar i tempelgårdar
grottor
kanske du säger
vad ser du frågar jag
det barnen möter i människomyllrets
stadsfärder, störar ben valv
hastigt påkomna
intryck
åter
andas du
havets milda pelarljusvandring
det är himmelskt vandra lugn i dessa hav
vänligt påkomna
intryck
ty vattnet sköljer alla oklarhetskorn
kupar handen om skal
kanske du ser
vad säger du
frågar jag
pärlorden
i musslans värnadshänder
och bladet är en vind
och vinden är ett blad
ser rör lystrar är i
tillitshänder
klädnad vävd av sömmad av
havsgåvors viljeljus
faller i mjuka
vågor ned
över hennes
helade
sår
har du sett bladen kupa händer över kala träd
däri vandrar hon
i körsbärsträdens
blomning
hans hand lyftas ur moln
hon sluter sina ögon
hör årornas
sång
*
(pinjefågel)
ur de vindpinade bergens fåror
stiga de
träd
sannhetens pärlor
fria
ur tårhavs släckta
vågrörelse
träd dessa pärlor
utan att
genomborra
utan att
skada
utan att
klyva
pinjefågel hör modershjärta
och tallar hör
vrider sig
fria
växer utan
jord
med bergsrosen i
sitt hjärta
*
(saknaden)
saknaden sitter vid flodbädden
i sitt enkla
söker hon
skriva
flodens
flöde
i sanden med grässtrå
saknaden sitter vid livets flod
min kvinnoande
älskade
du
det rullande midnattsblå
rullade du
iväg
så var det
ej
mer
soffan
soffans knä sitter jag ofta i
den
saknar
armar
saknaden släpper ut händer
ett sandkorn
lägger sig
mjukt
spinnande tillrätta
se in i mig
låt mig spegla
dina ögon
i den nionde solmonaden
flyger
saknaden
fri
*
(solgräs)
i solgräset badar barnens stigar
växer in i
fingrars
blom
årsringar
lindas
varsamt
om
i cirkelvid av visshet
växer
solträd
silverblad
andas
vind
löser barnens bojor in i
barn
*
(jag älskar dina soldroppars väckande)
i den stilla skymningen
däri orden är tysthängen i andningssalars
skimrande
smaragdblad
när skymningsfågeln
rör vid mina sinnen
är min önskan
se dig
vandra uppför stigen
från ängen
väcka
det hopp jag ej längre vågar hoppas
det hopp vilket jag så hårt
söker släcka
i mina händer
det hopp jag inte längre trodde
var min lott
från ängen
se dig vandra uppför stigen
viska ditt namn
taga min hand
så lämnar vi de släckta
bär i vår handkorg
lågors gryende
i ett av stegen
fylls jag i en stund av flykt
skälver
du ser djupt in i
håller mig
kvar
din hand är trygg
är renordad
vi vandar med skogens salar
stammarna hälsar våra steg
rötterna följer oss
kronorna
susar
viker upp kupolens vingar
och där under nattens stjärndiadem
du breder ut mig i mossans mjuka
och där viskar jag
jag älskar dina solläppars lätta
dina soldroppars väckande
dina fingrars gnistfjärilar
jag älskar din doft
av skog
din närhets tonande
stämma
i det dina ögon smeker mig i kärlek
tränger måndroppar upp ur min källa
omfamnar dina ögons sannhet
jag älskar att älska dig
och det är i den stunden våra hudar
smälter in i varandra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar