i natten lystes himlen upp, norrsken sydsken - himmelssken
himlar kastade, hällde ljus över hennes hud, marker
kanske sökte de nå alla slutna ögongropar
så vackert dansade ljusskenet, långt bort hördes åsktrumman, regnet inväntade
ljusskenet vandrade allt närmre, så var det runt mig
blixtar, fladdrande ljusvingar, susande, svepande, rörande vid
händerna vilka smekte trumman blev alltmer fyllda av värme
tonerna steg, ljöd vida
det var i den stunden regnfolken skred in, bärandes ämbar, lerkrukor
mantlar böljade, böljade, sakta vände de lerkrukor, kvinnorna vattnade markerna
männen vakade över kvinnors rörelse
kanske var det deras ögon
kanske var det deras kärlek
kanske var det deras visshet, vilken nådde så nära
i morgonvinden syntes trenne, safir, rubin, smaragd i gräsets cirkel
och jag steg in i dagens bröst
varför
är söndagen solens dag
frågade jag barnet
varför är söndag, solens dag en vilodag
och denna dag slår upp sina ögon vid midnatt mitrastjärna, barnet strålade, allt blev vitt, spontant var jag på väg lyfta handen,. sänk din hand, så sade barnet och handen lade sig till ro. upptäckte att jag ej var bländad, detta vita strålande mantra var milt och visst strålade detta vita mot mig, så synes det i de stunder vi känner separeringen; mjölk separeras, mjölkpartiklar slås sönder – det jag ser är mer eller mindre ärtsoppa.
det är när vi söker räkna ut det vilket är vår visshet vi rör motsols i grytan, det är då den antingen, an tingen, bränns vid eller kokar över
hon tar pallen
hon tar ämbaret
i gryningen vandrar hon in i ängen, just i den stund dimfolken sveper in i skogen, just i den stunden träden öppnar mantlar, så är de ett
hon bugar inför skönheten, helt utan kuvad med rakstrålande blick och hennes hjärta skimrar genom klädnaden, genom huden, hon är en morgonstjärna i ängens handkorg
korna har vaknat, lugnt stilla betar de, daggdroppar, daggdroppeljus
hon hälsar korna, korna hälsar henne
med mild stämma förtäljer hon sin önskan och korna bejakar hennes önskan
hon tar pallen hon tar ämbaret smeker kons sida och börjar sakta mjölka. allt under det hon gör detta förtäljer hon kon det hon gör, hon nynnar orden till korna. så har de alla givit mjölk, fyllt hennes ämbar. tillsammans ser de solen vakna, i frid står de i ängen. hon andas in, tackar korna för gåvan.
hon tar pallen hon tar ämbaret och vandrar hem.
spisen, kökets hjärta är ännu varm, hon öppnar luckan, jo den pyr, hon hukar inför spisen lägger in späntstickor och blåser varsamt. stugan sover ännu i drömvingar. med lätta fötter tassar hon, helt utan att störa, sätter kopparkitteln på spisen, häller säd i häller mjölk i, hon kokar gröt. i det gröten är redo, tar hon skopan fyller på vatten, mal bönorna, sätter pannan på spisen, aromen lindar sig till, han stiger ur bädden, de hälsar dagen, de hälsar varandra mjukt kärleksfyllt
spisen sjunger
ljusen skimrar
de är i skimrandeliv
sakta vaknar stämmorna
de når varandra med mjuka ord
skulle du höra dem
skulle du nästan höra dem sjunga
kanske är det så i älskandeskapande
tillsammans dukar de av bordet
vid varje nära kan inte fingrarna hålla sig från varandra
stugan ler, så länge har de och ändå
medans han stiger i dagsskruden tillreder hon korgen
korgen med skaffning till skogen
denna dag skall de samla bär och svampar
höstens guld
sommarens
alltets
frukter
de vandrar i stegrytm
ögonen håller i varandra
huden skimrar
skogen fylls av liv av deras strålande närhet
undrar u var hon gjorde av det vilket blev kvar av mjölken
hon satte ämbaret i mjölkkammaren
skulle du resa in i de stunder vilka kom med den maskinella mjölkhanteringen, skulle helt andra bilder stiga fram. kanske mer hastande ändå är det svårt att rubba kornas lugn, det lugn de inger. det vilket är i denna bild är att visa separeringen. mjölken är vit, nåväl du kan ana alla färger i mjölk, låter du mjölken stå ser du grädden lägga sig som ett lock på ytan. är det modern utrustning, silas mjölken eller öses den slås sönder och partiklar tränges ut. det jag ser är en slags centrifug och så kan du hantera tjockleken eller fyllnaden i mjölken. mjölken kokas visst också för att förhindra bakteriebildning.
jag överlämnar till den vilken har intresse att studera hanteringen vidare.
även i det att mjölken slås sönder så är mjölken mjölk, kossorna är kossor, helheten är helhet. allt detta vilket sker är mer eller mindre förvillelse och stundtals är min upplevelse att vi är lyckosamma i det vi ej ser det totalt upplösta, kan bara härröra till min stundliga upplevelse vilken så ofta gör mig förvirrad eller det är mer att jag har svårt tala om det jag egentligen upplever och egentligen har jag inte svårt att tala om det – det är svårt förmedla det lätthanterligt.
stigarna lindades runt bergen
serpentiner
girlanger
stundtals släppte stenar
rullade gladeligen nedför sluttningar
eller skuttade från klippa till klippa
inom mig såg jag tusentals av ekorrar
kan de så kan jag
kan de vara sten och samtidigt vara ekorre så kan jag
därmed började jag andas och fortsatte färden
hade jag ett mål eller en riktning, kanske hade jag det - väcktes och satte mig klarvaken upp och begynte vandra. hade helt enkelt vaknat här där jag nu följde stigarna. allt högre ledde stigarna och nog kan jag lugnt beskriva platsen vara bergsmassiv, ändock med gräs växande här och var, träd fanns ej även om jag kunde se platser med träd långt bort, dessa liknade mest ännu dimma. så tog stigen slut- så att säga slut, berget vilket jag vandrat runt stod helt still och såg in i ansiktet på ett berg, på deras axlar var en repbro lagd. stod där och såg hur bron var byggd. skulle jag likna denna bro vid något är det en ryggrad.
gick jag över bron
meningen var ej sådan
helt klart tillades jag att stå helt stilla
högt upp
högt belägen var denna övergång
klipporna, sluttningarna var så oändligt vackra
det är verkligen bilden av blad till blad, kan djur bli fossiler så kan blad
så kan jag
tätt, tätt är bladen lagda, komprimerade sammanpressade
och berg är det. de byggde pyramider genom att och berg är ju byggda enligt den tekniken, bergen är ej gravkammare
jodå är det din önskan att benämna bergen för detta på grund av att de minns det inte vindarna minns, så gör för all del det
berg är det och högt belägen var platsen,
mellan bergen syntes fåglar sväva
och längst ned forsade vatten strömt
jag tillsades sluta ögonen
och såg separeringen, såg homogeniseringen, pastöriseringen
ser utdelade slag
ser det kuvade
det slagna
ser hur ryggen bryts
livsmodet faller
virvlar
in i forsens virvlande
är det död
avlida
av lidande kastades själen ned i forsen
däri förenas den i vad
forsen är en flod
floden är en livsflod
och det är ej att avlida
det är att bli fri
fri från lidandet
slagen
de utdelade slagen
det är att ”taga tillbaka” sitt liv
det är att återtaga sin livsstig
ja, det låter märkligt
se bergen vilka ser in i varandras ansikten
högre samt lägre jag
ljus samt skugga
i mitten möts de
ser du bergen, de har en bro
en förbindelse mellan sig
på axlarna bär de bron
en repbro
ja, en ryggrad
och du undrar hur kan det bli liv av att störta ned i avgrunden, hur kan det bli annat än att drunkna
minns då att allt det vilket faller stiger
forsar floder mynnar alltid ut till
eller in i
jamen då kastas jag mot stenarna
varför skall du
din rygg har blivit skadad och vi överger icke
vi sträcker ut våra händer till helande
det är det krympta seendet att se alla dessa fasor
se det vidare perspektivet
floden kastar sig ut eller in vilket du vill
floden dånar och är ett vattenfall
och mynnar ut i sjön eller havet
vatten är mycket välgörande för smärtfyllda ryggar
och du kommer att stiga upp på stranden
med ditt liv i dina händer
du kan även se detta; du blev tillsagd att ej stiga ut på bron, eller hur
du skulle se det bron liknade och du såg ryggraden
hade du stigit ut på bron hade du störtat, ty bron var ej använd på länge
repen hade börjat multna splittras, det sammanhållande hade börjat rämna i fogarna
därav tillsades du att stanna
dels för att se bron – men även för att iakttaga det du mötte eller det dina ögon kunde konstatera genom din erfarenhet
så är det
se genom dina ögon djupare i ljuset av din erfarenhet
stigarna lindades runt bergen
serpentiner
girlanger
stundtals släppte stenar
rullade gladeligen nedför sluttningar
eller skuttade från klippa till klippa
inom mig såg jag tusentals av ekorrar
kan de så kan jag
kan de vara sten och samtidigt vara ekorre så kan jag
därmed började jag andas och fortsatte färden
*
(vildfri)
jag dansade
i natten
vildfri
i nattlig
vindgryning
med blixtarna
ett
fjärran
hördes åsktrumman ljuda
i det du
kysste mitt hjärta
*
(din hand)
i natten lystes himlen upp
norrsken sydsken
himmelssken
himlar kastade
hällde ljus
över hennes hud
marker
kanske sökte de nå alla slutna ögongropar
så vackert
dansade ljusskenet
långt bort hördes åsktrumman
regnet inväntade
ljusskenet vandrade allt närmre
så
var det runt mig
blixtar
fladdrande ljusvingar
susande
svepande
rörande
vid
händerna vilka smekte trumman
blev intensivare
alltmer fyllda av värme
tonerna steg
ljöd vida
det var i den stunden
regnfolken skred in
bärandes
ämbar
lerkrukor
mantlar böljade
böljade
sakta vände de lerkrukor
kvinnorna
vattnade markerna
männen vakade över kvinnors rörelse
kanske var det deras ögon
kanske var det deras kärlek
kanske var det deras visshet
vilken
nådde
så nära
i morgonvinden synes trenne
safir
rubin
smaragd
i gräsets cirkel
och jag stiger in i dagens bröst
du lade din hand i havet
solstjärna
skänkte
väg
snuddade vid tjärnöga
i mossbädd
sov hon
trenne fjädrar
målade mina
ögon
en skrev morgon tydlig i fram
en upplyste därigenom ekotempel
en skrev däri är
du lägger din hand i sjö
tecknen
nycklarna
vid stenbordet
under stjärnbaldakinens vindar
raspade penna
mjukt
fjäderpenna är du
av glas
kristall är du danad i
av indigo är din färg
arket fylldes av tecken
sand hälldes över
tecknen
sjönk
in
din hand seglar i sjön
trenne fjädrar
målar mina
ögon
bege dig till tjärnen
vaknar med ark i hand
stiger ur mossbädd
tjärnöga klarnar
rör vid
talar
tänder en eld
det är ditt hjärta
håll upp arket
inför
tecknen stiger fram
du lade din hand i havet
jag stiger i
solstjärna
skänker
väg
safir
rubin
smaragd
i gräsets cirkel
i gräsets cirkel
och jag stiger in i dagens bröst
i månkammaren lade hon kudden mitt i
nycklar
la hon i ring
sländan var still
spolveven var tyst
hon fäste trådarna
i knypplar
korsar
vrider
fäster med nålar
knypplar spetsen till nattskrudens fåll
älskade
jag viskar ditt namn
allt medan jag gör så
och jag skall
dansa för
dig
i drömmen
drömda
ljusman
i gryningen vandrar hon
in i ängen
just i den stund dimfolken
sveper in i skogen
just i den stunden
träden öppnar mantlar
så är de ett
hon bugar inför skönheten
helt utan kuvad
med rakstrålande blick
och hennes hjärta skimrar
genom klädnaden
genom huden
hon är
en morgonstjärna
i ängens handkorg
och jag stiger in i dagens bröst
din hand är hos dig
(brevet till dig)
rökelse rör sig sakta
är det
min kropp
vilken dansar i aftonvinden
doften stiger
gnista far genom
rummet
utan väggar
skimrande låga
upplyser
mjuknar
skugga
viker av månblad
drömblad
skriver orden
drömmer att du sluter brevet jag aldrig skrivit
till ditt hjärta
att du läser det om och om igen
bara för att
andas mig nära
drömmer att dina ögon
kysser ordens mening
dina fingrar rör lätt vid arket
och jag gläder mig i
drömmen
att du ser
genom
jag dansar
in i
månens skiva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar