vem vet
egentligen
det bästa för var och en
i det jag säger att allt är ett
så borde vi alla veta
veta i klart ljus
det
vilket är bäst för var och en
det
vilket helar helheten i de stunder
helheten lider
varje lidandedroppe påverkar den enskilde
maskan i väven nätet i stickningen
i klart ljus borde vi alla veta
veta i klart ljus det
vilket är bäst för var och en
det borde aldrig finnas en undran
eller en hake
eller ett stopp
allt detta undringar hakar stopp
snörkorsetter finns
ty ljuset är icke rent
därför säger jag tills vidare
vem eller vad
vet vad
det vilket är bäst för den enskilde
för dig
det borde vara den enskilde individen
det är det inte alltid
eftersom
denne
dragit sig
in i ett hörn
eller
ljuset är skymt
av
habegär
ja – i det vi nalkas detta finns det en uppsjö av snirkelgångar
med damm vilket virvlar upp med slam med det ena efter det andra
och allt bottnar i en omedvetenhet
vilket slag
till stor del hur det egna inverkar samt påverkar i mötet
det vilket benämns bakomliggande avsikter
dessa orsakar ofta smärta i den vilken utsätts för dem
drabbar hårt ty den det drabbar hyser oftast tillit till den vilken
säger sig i all välmening ge ett gott råd eller se bättre än du det vilket är bäst för dig
var vaksam människobarn
allt är inte det vilket uttalas
så många sovande
sliter
rov
egentligen behöver jag vare sig det ena eller det andra
däremot har jag behov av vissa element i tillvaron
jag har silat i många år
silat det jag vill ha eller behålla
många gånger genom silen
durkslag är ett talande innebördsord
och jag gör det upprepande
övar mig att inte binda mig vid rent fysiskmateriella saker
ändå kan jag glatt erkänna
att jag har behov av vissa element i tillvaron
väggar vilka jag trivs med
fordon vilka jag trivs med
och så vidare
är inte det begär säger du – är inte det en falsk trygghet
jag säger; benämn det för det du vill, var dock medveten i
att jag lika gärna kan ge bort det jag så kallat äger
tidigare gjorde jag ofta så – en besökare sa; en sån skulle jag villa ha
du kan ta den här sa jag
de sista åren har jag övat mig i att inte göra så
jag har övat mig i att kunna ta emot pengar – även om det är så fruktansvärt svårt
är det falsk blygsel att ha svårt ta emot pengar då jag verkligen behöver – du kan benämna det för det du vill, var medveten i att jag lika gärna kan ge bort penningarna
idag går det ej ty dylika har jag ej
egentligen behöver jag vare sig det ena eller det andra
däremot har jag behov av vissa element i tillvaron
vilka dessa är kan jag egentligen inte veta eller inneha kunskap i eller om så länge jag bortser från dem
så länge jag fylls av dåligt samvete
jo, vissa människor har den inverkan, de ger dåligt samvete – det är ej en fråga om att tillåta dem, de ger dåligt samvete och du vet att det blir holabalo/obehagligheter då du ej följer deras maningar -
vilka dessa är kan jag egentligen inte veta eller inneha kunskap i eller om så länge jag bortser från dem
så länge jag fylls av dåligt samvete
i det en människa säger mig ej behöva det och det eller det.
och jag säger dig människobarn
vänd ditt ansikte in i regnbågsljus
se färgerna
i
ditt
liv
balansen är
att uppleva behag i dem alla
ty de vandrar alla i varandra
och jag säger dig människobarn
vissa talar starkare till dig
till din närvaro
våga stå rakryggad
sägandes
det är sant kanske jag ej behöver
däremot har jag behov av
och varför skall jag ej tillåta mig detta
jag kryddar maten jag äter
varför skall jag ej tillåta mig
och jag säger dig människobarn intet människoväsen har rätt att tråckla sin skugga över dig
när du inser detta
då ser du ditt hus
ditt slott
din katedral
din koja
ditt tempel
din tipi
din hud
och dörrar är dina händers fläktar
innehar de upphäng
gångjärn
är de enkla
skira
eller tunga
bär de handtag
eller klyka
eller förs de undan med mjuk hand
leder de in
leder de ut
dörrar
är
vägen till samarkand
och hur ofta glömmer du människobarn
dina steg dina stigar
dina golv
dina tak
dina väggar
allt det vilket andas däri
allt det vilket är du
oh moder du gav mig liv
jag borde buga mig inför dig
och det gör jag i stunder samt viskar tack moder att du gav mig liv
kanske skulle jag uppleva djup tacksamhet jag ser dock att du bar mig och tog i samma andetag mitt liv åter, beständigt i din hand och jag vet i klart ljus varför, såret vilket giftpilen gav är svårt att hela, jag kämpar och jag vet att du bar mig, gav mig liv det gjorde högre världar genom min bejakelse
och hur ofta glömmer du människobarn
dina steg dina stigar
dina golv
dina tak
dina väggar
allt det vilket andas däri
allt det vilket är du
glömskeminne
minneglömska
ibland undrar jag huruvida minnet är glömska
glömskan är minnet
kanske är dessa skalet
skalet runt fröet
och fröet är blomman
är trädet
är fylldheten
min upplevelse är att vi endast är blinda döva stumma
då vi lägger skalet runt oss
glömskeminne
minneglömske
*
(så skall
vem var du vilken kämpade i natten
vattnade markerna med lidandetårar
en tårsjö
hade bildats i nattens
regn
vem var du vilken grät
min skugga
min
lösta
vall
vem var du vilken grät
en främmande fågel
i mitt bröst
vilkens
ro
vek undan molnfliken
vem
var
du
en tårsjö i rosengården
rosor
drar in
taggar för min närvaro
i gryningssången
hälsade
solens morgonöga ur månhand
bad vattnet ta emot min kropp
sjööga
särade sina armar
jag dök i
sjön
tog emot
helade mina strängar
rör du
vid
det tystade
i trädens
kronor
så skall rötterna
skänka dig
meningen
*
(lindrandevävan)
många är trådarna i lindrandets väv
vägar
stigar
att
lindra
hade du sett mina tårar i den ensamhet jag kände
hade du omfamnat sett hört min ryggs bön
hade du mjukt lagt armarna om mig
tyst tröstat låtit mig uppleva
värmen av dina vingar
hade du talat mig ur min ensamhet
i människodalen
då vänder jag mitt ansikte till dig
jag fann en dröm till slut
målad snickrad
skulpterad
snidad
tonsatt
eller
vad
den lindrar mina stigar
sätter mig i ditt knä
lutar mig ömt in i din famn
hör ditt hjärta mjukt sjunga
lövhand kupas
rör min kind
fingrar flätas i varandra
fjärilsvingar
är våra händer
rännilar
vatten
vindar rör mina sinnen
jag fann en dröm
till slut
och jag tackar dig vackra träd
i stenlundens
åldersvisa
närhet
var vaksam människobarn
allt är inte det vilket uttalas
så många sovande
sliter
rov
i sin rädsla
för sig själv
och jag säger dig människobarn
vänd ditt ansikte in i regnbågsljus
se färgerna
i
ditt
liv
balansen är
att uppleva behag i dem alla
ty de vandrar alla i varandra
och jag säger dig människobarn
vissa talar starkare till dig
till din närvaro
våga stå
rakryggad
sägandes
det är sant kanske jag ej behöver
däremot har jag behov av
och varför
skall jag
ej tillåta mig detta
och jag säger dig människobarn
intet människoväsen
har rätt att tråckla sin skugga över dig
*
(i det jag ser leendevindens svar)
silverhimlar omfamnar denna dag
vindar mjuka
rör vid träd
stiger
in
samstämd själssång
andning
ljuder
vackra gran du vajar lugn
fönstren
öppnade
tar emot
klangspel
vindspel
ljuder
stigen vilken leder bort
spåren är där
bort
bort
vägen rör sig förbi
passerar boplatsen
röster klingar ut
allt
avlägsnare
kvarnen i backen har mist sina vingar
kanske hade den aldrig
vingar
öde ödslighet
andas
kvarnen
vägen passerar röster tonar ut
i ekotomhetens sörjandestämma andas saknad
samla dig tag dina tömmar
till ditt månspann
kvinna
i dina händer
det finns en fröklang
den runda bär den
lyfter vingar ty skådat har sprickorna fönsterramarna
nejder lagda i havshänders mjuka cirklar sveper in
ruinen stiger upp ur glömskans eterkorridorer
skimrande slott i gyllenljus silver
andas skyar klarnar
kristallslottet
är inte
det berget
av glas
granar klättrar mjukt uppför
bergsklättrares nakna fötter är i fäste
når toppen skådar
havet
är vakande
orm
quetzalcoatl runt bergets fötter
jordeorm himmelsorm
stiger uppför
andas nedför
och berget är
sköldpaddans skal
länder floder
livs
levande
liv
sköldpadda breder ut vingar
albatross
örn kondor
falkar
hökar
alla världars i kärlek
skarpögda
luften susar
se
se hennes skönhet
skimrande blå
med smaragdådror
hjärtats rubinsol
ögonens
diamanter
se
se hennes skönhet
sköldpaddan
sänker sig sakta
in i
är
kristallslottet
i skogens susande
granar
vakar med
livet
ur fåglar andas fjärilar sländor
skirvingade smeker hud
skalbagge
skalbagges
bröst fyllas
skimrar
solbärande
runt
månsilvrande skiva
i morgonens aftonens kopparklanger
den runda bär det
och havssjön bär hennes kropp
i innandömen vandrar en kvinnosjäl med utslagna händer
en aning lyftade med lågor i lyser upp
kvarnens öde ödslighet
är detta vårt
sista i denna
vandring
lyft dina händer högre
tänd lågan i dina fönster
det går en vandrare milsvida kring
den vandraren bär solen i sina händer
ni skall hela varandras sprickor
den utsvultna tigrinnan
tig rinnan
svankar med ryggen
tassarna har mist sina dynor
vandrat har hon
med elden i sina händer
i ökensolens brännande hetta
sett havens azurhöjder
stelna in i sandens vågor
ändå mjuka
i öknens nattkyla
räknat stjärnvägarna
hört stenar
mala
säden till mjöl
nu stiger hon in i sitt hjärta
månsmyckes oas
ränderna suddas
varsamt ut
i gryningen stiger
hon
vit
fågel till
rinnande
floden
där tänder hon elden
till ledning
du kan ej skada mig i det
jag ej släpper in dig
det gör jag ej förrns du är redo
i det jag ser leendevindens svar
det svaret vet jag
i det du viskar mitt namn i natten
då är mina stigar
välsignade
av dina fyllda
ordblads öppnande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar