och livet
livet står i sin blomning
ändock
slutas
vinterskruden om
ett ord vilket återkommer i dagliga människomöten är bokstavligt
och bokstavligt
får du det du bokstaverar
är det ett låst faktum
ser du boken
inte trädet bok
boken i din hand
den är skriven av en själ
den kan vara konstruerad, kan ha kommit långt bort från ursprunget eftersom förlaget ville krympa boken eller ha ordföljden annorlunda i populistiskt hänseende
så kan det vara och med många varianter
bortser vi från detta
är boken skriven i inspirationens ljus
i en ljustanke
med varma vingar ur hjärtsol
varje tecken är en stav en klangstav
en bokstav
bokstäver ser annorlunda ut i olika länder
är inte det fantastiskt hur bokstäver kan gestalta folkvandringar
nåväl
förr skrevs böcker på lösa blad, rullades samman så var det
arken bladen var pergament
hantverksblad av pappersmakaren
bläcket var givet ur moderns händer
så kom boken
de band samman bladen
sydde samman bladen
sömmade bladen samman
ännu var sidorna handskrivna
en dag kom de underfund med att det gick att trycka böcker
med pressar
så gjordes
och slutligen kunde de trycka fler exemplar av boken, detta för att boken skulle nå många
till slut blev böcker massupplagor
alltid under täckmanteln att orden skulle nå många
frågan är om detta var det gällande faktumet
orden började översättas från originalet
och det är en stor konst att översätta ord utan att färga dem med personliga uppfattningar
en gång var det bokstavliga verkligen ett vackert faktum
en strålande pärla
den pärlan har mattats
numer finns det andesjälar vilka lyfter fram urkällan eller originalet
ja det går till och med att säga att rullarna kryper upp ur sanden
orden viskar ur marker
stiger upp
gång på gång hör jag detta ord uttalas och undrar alltmer varför
varför så många munnar öppnas
uttalandes detta ord
bokstavligt
kanske är det detta uppstigande minne
kanske är det en känsla av att livet flyr bort
kanske är det en upplevelse av
vem är jag
vem
var jag
i
mitt
instigande
detta ord
bokstavligt vilket ju till viss del är et förstärkande ord
ja
massupplagorna har blivit ett slags förstelnad position
eller
låt oss se väven
väven har behov av
behöver varje ö
varje själ
varje urkällas urgrund
detta gör väven nyskapande
inte i bemärkelsen av slit och släng
nej du använder hela din karta
din livsskatt
det är lätt
nästintill ofrånkomligt att icke bli en av dessa kopior
hur skall du veta huruvida du är urkällan av ditt själv
eller en färgad kopia av tyckande
i och med att kopieringen har tagit en rasand fart
har många fastnat i ett slags nät vilket ej är att likna med väven
delta nät är alla färgade tyckanden
du alla har behov av att våga öppna sin bok
den boken är intet att förfasa sig över
den är vacker
mild och blid
kopiorna slår däremot hårt
och bladen är ej fästade de rasar lätt ur
pärmarna är mjuka
ej doftandestadga
byggs väven upp av masshetsens tyckanden blir den stel
elasticiteten låt oss säga upphör
samtidigt kan detta liknas vid ett oljebälte
eller vid att varje enskild droppe i havet flyter ut vidgas
pärlljuset mattas i droppen
det underbara är att innan droppen spricker
konsolideras den
den konstelleras
dras samman in i sin urkonstellation
in i det kluster
den var
och är
i sina stjärnord
födsloord eller instigsord
därigenom består havet
väven av en rörelse
väven är levande
du kan se bilden av musslan
den slutna mussan
samt öppnandet av musslan
den levande väven
möjliggör skönheten i att se musslan öppnas
se den vackra böljande andningen
i sömn samt vakan
i och med detta kan du se skönheten i det bokstavliga då det är i sin urkälla
denna källa vilken de bar med sig in i jordestigens himmelshöjder
och bokstavligt
får du det du bokstaverar
är det ett låst faktum
låsta dörrar ses ofta med sneglande ögon
ses vara fängelser
detta faktum
är inte en låst dörr
jo
i bemärkelsen att du nu ej frångår den du är
du är i fullt medvetande av att du
din del upphöjer helhetens skapande skönhet
gång på gång
höres
detta ord uttalas
och jag undrar alltmer varför så många munnar öppnas uttalandes detta ord
detta ord vilket ju till vis del är ett förstärkande ord
i skrivandet ser jag fågelungar
hungriga med gapande
öppnade
ivriga näbbar
fadern samt modern
fadermodern skänker dessa näring
vilken är näringen
näringen är av elementen
det de är
det de var vid deras jordeinstigande av himmelshöjders visshet
det människan ”sattes” till att lyssnande se
för att vara till gagn
vid behov
och det behovet uphör
aldrig
det består av systrar samt bröder
etthet
enhet
allhet
helhet
och villkoren
vilka är villkoren
de är
villkor
vill koras
koras vill
kor betar i ängens höga sensommarhav idisslar lugnt
idisslar stilla i begrundansljus, ögon andas all värme
i lång vit klädnad följer korgossen, korbarnet prästen
rökelsekaret svingar, kedjor rasslar
är det skogarnas andning
stannar innanför dörren
bladskålen väntar mitt insteg
vart förde dig slädens medar, facklornas bjällerklang
doppar fingrar i källvatten tänder ljusen
i varje låga lägger jag dåkorn in i blivkorn
niger djupt inför jorden gjorden
orden
helt stilla sitter jag med händerna utslagna
fingerblad kronor eldskålar sluter ögon
inväntar
väntar
in
*
(livsblom)
och livet
livet står i sin blomning
ändock
slutas
vinterskruden om
*
(bejakelseregn)
höstfåglar sitta i rede
i hjärtbo
tar de emot bären
tar de emot frukterna
i hjärtrede växer rosenlotus
skapad
av
tar de emots
bejakelseregns
symfoniska
verklighet
*
(kröningsdopfärd)
kor betar i ängens höga sensommarhav idisslar lugnt
idisslar stilla i begrundansljus
ögon andas all värme
i lång vit klädnad följer korgossen
korbarnet prästen
rökelsekaret svingar
kedjor rasslar
är det skogarnas andning
stannar innanför dörren
bladskålen
väntar mitt insteg
vart förde dig slädens medar
facklornas
bjällerklang
doppar fingrar i
källvatten
tänder ljusen
i varje låga lägger jg dåkorn
in i blivkorn
niger djupt
inför jorden
gjorden
orden
helt stilla sitter jag med händerna utslagna
fingerblad
kronor
eldskålar
sluter ögon
inväntar
väntar
in
orgeltoner
tonerna
tonerna genomvandrar mig
är stigsvarare
stigfinnare
i
svarsregn
lämnar alla dessa glasade fönster
ensam är jag ej
jag drömmer dig
osynlige
alltid hos mig
nära
du sitter vid min sida
på stenbänken
skivan
i grottan
vi hör
hör droppar
urholka
stenen
stenen
omfamna
droppar
våra händer svarar varandra
lämnar alla dessa
slutna
fönster
i cirkel
vid vattensmycke
i oasen tvagar
vi våra
far
hågor
andas vi varandra
varandras
djuptoner
av
viljans
kröningsdopfärd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar