religion
religio
religion: rymmer – evig – läkedoms – inre – gränslösa – idiom – ocean/origo/omnipotent - närhet
hur skulle du vilja placera de fyra så kallade största världsreligionerna i människosamfunden
är dessa huvudgjorda – huvudgjorde eller är dessa jordgjorda – jordgjorde
gjordes dessa eller är dessa verkan av samspelande synkroniserande glödande menings omnipotenta, är dessa potenser – potens av, utspädd – förhöjd helighets helgedom. religion är din tanke, tankens förande med hjärtsolen
kristendomen lägger jag i norr ty jag ser johannes med örnen svävande sägandes urtanken, i begynnelsen var ordet
islam lägger jag i sydan
buddismen i öster
hinduismen i väster
varför lägger du korten så
islam, jag ser alla läkekvinnor vandra, jag ser folken vandra i öknarna ser ökenvandrarnas färder, ser dem sitta vid berättareldarna - bevarare av ordets historia
buddismen i öster i venus morgonblick sägandes skola din gärning under körsbärsträdets blomning
hinduismen i väster; ser folken bada i floden
det vackra i denna korsbild är strålarna – jag ser strålar mellan dem alla
och alla hålla de om håller de kärlekens sol i sina händer månvisdom
moderfader fadermoder ser till ditt hjärta i allhjärtat
i mitten andas inkasolen
så ljuder orden:
allt är rörelse därmed rör sig detta religionshjul sägandes låt icke din tanke fästa dig, nagla dig vid avbilden av korset, den låsta bilden
i begynnelsen är ordet – så sade johannes från pyramidens öga i öknarnas törstande strupar hoppets stråle banade väg in i markerna
vägar strålade ut
från hans vänstra öga; andas med ditt hjärta i dina händer
från hans högra öga; vandra din gärnings händer i lärande inlyssnandegest
(mattljusnad)
jag tänker
tankens
pärlsten
släpper denna mattade pärla
i hjärtat skål
så klaranas dess yta
så strålar tanken
genom hjärtat ut i
världsvida
*
en gång valde jag
solitär
numer är detta ej mitt val att vara solitär
min hand avslogs
och det gör ont
ja – det gör ont att helas
den solitära plantan står ensam
inte för att överglänsa, stå över
den solitära plantan står över i bemärkelsen att hon är
är ett seglande moln
hon andas stilla doften av det kärlek är
*
hjärnan
alltmer ser jag hjärnan vara ett träd vilket dragit kronan samman
jag kan även se händer, händer vilka i bön kupas eller håller om hjärnan
jag kan se hjärnans alla vindlingar, se hur händerna, kronan sakta vikes ut
av vad, av hjärtats mjuka tryck uppåt
en slags stigande kärleksfylld andning vilken giver detta träd kraft till blomning
och detta träd är ett av de vackraste
omnipotent verklighet, ur hjärta in i hjärnans vindlingar, frijordar, bördiga marker
blad, är fjärilar är vingar
vingar av liv
allvetande
allestädesnärvaro
närvaro oändlig kärleksfullhet
däri andas den allvetande visdomens urkälla
synkron
i en synkron verklighet behöver du ej frukta taggen i din fot, handen vilken slog så hårt
de vackra ögonen du möter i lunden, den blomstrande i körsbärsblomshav
upplev hjärtorigots , din oändliga kärleksfullhet släppa rosenvinden in i lindens öppnade krona
och kronan leder mig in i stammen, däri vid porten, i inträdet möter jag trädets ansikte och det är vackert, hon tager mina händer inom sina och hon säger ej mycket. sitter tyst med kärleksflöden i ögonen, uttalar hon idiomt orden
hon andas idiomtiskt, helt fritt från särskiljande av är ty hon vet ärs är
somligt håller jag inom, pratar ej sönder orden. hon ser deras munnar öppnas så ofta, särskiljande läppar, störtfloder av brutna meningar
synkroniteten virvlar splittrad av brutna kvistar
*
(och höstens regn vandrade in)
berget
ögnades av
berget det vita
öppnades
av
vingar
frihjordar
galopperar
i ditt bröst
dånar trumman
virvlar upp markernas vitbladsregns fjärilar
bjuder höstens mognad in i
morgonsvalans budpil
tager du denna sommarvind i din hand
att älska i dina hjärtans djup
det var en gång ett träd vilket drog samman sin krona
stjärnor lade mantlar runtom i höstens nattvindar
järn till styrka till gagn för vidare färder
i stjärnskål av elfenbensvit kranieskål
vilar en hjärna
i händer vilka kupas i bön
händer
fingrars mjuka flätkorg
håller om hjärnan
följer stigarna vilka för mig in i bergens växanden stenbladens blomningar
sandstäder oaser källor drömda ljus släckta ljus
skogar hav vindar eldar
vindlingar
dyker in i hav
allt djupare
förvånad är jag att jag dyker så djupt ned
att jag vågade att jag
jag kan inte dyka
jag har aldrig dykt in i hav
har du ej ler havet och sveper sin ocean
om sköldpaddan om valen om delfinen
om havskattens spinnande
vid spisen
havsfrun den vackravisa rör i grytan
och jag befinner mig i trädets krona
kronan vilken sakta
vikes ut eller
pressas ut
av vad
vad sker
vad är detta
det sker
av hjärtats mjuka tryck uppåt
en slags
stigande
kärleksfylld andning
vilken giver detta träd
kraft
till
blomning
och detta träd är ett av de vackraste
omnipotent
verklighet
ur hjärta
in i hjärnans vindlingar
frijordar
bördiga marker
blad
fjärilar
vingar
av liv
allvetande
allestädesnärvaro
närvaro
oändlig kärleksfullhet
däri andas den allvetande
visdomens
urkälla
synkron
rör mjukt vid mina ögon
i en synkron verklighet behöver du ej frukta
taggen i din fot
handen vilken slog så hårt
de vackra ögonen
du möter i
lunden
den blomstrande
i körsbärsblomshav
upplev hjärtorigots
din oändliga kärleksfullhet
släppa
rosenvinden
in i lindens öppnade krona
och kronan
leder mig in i stammen
stanna en stund innan du stiger in
däri
vid porten
i inträdet
möter jag trädets ansikte
och det är vackert
hon tager mina händer inom sina
du är
välkomnad
av oss
och hon säger ej mycket
sitter tyst
med kärleksflöden i ögonen
uttalar idiomt
orden
hon andas idiomatiskt
helt fritt från särskiljande av är
ty hon vet
ärs
är
förtäljer mig
störstorden är jag varsam med
inväntar
hjärtats vingar
därför
är det
somligt håller jag inom
pratar ej sönder orden
hon visar mig
deras munnar öppnas så ofta
särskiljande läppar
störtfloder av brutna
meningar
synkroniteten
virvlar
splittrad
av
brutna kvistar
vi helar dessa
i alltidljus
närvaro
och höstens regn vandrade in
i ditt bröst ljuder trumman
lyssna in
tisteln slöt sakta ögonen
böjde sig alltmer inåt
böjdes
av
regn
regn vackra regn
så vackert sjunger dina vingar
så vackert flödar dina bäckar strömmar
dina sånger är så vackra att lyssna till
lär mig
regnet frågade
varför böjer du dig då alltmer
räds du mig
bringar jag dig tyngd
inte alls jag fick en fråga vilken jag begrundar
regnet såg in i tistelns halvslutna ögon
jaså den frågan
låt mig höra dig utsäga den
jo
nyponet frågade mig
minns du min ros
den frågan begrundar jag
det märkliga är att jag upplever rosen inom mig
och jag
jag är ju en tistel
är du så
en tistel
regnet rörde vid tistelögon
i höstens grenfamn släppte nyponet sitt röda mantelhölje
sitt långa vita pärlhår
ja det var en märkligsmakande soppa
sade nyponet
regnet förde vitpärlor ja visst var det frön
vidare, skuttande dansade fröna med
skuttande plaskande leendeljusa
så gör barn
i en glänta
vid de uråldriga fruktträden
vid den gamla fruktträdgården
i den korgen
bäddades fröna in
fruktträdgården hade levt där så länge markerna kunde minnas
annars var det nog inte många av tvåbeningarna vilka mindes
jo det fanns de vilka såg den vackra stenmuren friinsläppandes runt om
fruktmakarna hade en gång lagt muren där
ja, det var inte en sådan mur
de hade hjälpt stenarna upp ur djupen
lagt dem mer i ring till träden
och där i stencirkeln levde fruktträdgården
fruktträden slöt ögonen
såg begynnelsen av inträdet
kärnorna vilka regnade in i marken
de spröda skotten
kvistarna
markerna var så sköna mottagande för deras fotinsteg
höll dem alltid så varsamt
aldrig för hårt
aldrig för löst
precis så där
lagom
träden upplevde hur de sträckte sig allt högre till ljuset
in i ljuset
hor molnen rörde vid deras pannor
fyllde deras ögon med lugn
det där
vackra tillitslugnet
och så var det händerna
de vackra händerna
vilka alltid rörde vid dem
alltid
stunderna nalkades
det pirrade i hela deras väsen
markerna hörde träden stundtals fnissa
kittelfniss
förundrade såg träden pärlor
vandra utmed deras grenar
kvistar
fingra
och plötsligt bar de vitblomsregn
och
och hela deras kronhav fylldes med ljuvliga sånger
fjärilar bin getingar humlor
träden andades lycka
oändlig
lycka
och de fyllde vingbärarnas hjärtan vidare
släppte sina vitblomsvingar
och bladen täckte markerna
träden gavs gröna pärlor vilka vek ut bladen
och i bladskålars andningsvärnad växte frukter
växte bär
fåglar fylld trädens kronvärldar
en vacker liten stuga hade en gång levt där
i skydd av trädens kronor
en vackerstuga inom vilken fruktmakarna levde
träden ser dem alltidnärvarande
upplever deras händer
alltidnära
ibland hände det att träden vred sina grenar
för att söka se, se dem
deras vandringar
deras drömljus
hur de vandrade med sländor
spinnandes
hur de vävde
alla
tillsammans
detta
liv
träden tyckte nog stundtals att de saknades
ja det var en slags avsaknad
och ju mer de sökte se
desto mer vreds stammarna
stugan
ja de kunde se stugan
den saknade fönster trappa tröskel dörr
röken den virvlandeglada ystra
i vinterfamn skimrande
uteblev
där
i detta stenröse lever en tistel
i cirkel av stenar
i skydd av fruktträdgårdens drömmar
lever en tistel
älskad av
träd
och regnet stannade vid tistelns sida
en droppe lyftes ur regnmantels bröstficka
jag omsluter dig med mina ögon
så sade droppen
så sade regnet
jag är ju en tistel
jag sticker dig
jag önskar dig ej illa
du är ej mer en tistel du är i mig
och droppen skuttade in i rännilen
i bäcken
och virvlade vidare
kom så till en
klippa
en rund mage
där
stannade droppen tvärt
regnet slöt sig runt droppen
varför skälver du
det brusar så märkligt
det känns farligt
farligstort
jag har aldrig dykt
hur skall jag våga
lär mig
vad kan jag lära dig
lyssna in i din rädsla
lyssna ut
hoppa sade regnet
jag håller dig
hoppa
och i droppen darrade en tistel
och i regnet skälvde en droppe
och droppen hoppade i
sjöögas famn
var är jag sporde tistel sporde droppen
du är i mig sade sjööga
nu seglar vi hem
så seglade de vida i vattenbåten vilken en gosse med silverblad täljt
anlände i femte gryningsstunden till havet
havet det vida vida i östans strand
stig upp ur min famn sade havet
och droppen steg upp
och tisteln steg ur
så bugade de alla inför varandra
fruktmakarna
stugan
stenarna
fruktträden
nyponrosen
droppen
tisteln
regnet
i regnbågscirlkeln ljus
tack att du lärde mig viskade tisteln till regnet
vad kan väl jag lära dig
vi lyssnade
ut
ur
våra hjärtan
ja jag minns din ros
och vi är alla ett
lyss in i regnvindens
ljusfärder
det var en gång
ett träd vilket drog samman sin krona
räknade alla stjärnpunkter hus
såg in i grenarnas origo
steg in i stammen
genom det hon mig sade
upplevde jag rötternas färder
och jag visste
jag är
hemma
ja jag minns din ros
och vi är alla ett
regnvinden
rörde mjukt vid
hennes höstblomning
berget
ögnades av
berget det vita
öppnades
av
vingar
frihjordar
galopperar
i ditt bröst
dånar trumman
virvlar upp markernas vitbladsregns fjärilar
bjuder höstens mognad in i
morgonsvalans budpil
tager du denna sommarvind i din hand
att älska i dina hjärtans djup
*
(nyponet)
nyponet frågade mig
minns du min ros
i höstens grenfamn släppte nyponet sin röda mantel
sitt långa vita pärlhår
ja
det var en märkligsmakande soppa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar