den 30 september 2011

dessa vackra stunder i vilka stjärnorna åter når är nära våra ögon
dessa stunder i vilka himlar skänker oss järn
himlar regnar meteorjärn


kanske är deras vilja att väcka kyrkklockornas järnådror
den mjuka klangen vilken väcker morgonen kopparskimrande


ibland kanske ett möte från fjärran stiger fram inför dig
ur havet
ruskar pärlor
tinderpärlor ur håret
lev med detta; ni kanske sitter i varsin ända, även om alla trådändar är en,
sitter i varsin ände i solspannet samt undrar hur ni har det
kanske glödbladen bragte er budet


glödbladet i höstens skönhet


i det jag lever i dessa solskålars dagar
vari trädens sånger
stiger in
vida
kan jag se hur regnen
dropparna
stiger in i sjö
kan jag se hur droppar stiger in
är i oss
så är vi sjöar


andandes
sjöar


kärleken är det
kärleken är den vilken lyfter moderns tyngd ur hennes bröst
därmed alla kvinnors tyngd i sitt/sina moderliga urkällsvara/urkällsvaran
därav den ensamna kvinnosjälens längtan


och i det jag skriver detta kanske du lyfter ditt ögonbryn man; varför gör du detta – lyfter ögonbrynet
tag brynet i din hand samt vässa ditt ögonsvärd
och du skall se innebörden av detta


så svårt är det att skriva ordet tid därav att jag med ens ser begränsningen, livsbegränsningen vilken gjorts av detta ord . detta ord så fyllt med liv i ursprungsrörelsen; ty tiden är evig; tiden är tid: till intet dröm eller till intet devakan och där stannar jag en stund i devakan ty detta ord strömmar så starkt fram i det jag skriver detta om tid. devakan ett tillstånd av tankens fördjupning vandring in i ned i jordkristallisering,


däri tanken upphör att vara enbart tanke
förenas tanken med jordens med alltets kristallprocesser
därmed övergår tanken till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger


tanken är ett blad av hjärtlotusens skönhet – skönjande ”skönjhet”
det är höstens andning
tanken stiger in


i dessa stunder september snart instigandet i oktober
följ lövens, bladens fallande
se hur de löses upp


japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt ser helt klart alla dessa tunna nerver
spindelnätstrådar tunna
vandrar du vidare i blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor, vandrar du in i livskristaller och du ser den avskalade tanken,
det avskalade är icke avskalat i hård bemärkelse,
det är just det hårda skyddslagret vilket är avskalat,
bladet – tanken är i detta regnbågsskimrande,
är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd


och i hennes ådror strömmar vin; blod.


de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna,
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna
och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.




ja de vakar – de vakande – devakan.
och jag söker ordet devine; gudomlig ty i det har tanken i och med detta instigit eller kanske mer utstigit ur det kroppsbundna.
så låt oss återvända till det vackra ordet tiden
tid: till intets dröm, till intets devakan – hur visande är icke detta;
vis ande viskar till: är en riktning
intet är gryningsskimret är den rena bilden fri från konturer från markeringar
dröm är sannhet, devakan, devine är sannhet
tid: till intets dröm/devakan


tidvattensvågen kommer till mig
även det ordet är en rörelse
tiden är en fågel, vingar bär solguld bär månsilver i evig rörelse


tiden, tanken




jag skrev i denna natt en bild av skalbaggen vilken ”körde” ned sitt huvud i jorden.
i natten vaknade jag med ytterligare bilder, strömmande flödande och jag kan endast säga att tolkien var och är en förunderlig man – ett berättarljus.


låt mig förtälja dig;


dessa vackra stunder i vilka stjärnorna åter når är nära våra ögon
dessa stunder i vilka himlar skänker oss järn
himlar regnar meteorjärn


kanske är deras vilja att väcka kyrkklockornas järnådror
den mjuka klangen vilken väcker morgonen kopparskimrande


ibland kanske ett möte från fjärran stiger fram inför dig
ur havet
ruskar pärlor
tinderpärlor ur håret
lev med detta; ni kanske sitter i varsin ända, även om alla trådändar är en,
sitter i varsin ände i solspannet samt undrar hur ni har det
kanske glödbladen bragte er budet


Tolkien
jag ser Gollum, har ofta sett honom och hört dessa väsande lidelsefyllda ord; min dyrbara skatt. ringen är hans dyrbara skatt. jans fysiska kropp är nästintill intet, ben med pergamentsartad hud, blodådror synes genom och ett hjärta lever i denna kropp, ögonen tränger nästan ut ur skallen, huvudet är det vilket är störst.
en gång var denna varelse ovan jorden, ovan marken. han ”dödade” något. en vän en tvilling – kanske det högre jaget låt oss säga ljusjaget. skuggan blev lämnad att bära detta liv, skuggan vilken är så vilse utan ljuset vilket sipprar genom grenarna. Gollum befinner sig under jord. i en grotta kanske i en sinandetillvaro, slukar fisk med rovdjursrörelser. han lider det gör han utan att egentligen förstå varför.
så förs vi in i gnomernas hobbiternas, drakarnas, skuggornas tillvaro, vi förs till feernas tillvaro.
vi ser jakten efter denna ring.


faktum är att jag ser hela tillvaron i detta, ser det eteriska livets frodande – Frodo, rötternas liv och jag ser kronorna eller himlarna, de ljusa, feerna. jag ser Gandalf och jag ser kungar – livsrörelser.
så ser jag kampen i detta att föra ringen till elden, detta för att förgöra den förbannelse det är att leva med en tanke vilken ej är jordkristalliserad. jag ser det vilket har skett och ser det vilket sakta nu sker.


ja, jag ser hur alla dessa väsen kämpar emot varandra och samtidigt förenas de – ty denna kamp är det vilket jag kan benämna en positiv kamp, det kampen egentligen var från början – kampen är en knopp vilken slår ut i blom.


och vari skall ringen kastas
de måste ta sig förbi skuggorna, de måste ta sig uppför klippor de måste stiga ut och se in i elden
de måste kasta denna ring i eldens öga


vari skall ringen med förenad vilja kastas
i hjärtat


däri omfamnar hjärtat ringen
samt upplöser ringens makt


förlösande
förlöselserening


däri strömmar hennes blod är fyllda med järn
med planetarisk rörelse
med vin med blod


dessa vackra stunder i vilka stjärnorna åter når är nära våra ögon
dessa stunder i vilka himlar skänker oss järn
himlar regnar meteorjärn


kanske är deras vilja att väcka kyrkklockornas järnådror
den mjuka klangen vilken väcker morgonen kopparskimrande


och faktum är att detta är även jagets upplösande
jag skulle vilja säga att detta är instigandet i tid


det vilket är tid


det är att omvandlas till förhoppning vilket är kristallsångernas aldrig upphörande


däri tanken upphör att vara enbart tanke
däri jaget upphör att vara enbart jag


förenas tanken
förenas jaget


med jordens med alltets kristallprocesser
därmed övergår tanken
därmed övergår jaget till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger


tanken är
jag är du är ett blad av hjärtlotusens skönhet – skönjande ”skönjhet”
det är höstens andning
tanken jag du allt stiger in


i dessa stunder september snart instigandet i oktober
följ lövens, bladens fallande
se hur de löses upp


japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt ser helt klart alla dessa tunna nerver
spindelnätstrådar tunna
vandrar du vidare i blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor, vandrar du in i livskristaller och du ser den avskalade tanken,
det avskalade är icke avskalat i hård bemärkelse,
det är just det hårda skyddslagret vilket är avskalat,
bladet – tanken helheten är i detta regnbågsskimrande,
är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd


och i hennes ådror strömmar vin; blod.


de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna,
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna
och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.


*
(sekelkjolar)


i sekelkjolar ser hon


djupt in i
hans ögonhänder




nio fåglar flyger ur
landar i månmoders hand




nio fjädrar faller i hans hand


den vänstra


hon stiger in i drömporten
*
(silverbladivind)




skalbagge vänder huvudet till jorden
så såg det ut




inväntar lövens kopparglödande andning




det faller ett löv från himlen






skalbaggen viker ut vingar


foderblad
utomom
inomom


kristallskira vingar
inomom
utomom




jag är förhoppnings vishetsblomma


lyss till min lätthet i min tyngd


så säger skalbaggen
och


lyfter pyramiden
in i


solhavs kopparglödande händer


sju silverblad dansar
i vinden
*
(tid)


tiden är en fågel
vingar
bär
solguld
bär månsilver


i


evig rörelse
*
(fördjupning)


vandrar in i
ned i


jordkristallisering




däri tanken upphör att vara enbart tanke
förenas tanken med jordens
med alltets kristallprocesser


därmed övergår tanken till kristallsånger samt
en djupare förståelse av jordens sånger, av hjärtats sånger


tanken är ett blad av hjärtlotusens skönhet
skönhet skönjande skönjhet


det är höstens andning
tanken stiger in


var välkomnad kära sommarsol




i dessa stunder
september snart instigandet i oktober


följ


lövens, bladens fallande
se hur de löses upp


japanska lyktor, hos dem kan du så tydligt se detta;
du ser huden avskalas samt
ser helt klart alla
dessa


tunna nerver
spindelnätstrådar tunna


vandrar du vidare i
blickens visshet vandrar du in i kristaller
snöstjärnor


vandrar du in i
livskristaller




och du ser den avskalade tanken
var välkomnad kära sommarsol i mitt inre
du lindar dina röda händer
om ögonkällor
stiger in i
djupen




det avskalade
är icke avskalat i hård bemärkelse


det är just det hårda
skyddslagret vilket är avskalat
bladet – tanken är
i detta
regnbågsskimrande


är opalens öppnande är oblatens hela vida innebörd




och i hennes ådror
strömmar vin; blod


de vakar djupt i bergen, de lyfter bergen ur det bundna
de lyfter bergens vidsynta blick, drakarna


och i natten kan du höra bergen flyga med vida vingar.

den 29 september 2011

det talas så ofta om misstag om fel
ser ordet misstag och kan endast upprepa det jag en gång skrivit; det är ett missat tag
därmed är det ej en negation utan detta tag är en bön om omfamnande; det jag ser är handtaget samt handen vilken slinter eller helt enkelt stannar i luften. hänger i luften varandes ett moln. molnet kan uppleva handtaget samt handtaget kan uppleva molnet; de väntar in varandra. tag din hand i min – varför skriver jag så – det heter tag min hand i din. jag skriver så av den enkla anledningen att det är en bra bild av det missade taget. att taga kan ses vara en negation och det är det då det sker i lönndom. detta märkliga ord; lönndom. jag kan se lönnen glöda och jag kan se de negationsdömande ögonen däri är glöden den fyllda smärtan av att du ser mig ej i den jag är. missade tag viker ej undan, de väntar in dig. du snubblade och vem går förbi utan att sträcka fram handen – ja, jag vet att många gör det. i den värld jag ser är det dock så att inte ett levande väsen går förbi. var du än snubblar; blir gropen händer, blir roten en bro och så vidare. säger du; om du snubblar över stupet/kanten med ett leende i väntan av mitt svar. jag säger dig att vinden blir händer vilka bär mig.
så ser jag ordet bli misstag igen och då är det en fadäs. ser ordet och det ger mig en smak av fadd smak. nåväl står du vid spisen kan du av misstag glömma en krydda då blir smaken fadd eller du tappar hela pepparkaret i grytan då brinner smaken, det är även det till viss del en fadd smak, du det brinnande tar bort smaken, bränner bort smaken och du måste släcka smaken.
denna känsla vilken så ofta gives barn, gives vuxna av att de begår misstag upprepande gånger, stundligen är egentligen att rispa deras hud med ett vasst trubbigt föremål. sakta nöts såret in och det blir sammantaget en negationsgröt, en jag är ett misstag vilket därigenom begår misstag. jag ber er; giv icke varandra denna känsla. den blir en fallen gravsten över dig och det tar så myckna energier att resa denna gravsten


visst vet jag att fadäser sker
att misstag sker
att fel sker
se dem ej i negation
se dem i det de är
se handen vilken ”hänger” i luften se handtaget se molnet
då vet du att fel samt misstag är bilden av barnet vilket snubblar samt får ett skrubbsår. slutar du älska barnet för det – troligen inte du tar hand om såret för att det ej skall vara bli varigt och du tröstar barnet, gråt barnet mitt och har barnet lärts att gråta gör du ej då säger du helt stilla; du får gråta.
så gör fadäsen till en favör dock icke i betraktandet av att söka göra dessa misstag eller fadäser för att få favörer. det blir favörer i det att du medvetet betraktar ursprungsorsaken.


ja det är förgörande att kasta dessa ok över barnets axlar
oket blir en förgörare
du blir en förgörare
barnet blir en förgörare


ser du detta ord är det något vilket utplånar.
delar du ordet ser du för görare
det kan vara en väg för att se misstags fadäsvägen
du gör före
visar rörelsen eller tekniken
du gör före utan att ta över utförandet
tar du över kan du vara övertygad om att barnet förlorar tilliten
samt självtilliten.


det jag med detta önskar förtälja är helt enkelt, se orden i alla ordets aspekter, ty ord är spektrum av färger. möter du en förgörare – se denna i den det är. begår du en fadäs håll i kryddkaret fastare nästa gång. begår du ett misstag, tillåt handen att omfamna handtaget.
*
(anno)


det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom
doften sände de till uppsnappande


haven hade stigit upp
helt spårlösa
kupade de vågor
lyfte utbrunna in i ögon
vaggade de avhuggna träden


vandraren satte sig följde den brutna ådern


skogarna syntes släckta


i hans ögon glödde glöder skogarna
jag bär dig genom skären
alltid
tag min hand




i hans ögon glödde glöder skogarna
bladens skriftan lövhänder kupades röda
röda i guld lyfte hennes silvrande


öppna dina ögon
kvinna


det står en säng i det avklädda rummet
svarta sopsäckar knutna
ihopvirade


väntsal


håll er däri
jag inväntar hämtningen
inväntar höstbålen


en gång brann de bålen flammande fingrar
fjärilskyssar väckande var blommas fägring


snödropparna vid jasminens
nakenfötter


den ena vår den andra sommar
en jasminblomma blommar höst


det står en säng i det avklädda rummet
väggarna i rummet bär spikhål efter bilder


kristallblommorna är burna
till floden
där
skall de blomma i hennes händer
och hennes hud skall skimra för dig
människobarn i din
vandring


gardinerna ja, jag öppnade fönstren
eldsflammor skira cinnober


de gavs vingar flög fria
fjärilskyssar
väckande
var blommas
fägring


drömfångaren kände
vinddraget
spindelmor fann vägen
drömfågel flög fri


silverklockorna
trippade ut


träden hälsade ja, nu sitta de i trädens kronor
klangerna skall lindra hårdspråkens knivar


det står en säng i det avklädda rummet
den är tom


allt annat har jag tagit bort
är borta


var skymning ser hon hans ansikte dra förbi


jag tänder inte längre lampans sken
trådarna är allt för dyrbara
en eldskål brinner ännu
den lågan följer jag
det är ej mycket olja kvar


det står en säng i det avklädda rummet
sängen är tom


det brukar vara så, mötesbilden eller är det
mönsterbilden, den brukar splittras i möte med mig
hon ser sönderrivna
de lämnade inpackningsarken kvar
det är märkligt
dessa ark brukar vikaslindas
för att glasen ej skall splittras
nu är de hopknycklade papper kastade över axeln
trycksvärtan är svårtydbar
det går ej


jag borde
jag orkar inte lyfta kvasten
jag fryser


kolen vakade med glöden inom


stranden ser fiskarna simma på ytan
fjällen skimrande glasmålningar
kyrkfönster


fenornas vita blad
segel
spända baldakiner smälla i vinden
trumma ljuder
hennes
pulshud


stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se


sanden mindes
alla strider i mannaminne
färgades röd


stranden ser fiskarna simma på havs yta
trodde sig se




fåglarna lyfter havets yta
sträcker lakan viker lakan i trenne
sträcker det vikta
lakan glider genom mangels stenskivor
eller är det sömnen
sömnen vilken glider genom urets
fickrovans öppnade
bladlock


sängen är tom


pendeln i köket jagar tolv flyende
i sjuspann


molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad


havet strör silvrande klanger


silvrande i fiskarens solguldsöga


det var i natten anno den brutna ådern av tidsskeende
dagarna hade slocknat in i nattens händer
kolen vakade med glöden inom


dennes natt


hon regnar
silvrande


ned i trädets krona


ögonfåglar


ser lanternor flyta på havet


hon inser att hon natten vilken for


planterade
alla ljusstunder i havet


öppna dina ögon
kvinna
det seglar en säng i havet
stranden inväntar
hennes
an
komst


molnvinge rör vid
rör vid strandens veckade pannblad


havet strör silvrande klanger


silvrande i fiskarens solguldsöga


åder
flödar helad
dagar äro upptända


kolen öppnar bladen
doften andas in


träden reser sig av haven




vandraren reser sig följer hennes resa




skogarna är ljusfyllda


i hans ögon glöder
bladens skriftan lövhänder kupas röda
röda i guld lyfter
hennes
silvrande
stämma


hon svarar an
ur havsfågels vingar stiger hon in i hans kom


i nätet tindrar tårpärlor
spindelmor
andas
ut


tolv droppar olja av rosenvind gives
eldskåls sinande upphör
i sanden stiger
lågan


genom dem för dem
är jasminen i vintern ett blommande vattenfall
och de badar i månsilver
i snödroppars lyftade
kronskålar

den 28 september 2011

en gång för länge sedan nära trodde de att jorden var rund. vandrar du ändå längre bort helt nära kanske de såg jorden vara en boll i ett hav, det jag ser är – kan ej säga annat än ett öga en ögonglob i ett hav – kan inte säga annat än en kropp i ett hav.
det jag ser är hur kroppen rullarsträcker sig upp ur havet, så vacker är bilden ty jag ser havet rinna av kroppen, vattenpärlor glänser, glittrar och sångerna, vattensångerna är så vackra. så träder berättelsen om gullivers resor fram. jag ser denna kropp nu stå på stranden och havens alla droppar är havsfolken, de vänder ansiktet upp till denna kropp, så enormt stor, så främmande ändock har de vaggat denna kropp, främmande är denna kropp ty den har stigit ur. havsfolken vet att genom denna kropp skall de uppleva det liv är, så vet alla folk.


ser gullivers resor, hur de sökte ”nåla” fast, sy fast kroppen, bygga en ställning, upplever deras kanske rädsla, ändock är det en värnad om denna kropp. de vill inte kroppen illa, de vet ej hur de skall hantera den. de vill klä kroppen, giva kroppen kläder. i den ivern ser de ej att kläderna växer egentligen ut ur kroppen, ut ur kroppens inre - detta ser de ej och i det de syr kläderna, tillverkar kläderna visar denna kropp de kläder kroppen har behov av.
genom denna kropp skall vi uppleva livet


genom allt det vilket är liv skall kroppen uppleva hur liv är


planeten jorden är rund
är en boll


är en boll i barnets händer
barnet kastar bolen
kastar bollen högt upp i luften
är bollen i barnets ögon
en fågel. en fjäder, en såpbubbla
en färggrann boll
högt upp i luften flyger bollen
så vet du barnets hisnande glädje då du kastar barnet högt upp i luften
barnet är en boll och barnet vet i fylld tillit att du tar emot bollen


barnet kastar bollen högt upp i luften
med pärleende kinder
bollen snurrar
faller mjukt i barnets hän


planeten jorden är rund
ditt öga är en glob
är rund


tro det eller ej så är reptilens öga runt
det jag ser är reptilens öga
ett ödleöga
ormöga
draköga
och jag ser en springa
därav skriver jag
reptilens öga är runt
med ögonlocken pupillen till en springa kisar ormen reptilen
springa, genom en springa en spricka
jag ser jorden öppna en spricka
den sprickan är i drakens öga
den speglas däri
jag ser glödsmärta omvandlas till skimrandevarm röd
genom drakens skapelseskönhets vingar
ser du ej draken
ögonen bär inte ett uns av det människan benämner ondska
draken väljer att leva i det så kallat hårda innandömet
ser du svansen, kan du se denna svans utan att säga dig att den är en trappa.
trappstegen är blad, läs dessa blad
ser du vingarna, är dessa vingar ej simhudsvingar, är de ej
det du ser genom dina sträckta fingrar, är de ej fladdermusens vingar och vad gör fladdermusen, vem är fladdermusen.
ser du drakens ben samt klorna, är dessa klor hotfyllda eller är de för att greppa om detta utan att tappa detta, är klorna för att lyfta dig ur faran, annalkande fara.
ser du kroppen den tunga, hur kan draken flyga samt hör du draken landa
är detta icke det ljud du hör då träden lägger sig ned
är denna duns ej bilden av
så mycket älskar jag dig jordekropp att jag icke sviker dig
så mycket älskar jag dig att jag vandrar med tyngd i mina steg
att jag landar med tyngd i dina händer
i ditt skeende
vilket är
mitt


och denna tyngd är mening är
jag älskar dig
vördar dig


samt i det jag inser vad denna tyngd är ser jag nåden


rosen


hon ser väggen öppna sitt öga, först en smal springa vilken släpper ut nattens samlade
med ögonlock, pupiller till en springa, spricka och ljusstrimman är ett hårstrå


det står skrivet i många sagor;
de plägade sömma in ett hårstrå i den älskades kläder
för att upplysa mörkerstunder
*


(väggöga)


färgerna stiger in i henne
hon är sjö
fylld
av


i kammaren skimrar eldskålar


arket väntar in
henne


penslar väntar in
henne


hon stiger in i är


något knackar på fönstret
leende ber hon knackningen vara en aning


tystare


lindar in sig i ostörd


hon
är


väggen öppnar sitt öga


först en smal springa
vilken släpper ut nattens samlade


natten släpper ut sitt långa hår


en stråle silverne
strå


silverne åder


älskade


ser du
nattens månsilver
duggregn


upplysa ditt mörker


och jag ber dig
måla mina
stigar




levande
*
(sepiavindens visshet)


i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma


varifrån kom denna stämma
kanske kan det höras märkligt
det var en handstämma
stämman var bädden jag vilade i
stämman skimrade
ljus från det du
kanske
benämner underifrån


hur kan ett skimmer komma underifrån
då detta skimmer i samma skeende är runt dig
är i dig är blommans kronblad
här i detta tima är bladen
kärlek sprungna ur
alla goda
tankar
rosenregn ur
tempellunden


i tempellunden sitta hjärtfjärilar
i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande


pärlor träds
helt utan att stingas av
helt utan att splittras av


träds hela med
hel
helt
med
hel


pärlor sitta i rader
vad susar vinden
i träden
ur
pärlvisa


i sömnbladens vackra värnad


i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma


varifrån kom denna stämma
silverne nål vandrar
genom oss
glider
genom


vi är bergens yttre är bergens inre
är grottorna vilka leder in
vilka leder ut
vilka leder ut
vilka leder in


silverne nål
håller tråden i öga


stiger in genom oss


floden är åder genom skogar med marker
vattnar trädens växters
djurens stenars
alltets rötter


törstar du
är jag
här


sinar du
är jag
här


och trädet det visa ligger vid hans väg
lyft mig i floden med dina händer


mannen lyfte kanoten i floden
sätt dig i mig så följer vi floden


mannen satte sig i kanoten i floden i skogen den höga
skogens rörelse skogens liv följde mannens rörelse
allt steg in i varandra i varandra steg allt in
och det viket benämns utom steg inom
och det vilket benämns inom steg utom
så upphörde allts begränsningar
trasselnystan löstes upp helt
utan besvär


trådar följde
nålens
spets


stenar var knutar vilka höll vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne


en kvinna vandrar i natten
följer floden


kanoten mannen floden nuddar vid bergets mantel
berget gråter varför ser ni icke huru våra mantlar är
den bro vilken bär edra steg edra stigar samman
så många färder genom tunnlar genom grottor
ändock förvägrar ni eder liv


är det så att ordet inriktning klingar illa i edra öron
är det så att detta ord – tror ni – tar ifrån eder det ni benämner självständighet
så är inte det ett fråntagande ord – själv ständighet – ständigt i ditt självego. berget är ett tystblad över sin mun i en stund given av svalan vilken är pilens bud. undrar du vad det är för tråkigt att ständigt vara i sitt självego. det är inte tråkigt det är mycket välgörande sade berget och visade i pärlornas riktning. trådar nålar kanoter kanaler kan du se kan du höra livet i, det är andlöst att resa genom denna grotta,
vad är det undrar du; andlöst – det är att bli ett med är, är att släppa det återhållna fritt.
det är att hälla dig själv i havet, potensieras, finfördelas, lösas upp i allts världshav, samt stiga upp i den du är, befriad från allt det vilket ej hör därtill och haven renar det vilket blev gift i dig, i det skeendet är det mycket vackert att vara ständigt i ditt själv och det är ej att vara i dig själv. det är resa genom pärlljuset samt stiga ut eller in, stiga in eller ut vi är bergens yttre är bergens inre, är grottorna vilka leder in, vilka leder ut, vilka leder ut, vilka leder in, silverne nål, håller tråden i öga, stiger in genom oss. inriktning var det visst eller självständighet; visst är det ett märkligt ord, vackert i alla sina välsmakande pastiller, väljer du att ständigt slå pannan blodig i väggen – ja, det blir ett hål hur du än försöker hindra det, det jag önskar säga är att ständigt, ständighet är ett slags stillastående är ett slags fasthållande och det är evighet, det vet väl var och en – se där, var och en att det är ofta en djup suck vilken andas med ; det tar en evighet. evighet är till viss del att bygga en vall. den pastillen blir både besk och bitter och sur; vad
tycker du om allt detta, dessa smaker - jo i lagom avvägning förhöjer de smaken av det sammantagna.
vi släpper alla de kornen vilka är att avskilja, fasthålla, ständigt göra om eller ständigt bygga upp det rivna med kopior, de kornen släpper vi och ser ordet evig – det är flodens rörelse, luftens rörelse, allts rörelse och det följer livets mål, inriktning. det vet du kanske att det är bra att ha en karta ibland, för det mesta, den kartan heter rytm, livsrytm, hjärtrytm närmare bestämt.
så hur kan inriktning vara tråkigt, den leder dig ut ur trasselnystanet - allt steg in i varandra i varandra steg allt in och det viket benämns utom steg inom och det vilket benämns inom steg utom, så upphörde allts begränsningar, trasselnystan löstes upp helt utan besvär, trådar följde nålens spets. stenar var knutar vilka höll vattnet utan att hålla fast – hålla fast är här evighet - floden strömmade strömmar – är evig - genom silverne


skulle jag väl önska mig
vad skulle det vara




viker ut mina handblad
så sköra




skriften har sakta
suddats ut


av




suddats ut har vi icke
osynligt
bläck




stiger fram


av




kan du






ser stjärnhaven
livslinjer
floden


silverblad
mjukt
landa




åkrar torka
jordar spricka




jag kvider




floder sjunker
sjunker


in






virar varsamt bomullslindor om mina leder
ser stormar
nalkas






kanske en alltför hård vind blåser sönder bladen




pergamentsbladen


så länge har de
legat
nedgrävda






vem fann bladen
det gjorde jag




sandögon
lyfte
bladen




ur sfinxens
vidsynta
blick




kvinna med lerkruka vandrar
med vajande höfter
vatten är det
ej hon
bär




med smygandesteg andas fotstigar




sandrök
moln
är blad


bärandes hennes fötter




ökenvinden suddar ut hennes spår




suddats ut har vi icke
osynligt
bläck




stiger fram


av




sepiavindens visshet






och sanddynerna är mjuka i hennes rörelse
är skruden hon bär av sand


luta din trötta tanke här
till mina mjuka
dynor


så andas ur visshet sepiavinden




och sandhaven vänder sina ansikten i ett av kornen




skogen ser hon
fjärran helt nära






hon sjunker samman
och berget gråter




sandöga sluter vingar om hennes vandring
hon är en sandfågel vilken följer kornets väg




i ett av kornen vänder sandhaven sina ansikten




en kvinna vandrar på stranden




kanoten mannen floden
nuddar vid stranden




stig i ber de
en kvinna


kvinnan stiger i




ljusfingervärme skjuter ut resan
floden kanoten mannen kvinnan
skogen den höga
från stranden
till stranden






skogens rörelse skogens liv följer rörelsen
allt stiger in i varandra i varandra stiger allt in
och det viket benämns utom stiger inom
och det vilket benämns inom stiger utom
så upphör allts begränsningar
trasselnystan löses upp helt
utan besvär


trådar följa
nålens
spets


stenar är knutar vilka håller vattnet
utan att hålla fast
floden strömmade
strömmar
genom
silverne


floden är flödesandning


den vackra stämman


varifrån kom denna stämma
kom stämman ur drömbladet
i dunhanden vilken
bar mig i sömnfloden
då vet jag att
stämman
är
sann
sannhet


en handstämma
bädden jag vilade i


stämma skimrade


kronbladshänder kupas runt mitt vara
här i detta tima
är bladen
kärlek


kärlek sprungna ur
alla goda
tankar


rosenregn ur
tempellunden


i tempellunden sitta hjärtfjärilar


älskade
har du sett fjärilar breda ut vingar i solguld
har du sett fjärilar breda ut vingar i månsilver


i trädens kronor träder de in
helt stilla sitta de med
vingar
vibrerande


pärlor
träds


trädes
träd in i
träd ut i




i nattens sista timme i den timme vilken är tima
vilken är den sista vilken är den första
väcktes jag ur vandringar av
vacker stämma


vad gör du i alla dina stunder
förtälj mig dina vandringar


jag såg in i stämman


berget dansar i silverslöjor


lyfter ögonfåglar


med dina solstänkta fingrar
rör du vid daggkåpeblad
tåren strålar
strålar i dina ögons möte




månfjäril


vilar
stilla


i din
hand


och kvinnan lyfter krukan
häller handbladen
i solfloden


och mannen ser
hennes vandring stiga ur sanden
ser deras spår
smälta in i varandra


så är han stjälken
så är hon rosenbladen
så är de bladen
är de solgården
mångården


är de taggarnas värnande i templet
skapat genom deras kärlek

den 27 september 2022

kupa din hand under den sargades fot

invänta helandeklangen

i det skall kärleksregnen

omfamna

öknar

öknars törstande

torkande stränders bidan

och vid den uppstigna

oasen

kan du andas

smyckeljus

det är vackert se

se in i hennes ögon

följa lugnet i hennes andning

följa nålen vilken löper helt

lugnt

utan

tvekan

upp och ned

stygnen kan du ej se i förstone

framträder gör de i ditt hjärta

nålen gör icke hål

fyller icke gropar

nålen

löper

ned och upp

ekorre , ekorre med sidensvansen löper uppför stam ur rötter in i krona

skuttar med vinden från gren till gren, till gren från gren utan att tveka

varför skall jag det – tveka - varför skall jag det vinden bär mig jag är en vind med vinden

med ett vigt skutt dansar de in, nålen löper upp och ned, ned och upp

det är vackert se hennes ur ålder stigna, händernas fåror linjer stjärnor regnbågar

fingerstjälkar knoppande blad, ryggen en aning böjd fram in i, håret vitsilvrande flätat med röda blå läderband, hon brukar andas in doften av denna gåva, klädnaden är fröskalad bomullsvit, kjolen är doftande utslagen vit ros, bladen är golvets täcke, hennes fotstigar vilar i solgården rosens mitt

hon brukar andas in doften av denna gåva, i stunder av upplevande medvarandes hjärtesorg ber hon ett av bladen flyga, flyga med gryningsklar knopp,

kvinnostämma bärs in

och varför skall jag vandra i dessa hagar med nakna fingertoppsblad lyfta spettens gropar ur hålsömmar

därför att dessa är gro par

par gror i sådden av solfjädersvindens visshet målar vackra finger topps blad och fjälltoppar andas skimrande vita luften är hennes tunna slöjor böljande i dansen för hans domnade syn

se längtanssorgens är

hon står under den glödande lönnen

fingrar

är gnistrande

rubiner

vän

var är dina smaragdblad

vän

var är gungan du vaggade mina drömmar i

lönnen skakar sitt vackra hår

hon står i ringen av

rödhänder

längtanssorg

ur marken

växer

droppar

regn

droppar

viker ut blad

är

klangskålar

rödhänder

värnar

hon sitter under den glödande lönnen

fingrar

är

rena

kristallstavar

hon väcker klanger

ur sin

längtanssorg

lönnen flätar fingrar

sätt dig i

låt mig vagga dina drömmar

jag är inte det de säger

vind hör annalkandes kallan

vänder ansikte

till

låt oss plantera din längtanssorg

här invid lönnen

följa de tolv rosornas

uppfyllelse

den

vinden flyr icke

den lägger armen runt axlar

ser djupt in i ögon

säger

kom

vi vandrar hem

*

hon är vacker i sitt stilla hennes ögon sköljer jordar

över knän rinner ett täcke ett lapptäcke kanske det är

rinner ut genom den aldrig stängda aldrig låsta dörren

hon väntar budet

kanske

vad syr denna kvinna

bladen är händer, tättslutna till marken ett lapptäcke

ett stjärntäcke, i gryningen synes de silvrande droppljusa

i regn synes de silvrande droppljusa, skulle jag likna detta vid livsrörelse

är det hudens fjun med droppar, knoppar silver klara pärlor

sol vandrar in, i sol – kanske - matta, grågrönvita

stjärnor flikblad tistelblad

kanske tisteln breder ut sina stjärnhänder så

till värn till skydd

sticks gör de

det gör bladen i det du råkar trampa barfota på dem

jag säger dig; tala icke över huvudet på barnen

varför tala om barnen

över

huvudet

på

barnen

i det barnen är närvarande

och jag frågar dig;

vad innebär detta över huvudet på

kanske innebär det att barnet ej ännu flätat sin korg

samt ännu ej fyllt korgen med tankar, begreppstankar

och varför är huvudskålen nu plötsligt en korg

barnet är mjukkindat med strålandeklara ögonljus

det är gott med korgar

ty det vilket ej hör därtill faller ur

och jag frågar dig säger tistel – tistelöga under blad

varför talar du över hennes bröst

kanske svarar du; därför att jag inlärdes så

då säger jag dig; så dina hjärtfrön

hjärtfrön

andas i

kokonger

i ditt

bröstvärn

tistel slöt ögon

älskade

lägg dina händer till

mitt ansikte

älskade

se mig

se mig djupt in i ögonen

öppna

öppna

det

jag

stängt

stängel med flikiga spetsblad stiger upp ur stjärnblad

knoppen är skimrande hud mjuka fjun rör vid knoppens inre

fjärilssländor spinner ljus spinner värme runt bidan in i tima

tistelöga drömmer strålandevägar ur knoppen stiger

purpurviolett tistelskönhet

fjärilar niger djupt inför vinden

*

solfjädersvind

kysser

hennes krona

rödskimmerskålar

öppnar vingar

flyger

solglöd

spinner pianosträngar

av solguld av månsilver

stämmer

klangharmonin

*

och varför skall jag vandra i dessa hagar stängslade

hon rullar ihop sig alldeles vid bäverdammen

hon har bett dem ta vara på inhägnadsspetten

hon följer bävrarnas i lyssnande byggande balans

hon lyssnar till flodens drömmar

något knäcks

hon rycker till

maran virvlar in

rider hennes drömmar

svarta stormryttare

eldsprutande kaskadögon

piskar upp marans

fasorosslande

strupgrepp

lugna dig

lugna

dig

ur kärleksbädden sträcker hon rosenbladen sträcker handen för nående hans ansiktes inte är nära ur kärleksbädds mjuka sträcker hon handen för nående hans ansikte är inte

marfloden stiger allt högre slår hårt handen

hela hon

vittrar

vinden fattar om innan vittrade skränandevilsna flyr

det faller ett alltidnärvarande stilla regn i bröstet

vallarna håller ännu

vinden hör vattnet

fattar om stilla regnfloder sprungna ur hennes bröst

vattnar huden

vinden håller om och maran andas ut i tacksamhetsljus värme

vet du vad mörkret är

den vackra natten

ibland

helt så kallat släckt

natten är

indigoskepp

fören nosar in i dimbalkar bärande tak

aktern följer följesamt med

du är i en hand

vaggande

doftande

skogar höjder vidder

händer silverblad upplevande händer

kvistar skov

master

ankare

roder

kompassnålen följer rosens väg

indigosegel

andas

inreriken öppnas vida vingar

blåblommande

till skallror bruna

linnelärft

ängsullsfältens skimrandevita

bomullsmjuka moln

i nattflodens djupblå händer

gavs de vitsolars djupblå midnattsdröm

mattade av vindar

av sols torkan

böljande tält

flammande eldar

mjuka

böljande höfter

bjällror

kvinnosånger

kvinnofägring

mäns mantelvärnads

ögon fyllda

i nattens klara tändas stjärnor

haven sträcker fingrar

väter seglen

doften stiger till dig

ur nattens händer

hav

tinderljusstänk

tång

klippor

allt det nattens skepp strävar i

i gryning

rodnar de sovandes

kinder

strimma är en fjäder

vilken lägges i din hand

så skriv mig orden

talade

*

jag kan i vindarna

höra vemodsängder andas

stilla

uppgivenhet

jag frågar dig vind

hur kan uppgivenhet vara stilla

det är så i det handen stranden vandrats förbi

upprepanden

livet upplever maskorna

sömmen repas upp

och i intet andas stillheten

den är det vilken omfamnar såret

den är det vilken håller händerna över såret

ser du henne sitta vid elden

hon lagar strumpor

ser du

hur hon gör

hon följer mönstret

det är detta intet förtäljer uppgivenheten

i är

är

och vinden skall hålla dina händer

är detta uppgivenhet frågar jag dig

är detta stilla uppgivenhet

det är det

uppgivenheten håller sig

sig

stilla

lyssnar till hjärtats vind vilken säger

först måste vi hela såret annars rinner allt ut

detta är inte att lägga ett lock över

det är att se, se i begrundansdjup i visshet av

att såret icke är ett sår

det är visshetens brinnande låga

känslan är att du människa

givit upp ty du är framåtlutad med kupade händer

över denna låga, är fokuserad i total närvaro

ty du vet att denna låga är meningens glödtråd

hur kan detta vara stillhet

ser du katten vid spisen

hoprullad är katten

katten är stilla

katten spinner

ty katten upplever värmen

det gör dina händer över lågan

är denna uppgivenhet min

så frågar jag dig

visst är den din uppgivenhet

så är den allas uppgivenhet vilken bär tårade ögon

av osedda markers blomning

och uppgivenhet andas alla havs diamanter

se

natten upplysas

i dig

*

och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.

en gång steg klipporna ur havet. först sträckte klipporna ut benen, sakta mycket sakta

sakta sävligt ty de benen hade ej varit sträckta i evinnerliga havsandningar.

havet, haven hade cirklat många gånger om

tinderögonen vid elden såg frågande i berättarljusets ansikte,

tystbladet lade sig en stund i kretsen av stjärnor

undrar du varför jag ständigt skriver cirklar, havet cirklar

den enda fråga jag till din undran viskar är – varifrån tror du kvarnhjulen kom från, skovelhjulen kom från. och visst var det så att vattenfolken visade människofärder hur de kan lyfta vatten

tystbladet rörde sig litegrann, en aning och tinderögonen fann lugn

nåväl, klipporna hade länge drömt detta tillstånd, ända fram till denna exakta stund.

de rätade ut benen ur den sammanhållna rörelsen.

åter såg tinderögonen undrande ut.

har du sett valar stiga upp ur havet eller lyft din hand samt prova rörelsen av att mjukt stryka undan en hårlock från din panna, från dina ögon, en regndroppe från ditt ansikte från pannans radband, en slöja från ansiktet, eller helt enkelt vika undan täcket i morgonsolen.

berättarljuset log kärlek i det detta såg tinderögonens händer stiga in i fågelvingar, så vackra rörde vingarnas rörelser sig genom tystkronan

den rörelsen använder klipporna, använde klipporna och havet särade särar sina slutna ögonlock, ögonvingar, ögonfåglar viker undan molntäcke stiger ur sömn in i drömvisa vandringar

det var inte så att klipporna vandrade länge för den skull långt. klipporna satte sig vakande vid havet, i nätternas släckta vemod vaka de med henne, vaka de med gryningsstrimmans bud, det är fullbordat

så mycket älskar klipporna havens sånger, så mycket älskar haven klippornas sånger, så mycket älskar de varandras händer i varande.

nu kunde klipporna se havet, uppleva havets berörelse och klipporna kupade sina händer för att möta havet och havet lade sig mjukt tillrätta

se viskade havet, se viskade vindar

och vindfåglar lyfte ögonens täckelse

klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida. mjuka vackra böljande linjer, mjuka kullar dalar, vi är vackra, vackra tillsammans, i fjärran hörde de en vemodsklang av vissnad kvinnoblommas bladhänder, klipporna fällde tröstandeljus genom ådror bedjandes nå henne

och vindfåglar lyfte ögonens täckelse

klipporna såg markerna närmre helt nära samt vida.

och klipporna visste att de var och är en del av allt detta vackra

klipporna såg friängarna med gräshav med ängsblommor såg öppna frividder, hörde ljud stämmor, röster sade vinden. röster var det visst oslipade eggar gälla skärande talade om, om haven om klipporna, sparkade undan stenar i vandring, talade om molnen om himlarna om varandra, om utan ögon, om bakom ryggar.

klipporna ryste samt sökte förtälja rösterna skönhetens sanna varande, pudrade glitterljus i fingerfåror, pudrade skimmervärme i hudars sprickor, rösterna, rösterna hade svårt att höra klipporna, rösterna satte sig över

klipporna skådade i det rösterna sov

var det molnen vilka strövade

vinden viskar får

får är detta, lamm är detta

så mjuka de ser ut

andra röster bar vindar fram

barfotafötter kittlandemjukas rörelse

klipporna hördeupplevde silverblad svischande i ängen

ett underligt ljud, vinden satte sig en stund i klippans hand, detta är skäror, de skördar säden, detta är skäror är knivar med vass egg, de skördar säden till höstan till vinterstormarnas ylanden. det borde göra ont viskade klipporna, det skälver i oss alldeles innan, det borde göra ont ändock lägger sig ängsgräset ned i glädje till mättnad, det gör inte ont på det viset rörde vinden vid klippornas panna,

löv, blad dansade virvlade ysterdanser i luften i markerna

barfotafötters pärlljus

vinden rörde vid smärtans pilträd, dessa finns i allt detta

länge kunde klipporna se eldar dansa i nattljusen, rösterna var varma ljusa i elddansernas skimmer. i dagsljusen var de mera skarpa återigen lätta till gällhet, taggiga eggar, brustna silverblad. eldar blev allt färre, märkliga ljussken begynte uppta nattljusens milda ögon, eldar blev allt färre och så en dag upplevde klipporna skarpa hugg. rösterna bröt stenar med hackor och spett, bröt bitar ur klipporna utan frågor, frågeljus utan berättelser om, varför

utan förklaringsljus

det gjorde ont, visst gjorde det. det vilket gjorde mest ont var, var rösternas okänsla ändå ville klipporna tro att det vilket skedde var av godo. och visst var stenarna brutna ur men ändock var de samman med klipporna vid havet. då och då hördes stenarnas kvedosånger, då och då steg stenarnas kvedosånger in, i vindarna höres vemodsängder andas, stilla uppgivenhet, stenarna pressades samman, hölls fast, det brände, det kylde, det skavde. klipporna såg en mur växa upp, en stenmur delade ängen, ängens ansikte, ängens bröst bar ett skrovligt ärr och stenarna grät, rösterna trodde det var regn i nätternas släckta, och inte var detta klippornas vilja, stenarnas vilja.

i intet andas stillheten, den är det vilken omfamnar såret, den är det vilken håller händerna över såret. vid kanske mitten av muren växte ett träd fram, ett synnerligen sällsynt träd, krona vid, rötter vida, stammen stadig. ändock lutade trädet sig omfamnandes talandes med muren, med ängen, med dimman, med allt och i nattljusens vakande skedde det.

inte någon av rösterna såg trädet kupa händer runt sten efter sten. kastade varsamt stenar i vidbåge in i havets mottagande händer. och stenbarnen lade sig till ro i havet med klipporna.

däri växa rosenbladssången in i ängens helade marker.

och trädet, trädet står i ängens vida cirkel vakar över liven, frigör de fångna. och högt upp i cirkelns eviga eld svävar örnen svävar kondoren i balansströmmar

och där

där under trädet växer drömorden mina

och längtanssorgen öppnade sina fingerblads blodsregn.

i trädets krona växa körsbärsrubiner till din ära moder

i kärlek ur våra hjärtan

uppstigna är vi ur drömvakar

vakande är vi

med lågor i handbladsskålar

berättarljuset svepte med ögonvingar drömstoff i tinderljusögon

nu hoprullade i vakandesömn.

Bredde kärleksmantel över de sovande

vakande, bad eld

glödskimra

bad daggens diamanter vaka

med deras ljus

med deras värme

så lyfte hon

färdas med månstrimma till berget

bergets skål där hon vakar med ordens bladregn

stänker regnbågsvatten i törstandestigar

och längtanssorgen öppnar sina fingerblads blodsregn.

i trädets krona växa körsbärsrubiner

till din ära moder

i kärlek ur

mitt hjärta

varför

det är vackert se

se in i hennes ögon

följa lugnet i hennes andning

följa nålen vilken löper helt

lugnt

utan

tvekan

upp och ned

stygnen kan du ej se i förstone

framträder gör de i ditt hjärta

nålen gör icke hål

fyller icke gropar

nålen

löper

ned och upp

hon hör en kvinnostorms rivande

manar kvinnan stilla i sin hand

ur hennes panna flyger fågel av saltregnen lyfter höststormen ur hennes krona tusenlövssånger flödar ur hennes ögon hjärtfloden vänder himmelskrona till jorderotskrona i ängen blommar hennes rötter ur hennes hjärta flyga fågel av regnbågsorden med grönskande kvist till hans törstande handfåra

ur nu markkrona

flyga de sådda bladen

det är vackert se

se in i hennes ögon

följa lugnet i hennes andning

följa nålen vilken löper helt

lugnt

utan

tvekan

*

natten öppnade sitt täcke

ur pärlugglas vingar

rörde vid marker

med ögonljus

eldmolnen

omhöljer mina ögon

seglar in i turkosers apachesånger

och trumman

trumman är

mitt

hjärtas

pulsandning

av dina händers

rörelse

och vinden rör vid fotsulors slitna

silvermolnsfåglar

bär

mitt drömblad ini

eld

*

fjärilsslända spinner strängar

av solguld av månsilver

stämmer

klangharmonin

älskade

se mig

se mig djupt in i ögonen

öppna

öppna

det

jag

stängt

älskade jag ser dig sätta dig vid pianot

dina fingrar faller mjukt till tangenternas klaviaturer

i sådden av solfjädersvindens visshet

målar vackra finger topps blad

och fjälltoppar andas

skimrande

vita

luften är hennes tunna slöjor

böljande i dansen för hans vaknade syn