minns en gång
det känns så nära ändå vet jag att det är svindlande långt bort
jag höll ett kalejdoskop i min hand
ett rör med glasbitar i
färgade glasbitar
och jag minns hur förundrad jag var i upplevelsen av denna skönhet
egentligen skulle jag kunna stå ännu
med detta rör i hand
snurrandes i solvärldar
bläddrar i kalejdoskopet
i ordkalejdoskopet
ett av beröringsorden stiger fram
wilderness
en gång mötte jag detta vackra ord – så starkt talade detta ord till mig
så starkt talar detta ord till mig
talar detta ord alltid till mig
detta ord förtäljer mig att alltid ej är aldrig
förtäljer mig att aldrig ej är alltid
ändock är det så att dessa ord ömt håller varandra i hand
i handflätade korgar
bär de varandras innebörd
och kanske är det den flätade båghen över öppningen vilken sammanbinder
tvinnar
kanske är denna bygel
denna båge
en bro
en frågebro
en svarsbro
kanske är denna båge regnbågsbron
kanske är den
allt
och intet
intet och allt
det var en gång en al vilken växte vid drig
drig var en liten bäck vilken rörde vid husknuten
löste upp det hårda skalen runt trådarna
husknuten
brukade klia ryggen mot denna bäck
det var en gång en björn
björnen hade sovit vinterdrömmar
i grottans mjuka mossbädd
leende hade björnen mumsat drömmar
någon vet ej var jag är
någon någonting
ilar pilar omkring i blindo sökande bli någonting
så ligger jag här och mumsar drömmosets blå bär med mossens gull
ingenting är jag för si någon vet inte var inget är något söker någonting
och jag vet att ingenting är allting
är korgens alla bär
så mumlade björnen i drömväven
solfnittrande tassar sökte vägar in
kittlade björnens ögonbrunnar
lyfte varsamt locket av
björnen sträckte sig ur drömma
famnade drömmarna innan de flög ut
i hjärtats rede lade björnen drömmar
skall berätta för henne i det jag möter henne
där under vid alen
vid bäcken drig
alen var välan inte ett träd att klia ryggen till
nej tallen där i väster väntade tålmodigt björnen till
så har du sovit nu
varit ingen ingenting och nu stiger du in i allting
förresten har du sett någon eller något
det ilade pilade svischade förbi
färdigt har du sovit välkommen in
med en lätt duns virvlade ett vilset väsen ned
ned vid björnens labbar
vem är du
jag är björnen med drömmar i bröstet
kom sätt dig här vid elden en stund skall jag lyfta fram ett blad
vem är du själv
jag försöker vara någon men har ju glömt vem jag är
björnen mumlade ända från bakre labbarna ramarna fram till nosens tipp
du är ju du
och jag är jag
säger du så att du är du och jag är jag
då är vi båda namnbärare av föränderlighetens eviga blad ur hjärtats källa
vilket aldrig flyr
så är det sa björnen reste sig upp och kliade ryggen mot tallen
och alen den log och knuten den log
det är för gott att alltid återkommer
i tid all
vad sade du är tiden all
är det inte den vilken ligger i bågen där
i den du håller korgen med alla bär
inte är den all
slut
jag ser ju att den lever
tiden
till intet drömmer enhetens närvaro
ett bi flög genom luften
bredde ut vingar
och vips var maskrosen en solö
dit björnen och allsällskapet steg in
så slöt sol ögonen om dem alla
och de dansade i bäcken in
månsilverbäcken
i ingens land där alltid andas i aldrigs röda bär
alltid är ej aldrig
aldrig är ej alltid
ändock håller de varandra i hand
är vingar
vingar vilka bär hjärtkroppen
aldrig överger jag mitt löfte till följande av mitt hjärta, alltid – alltid följer jag mitt hjärta för att aldrig svika vägen
aldrig är ett icke upphörande
är till viss del
evig
oändlig
aldrig slutande
ordet ler och säger mig; i månget tal är jag nekandet, är jag det vilket sluter till säcken, påsen, knytet, är jag det vilket stänger och naturligtvis är det positivt i en viss ljusvinkel. ofta är dock mitt tillstånd i detta avseende skugga, mörkerläggning, mörkläggningsgardiner. och du ser så svårt det är att behålla den negativa strömmen – för se i de rum där mörkläggningsgardiner dras ned kan du se de allra vackraste filmer, drömmar – ja, ja visst var det ett annorlunda mörkläggning vi avsåg.
alltid, alltid är ett icke upphörande och vi behöver inte orda mer om detta alltid ty du kan läsa aldrigs ord till min gryta säger alltid i finurligt leendeljus
och björnen brummade i solens strålar
mötte silverskäran i ängens hav
silverskäran vaggade orden stilla
vände sitt ansikte till björnen
vaggade stjärnvindar
in i ögon blida
sov i
ro
rosenbladsbädden
det var en gång ett berg
kanske var det inte ett berg
kanske var det en höjd
ty för det mesta vände de längtande
långt där
nere
ansiktena till
där uppe skulle vi bo
de vände ansiktena så ofta att de glömde det de stod på
på i
de sjönk allt längre ned
och markerna begynte spricka
torka
ja grödan korvade ihop sig
trasselnystan liknade det mest
sådana trasselnystan vilka du kan se i canyons
i öknar ibland
de virvlar
svarta bollar
ibland taggiga minsann
kanske törstar du
då stannar de måhända vid en kaktus
taggig är den
trasselnystanet väver sig runt
är en handske runt kaktusen för dig
lyfter locket av bägaren bjuder dig att dricka
de glömde det de stod i
på
i
de sjönk allt djupare ned
kanske var det in
ty de begynte vandra uppför
till höjden
byggde sig en stad
där på månstenar
de glömde
de vilka levde där redan
för de vilka kom hade ju blickat uppåt så länge så de var komna längre så trodde de
hur det nu var
så sökte de prägla in sina lärdomar med stickor och vassa föremål rispade de hudar
blommorna i ängen kröp uppför sluttningar
utan att de komna märkte
de vilka redan levt där på i höjden
de levde vidare
såg blommorna
såg kronbladen slutas om
de komna
så vissnade deras tankar
frön föll i jorden
de komna kände först
en doft
dofter vilka steg runt dem
de såg i sina hjärtans redo
blommor
växa i tempellunden
så rasade det de byggt
och ur månstenar växte den vackraste staden
du alltid drömt till liv
wilderness
innebär för mig
den fria naturen
så mycket bär det mig emot att skriva den
ty vi är naturen
det jag ser är
höga skogar
friströvare
öppna eldar
stjärnhimlar
vildhet
vild
ande fri
andefri
vita duvor se jag flyga
friande
själen rör sig i sitt hjärta
wilderness är paradiset
para
diset
para diset med ljus samt värme däri lyfts dimman
paradiset är fridsro
är det vilket möter dig i det du stiger in i vildmarken
i det du stiger in i vildmarken – wilderness
befinner du dig däri fylld med osäkerheten
utdunstar du detta
osäkerheten växer vida in i vildmarken istället för ditt instigande i säkerhet med oh framför
oh vackra säkerhet
människan har egentligen alltid velat bygga sina paradis i form av byar städer länder
i byggarfärden är det lätt glömma helheten
balansen
så sanna är orden; vem kan kasta den första stenen – vem anser sig vara rättfärdig eller bärandes dömarvärdighet
lyft stenen
iakttag stenen
iakttag det stenen gör i dessa stunder
ja
stenen viker ut bladen i omfamnan
ty i det du kastar stenen lyfter stenen fram minnet av världsliga masker
masker, maskor benämnda räta samt aviga
stenen vet det din hand glömde
stenen vet doften
