den 31 juli 2010

tycker om ordet prolog
andas in teater
dofter
scenen
de tunga sammetsdraperierna
hur ljuset sakta smeks
silas ut
fram stiger
en värld
i flera världar
efter
så långt övande

innan övandet
har inspirationens ljus
fallit in
prologen

vad är prologen till förkylning
allmän påverkan, frysning,
översvämning av hålrum
vita blodkroppar kommer springandes

bäddar om helandeljus

vad skulle ske om sommaren alltid var till städse
om sommaren fortsatte i det oändliga
denna blomsteräng
sommardans

kronblomning

blomningen dansen skulle troligen
troligtvis övergå till ett tranceliknande tillstånd
det är så visdomsfyllt; då sker det
då sker det: hösten nalkas med regnsånger, med avklädnad och slutligen kommer frosten
de vita bäddar om helandeljus
vitt täcke faller

det överhettade sinnet är avkylt
balanserat



någonstans skrev jag:
det finns alltid mycket att berätta

väljer få ord här

vem jag är visar
samtalet

berättarskålar är vi alla
fyllda med vackra
pärlljus

i efterförloppet ser jag
såg bilder stiga fram
skrev poesi

här
nedan

väljer skriva runt orden
linda en ljuskrans

här
ovan

med ens då jag möter orden här nedan och här ovan sköljer det inom mig solens nedan och ovan, ser en cirkel snurra så vacker. ser en cirkel en eldcirkel och ser livet hoppa genom
de bilder vilka föranledde poesiorden då;
ser liven, allt liv
hur de är droppar
droppar så vackra
det är detaljrikedomens skönhet

visst är det så att vi kan ha en linjal och ett anteckningsblock samt mäta och beskriva – men
men vart tar det vackra vägen

vandrar det ut genom munnen
eller vart

hindras dess vandring

ser händer kupas
ser hur vattnet rinner in och ut
med ens sköljer det genom mig;

existerar in och ut eller är det ett existensmantra
ett förståelsemantra
är riktningar
förståelse

existensmantra
ett vackert innebördsord
ser händer kupas, vatten rinner, så är det. vatten rann in och vatten rinner ut,
gör det detta till försvinnande. nej, det gör vattnet inte ty jag ser även dessa händer lyftas fram i
bjudandegest.

jag bjuder dig att dricka. det är en av de vackraste livsbilderna
jag väljer tillit och bjuder dig in.
så möter jag stiger in i

ser granens lugna vajande vingar
grå moln skingras
droppar av
liv

detaljrikedom

av händerna blir hav
pärlfiskare, vad är det – det är att locka dig, mig till skratt, till leendeljusa ansikten.
då vi av olika anledningar väljer inte tillit eller stänger i ett möte där vi anar vackra djup blir vi mer eller mindre tänger.
så stiger den märkliga bilden med snickarbyxorna fram
det är linjalen vilken är den viktiga eller huvudrollsinnehavaren. människan har alltmer blivit tumstocksmätare, mäter varandra med

tumstockar eller mer tumskruvar.

ser skönheten i havet
vattnet i händerna
ser liv möta vattnet
ändå är varje av dessa liv vattendroppar
visst kan var och en ta en linjal och mäta formen, densiteten, färgen och så vidare
men varför, varför görs detta
av rädsla kanske
av oro
oron av att upptäcka att
jag har det bra
detta möte
är bra

så kastas blickarna vidare
är likt kaststjärnor
hur finna
ro

hur finna tillit
så ser jag de vackra fria hästarna
ser sporrarna
de är även de
stjärnor

galopperande
skenande
liv

så
stannar allt

i hjorden
framträder
varje droppes skönhet

vad ser jag
en värld
liv med sådan detaljrikedom

ser havet händer fyllda med hav
droppar

pärlfiskare lockar fram
tindrande

tindra
lindra

mildra
tångens kvävda
andning

ser snickarbyxor vackra
de bärs
upp och ned
bak och fram

är
huva

tumstocken vajar slakande flagga
linan snurras upp

vinden ropar
mildropar

så tag av huvan
släng linjalen i vindhand
se tanken snickartanken
huvudtankens
mätsiffror
lösas

vad säger rebusen

vackra svärd av hjärta

visar

droppens
sanna form i varje öga

tillåt den
bli

tala

*
Existensmantra

i luften mumlar
humlar

är det bin humlor mygg

är det
ord

ordspinnan
solspinnan

spinn
mumlande
hum

i västan andas månsilverdalen
i östan andas solvingar

hon aftonmorgonskönhet
vandrar

rister fingerpenslar
tvagar

allt det glömdas av hummel mummel
abra kadabra


existensmantra

vem är du
frågar hon ömt

ur dolda
stiger

du

*

Falkenären

han lyfter handen

smeker
huva av

bjällra
bjällervind ljuder silverkallan

smeker huva
av

falken stiger
svindlandestig


sol blixtrar i hans väntansblick

falken svävar
ser

ser en i tusenhavet

dyker

till hans bröst

lägger hennes ansiktsljus
*
Vindar


andas mjuka
sunnanvindar mjuklätta


blåskimrande är himlahav
gråseglare
sagoskapande
moln

målar
är allt
är intet


träd ler
sköljer blad i solspinnan

*

Kastlinjal

vad ser jag
en värld
liv med sådan detaljrikedom

ser havet händer fyllda med hav
droppar

pärlfiskare lockar fram
tindrande

tindra
lindra

mildra
tångens kvävda
andning

ser snickarbyxor vackra
de bärs
upp och ned
bak och fram

är
huva

tumstocken vajar slakande flagga
linan snurras upp

vinden ropar
mildropar

så tag av huvan
släng linjalen i vindhand
se tanken snickartanken
huvudtankens
mätsiffror
lösas

vad säger rebusen

vackra svärd av hjärta

visar

droppens
sanna form i varje öga

tillåt den
bli

tala

den 30 juli 2010

prologen inleddes med att
en stor tjock mur
restes

hur skall möte ske i det
i denna
prolog

byggnadsmaterialet
var okänt

varje ljuspunkt mörkades ned
det var verkligen så, det var inte att de mörklades
att ögat slöts varsamt
ljuspunkterna lades ej i mörker utan mörkades ned

allt inom omkrets
blev stilla

bävansstilla

bävansstilla i ovisshet
ovisshet uppkommen av osäkrad avtryckare

ett spinnande ljud uppfyllde inrekretsen i omkretsen
en väldig katt spann sakta
sakta melodiskt
spinnandet omvandlades till mullrande
den väldiga kattens mage kurrade mer mullrade
plötsligt slog ljusblixtar ut från pälsen
ljus slungades in

det vilket till synes var en mur, en så kallad återvändsgränd upplöstes
i det ljuset uppenbarades grändens sanna mening

prologen inleder dialogen
en prolog är mötets behov
behovsinställning
en gnista vilken tänder den kolnade veken
det mörkade

den gnistan är en insikt
är en längtan
är inledningsfrasen
vilken löser upp
barriärsgraven

ni vill ha synliga tecken
väggar runt er
så har ni det
ni har det alltid
alltid genom edra hjärtvingar vilka alltid är i förbindelse med alltet
därigenom faller begreppsbilden av slumpen
genom denna förbindelse andas behoven till
se spindelmors nät
väv
efter regn
regnen
i gryningen
med tårpärlor
insiktens pärlor
av är
visst går det att säga att hennes nät fångar, att spindelmor väver för fångst. i detta nät fångar hon speciella glimtar, pärlor. hon fångar ert intresse.

intresse är ett uppvaknande
intresset slocknar tämligen snabbt då egentanken tar över och blir
förväntan
för förväntan bygger egentligen upp en massa hinder
därför säger jag
ej förväntan
jag säger glädje i möte

jag har slutat förvänta,
tolka människan
”läser” henne kan jag göra
ett slags rent läsande
förväntansbefriat
jag kan läsa och invänta gärningen

det sägs att människan är förutsägbar
det är hon icke

hon är det då du läser det vända
*

körsbärsträdsgåva


i tjärns djupa öga

slutas
vita kronor



sorgetåget vandra genom bergsgångna

stiger inom
allt högre


på bergstopp synes vit ring skimra


ett skott höres eka genom fruktlunden
åldrigt träd sköts av
vid roten


de lyfta händer ur vit

stam krona
synes falla



hon minns alla vårars blomning

sitter i krörsbärsträdets krona
strör vitblad


marken skimrar vit



de lägga hennes kropp i det vita
viker hörnen fyra runt
flikar mötas i hjärta


de vakar i vintrar över rot


de stora regnen

faller


i tjärnens djupa öga synes fingrar
varligt bära knopp

sirliga


vita kronblad vikes sakta

i taktmod

ut

andas
nattstilla


i gryning synes vitfjäril dricka dagg
kyssa körsbärsträdets gåva




han ser henne aldrig mer ty han skadade henne alltför djupt




ur rötter växa händer
värnande om
om hennes kärleks rosandning


deras händer lades till gemensamvandring

hennes andning upphörde aldrig hoppgivelse
*

Uppfyll

uppfyll

ur lotusblom har hon vuxit

står precis där sjövida och vattenfall mötas


hon lyfter
sakta

handknopps skymtande

vänder ansikte

vattendansare väter

hon andas ut

uppfylld



då vattenfallet lagt sig är hon synliggjord

träder världen

den 29 juli 2010

han den vackre sitter under träds skugga
skugga vaggar
hans inre
lugn


mellan sol och fingrar
vandra strålar


han drar ned ljus ur solhandsgåva

spänner strängar i varlig ömhet
ömhetsvarligt


han den vackre sitta under träds skugga



violin ljuder
violljusskimrande




i träd andas gröna med purpur
fyllda
strömmar

fågel
bär
trösterika
gåvor



hon den vackra dansar
dansar med uppburna steg

ljuslätta
fjäderlätta
kittlandeberöring



mellan måne och fingrar
vandrar strålar



hon drar ned ljus ur månhandsgåva


strör pärlor i
ängens dröm



hon snubblar
hon faller



han tar emot
sluter henne i sin famn




violin ljuder smekande violljusskimrande


ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad

så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv

ögonvingar öppnas
fransar rör vid


allt är
öga


ögonsol i månsilverkälla


ser du sovande gestalt mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta överlakan
täcke

täckelse


ser du ögat mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta ögonvingar
flyga dagsljus


in i



handgärning


ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad

så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv

ögonvingar öppnas
fransar rör vid


allt är
öga


ögonsol i månsilverkälla


så räds människan åskan blixtar
ändå

är det detta vilket i varje ögonblick sker i hennes öga



så vad är poesi - för mig är poesi liv
inte en chattering en grupp en loge
något att gömma sig bakom
poesin i sitt sanna väsen är
fingertoppsberöring
är ögonvandring in i varandra
är hud är doft är liv
är skapande
skönhet

poesi är icke inlärt
i enlighet med regler
regelverk

människa
läser dina ord och jag förstår ej varför du förminskar
ditt skrivande dina ord, det är - i min värld - att förminska ditt själv.

är ej dialogen ett framväxande

att ge sig hän
släppa tanken

våga vara
fri till sammans

dialogen är icke ilande stavvindar
dialogen är stavvindar vilka ger stöd
är stavande vindar
dialogen är diagonaler vilka vandrar till i mer än längtan till
visst kan de lutas till i kypert då är de fundamentsstavar vilka bygger tipin

gemener är dessa icke


*

Korpgluggarna


i natten dansade blixtar


ja det var
ljusslungande mantlar

åsktrumman
dånade
skönhet


hur ofta satt icke flickan under äldsteträd
såg molnen andas tätare
skönheten fyllde henne

silverne pil
flög

skriandeljus

regn
dånade
dånande floder


hur ofta balanserade han kanoten
mjukvävande mellan stenar
bar henne med


morgonen vandrade
träd följde regn


korpgluggarna åkte snabbt upp
i särandestrimma


ljudet kan mest liknas vid en rullgardin där fjädern brustit

blåskimrande
allfärger

alba tross
sjöng
segel

nya landskap uppenbarades

vilka var de

se fjädern falla helad
öppna
hand


följ rörelsen

*


ögat


ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad

så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv

ögonvingar öppnas
fransar rör vid


allt är
öga


ögonsol i månsilverkälla


ser du sovande gestalt mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta överlakan
täcke

täckelse


ser du ögat mellan lakan
vakna sträcka sig
lyfta ögonvingar
flyga dagsljus


in i



handgärning


ögat är fantastisk skönhet
en ljusboll
en kristall en
en
ja vad

så vackert inneslutet av vingar
ögat är en kropp
fylld av
liv

ögonvingar öppnas
fransar rör vid


allt är
öga


ögonsol i månsilverkälla


så räds människan åskan blixtar
ändå

är det detta vilket i varje ögonblick sker i hennes öga



*

Strängspänna


han den vackre sitter under träds skugga
skugga vaggar
hans inre
lugn


mellan sol och fingrar
vandra strålar


han drar ned ljus ur solhandsgåva

spänner strängar i varlig ömhet
ömhetsvarligt


han den vackre sitta under träds skugga



violin ljuder
violljusskimrande




i träd andas gröna med purpur
fyllda
strömmar

fågel
bär
trösterika
gåvor



hon den vackra dansar
dansar med uppburna steg

ljuslätta
fjäderlätta
kittlandeberöring



mellan måne och fingrar
vandrar strålar



hon drar ned ljus ur månhandsgåva


strör pärlor i
ängens dröm



hon snubblar
hon faller



han tar emot
sluter henne i sin famn




violin ljuder smekande violljusskimrande


*
denna dag

andades skira slöjor

rörde vid blå ögonhimlar

skiftade
silver


dagen vandrade i skönhet
vindanom


såg
aftonskrud

så fylld skönhet


himlen badade purpureld
i starkt strålande blå händer


allt
är

stilla


människoljuden tysta


aftonhimlen
är
symfoni

i min värld

himlen badade purpur i
blåstrålande händer

silhuetter
skred
stilla
väg

fågel

pil

ven genom luften


han sitter under träd
spelar violin

den 28 juli 2010

den långa resan
den långa resan
i tider vilka är utanför tiden eller
inom det vilket är
under
tiden
dansar vandrar vi i himmelsängder
fjäderlätta vita
ändock
bärandes allfärgens väsen
i det vita

våra blickar sköljs in i jordesfärer
är i regn
är regnsköljan
genom regn rör vi vid allt
åskådar
icke från ovan
vi är
i

solfader rör vid droppe
regnbåge synes
och där
lägger solfader arm om
fattar vår hand
så vandra vi
sätter oss i
träds skuggas silverbladssånger
sagan
drömmen stiger in i oss
genom
berörande

så begynner vår långa resa in i jordesfär
så begynner vår långa resa in i hjärtats sfär
då vi anlände var vi i hjärtlotus
för att göra en lång betraktelse kort;
vi reser långväga in för att resa ut för att resa in för att resa
*
Dolken

solstrimma
föll ur himlens hav

in i hand

gyllenblad ligger handstilla

stegen leder till bergsfolken

se
se mitt handblad blöder

ropar
själsland

bergsfolken lyfter blad ur hand
beskådar rämnan
kallar henne
till

så skrider silverskrudad
ur källa

med rosenläppar
kysser hon blads brustna
ur ögon strömmar är


bergsfolk tar in orden

lyfter hammaren
ljuder städ
i enlig

klanger förs in

så blir
allt

tyst

i tyststilla lägges dolk i själslandshand


hon rör vid inre
vaka över solguldsblad i silverskriftan

vid stranden av
synes eld sluta händer
lyfta gryningsmantel över skuldrors axelljus

*
Innan

nej jag kan ej lita till det vilket slår mig
nej jag kan ej uppleva tillit i det vilket slår mig

jag kan leva i tillit till att det lyfts från mig
jag kan leva i den tilliten att
dessa händer hindras
innan de når
min hud

*
idag mötte jag en vacker man
apachetår


fall in i mina händer

stig ur jordars blodströmman

stig högre

fall in i
mina
händer jag ber

så lämnade jag det tysta
för att vandra med det tysta
följde vägarna inte till fots utan per automatik
parkerade bilen och släntrade genom skogen
skogen var inte av det täta slaget den var mer en ormbunksskog fylld med fukt
sniglar vandrade här och var
följde stigen till höger och befann mig så vid foten av den vackra träbron, så vacker är den med välvda räcken, böjde mig ut över och mötte hjärtbladen. hjärtbladen och de gula näckrosorna, fylldes av djupljus ty ögonen mötte vita näckrosor icke utslagna mer väntan
log ty skräddarna hoppade så lustigt lätt på vattnet fick lust att hoppadansa med dem, sjöfåglar seglade medströms och fiskar skapade ringar på vattnet. slet blicken lös och vandrade vidare, hälsade på flodbåten vilken ligger dröm, de gamla bodarna. följde kanalen och det lekande vattnet med växter böjdabugande över, lade händer till gamla stammar lyssnade stilla.
vid vägens kant syntes stora, enormt stora blad fick nästintill lust att krypa under men stegen bar vidare, följde sluttningen vandrade över stora vägen och gavs gåvan se en båt slussas genom. stannade, beundrade murarna lyssnade till dånet vattnets enorma kraft och ljusglädjan.
vinden bad mig vända
gjorde så
vid ett utecafe´ såg jag människor sommarglada, lekande barn
glänsande krom
och den svartklädde
skinnjacka
skinnbyxor
goda ögon
vackra händer
en vacker man
våra ögon korsade varandra för en sekund
vandrade vidare med grusgången till en bro
en vacker bro över kanalen
upplevde stegen efter
stannade lyssnade åter till vattnets forsandesånger
händer kupades lades om axlar
varsamt vände han mig om
våra ögon vandrade in i varandra
så stod vi i möte
intet ord
tystnad
vacker
han famnade min hand vi vandrade stilla ljus
en vind rörde vid
handen gled ur
jag hörde det där speciella ljudet
hörde mullret av glänsande krom
han var en vacker man
jag log stilla
vad hade hänt om jag sträckt ut min hand
vågat röra vid
sagt; du är vacker

vandrade samma steg hem
det hade aldrig
hänt
*

den 27 juli 2010

varför

är ett ord
så ofta använt

skulle du räkna alla gånger

se då regnets droppar
stjärnorna i himlasägnerna

varför sker det
varför är det så
en inre önskan om en profet vid sidan
en mästare vid sidan
vilken målar alla svar alla ord
lyfter alla plågor
alla tyngder

en hand vilken kupar om och berättar

ett finger vilket pekar vid varje pekande strålar en ljuspunkt från fingertopp

det svåraste för människan är kanske att släppa detta ord
varför

uttala ordet varför
varför
varför

sakta uttalet och se ordet
var för

människan sattes ej att vara ”mästare” över allt
över över

hon sattes in i allt
för att kunna vara för

i den bemärkelsen är hon mästare
det vill säga då hon är med vetande
i det vetandet är hon alltid lärjunge och mästare
mästare och lärjunge
hon är i insikten av det stora brödra och systerskapet
hon är i kärlekens puls och
kärlekens pulsgivare

orden är droppstensformade
är icke det ett förundransvackert ord
droppsten
en droppe och en sten
i förening

stenar är stjärnljus
i varje droppe lever en stjärna

tag alla dina tårars visdom
i handen din

”kasta dem”
in i vinden

se tusende stjärnor tindra

tårar
behöver ej vara negativitetsfaser

infatta ej livet i trängda rumsenheter
innefatta livet i evigandningen

infatta är icke innefatta
det ena låser
det andra andas
skvadroner
med stjärnhänder strör stjärnstoff

så är tiden
stjärnkropp samt sroff samt strålar
allt inneslutet i allt

i omfattandeljus

se under
se undren

ej tidsbegränsan

*

Resandestrimma

boplatsen har fyra vindar
vackra vindar

ibland möts deras mantelflikar
precis vid nockens
mitt punkt

hör hur de leende rinner nedför
i porlande skrattforsar

i de stunderna lågar elden i spisen
sjungande blå röd
i glödhänder

boplatsen står i en vacker lövsal
det är verkligen
för mig en
drömsal

denna kvällning syntes himlen
himlens händer i norr
skölja guldskimran
rodnande kinder
tindrande
blå ögon

björkarna riste sitt långa hår
granen vaggade stilla

lät stegen vandra knastrande grus
i fjärran hördes svanar ropa

silhuettfolken är åter här
så vackra
så stilla

det är vackert i den stund de lyfter händerna
se hur ljuset silas
strilar

vacker är
skymning

andas andas själsblomma

hjärtat
stannar

en strimma rodnande guld faller
på den strimman
reser
jag



*
Hur skall

tag alla dina tårars visdom
i handen din

”kasta dem”
in i vinden

se tusende stjärnor tindra


om jag
ej kan leva

leva
i tillit till
det omgivande varat

hur

hur skall jag då kunna leva vidare




var försiktig
om
med

dina steg
kupa dina händer om
ty det är
är
ditt liv

ditt
liv

*


Ofönstrade

han har blivit vorden en gammal man
ändå kan livet runt
liven om honom skönja de fjäderlätta stegen
vilka aldrig stigit in i ålder
aldrig stiger in i ålder

dagen han vandrar i är mjukvindars handföljan
de rör vid hans pannas fåror
det har hunnit ifatt
honom

han står högt upp på klippan
huvudet lägger han
bakåt
kroppen är en spänd båge

ur strupen viner pilen
längtan efter hennes nära stämsång

han ylar
pilen skriket borrar sig genom vindmantlar
fyller henne med insikten av
att han alltid älskat henne

vilket förundrar henne i hennes nu döende stund

ensam
utan hopp andas hon sin sista suck




han ser

vitskir tyllgardin andas i de franska
ofönstrade ramarnas sprickverk

den 26 juli 2010

det är vackert ståunder regnsköljda träd

ja visst är det så
föränderligt är det blicken ser
allt är beroende av en viss yttre skepnad
samtidigt
av sin andedräkt

har stenen då en andedräkt frågar du dig
stenen ligger ju bara där
tung

visst har stenen andedräkt

är andedräkten då en dräkt
en klädnad


golvuret dånar tolv slag

masken faller

lätta steg
strör
stjärnor

han står med tomma händer

sök

stegen


visst har stenen andedräkt

är andedräkten då en dräkt
en klädnad

till viss del är det så

anden detta eftertraktade väsen
förklarat
vänt ut och in
in och ut på tusende sätt och med lika många gestalter

är den eller det
ett tillstånd
och är det en differens
en skillnad
på
mellan
verklighet och tillstånd

är det en tvåstämmighet
kanon
eller är det en enstämmig tvåstämmighet

detta är att leva med
kanon är förunderliga slingor
vävande

stenen ligger i sömnskål underträden
det sista dagsljuset silas mellan grenar
trädfingrar

ögat
ser stenen
tanken
undrar
är det en sten
är det ett djur

snurrkarusellen sätts igång

själen
är ett leende barn
pärlskratt klär tråden

är det ett djur
är det en sten

det är både och i ett
du andas därpå i kärleks ljus
andedräkt

soltyngda steg
å ena sidan borde dessa steg i fysiskt beaktande vara tyngda
gassande sol
smeker
undan
tankeskärpa

å andra sidan dansar anden i solstrålevävan
det eteriska är
kroppsutgjutet
den sfären är också svårbegriplig
svårförklarad
och egentligen inte
allt liv vandrar sömn vandrar vaka

vagga

vagga barnet mitt

gunga
hänger i trädhänder

lugn
lugn

själen
min


sitter du länge på foten så somnar den

i sommaren andas stenen liv
med vingar av
ljustrådar
flyger stenens tanke
djuptanke

bär hennes
hjärtdröm
vida

regntyngda steg
människan suckar över regnet
över
klafsstegen
klafseli klafseli
klafs
suckar över bortsprungen värme

ja
vart tog hennes värme vägen

du ser ängen i torkans händer
gräset det grönskimrande är torrt
i skymning ser ängen vit ut

så ser du ängen regnvåt
i skymning ser ängen
ängsgräset
växterna ut att vara plöjda marker
åkermarker med tjocka bördiga
jordspiraler
med måsar
med tärnor

tärna

vackra tärna


dansa
i ljusstrimmas klanger

visst är det så
allt är föränderligt

så stanna i
invänta svaret

det är vackert ståunder regnsköljda träd

regnsköljda
träd

regnsköljda
ögon

regnsköljda träd
så vackert
obeskrivbart
är de sångernas djupklanger
ändock
susande lätta

själsdrömmar
är de

drömmen sover i stenen
stenen andas drömmen
i drömljusskärpa
stenen
vet

stegen

det är vackert ståunder regnsköljda träd

varför säger människan ej soltyngda steg
vargen ligger i skuggan
så många söker skuggan
söker andas lätt
bäcken porlar
stilla
söker andas lätt
gräs ängder
hav
allt söker andas lätt

kanske är det så att solstrålar väver vingar
väver vingar i sommaräng till människan
just för att hon skall flyga ur tyngden

länge stod jag
såg ljus silas genom
älskade fingrar
grenar sirliga
lövdoftande
regnskugga

hur vacker är icke ljusbringan i skymning
i den stund då ljuset varsamt silas
i den stund då sinnet skärps
blir en silverne tiara
ögonen rann ut in i ängen

gräset blommorna var tidigare tyngda av torka
nu är de tyngda av regn av fukt av

av

jag upplever marker dricka
kristallen den vackra splittras i tusende kaskader

är det verkligen
tyngd

ögonen följde varje rundning
utforskade varje linje
fylls av
är det
lycka

ber ögonen åter
står i trädsalars
handskugga
mitt i
regnsymfonier
hör du
de speciella sångerna
vinden rör vid
och det brister susande ut
vinden är en vacker gestalt
så vacker lyfter vinden
händer
varsamt rör
vind vid
pärlljus
fylls av
regn
doftande
skönhet

ur bröstficka lyfter jag gnista

gräs torkat gräs pinnar ligger väntan
i tystdjup ber jag elden till

inte kan du få det där att brinna ser du inte hur vått det är

lyfter ögonljus
till mistlur

lägger gnista till
det ryker
pyr

så vaknar en låga skir
fylls av värme

det är
lycka


*
Så kom det sig

baldakinen


den vita

i pärlemorljus


böljade siden

två fåglar
onamnade

höll

satt mitt under
i daggkåpeblad
kvinnan

vänstra handen borstade högra med mjuk pensel

vänstra tillsade högra

spreta fingrar
spreta

du har glömt


så kom det sig att väven vävdes hel
*

Silverne droppe

i dagen fann jag en silverne droppe

droppe steg in i min hand

dess glimrande öga
fyllde
mitt

lade droppe i vinden

vind
vind

bär den

till

se droppe veckla ut blad

i handen din
är en
lotus av kristall

hör dess mjuklätta stämma

den 25 juli 2010

I natt hördes
Kupa dina händer
Tag emot denna gåva
Jag frågade
Vilken gåva
Kärleken
Jag kupar inte mina händer
Kupa dina händer
Tag emot kärleken
Den gåvan
Kärleken
har runnit och alltid runnit ut mellan mina fingrar
har alltid flytt mig
flyr mig
kärlek kan jag ej ta emot
jag ger kärleken vidare i gåva
i natten hördes åter
kupa dina händer
tag emot denna gåva
kärleken flyr dig ej
de flyende
flydde

jag frågade
gör det mig kärlekslös genom att säga så
nej det gör dig icke kärlekslös, hör nattens vindar andas djupa, upplev träd böja, böja livet. Träd är siarbroar, lyssna så in i alltet,
vindar andas ut träd reser sig i stolthet
i varje fingertopp glimrar en stjärna
nej det gör dig icke kärlekslös, det är din erfarning vilken talar – det är din rädsla att din bön, den bön du alltid burit skall trasas sönder- din bön; älska mig i den jag är
låt oss skapa tillsammans, levandeskapa
nej, det gör dig icke kärlekslös
icke hård
icke oemottaglig
det är
din rädsla
din naturliga rädsla

tag emot denna gåva

säg mig
vilken stjärna bär du i din hand
med vilket stjärnregn du sköljer ditt ansikte

berätta
vilka strålar upplyser ditt öga
vilka vägar leder dig
bort
leder dig hem

bär du
stjärnornas språk i din vänstra hand
såväl i din högra hand

säg mig
vilket stjärnregn sköljer du ditt ansikte med

ser du
regnet skölja nattens mörker

ser du
droppar pärlor bli sjöar
sköljer ditt blod

ser du
droppar pärlor
silverne regn
ord av stunder
uttryck falla mjukt in
bjudande
skålar

ser du
nattens mörker uppfyllas av
mötesljus
mötandesljus


säg mig
vilka stjärnor rinner genom dina ådror
genom dina fingrar
skimrar din hud

vilket stjärnstoff strör du i vindhamnar
vilka färger skapar vi
*

människor strömmar, passerar i vinande omfång,
regn kastas mot rutan
är det regn eller kristalljus ropandes hör
växter följer
moln seglar lugnstilla
vindar
människor
allt det vindar och regn gör
kan människan göra och hon gör det, så ofta omedvetet
människor talar
uttrycker sig med olika medel
allt är ett språk
du talar till mig och jag vill gärna höra dig
se dig berätta om dina stunder, då jag skriver detta ser jag en vacker bild av lära känna,
ser kupade händer
hör regnet ser droppar
silverne
droppar
ord av stunder
uttryck
faller mjukt in
bjudande
skålar

jag ser händer fyllda med glittrande vänliga ögon, källklara sånger, livseskapader i bemärkelsen äventyr. ett äventyr behöver ej vara att bestiga ett högt berg, det är ett äventyr att stanna inför ”den minsta av alla blommor”. jag ser dessa händer bli hjärtformade blad, vackra gröna fyllda med silversjövatten
ser dem sträckas fram i bjudandeljus
drick
drick i mötandeljus
vilja
uttryck är gester av det skedda
den du var
den du är
pendeln
sjunger
skönhet
fly icke ljuset i de ögon vilka verkligen söker dig
vilka verkligen lyssnande ser
fly icke
ljuset
du är värme

så låt mig tro att det finns en ände på tråden
på nystanet eller mer trasslet
jag är trött

under tiden flyter är
detta under tiden är icke en riktning en destination det är under
under i bemärkelsen mirakel
gåva
för att tanken begreppet skall kunna greppa om säger jag;
det finns under
det finns mirakelljus
det
finns under tiden
det är allt och allts uppkomst
det är ljusen vackra
dropparna
bladen
det är inte dropparna
bladen
det är ljusglimten
den vilken uppfyller ögat
i seendet
i mötet

under tiden är en vacker bild
under tiden är det hågkomna
jag vänder mitt ansikte till
min slagna dröm
mitt vindpinade
ansikte
jag vänder min håg till
min helade dröm
mitt vindsmekta
ansikte
jag vänder hågen
i vågen av
är

teater är ett inövat spel
teater är olika scener uppdelade i akter
ögonblicksstunder av liv
teater är en väg in
in till det glömda
teater är ett inövat spel
olika scener
i akter

när
när övergår teater till liv
i vilken stund övergår teater till liv
när övergår liv till teater
i vilken stund övergår liv till teater

ibland har livsskeenden skrämt undan själen
stukat själen
då kan teater bli vägen till liv
till ditt liv

detta endast då du ej frångår sannheten

en stukad led har behov av
tålamod
övande in
övande in i steg

insteg
*
Så låt

nystanet föll ur händer
rullade ur fingrars
varliga

så låt mig tro att det finns en ände på tråden
låt mig tro att det är så
låt mig tro
dig
vagga
mitt hjärtas
regn
*
säg bara

säg bara
jag håller om dig
när väggarna
rasar



i natten dånade
träd
bugade
rot krona rörde vid

varför
dånar
vindmarker


säg bara
jag håller om dig
när väggarna
rasar
*
Säg

säg mig
vilken stjärna bär du i din hand
med vilket stjärnregn du sköljer ditt ansikte

berätta
vilka strålar upplyser ditt öga
vilka vägar leder dig
bort
leder dig hem

bär du
stjärnornas språk i din vänstra hand
såväl i din högra hand

säg mig
vilket stjärnregn sköljer du ditt ansikte med

ser du
regnet skölja nattens mörker

ser du
droppar pärlor bli sjöar
sköljer ditt blod

ser du
droppar pärlor
silverne regn
ord av stunder
uttryck falla mjukt in
bjudande
skålar

ser du
nattens mörker uppfyllas av
mötesljus
mötandesljus


säg mig
vilka stjärnor rinner genom dina ådror
genom dina fingrar
skimrar din hud

vilket stjärnstoff strör du i vindhamnar
vilka färger skapar vi
*

Ögonblicksdans

ögonblicken dansar vindfång

den 24 juli 2010

brister
vari består ordet brister
är det att gå i delar
eller är det att en bit saknas

då stränginstrument skall stämmas, då klangerna blivit falska eller ostämda, då händer det ibland att en sträng brister
det är ett konstverk
hantverk att stämma instrument
spänner du strängen för lågt blir det verkligen vemodsklagan
det är ett vemodsvibrato
spänner du den snabbt, det vill säga vänder nyckeln och drar åt innan vemodsklagan är ur då blir det ett hisnandeljud
så blir det allt högre
är du icke lyssnande går strängen av
häpen sitter du
vad hände

fyller du något med alltför mycket så brister det
oavsett om det är sorg eller glädje

bristning

hjärtat kan brista i brist av
livsmodet kan brista i brist av
brist av är en bristning
brist är saknad
avsaknad
hjärtat viskar
tillför
näring

värme är näring
ljus är näring

allt liv har behov av närhet
av kontakt
visst finns det kontaktytor där friktion uppstår
så finns det kontakter
en kontakt
det är en fin bild
två svarta hål i en ring
två svarta punkter i en cirkel
så sticks en kontakt i
en ledare kan vi säga och
lampan tändas
lampan ger ljus
ger värme

ljus värme
kärleken

i barnet är allt kärlek

hur skall barn levandeförstå förlåtelsen då barnet aldrig ser acceptansen
då barnet aldrig ser skalet spricka
ser en boll eller en frökapsel
skalet är mycket hårt
det är ett skal med oförätter
det sväller men spricker aldrig

hur skall barn levandeförstå förlåtelsen då barnet aldrig ser acceptansen
då barnet aldrig ser skalet spricka

i nästa sekvens ser jag åter bilden
ser skalet spricka
ser livets
blomning

det är den största gåvan vi kan ge barnen
barnet
barnet i oss

Rensbestyr

hundlokors vita snövida fjärilsregn stod brunbrända
avkronade avlövade
nakna
var gång de rördes vid
skallrade
skillrade
skallersånger
kirskålen av munkar förda
låg mattliv runt den

en gång ståtliga asken
satt där så ofta lutad till
täljandes pinnar till håret
alltmedan barnen lekte

asken ask
asken snidadvacker står i fönsternischen
nyckeln vandrar med havets botten
fågel fisk eller mitt emellan
vem snidade asken
vem vet
vem vet

asken den en gång ståtliga
nu är den en ytrot en markrot är dess vittne
roten är en ingång
för dem den vilken var inom en utgång
roten själv log in i mina renshänder
så du surrar
så du surra
blir du inte yr
se min stam se min krona
allt det du tror
är borta
ja nog surrar du så det i tårna burrar
men akta nu din näsa
för si humlefar är på vandring
han har putsat vingar länge och väl
det är visst dans i östan

backade bildspelet en anings bakåt
åter var nyvaknade nässlor
klöver vit och röd
timotej rölleka balsaminer och
hundloka i praktklädnad
tackade dem i stilla ljus
och började så lägga dem i hög
de förbipasserande om det nu kom någon
kanske fick sig ett lusteliger skratt
stod ju helt böjd
fötter var borta
huvud likaså
en bro var det visst
själv upplevde jag mig då och då befinna mig i en skog
och mitt i
mitt under denna skog
satt sniglar i ring
blev helt stilla i beundran av skalen
beundrade in och utgång

ja du ser sa roten med en kittling under roten




*
Kärleken

sluter ögon
hör havets mjuka vågor möta klippa
andas doften av
hav

hav
vackra
hav
tillit

inom
är valvbågar

välvda
stegforsar

forsrämnan

klippa möter hav
ser en mörk grotta
havet porlar
rinner

följer med

det är mörkt om mig

hör droppar

källa
droppljus

mandariner

i ögon dansar fjärilar

ljuslätta
vingar

ljusöga
fe lyfter stav

väcker

i ögon dansar fjärilar

ljuslätta
vingar

kärleksljus


*

Grytan

sakta mycket sakta drogs ögonlock över kupade glas
det svarta navet var för en stund vidgat
kanske var det gnistor
vilka steg
drogs samman och andades ut
bröstkorgen hävdes
bergskedjornas mjuka rundningar synliggjordes
sjönk så samman
i dalen betar de
lugn
bak slutna ögonlock
tvagas händer i brunn
stela
luckras
de
femstjärnor
slå ut

egentligen var det vare sig ögonlock eller kupade glas
det var rätt och slätt en himmel
en tämligen stilla himmel
skulle den benämnas vid namn vid färg skulle det väl närmast bli
stålgrå eller blå
blå är vackrare än grå även om grå är
mycket vackert
det vill säga om du stannar i färgen och lyssnar
det är fullt möjligt att lyssna till färgen den förtäljer dig hur svårt det är
blanda färg till grått
det sker minsann inte i en hast
solvindarna var helt stilla iakttagande
luften
den andades regn

trädsalarna var lagda i mjuk skugga
och visst var det så
jodå hon står i skogsgläntas blåregn djupa
rör i gryta av järn
du är vacker gryta
mitt sällskap och vän
ack väna vind
berätta
i bergen strömmade röda ådror
i höstliga nätter strålade
stjärnklara
händer
strödde stoff in i vindan
meteorer
meteorjärn gjöts in i
blodströmman till
vilja
han frågade berget
bröt järn
han frågade järnet
smidde gryta
frågade
vartill

han bar grytan genom dalar
genom skogar
och där
i skogsglänta satt den väna
hindens skygga ögon
bredde ut vingar flög cirklande
iakttagande
helt stilla var han inom
smeden med grova varma
goda händer
smekte han grytan
hon kretsade en sista gång
så stod hon där
den väna
tager du min gåva emot frågade smeden
varför är det din vilja
jag frågade vartill
grytan ledde mig hit
då bugar jag mig ödmjukt och tar den till mitt hjärta
smeden stannade för en stund
han bar stjärnorden i händer
vände så ansikte in i bergskallan

vacker är du
mitt sällskap och vän
hon ber källan strömma
ber elden till
ber staven till
ber örter till
så ringlar
doften vida
till bergen
till hans
nära

var höst återvänder han
till den väna
de ser
styrkan
vakna

den 23 juli 2010

om jag lever som om allt inte hänt
försvinner det då

du kan icke leva som om; det påverkar ej stigen
du kan inte säga som om det regnar; antingen regnar det eller ej
lika lite är det av värde säga att trädroten liknar eller ser ut som en vad det än är du ser

intet är som om eller som den eller det
allt är den bild du ser utan jämförelseliknelse

varje, inte varje – de flesta människorvill inte liknas vid
vill inte bli liknade vid; med ord sägandes att du ser ut som den eller den
ändå
trots detta liknar människan allt eller det mesta runt henne vid ansenliga mängder av levande väsen
ansenlig
ansynlig

genom detta liknande vid blir varje väsen en igenproppad salt eller sockerströare
inte en strövind
en igenproppad ströare
jag sade inte som om – jag sade blir
jag sade de blir

nej, det försvinner ej om du lever som om det aldrig skett
varför skall det
det har skett och ibland flyter det upp till ytan
däremot är det så att allt inte går eller kan förstås
det är delar av ett stort skeende
därför säger jag släpp det, lev ej som om det ej hänt det har hänt
däremot säger jag; upplev ej vrede eller kanske hat till de vilka utförde det skedda
ni var deltagare i ett stort skede
så önska ej stormvindar över de vilka strödde salt i såren
de vilka slog undan fötterna
det förändrar ej det skedda
det binder dig
binder er
fast

det har hänt
inse det
fråga ej varför
det uppenbaras i ett vidare perspektiv

nej, det försvinner ej om du lever som om det aldrig skett
varför skall det
det har skett och ibland flyter det upp till ytan
se dess ansikte
ej dess så kallade helvete
helvete - helande evig läkelses verkliga enhets tillit enas

skriv liknelser
det är vackert
minns att varje liknelse är liv
så skriv
tala dem
i vördande ömhet

om jag ej ska skriva som om
som en
som det
vad skall jag skriva
se mot barnet, vänd blicken till barnet och möt barnet
se rosen och möt rosen
skriv rosen
möt det skedda
skriv det

möt djuret urtaget sitt sammanhang
det är slaget
djuren lever i grupp talar genom tanketrådar är så förbundna med varandras tankeskålar
hudar allt
rycker du ut ett djur ur dess sammanhang
slår det
sparkar det
otyglat

djuren är astralitet
det vilket är ryckt ur är astralen

jag säger möt eteralen astralen
det är växter djur
möt allt
i det
det är
i det
det blir
av
är

möt också det
det blir av att frångå är
*


Du skulle ha lett mig genom min rädsla istället för att störta mig in i den

*
i vackerlugna

i vackerlugna händer


vid elds
varma andedräkt

läses
orden
rena


gnistrande stjärnring
lyfter

fotvalvs sjunkna


innan stegen slutat röras


hör sorgen

sprickan är gapande



av var

i är



i en solstråle återses är




ser dem kretsa vind


skimrande

vingspetsars fjäderpennor




låt mina ögon drunkna djupt i

det

hav är





hur



kan jag föreställa mig är i

vetskap av



då allt faller på plats är du

du vid min sida




innan stegen slutat röras

*

höken


höken dyker ned


in i

helandekrets


lovande
löftes
regn



falken


tornfalken lyfter silverskål
i bergsljus



läggas bladkjol
ut

i damm seglar regnbågslotus

hon viskar

jag brister


*


Slutaröga

I vakande
nätter

lade jag mina ögon in i vindar

utmattad
orkade ej mer

utröna bländarljusens säkringar

bad stjärnkälla
tvaga dem fria

lät mossan omsluta stigen


så vackra slingor vita skogsblommor
bar linnea klockors klang rosa uddar

källa tvaga dem fria


objektiv söka vidgar lins slutaröga

*
Vy

såg moln segla i duvblå hav
var det moln eller blomma
var det slutna ögon


ett ögonkast
hon hade virkat lappar i nättersdagar
samsömmat
bädden är täckt med lapptäcke


en flik kikade över kant
var det en flik
eller en strimma

var det stjärna eller diadem
vind lyfte hand förde undan

med hand styrde hon undan ostyriga slingor


i nattfärd såg jag
detta

neg djupt inför skimrande skönhet
du vackra modershjärta

moder måne
tack för ditt milda ljus


håller alla mina åldrar
i handkorg


vandrar mot vinden
i glömda

jordskalv
jordskav

stenarna blommar så vackra i detta ljus

vandrar mot vinden

piskad
av glömska

det
ville jag ej se

niger djupt inför modershjärta

hon vandrar i duvblå salar

moln
stillnar
randas

eller är det ram med strängar
är det strängmusik

spelar dig
ditt tänkta

ögonvingar svepes milda
saffransröd i guldskimran synes hon skrida

hennes vackra varmskimrande öga

i himmelsansikte ler


vandrar mot vinden

upplever vindmantel säras
eller är det ridåns susande åt sidor

modfällld
eller är det modhöjd

stiger jag till gryning
följer väg

sitter vid månkälla
räknar
silvervita
klara
droppar

hör hav
havet
andas


skärvor av ett liv fogas samman

den 22 juli 2010

hjärtpärla föll muren vittrade sönder rosensteg andas

vandrar över hårdväg
över diket
tas ett skutt
nedför diket rinner stegen
med runda stenar
i lövskuggas händer sunes rester
synes ruin av en gång
lusthus

lusthuset stod i trädskuggas salar
blickade ut över hav
själen strömmade med hav
lyssnade till steg
rörde vid hud

nu

i trädskugga synes ruin
svart rund form

då och då når solstrålar fram värme svart sten

ställer mig i mitten och upptäcker åttkanten
snurrar sakta
upptäcker trappsteg
höga trappsteg
trösklar

så är lusthusets väggar runt mig
välvda fönsterbågar

insyn
utsyn

för en stund
så

står jag vid ruinen
i stengrund synes sprickor
i sprickor andas
stämsång

stenen lystrar i lyster
förtäljer alla
godsteg


visst är det så att hus kan vara ett ”yttre utrymme/inrymme”
samt hela ditt väsen

stenar läggas tätt
är en mur

mur
så synes hinder resas
är de tillförlitliga är de verkligen
sitter vid hav
i klipphand
ensamandandes
blickar sköljas vändas
ser spricka i klipphand
murbräcka

andas bräckta hav

ser händer mötas
flätas
flyga
fria
flätas
mötas

de vandrar med marker
lägger händer till
rör vid
lyfter stenar
lyssnar

de hugger stenar
stenklanger ljuder

de bygger hus
bygger rundhus

fogar stenar samman

ser en kvinna med långa kjolar
ser henne ödmjukansböjd
röra smekande vid
ser henne plocka bär
bären är stenar
med vänstra handen håller hon kjortel
skymtar vita spetsprydda
underkjolar
med höger hand lyfter hon
lägger stenar
i kjortel

hon ser sig om vrider sig varv till varv
lyssnande
här
viskar
steg

ur kjortel lyfter hon stenar
borstar dem med handgulds ljusvärman

lägger dem i ring
till ring
till ring

hon är i boplats på alla vis

du kan bygga en mur
från mark till himmel
skansra dig bak denna mur
kanske tror du att denna mur är ditt bästa skydd
det är så att det enda vilket behövs är
en murbräcka
med ens ser du kanske angripare vilka slår muren sönder och samman

så kan det vara
men

men den starkaste murbräckan
är din egen vilja
vilja till levnad
levandeliv
ser du rosen
bergsrosen

bergsrosen finner fäste och muren vittrar


hjärtpärla föll muren vittrade sönder rosensteg andas
*
Vassbåt

spröd klang i vindanom

sträcker
klangvida


reser tonader


vassbåt glider ström


i månhand andas solstrimma röd
*
Rosenfot

i dagens famn
var det så


barnbarn och mormor
kläder grådag
i färg

dansade vida i äng

så somnade
en dansare
kvar var
en
i aftons famn
var det så


dansat
med moln


med mjuka fingerfjärilar
spelat regntrummas skimrande klanger

fröjdats med utslagen
rosenfot

*
Lärftsmällar

plötsligt sträcktes fyra streck
andades djupt in
fyra värdar
spred luftdjup

lärftar smällde i vindar
lärftars skrällfärger
rann av

så många höll för öronen

genom fevinge rördes förgängligheten
himlasjöars eldhav
varma gyllengula
svepte

ett stort eldklot skönjdes stiga

så många höll för ögonen


jag kastades slungades ned till marken
lyfte blicken in i träds kronor
så många vackra blad susade
mitt i mitt hjärta
upplevde rötterna
visste

jag dök in i solnedgångens sjöar
befann mig så i vitblå silver

såg dem i kärlek omsluta varandra

*
Korn

stod i vindalle
med

saltkorn i höger kupa
med sockerkorn i vänster kupa

en
regndroppe
omslöt

gav jordesmak

siarstrimma
syntes

steg
visare
*

Vindfläta

sanning
sanning denna vindfläta vriden

jag har en dröm
har alltid haft en dröm
den drömmen är

vandra handsteg
älskan
älska

befriad från makstruktur
där acceptansen är

sannhetens
ljus

jag har en dröm
där lögner upphört existera

lögnen har alltid trott väl om sin existens
klätt sig i allt pråligare fjädrar
det är tungt genomskåda
det gör
ont

vänder handblad
vänder ansikte

lyssnar
regn

skimrande
drömsteg

den 21 juli 2010

om allt nu är ett
om det icke finns ett inre samt ett yttre
varför lever då människan
så ofta i två
om icke fler
verkligheter

varför är den ena sidan vit och den andra röd

varför är den ena sidan bönhörd
och den andra ohörd

hur kan jag svara dig till detta
enkelt vore att säga;
människan har tvingats lära sig skydda sig själv
men detta skydd är icke en treögd sannhet
denna är enögd
varför säger jag treögd
två ögon strålar i ansiktes skönhet
det tredje
strålar stjärnklart i mitten

däri är verkligheten

slöjan, en gång lades slöjan för ögon
till svalkande ljus
i denna bild är huden slöjan
huden är den skiraste väv

skiraste väv av silke

av silke
av purpurljus

av alla stjärnvärldars färger

huden är det vilket andas
andas i är


det är icke så att
den ena sidan är bönhörd och den andra ohörd

allt är bönhört
viska ditt namn
och du ser

den ena sidan är vit
det rena ljuset
den andra sidan är röd
den rena värmen

men hur kan detta vara den ena och den andra
då allt är ett och helt

ljus och värme
är kärlek

komponerande
musik

så hur kan dessa vara den ena och den andra
nej, de äter ej upp varandra

de är
genom detta är de

om allt är ett om allt är helt
varför sker allt det vilket gör ont

människan lärde sig
skydda sig själv

lade lager på lager
personlighetslager

så vaknar hjärtats sång
sakta kläder hon av sig

det gör ont att bli hudlös
men så upplevande vackert

varför sker allt det vilket gör ont så många gånger
varför gör det alltid ont
varför slipper
jag aldrig
längtan
längtan efter
till
handom

det sägs älska glömma och förlåta

så väl upplever jag dessa vägar
så väl
väl
så

älska vet jag vad det är
ty det är
mitt hjärta är
en öppen
trädgård

med tistlar vackra med rosors sång
med alla stunder av verklighet
nära i nära i är

förlåta
alla de hjärtan jag mött är rena

glömma
hur skall jag glömma
varför skall jag glömma
då allt det jag mött blivit älska
detta är det vilket gör ont
de slog mig och jag älskade dem då och nu

jag ser dem möta kärlek
jag ser dem vackra i sin kärlek
det jag såg då
ser jag
nu

alla de hjärtan jag mött är rena så
varför skall jag glömma och
vad finns att förlåta
det rena hjärtats
land

då vet du varför det gör ont
det gör ont att bli hudlös

men

så upplevande vackert
*


Länge studerade

barnet mimiken
följde ögonens spel
läpparnas rörelse
kroppens
språk

lockades tala med
märkte att talet var sida vid sida
varken hand i hand eller med
eller för eller till

länge deltog jag i talet
talet var viktigt
så sade det
så är det

så
är
det

märkte att talet var sida vid sida
studerade mimiken
följde ögonens spel
läpparnas rörelse
kroppens
språk

flödet
flödet stockade sig
så jag längtade längtar att väcka flödets sång
talets gång
mötte träd vind gräs ängder
bad helt stilla lär människan tala i är en gång


silade ögonens spel genom soldränkta fransar
andades rädslan alltmer
märkte att talet lades sida vid sida
i sövandets hypnotiska blick
alla sövde alla
alla ville ha
rätt

så kom det sig att jag alltmer tystnade
lyssnade stilla
inväntade
berättareldens
flamma

*
Jag upplever med dig

höres ur
stämma

söker runtom

rubinröda flagor ligga spridda i sandmönster

lyftas av vind
av stämma

jag upplever med dig


lavendelfältsblå
viskande
kallande

se

ser fingertoppar

runda
knoppar
sensibla ljus

studerade länge och väl
lyfte blad till blad

andas med

dyker in i himmelhavs blåskimrande safirljus
vet att gnisterljus dansar runt mig
ler då jag ser dem kittla
klippfolken

breder ut vingar
frigörs
moln rinner
över runt
min kropp
mina vingar

andas lycka

ur hav stiger tvenne
ur händer rinner blomstergirlanger

sätt dig härini
gungar
gungade allt högre

idag satte jag mig in i en av de vackraste stunder
beskådade kroppens karta

landmärken

såg skattkarta
andas vingbredd

såg ärren

ur bröst lyfte jag silverne nål
löste langettstygn först
de hårt åtdragna

varsamt löste jag så upp korsstygnen
hörde ärren röras
upprepandes r
r r r
en ringlande
ljusresonans
ekerhjulen knattrade glädje i solen

skymtar rosengångar

ser rubinröda flagor
vikas knoppas
ur bröst flyga
smaragdblad
lindas
om

grönfingrar taktila hålla rosors knoppan

lägger silvernål
i stämljus
värman
*
Så vacker

saffransröd

i duvblå famn

sköljer
hon

den vackra

silverögon
vindar mildas ömhets
fingrar

rör vid trädens bark

mantlar vidgas

de sköna skrider


nattens vackersteg
helar sår

*

idag satte jag mig
helt stilla

i en av de vackraste
stunder

slöt ögon in i lavendelblå ängder

väcktes av havets
sånger

såg fotspår i sanden

den 20 juli 2010

varför säger barnet att solar brinner
varför säger barnet solar
och ej sol

jag säger dig då detta
du har nu vandrat i solhav
i solhänder

solfingrar har rört vid allt

du har vandrat
omsluten av
solvingar

badat i gyllenguld
gyllenguld har flödat ur klarblå himmelsvida

stundeligen har molnblommor seglat
fyllda med
med solögons skimran

växter har brett ut sin värnad

det du ser är vissnade stjälkar
brunbrända skepnader

växterna har vigt sin grönskimran
till skydd och till värn

invigt sin löftesrikedom

så segla moln allt tätare
regn strömmar

du har vandrat i regnhav
i regnhänder
regnfingrar har rört vid allt

jag såg regndroppar vandra
med ens framsteg
framträdde
skred skönheten fram

spindelnäts rena skönhet

droppar
ej trädda på
tråd

droppar
fria

tindrande vitljus

såg trådar
spindeltrådar

såg droppar

bugade mig inför regnet
bad regn om trenne regnstrålar

regn log
gav trenne regnstrålar i gåva

flätade dem samman till band
detta blev mitt midjeband

lärde mig vandra
vid varje stegan fylldes min sol
med kristallsångers helande ljusbringan

satte mig helt stilla
såg dagens färger skifta i vindars händer
från västan anträdde dansens silver

silvervindar rörde vid havs yta
vita vågor

skummande seglade fram
ysterljusa

händer lyfte anemoners ögonbedjan

silvervindar är ett vackert namn
så träda de till dans

jag hör dina suckar

men
varför säger barnet att solar brinner

barnet säger så ty barnet vet att sol är solar i jordemoders famn
barnet vet att solar brinner ty detta är fröets kraft
fröets kraft till vidaresteg
till grodd
till spirande
till blomma
till frukt
till frö
barnet förtäljer det solar är i silvervindars händer

människan borde ej söka så mycket
hon borde svara
borde ej tälja metspön snida vackra krokar agna dem med bete
krokarna har alltid funnits det enda är att svara
svara an

ser du ängen där borta
ser du honom sitta med kärlek i ögonen under körsbärsträdet

ser du henne dansa i körsbärsblom
hennes läppar äro
körsbärsröda

människovandringar
människovandring
lockande
lockas

varför locka
varför lockas

kanske har detta att göra med sökandet
människans sökande efter
detta sökande vilket gör människan alltmer förvirrad

min upplevelse blir alltmer
sök ej
svara


ofta ser jag bilden av fiskefänge
marknader
falskljus
jag ryser

de gör ont


ja så är det i den vandring vi vandrar
många vackra krokar snidas
med vackra beten

ändå
för mig
är;
det vackraste är havet
dropparna


tinderljusen

insiktsvissheten
i
vad havet
är

det vackraste är havet

dropparna
ljusgnistran

möten
sanna möten
är för mig
liv

har lite svårt för krokar och bete
jag är jag
jagdu
dujag

mötessannhet


krokar och beten har jag egentligen aldrig förstått
det enda det leder till eller borde leda till är
att möta människor samt vara i behov av tolka
utröna vad de egentligen säger

detta är för mig tröttande
ser det vackra hjärtat
munorden säger en sak
ögonen en annan
gärningen
en tredje


livet är så vackert
varför agna

kroken har alltid varit och är alltid

*

Rubinröda

jag har målat mina naglar rubinröda
endast mina ögon ser dem
vackra
rubinröda

idag hade jag ett långt samtal
med tystnaden


inte ovanligt
mer och mer
vanligt


så det riversliter


samtalet rann ut i sanden


kvarstod jag

med sprucket timglas

i vänstra handen

rubinröda
flagade
av

*
Forsmara

min längtan driver mig
drivved i forsmara
virvlar
osedd

slås hårt

kunde jag
det kan jag med slutna ögon

så mina händers längtan in i drömvind

kunde jag
det kan jag bak slutna

har lagt av mina händer
mina händer är skål
kristallklingande
i hav

väntar att du

skall spegla ditt ansikte däri

den 19 juli 2010

syntet
syntetiserat liv

pulveriserat liv

livets lustgård är paradissång
är fröjdandesteg

är levande
näring

allt är
är

varför spinna konstgjord tråd då livets tråd är
varför göra syntet då äkta är
varför göra näringspulver
då äkta är

visst kan det vara av godo att tillverka syntet
hade det ej varit så hade impulsen,
andeimpulsen ej infunnit sig

men vackra människa

tillåt den icke
syntetvärlden

att ta över

den bränner dig
den smälter över
din vackra
skimrande
hud

vi höljer dig
vi värnar om dig
i kärlek

så har vi alltid gjort


så har de alltid gjort så gör de
ty allt är enhet
helhet
så starkt upplever jag i dessa stunder vikten av solen
av solstrålar av vävande
så starkt upplever jag insiktsljuset strömma i alla välden

alla välden är världsvälden
är oändliga världar av i skönhet
detta är älskandehänder
älskandesteg
är det

är
var
och
blir
det
det
alltid
är

världsvälden
herravälden är icke mänskliga herradömen
dessa är herravälden befriade från makt
maktstrukturer
detta är paradissånger
är höga visans sånger
är kärlekens lov
är det vackraste
av vackra

är förälskelse
icke det uppflammande
gnista vilken falnar

oh nej
denna förälskelse är det brinnande svärdet
vilket skär rent

det är det svärd vilket icke är tveeggat
det är två blad i ett

livets märg
livsåder
ryggmärg
strömmar i dess mitt

se svärdet lyftas ur elden
hör klangen
klangen
vid städet då hammaren lyssnar
lyssnar till det inres stämma
hör hammaren ljuda
ljuda in

se svärdet lyftas svart ur elden

i jordepärlans mitt
andas den svarta modern
in i den röda
se svärdet
skifta
blåomfamnande låga

se svärdet kylas i källans vatten
svärdet skimrar
förenat
i vitt

vita vandrar de uppför altargången
deras händer är flätade i varandra
i varande

ack
jag ser så många händer

ser
så många utsträckta händer
just nu ser jag

onåbara händer

bundna av syntettrådar

lev icke livet
syntetiserat

lyssna
upplev

ty så stark är kärlekens kraft

är förälskelse
icke det uppflammande
gnista vilken falnar

oh nej
denna förälskelse är
det brinnande svärdet
vilket skär
rent

denna förälskelse är
djup
är soldjup


vandrar kända vägar
föränderliga är de
okända

hur är detta

ser himmel skimrande silverblå
allt djupare in i blå

molnseglare
sagoskepp

höljer om solstrålar

vandrar in i trädskugga

träd skugga
in i ljusvävan
andas
in

svalkande
svalkade
ser ögon
ljus

svalkande svalar
skänker svalka till svallande överhettad panna


träder in i trädskugga
trädskuggas djupa solsalar


det är förunderligt stort att befinna sig i trädsalar
i en alle icke gjord av människa

i en alle där träd lyfter händer till varandra
du lyfter blicken hela din ande och är i kupolen

så andas molnen och trädfingrar rister
släpper in solregn

det är förundransvärt stort att vara stilla i dessa skeenden
är det då fel att säga icke gjord av människa, är det fel att en alle är planterad av människa
planerad och planterad
nej, det är icke fel – det finns icke fel – hur kan det vara fel att plantera trädskugga, det är en kärleksimpuls
ändå talar jag här om uråldriga salar
ställ dig för en stund i ett ögonblick i denna trädskugga
i denna trädsal
andas in doften utan att vidröra med händer
upplev stammarnas ålderssteg
de berättar ting du aldrig skådat
upplev så hur de lyfter armar
kronor säger du
jag säger armar
upplev hur de flätar fingrar in
du är i en skimrande grön smaragdsal
hur kan träd rista fingrar frågar du
jag säger träd kan rista fingrar det kan även du då du drabbats av fingerkramp
finner du det vackrare att skriva: träd rister sitt hår
jag säger då: skriv orden så

det vackra är de bilder vilka strömmar levande inom dig
vad dessa bilder levandegör i dig
vad dessa bilder tillför dig
skänker de dina ögon ljus
balanserar de din andning
lindar dessa bilder in dig i en kokong
i en födsloskål
strömmar de in
värmer de ditt hjärta
vidgar de din själ
ditt liv
frigör de din andedräkt
upplev då
hur de sakta löser upp kokongen
föder dig in i liv
detta är trädens önskan
icke önskan
det är deras kärleks sång till dig
till liv
till livet

berätta för mig varför vindarna reser
berätta för mig varför resa är av vikt

sätt dig här intill mig här på klippan
låt oss blicka ut över havet
vandra in i havet
uppleva vågor saltstänkta dofta
vita havsanemoner når tårna
saltstänkta droppar
ögon tåras
kind vätas

jag berättar då detta
resa kan vara så
så vittfärdandes
jag säger, res dig upp ur din böjda undanträngda ställning
ser du skålen, sprickan här invid
droppar är däri
hav
se hur havet sköljer friseglande ut
reser ut
reser
sig

res dig upp ur skuggan
stig in i tillvaron
tillvarons liv
till var
rons
liv
du undrar varför jag säger stig ur skuggan då jag så ofta benämner den godgörande

skuggan är god
men bliv icke däri alltid
jag säger
res dig
res dig upp och bege dig in i din resa
bege dig ut på vandring
på din vandring
du har ett mål
allt har ett mål
mål
mening åskådar livsledning

du frågar varför vindar alltid reser
vindar gör så
ty de rör vid
fram
de rör vid solstigan
är i solregn
regn sjunker in
fuktar
hud

vindar rör vid fram
vid solstigan
barnet ler visdomsdjupt
solar brinner
vindar rör vid fram
vid solstigan
detta är bilden av barnet vilket ser födelsedags, festtårtan
fingret strömmar
far iväg
rör vid och vips in i munnen
barnet minns tårtan
tårtan fanns där
fanns
där
den fanns där och den smakade gott
detta är bilden av att röra vid varmt
röra vid en varm spisplatta men snabbt dra undan handen för att ej bränna – är det en märklig bild – inte alls
du rör vid fram
vid det kommande
men för att skönja dess källsprång drar du dig åter
du drar dig åter för att minnas

vindarna reser ty de vet inrevet att livet ej går att tanketänkas

du frågar mig varför resa är viktigt
stundtals ser du in i fjärran
ser du in i det kommande du skönjer ett ljus
ett ljus långt bort, fram
det du ser är
ofattbart

för att med ditt hela sinnesväsen
med ditt fulla sinne hjärtförstå
måste du våga virvla bakåt

res
vandra
bakåt
passera denna dröms insteg
drömmen före denna
före
före
före
se alla dina steg
vandra bakåt se alla dina steg dock icke för kvarhållan
du skall se att du virvlar ”nedåt”
ut genom ljuspunkten till där du står
till där du står i förklarande ljus

du virvlade aldrig bakåt
ty bakåt är framåt
och framåt är bakåt
och intet håller dig fast
det håller dig kvar i det livet är
alltid skridande
en resväg
en resonansväg
en korrespondansväg med ditt själv
med allts själv

korrespondans
resonans
resonanslåda
han lutar sig mjukt fram
knäpper upp silverne spännen
klickljud
höres

varligt öppnar hans
ömma händer
den svarta
han lyfter henne nära
intill
bröst

lyfter stråken

fingertoppskänsla
berör strängar

hon sjunger
om de gångna nätternas sorgesånger

hon sitta svartklädnad
den svarta kjolen rinner i vågor utmed golv
i knäet vilar cittra

fingertoppskänsla
berör strängar

på golv runt henne
synes rubiner
glöda

han håller henne ömt till sitt bröst

älskade
jag är dig nu
nära

hon viskar

dina händer
omsluter mitt hjärta
hör dess andetag
andetag av nära dröms enhet till allvars gåva
tillåtes du detta
detta lyssnande

är du
naken

trenne strängar brister

jag måste ha alla skelett i garderoben
de är icke mer fasa
i kärlek
ser jag
dem
jag har klätt benen med skimrande hud
valvbågar
är mellan nu och då
då och nu
så vackra strömmar
bäckarnas
ådror
jag måste ha alla skelett i garderoben
detta för att det ej skall ske igen
det vilket ej var
det vilket
är

varför är det så
jag säger dig att det är så
ty det inslutna ljuset slocknar aldrig
är aldrig släckt

i varje möte ljusuppstår jag
i varje sant möte
djupuppstår jag

vindar rör vid fram
vid solstigan
barnet ler visdomsdjupt
solar brinner
vindar rör vid fram
vid solstigan
är i solregn
regn sjunker in
fuktar
hud

du har tystnat
hör du havets sång
ditt hjärta

varför säger du så

jag säger djupt i havet finns en propp
du måste våga virvla med
ser du hålen i ring
då proppen lossas
sju solögon är de
vidgade svarta pupiller
havet reses
är kronblad
du är insluten i en lotus
det vackra du nu ser är samtidigt
hur havet
virvlar
snurrar ut
och är ändå hav

du frågade varför resa är så viktigt
havet reser
vindarna reser
ty de vet
inrevet att livet ej går att tanketänkas

livet är
hjärtetanke

du frågar mig varför resa är viktigt
stundtals ser du in i fjärran
ser du in i det kommande du skönjer ett ljus
ett ljus långt bort, fram
det du ser är
ofattbart

farväl lyssnare
nu skrider jag till en vacker stjärnö
där andas vi tillsammans
i kärlek

vindar andas

vida sånger

löv
blad
händer kupas


höljer klanger

av ljus



klingar silvervindar
renande stämmor


i ängen lyftas solögon vida


hav sköljer natt
in i dröm

drömstoff strös i trötta ögonvingar

vackersånger
ljuder
dans

den 18 juli 2010

virtuell verklighet
virtualitet
är på väg
att bli
en ism

en virtualism
det sker aldrig fullt ut
ty livskraften
kraften till levande liv är
stark
så stark

se åskmolnen samlas
se silverne pilar
se blixtar
se stjärnexplosioner
dessa är icke förödelse
dessa visar människan kraften av liv
människan kan icke fly
fly bort från sannhets verklighet
ty stjärnors kärlek
faller vävande om
utan att människan anar detta lägges stjärnvingar
skyddande om
så stark
är
kärleken

viril betecknar det maskulint kraftfull, ett potent väsen
lämnar jag de traditionsbundna potens ur potent och stiger in i det jag upplever
ser jag en levande värld så fylld med ljus
strålande kristallklart ljus
fyllt av kärlek
det jag ser är oändlighetens kraft
portar
vilka öppnas

dessa portar
är

ur berg stiger ruiner
dessa är icke ruiner
himmelsvindar sveper
solvävan
händer rör vid
ur berg stiger solstaden
solstaden
strålar

portar är ögon
ögon var slutna
ögonvingar säras
kisande
glittrande
genom fransar mjuka skimrar ljus
varmt gult
gyllenljus
så strålar det lyckliga ögat

så stark är
kärleken

vägar är
blodets vägar
floder fyllda med
mjölk och honung
varur är mjölken
varur är honungen
varur är
är

så stark är
kärleken

all världens
all världars färger
andas
regnbåge
skimrande
steg
stegen är
skridande
mjuksmekande
följande
andedräkt
fläkt av
ande

så stark är
hjärtats kraft

energierna kan människan uppleva inom sig
hon är en rännil
en källåder
skapad i
skönhets
verkans
verklighet

i
kärlek
steg människan in

den virtuella verkligheten ser jag vara en vägg
ser jag vara en mur vilken reser sig
denna vägg är på ett sätt förhårdnad hud
läderhud men då i steget/tillståndet av en mycket tjock väv

i kärlek steg människan in i världars världar så vacker
oändlighets vacker
skön
hon byggde muren
nu river hon den
så starkt upplever hon
ruinstaden i sitt hjärta
människan vaknar
ur sin mardröm
gjord verklighet

ur berg stiger ruiner
dessa är icke ruiner
himmelsvindar sveper
solvävan
händer rör vid
ur berg stiger solstaden
solstaden
strålar

så stark är
kärleken

säkert finns ordet virtualism redan, men det förefaller mig vara oväsentligt
det jag ser är att det tillverkas en värld
utanför världar
en värld vilken är beroende av pekfingret
nåja många skriver med samtliga fingrar på tangentbordet.
då jag skriver ordet tangent ser jag ordet tangens
och kanske har detta med bilden att göra
med avseende till att mina fingrar dansar över tangenterna
samtidigt finns det en yta ovan och en under
samt orden vilka stiger fram inom mig
skrives och är framför mig samtidigt leds de vidare genom datorn
en mångdimensionell värld, en virtuell värld
naturligtvis är denna värld beroende av ett pekfinger
samtidigt leder detta till ett begär hos en annan part

virtualism kanske är vackert, det är ju en fråga om vad individen skapar genom denna ism
det är en fråga om huruvida individen kvarstår eller om den drunknar eller tas över

virtuell, ser ordet och det jag ser är något mycket livaktigt
livfullt
dansande piruetter
samtidigt vet jag vad detta är
en virtuell verklighet

virtuell
vågor inom rörelsen till universell enad läkande levnad – ja, då blev det vackert

virtuell verklighet
rikta starkt ljus mot till en hård mur
se först muren
den är verkligen hård, du ser sten murad till sten
du andas valkiga händer, lidandets ansikten
du andas svetten vilka droppat, drypts in i muren
du andas varje andetag
hör piskornas vinande, de tystade skriken
motståndet till denna mur

rikta starkt ljus mot till hård mur
verkligt ljus
levande ljus

se muren mjukna ur muren stiga svettpärlor
till blom
tårar
till blom
svettpärlor
tårar
av icke sedda land

av svedda marker

svett av tårar
av inre rörelse
så stark
så starkt återhållen
söker den bryta sig ut
genom varje fiber
varje por

virtuell verklighet är förseglad verklighet

nyckeln

nyckeln är liv
*

månstrimma vandra i himmelsvinds händer
fem flätas i fem
vagga vaggande ros

solögas brustna lins
ruiner stiga ur
molnkvävan
glömda

himmelsvindar sveper
lägga solvävan om
rör vid

soltempel strålar i hel skönhet

den 17 juli 2010

så hör jag åter
var ljus
i kärlek

Det är så att jag nu vandrat sökt finna den inledande tråden till skriva, det är suddiga svåra bilder. De började redan under sen kväll i gårdagen och släpper mig ej.
Den främsta eller bästa vägen är att helt enkelt inleda, vilket jag vet.

Det vilket det inleddes med var och är tiden
Den mänskliga tiden är tidsspillan
Den gudomliga tiden är rörelse
Den mänskliga tiden är evighet – hur kan den vara evighet då den är spillan – den är evighet ur den bemärkelsen att människan söker hålla fast den, greppa den, därigenom spiller hon sina steg, det är icke regn vilket faller genom människans fingrar
Det är hennes livstid
Förstelnad
Utarmade marker
Blir hon
Tidsspillan är ett vackert innebördsord
Jag ser händer
Dessa är en kupad skål
I nästa stund är dessa händer en skål en morgonskål, en sådan de hade innan vattnen rann ur kranar. Ser händer kupas in i vatten och taga ansiktet.
Vatten droppar och spills här och var
Slöseri med vatten
Det vackra är att
Vattnet rinner ned
In i golvsprickor, kvistögon
Sprickor mellan bräder
Tiljor
Tilja
Tilja du vackra vidja
Marker utarmade vattnas
Ur lagda golv växa
Ögonljus

Så är skålen åter händer
Ser dem vattenfyllda
Ser dem sakta slutas, de söker hålla kvar vattnet
Denna skål är en lotus
Är en knopp

Ser vattnet sippra med vindrörelse, det är en speciell rörelse vilken framhäver färgernas skimmer. Med ens stiger flodens rörelser fram, den saktfärdiga lugna, den undersökande nosande, den porlande sjungande, den dånande, den fallande stigande så föreningen med havet.

Tiden är en flod
Är rörelsen
Floden
Är rörelseliv

Så ser jag havet, sjön
Lotusen är vacker
Ser lotus andas
Vidgade
Ögon
Förundrade
Förundrande
Slutas
Ögon
Drömmer
Drömmande i fingrars värn
Lotus min vackra vän
Seglar
Följer
Med

Tack

Det vilket förundrade mig var detta med tidsspillan ty jag ser att det är en rörelse
Så ser jag tidspillan i vindrörelse
Ser hur vattnet förvrids
Så är det

Ett förvridet kretslopp vilket rätas ut

Det kan endast ske i bilden av lotusen
I bilden av evig
Evig är
Hjärtats
Sång

Evig är vatten i skönhets rörelse

Det är en vacker bild att se kranar
Hur de vrids om
Hela handen är om
Det är gamla kranar jag ser med fyra vägar
Ser vattnet först sakta rinna
Så forsar det
Detta ljud, denna sång är glad
Gladporlande
Vattnet fylls i ett vackert badkar
Slöseri
Nej inte alls
Ty detta kar bjuder
Helandebad
Evig är
Helgelsens ljus
Är tidens ursprung
Hur kan en tidsande
Fasthålla
Den är
Kärlek
Ty kärlek är
Evig

Så kom orden:
Tiden
Den mänskliga tiden är tidsspillan
Den rinner ut mellan fingrar
Människan söker greppa om
Tiden
Har du sökt hålla en flod i dina händer
Den rinner ut

Tiden
Den gudomliga tiden
Är

dagen andas regn
det är vackert höra regn
höra marker dricka regn

det är en sång högre än alla djup


tidsfolken vandrar
skrudade i
regnbågsskimmer

skimrande
pärlfärger
siktbara

vida är fållsömmar
vida svepande
böljevindar

händerna
händerna
är

kupade skålar
ur dem stigerstrålar
ljus

moder jag ser så underliga bilder
vilka är de

tidsfolkens skönhet ser du
hur de rör vid hjärtvind

vad är det för märkliga stavar jag ser

med stavar har människan sökt stängsla dem in

sökt driva tidsandan in i fållor
med brännjärn sökt
märka dess
vandring

moder tidsfolken är så obeskrivligt vackra
vad sker i denna andning

tiden
den mänskliga tiden är tidsspillan
den rinner ut mellan fingrar
människan söker greppa om
tiden

har du sökt hålla en flod ett hav i dina händer
den rinner ut

tiden
det finns en tid
tidsfolkens vandringar
den är
skapande
skönhet
till
liv

moder hur

lägg dina ögon i regn
lyssna
den sången är högre än
alla djup

den sången visar
djupens
höjd

lyssna till markers steg
de bär tidssången
i kärlek

det jag även ser är
hur händer
sluts
vatten är i dem, vatten är tydligtvis tidens rörelsebild
ser händerna slutas och
och bli sten
händerna stelnar i förloppet
vattnet urholkar stenen
eller droppen
då är det en bild från yttre
här är det från inre
vattnets rörelse
påverkar
sakta
händerna
stenarna
blir
knoppar
vilka blir
kronblad
vilka är
opalljus

så har sommaren vandrat, sommaren är snart över, hösten kommer, vintern
så är det, jag klarade våren och sommaren
så jag klarar väl
att vandra
men den andas tung

ropade in i natten: hjälp mig
gång på gång
hjälp mig
hörde
var ljus
jag är ljus, jag hör att mina ord skänker ljus, jag ser ljus vakna i möten, jag spelar ej- ljuger ej, tydligen skänker jag eller öppnar jag ljus, så då är jag ljus – enkelt beskrivet
ändå är jag haltande
den andra vingen
är bruten

så hör jag åter
var ljus
i kärlek

människan fnyser så ofta åt till det lilla
det vilket vänds ryggen åt
slår ofta hårt
åter
människan använder ofta ordet lilla till skälls
skälla skälla
skällsord
skälla skälla
skällko
klockan ljuda över nejd
vakna i
järnets sång
lita ko
lita
lilla
biet är ett av livets sånger
berättar i ljus
sprider
liv

biet bygger
boll
kupa
kupar livsvingar om
visst kan jag skriva många ord om bin om bisamhällen, men varför – det varför kan var och en söka. Se bollen hänga i träd
rislampor
hänga i trädfingrar
skimrande
ljus

biet flyga från blomma till blomma
bjuder bärets
fruktens
sötma
bin är små är det lilla
se det vackra i biets sång, bin bygger tillsammans lever i samhällen
de är livspridare givare i ljus
fredliga
givande
honung
bidrottning bjuder pollen helar hostans hackande gång
bin är fredliga
men de tar ej emot angrepp på det inre
då får du hela svärmen efter dig
då får du buga dig till marken nära
eller kanske kasta dig i sjön
under ytan
buga dig till
tömma din tanke vilken surrade ilsket
invänta svar
dyka under ytan
in i livets hav
biet är
en god
ledsagare
visare

hjälp mig
var i ljus
i kärlek

jag klarade våren
sommaren har snart vandrat
det vilket lever i mig är
varför flyr den nära
så hör jag; de flyr ej
det brustna hjärtat är ej brustet
det är så
att hjärtat har kronblad
då ett blad brister
måste vi ta det i hand
läsa dess ursprungsords mening

det är för mig
i nu ett hånskratt
då kronbladet skadas behöver båda läsa
läsa
ej fly
*
*
Hur tröstar jag mitt brustna hjärta

lade mig i bädden slöt ögon i hopp att ej vakna
i natten ropade jag hjälp
från djup
jag brister
sakta

var ljus
i kärlek

sitter med
blickar in i min röda sjö

i kärlek
var ljus

jag brister
sakta

våren sommaren har vandrat klarade stegen
hösten vintern nalkas
skall nog klara
lägga stegen
ett till
ett

skall viska
brist

mina fötter är avskavda av brännsand
mina händer är avskavda av brännsand

hur tröstar jag mitt hjärta
mitt barn

då det ropar älska mig

de flyr
dig

i öknars öken befinner jag mig
jag har klarat
klara nog

ibland i vandringar i nattljusa stjärnhav
lyftas sträckes min hand ut
av sig själv i
varmlängtan

ett kärleksfinger stryker undan en ostyrig hårslinga

jag sluter den ropar
sluta

söker lägga ishand över hjärta

skall nog klara det
sluta göra ont

jonglerar med tårar
tårbollar
tindrar
matta

lyfter ett sandkorn
börjar sakta knacka med fingerknopp

jag har sett dem
knacka på stenar
klangerna
förs
hem


finns du

stigfinnare

vandrare


jag har sett dem
knacka på stenar
klangerna
förs
hem
*

Varur färgas havet rött

det brustna hjärtat seglar ut på
in i stormens
blåsvarta
fradgehav

ber

storma
vind
vin

varför ropar du så
jag närde en sekvens av
så vackert att ro med vackra sånger i din famn

det var icke för mig

därför
ber jag om befrielse

storma
vind
vin

vinande far vindar
zefyr stämmer
in

varur
färgas
hav
rött

ett brustet hjärta är dess namn


zefyr sveper mantel om

torkar varsamt
hennes hjärtevingar
hon viskar matt
min vilja
är icke
mer

låt mig andas ut

zefyr rör vid
ögonsläckta


vila då här i min famn
en stund


sänder
bud
till

sfärers
sång
*

Lägg dina ögon i regn

tidsfolken vandrar
skrudade i
regnbågsskimmer

skimrande
pärlfärger
siktbara

vida är fållsömmar
vida svepande
böljevindar

händerna
händerna
är

kupade skålar
ur dem stigerstrålar
ljus

moder jag ser så underliga bilder
vilka är de

tidsfolkens skönhet ser du
hur de rör vid hjärtvind

vad är det för märkliga stavar jag ser

med stavar har människan sökt stängsla dem in

sökt driva tidsandan in i fållor
med brännjärn sökt
märka dess
vandring

moder tidsfolken är så obeskrivligt vackra
vad sker i denna andning

tiden
den mänskliga tiden är tidsspillan
den rinner ut mellan fingrar
människan söker greppa om
tiden

har du sökt hålla en flod ett hav i dina händer
den rinner ut

tiden
det finns en tid
tidsfolkens vandringar
den är
skapande
skönhet
till
liv

moder hur

lägg dina ögon i regn
lyssna
den sången är högre än
alla djup

den sången visar
djupens
höjd

lyssna till markers steg
de bär tidssången
i kärlek
*

Tidsspillan är ett vackert innebördsord
spillkråkan sjunger
i solens verser

versaler

var icke
rädd

räds mig icke

så vackra är vindar
lägger mitt ansikte
in i vindars
händer

steg andas icke fjärilslätta

så hör jag åter
var ljus
i kärlek

hör porlregn sjunga
porlande
tusensjöars
ögon

irisljus

ser dessa stenhänder hårt knutna
om kvidan

hur jag än söker lägga iskyla om
smälter solvindar
undan
tindrar
måndroppars
lov

spira
spira vita lilja

spill icke din dräkt

tidsspillan är ett vackert innebördsord

förstelnad
utarmade marker
blir hon


jag ser händer
dessa är en kupad skål
i nästa stund är dessa händer en skål
en morgonskål
en sådan de hade innan vattnen rann ur kranar
av porslin med rosa rosenbårder
eller blåslingor

händer kupas in i vatten och tvaga ansikte

vatten droppar och spills här och var
slöseri med vatten

det vackra är att
vattnet rinner ned
in i golvsprickor
kvistögon
ler

vattnet rinner ned
in i sprickor mellan bräder

tiljor
tilja
tilja du vackra vidja

marker utarmade vattnas
ur lagda golv växa
ögonljus

tiden är en flod
är rörelsen
floden
är rörelseliv

så ser jag havet, sjön
lotusen är vacker
ser lotus andas
vidgade
ögon
förundrade
förundrande
slutas
ögon
drömmer
drömmande i fingrars värn
lotus min vackra vän
seglar
följer
med

tack

han sitter vid stranden
lyfter sälgpipa till mun
andas

han hör klanger
finner
mod

ser hennes ögon glittrale i havet
havet lindar
rosensång
mellan
hans
tår

hon smeker hans sjunkna valv

ändå är jag haltande
den andra vingen
är bruten

så hör jag åter
var ljus
i kärlek

den 16 juli 2010

solöga vakna sträcka vingar
de tolv synes
lyfta
kammar

kammar vita reder ut hår
solstrålar
vägar
rinner

vävande
solande skriver markers tecken
så sköna
så vackra

ändå suckar människan i solögas kärleksljus
vindar kupar händer
molnmantlar synes böljande
segla
i leendeljus är de
seglande blomhänder
kronor
av kristalldroppars
regnbågslov
regn
andas
doftande
människan suckar, regnet stör

vari all denna suckan
sjung lov
lovad vare
allt

växter lägger sig ned
breder ut stjälkar blad
växandevingar
vissnande ser de ut av sols ljusstrålar
värnande
varmskikt är de vissnade
se än en gång gesten i annat ljusmedvetande och du finner den värnande gesten
de breder ut sin gestalt, hela sin gestalt
de breder ut hela sin gestalt i värnad om av hennes hud
detta är den värnande gesten
den bugande gesten

i kärlek bugar jag mig till dig

växterna breder ut sig , bugar sig till
i blad i krona finns ;det livets tanke är
visst går det att brodera i förfasans ljus med uppspärrade ögon
men varför förfasas då allt är skönhet
skönhets skålar

av gräs flätas solskydd, vindskydd, regnskydd
av vass av växter flätas skydd
flätas tak
flätas mattor
visst lider växterna av ickeregn
det gör allt
samtidigt är det så och det är ofrånkomligt; det sker vattenflöde under marken i jorden
se ökenvandraren med vattenflaska
fukta ansikte
fukta läppar
sparsamt
se ökenvandrare utan flaska
med vasstrå
ökenvandraren bär visdom med sig
finner vatten
sticker strå
i jordglas
dricker
fuktar
strupe

strån
stickor är fantastiska
med två stickor gör du upp eld
med stickor finner du vatten

ökenvandraren finner vatten så varför ej växter
allt är i grunden andning till balans
de vackraste broderierna är hjärtats

tacksamheteskoden ligger i att våga öppna upp sig
våga öppna upp sin egendomliga integritet och bli det regn är
regn är kristalljus
händers smekande

egendomlig är egendom
är att se sig vara en egendom
är ägerdom
vilket leder till egendomsliga
egendomlig kan även vara att se sig vara särartad
ja, det är så; ord kan innebära så mycket
inne bär
*

tre

svarta vingar

den fjärde vingen haltar


tre svarta vingar
den fjärde

i kloöppnan kröker ryggen

silverrenar
klövja frostbitna hedar

bjällra klingar
klockrenad
tidstro

spiller trontid


fyra svarta vingar
lyfta skydd

över tinad visshets varde

*
han smeker lutas

solstrålar
väver
väva
vävande solväv

skirväv lägges över

hennes ansikte skymta i slöja
hennes ögon äro
skogstjärnar
mörka

var gång han synes luta
han smeker lutas
strängar

silvernehöga

gläder grönmantlars höga stamråd

var gång han synes luta
sig över kupande
röra
vid

synes skogstjärns mörka
pärlande ljusle

hennes ögon
smeker
hans
själ

han ser henne aldrig

han såg henne
aldrig

hon sjönk allt djupare in

i sitt hjärta hör han
skogsdoftande
månpärla

han skakar
av sig