den 28 november 2010

(vassbåt)
i nätters stjärnstrimmade mörker
flätade jag


flätade fingrar


rinnande
mönster


sakta
mycket sakta flöt bilden fram






hav sköljde hudlösta
strand tog emot
in


jag andas dig nära
andas är


rosenkvarts skimrandemilda rör vid hjärta






ära vare nattens sköljandeljus
lyfter blodstenar ur


urkälla


apachetårar hänga i himlaträd


skimrande ur himlaansiktes ögon gavs de
ej av smärta av lycka
i deras svar




hav nuddar vid strand strupsegel mjukas
nynnande ljudar tonsegel


tornfalken lämnar
höga vallar
breder
solskänk
inom
bröstvärn


smälter undan av skäranderena
kristallers andedräkt




jag
nynnar


vaggar rosendeblad
granater gnistrar
ur händan


opalblad vikes ut ur mörka
strålandestavar
öppnar
stängda


lotuskrona lägges i hjärtring






i nätters stjärnstrimmade mörker
flätade jag
flätade fingrar


rinnande
mönster


sakta
mycket sakta flöt bilden fram


flätad vassbåt vaggar
bjudande hand


jag lämnar bojornas gissel
stiger i hand




du ger mig kraft säga nej




moln sluter mina ögon in i klarseende brunnar
stjärnföljen leder vägen
andas hav
andas




ser ökenvandrare bära turkoser i händer
vandringsstaven sjunger väg
sandmoln virvlar spiraler runt fötter
är blommande kronor
doftande stiger
ord ur
lösta


ögons klarnade


sandvingars vågandesvall jämnas
stilla andas hav av sand
vingspetsar snuddar vid gryning
vingar säras
bredes ut




blå bäckar
ådror synes levandegjorda
han vädrar
ser


vassbåt föras närmre
lapis lazuli
målar
dag
*
stenar bär förundransbara namn
bärnsten/tigeröga
flytande eld


trädfolkens tårar
trängde genom stammar
stammars
brutna


solguldstårar


kopparglödande strömmar dessa in i hav


solanden smekte havens yta eldröd
mantel svepte tårar in
tigeröga
tiger öga
vandra en stund ”bortom” animalet och se
se: tystar öga eller frågan till själen: är ögat tyst, tystat
ja, ögat är tyst av det brutna
men sådden
solguldstårar, bärnsten, tigeröga förs vida och i den utsträckta öppnade handen gror spirande liv
vänd åter blicken till animalet, djuret tiger
tigern strömmar flyter i sin rörelse tigerns öga är eld
iakttagelseeld
förundransbara: för undrans bara
stenar bär förundransbara namn
namn: nära ande minns naknad
gläd dig i din andes ljus
nöjet är helt på min sida, bär icke ånger för det vilket var, din glädje var ett nöje, glädejen är ett nöje ett rus, men det ruset vilket jag här berör är icke berusningstillstånd av dövandedrycker, det är nöje, lycka, glädje. det är pärlandeskratt, pärlandedryck ur själsbrunnars andeljus. ser du, anden fröjdar sig djupt i din glädje.
glädje
nöje
är en av de vackraste blommorna
det är en utslagen krona
en skimrande skönhet
sjufaldigad
sju årsringar synes stiga i varande
krona bär du
människa
denna vackra blomma
är dina fötter
rötter
från rötter stiga pärlor
upp ur djupen stiga denna glädje
detta nöje
det är icke konstlat icke tillgjort
blir så dina steg tyngda
gräm dig icke över de gångna dansstegen
är steg tyngda runt dig, gräm dig icke över din förmåga att i inreskålar uppleva nöje
denna glädje
denna rymd
detta nöje är fågel vilken ger er vingar
vilka viker upp burens instängandebågar
varje båga är ett blad
ett blad till kronan du bär
sök icke glädjen
sök icke nöjet
var i livet
var i stegen
var fjärilen i ängen
se huru den viker ut vingarna i sol och dricker badar solljus
var bäckens porlande
inte grämer bäcken sig över kommande sinandedagar
ty den vet att den icke sinar
den vet att jordhänder skuggar dess torka till påfyllnad
buga icke pannan slående till marken
slagen till marken
lyft ansiktet leende in i solen
in i alltet
låt detta leendeljusa ansikte vara din bugning
i mötet med allt
ty din glädje
ditt levandenöje
tillfredsupplevande
är alltets nöje
tillfredsupplevande
försaka dig icke själens alla färger
regnbågsslöjornas skiften
ty de är av andens ljus
hur kan du tänka dig vara en börda för anden för alltet
för jorden för vinden för haven för elden
du är allt detta
är då dessa en börda för dig
nej det är de icke
och du ser icke ett enaste väsen vara en börda
den börda du upplever är dig själv i de stunder du vågar eller finner kraft att uttala din trötthet din utsatthet


stenar bär förundransbara namn


gläd dig i din andes ljus
nöjet är helt på min sida
är nöje nöjd
och är nöjd nöje
är nöje en förbipasserande otillåten eller
är det glädjen
glädjen i liv


att se stjärnsafiren i det dunkelblå


se huru vackert alltet är
universums lagar
ja – lagar
dessa lagar är andens ljus icke fängsel
dessa ljus lyser upp släckta fönster


i människodalen växte ett berg
berget stod i skuggan av
vindar
människovindar svepte kallmantlar om
kallras
flöt
rullande
huttrandevågor


berget njöt i vinterskönhet
då lätta dun vita
skrudade kroppen


upplevde gnistrande
eldpilar
stråla i
natt


allt var så tyststilla
en vacker sjal
av vitljus


en stjärna seglade moln
såg berget
upplevde berget


stjärnsafir steg in i berg
upplyste berget


se stjärnsafiren i det dunkelblå
*


Så kom det sig att mitt osäkra kom att ses vara mitt säkra i tolkningsvärlden


*


Detalj är ej del
Detaljerna skapar delen i helheten

den 27 november 2010

falköga du ädla
sten


lyft himlahaven in i mitt bröstvärn
öppna vallar slutna av hagelstormar


hav
jordehav
skölj stenar ur dina händer
givna av trädfolk


bärnsten
eldöga


vattna mina utbrunna marker


skölj rosenblad
i lavendelhamn
*


så ensamt
i denna värld
så ensam


mitt bröst är ett svart hål


kol
släckt
glöd


lyfter händer
urgröptas
hålor


falköga
sänd mig


strålande


av


klarnad
*
denna eftertraktade tvåsamhet
tvåsannhet
två i sannhet


se ögonen, se händerna, se armarna, ben, fötter,
njurar, förmak, kammare


tvåsamhet, tvåsannhet


fågel bär tvenne vingar
slutna
tätt intill kropp
är fågel ett
tvenne vingar bredes ut, fågel är ett
så är tvåsamhet
två eller en etthet


det tvåsanna vandrar utan blygsel inför varandra
ty denna bild är ren,
den märker ej
den märker, det vill säga uppmärksammar etthetens samverkande


hur är den blyges gest:
är denna gest öppen eller hur är den –
den blyge slår ned sin blick och söker skyla sig
ofta med en arm över bröst och en arm över baschackra


existerade ej dömandet= märkningen skulle icke denna sköld behövas.
ser du
upplever du
jag upplever skönheten i barfotasteg
barfotavandring
havets omslutande
vindars rörande vid
elementens rörande vid
det är skönhet i denna beröring
smeksam närvaro och elementen fröjdas i mötet
vilken moder gläder sig icke i barnets ängsdans, vilken fader gläder sig ej.


det finns de vilka döljer denna glädje men allkärleken döljer den ej
den stora modern och den stora fadern
andeljusen döljer icke sin glädje då människan släpper ut sitt hår, sitt fyllda kärleksväsens rörelses liv
blygsel
är ögonavklädning utan den enes vilje, vilket ger en känsla av oren


detta orena är
orenande av sinnet orerande
*
(stjärnsafirer ber jag in)
hela natten




har jag
ägnat




tvaga ur näthinna




mina hjärtpärlors röda rubiner
skrudar älskat träds fingrar
må de klinga dina steg




må de skimra röda i nattvakandes sternom
till värman


i nejders sejdan




så ensamt


i


denna värld


så ensam




tangenter flyter genom
hjärtfingrars skriftan




inte någon


vågade


vänta ut stormen
vagga lugn


se


bakom skölden


se genom sårbarheten




stjärnsafirer ber jag in i ögons tröstljus




så ensamt


i


denna värld


så ensam
*
det var en gång en kvinna
i vinter blickade hon i elden
gnistor dansade ystra
vintervindar yr bistra bitande
kvinnan upplevde eldens värman
så gott det vore med
en vän
nära
hon blickade in i
öster väster nord och sydan
sträckte ut handen sin
den vänstra
önskar du mig nå får du finna nyckel till mitt hjärta
ty se fattig är jag
så bege
mig
ut


det mäktar jag
ej

den 26 november 2010

ser moder måne skimrande genom molnslöjor
en oblat
av vitljus
anande blådrömmande
om jag då tar en oblat i min hand och ser oblaten vara
min hand
då
blir jag varse om
det varligas väsen
att här skriva – det – är helt följdriktigt, ty detta det är ett tillstånd av medvetande
i dessa få meningar har jag redan skrivit om ett flertal gånger och det är ej att skriva om utan mer i innebörden av omsluta


oblaten är vit och den är tunn
rispapper är tunt
och åter ser jag tunna väggar eller skjutdörrar
jag hör steg tysta
tassandesteg
dessa folk är medvetna i stegens rörelse
de bugar inför varandra
denna bugandegest är icke den kuvade bugandes
gesten är;
jag ber dig moder om ursäkt att jag trampar på dig
men denna ursäkt bär mer i sina händer, den säger;
moder tag emot mina steg
jag söker föra dem i varsamhet
lyft stegen ur tyngden och bär mig in i mjuklätta till ditt behag så ock till mitt
ty mitt är ditt
du håller mig nära intill ditt hjärta
jag andas din kärlek i det att jag är din kärlek i gärning genom dina händer


sitter vid en strand
en strandremsa mellan två hav
ändå är haven ett
hav andas vingar
vingar
hav är hud
hud öppnas
sluts
jag ser själsminnen stiga upp
stiga ur
själsminnen
stämningsminnen
allt det vackra skimrar och omsluter de mattade ljusen
stjärnregn faller ned över hud
tänder det släckta
de släckta stegen
*
jag lever i acceptansen av att mina steg är utplånade


(i obevakat ögonblick)
kvinnan
av människa


håller
henne tillbaka




i


obevakat ögonblick


stiger
kvinnokvinna ur ögon


sträcker karta
över
månberg




jag


lägger mina fingrar


i
vinden


flätar du dina
in






andäktig


målar hon


näthinna


mina ögon är slutna


flätar du

den 25 november 2010

giv mig ett ord


vilket ord viskar du: kom
till


skall jag berätta dig
det bortgångna eller det ingångna
och är där ett bortgånget och ett ingånget
är det gått eller gott


är din vilja att sitta i de storvida salarna eller
är din vilja att sitta i det undanskymda
och är där ett storvida och ett undanskymda
är det storvida undanskymt


skall jag berätta dig de höga skogarnas sånger eller
de låga skogarnas
är där ett höga skogarna och ett låga skogarna
är detta höga lågor
eller
högskodda lågskodda
är de lågskodda högskoddas är de högskodda lågskoddas
de plägade sko sina barns fötter till stegvandrings frihet


är orden beskrivande
är orden skapande


är höga kronsånger och låga rotsånger
är roten krona och kronan rot
är icke alla dessa sånger, sånger – just sånger


sånger högstämda eller lågstämda


så vilka ord skall jag berätta dig
är du icke orden
är icke allt orden
ja
vad är vad
och är icke vad just vad




i det


spektrumet
i tunnelljuset ser jag vitskimrande strålande ljus
igenkännandeupplevande skönhet
skaparljus
i fingrar falla snödun
plektrum
rör vid strängar
av
himlaljus
fyller
själar
i mörkerbara


spektrum
plektrum


rum eller trumma
rum är ofta instängande


trumma är allt
rum är allt
i friljusandning


rum eller trumma
i trumma
uppstår
rytm


unika är varje stund
unikum
uni kom


varje
varje


rörelse vid
rör vid
vid rör
vidrör


han täljer sälgpipa
hon dansar i vinden


smälter
hudnära


unika är varje sannmöte
unison


i natt sköljer ord in;
analysera drömmens verklighet
analyserande drömmars verklighet öppnas i händer


människan tycker om att analysera drömmar


det är så att drömmen analyserar verkligheten
drömmen är verkligheten
det är så många störningar inkomna i den mänskliga tillvaron att drömmen
är ständiganalyserande


drömmen är skriven i händerna
i handseglen
i handstjärnorna


det är sant att laser skär genom de tjockaste skyddsbarriärer
läker ärr
helar
men kan även brännas, så är det med kärleken
kärleken helar, men kan brännas då väsendet ej helt är i
då ögonen flackar bränns kärleken
det är i de flackande mötena störningar vandrar in
störmoment säger momento
det vore bättre säga; memento
nämligen: minns drömmens verklighet




långt bort ändå nära
vad är avstånd
avstånd är intet
ögats rörelse
nattens steg


tassandesteg strömmade natt
tassandesteg är den sömndrucknes steg, inte den till sömn slagnes
sömndruckne är den vilken lyft drömbägaren samt druckit stjärnstoff
stjärnord
den bär tassandesteg och de flyter fram
mjukalätta
de rör vid
utan att röra
de stegen är förenade med allt
tassandestegen är medvetandestig


Laser, slog upp ordet och fann:
”ljusförstärkning genom stimulerad emission av strålning”
ja
laser skär igenom de tjockaste murar
så ser jag strålar röda blå gröna och de är stjärnstrålar
så ofta lyfter vi blicken och ser stjärnor


det jag ser är strålar ur marker vilka
möter strålar från himlamarker
så underbart vackert
detta är
omfamnansljus
*






(turkosblå)
hav viker ut vingar


stig
i


hon stiger tåsnuddande
nära


stig
i


hon stiger helfot
inom


tår finner fäste
hälboll vilar handkupa


vattenporlande strömmar brovälva


hav sveper blåturkosvingar runt


tunnel


omsluter


lindad är hon av lugnhänder
*
(hon lyfter vänsterhandljus)


sidenjordar sveper mantlar
runt
frysna


sidenmantlar
skimrar
klangtonande


är klangtonande framtonande


hon den vackra skrider i vindslädar
böljande frasande vågor
lyfter gnistrande


hon lyfter vänsterhandljus
rör vid moln
glödande kronblad
sveper
hud


ögon strålar vita
vitgnistrande
tysta
talande


tysthängen
skrudar trädfingrar


seglande dun
*
*
(ett ensligkommet blad)
i skymnings sista
andas vindar


träd
skrider ur dimma


silhuettfolk rör vid skymda


ett blad darrar i fingrar
köldsvepande är dalen


ser floden gladvirvla
vitblommande pärlljus


vidafjärran andas hav
ännu öppnat


ett ensligkommet blad släpper hågdröm
virvlar vindar
bär


dansar med fors in i stilla


ser du mitt blad
läser du
mig


i öppnat ögonljus


hav glöder solguld


blad ler


isskiva kupar hav
bladsmycke infattas


tassandesteg strömmar natt
ljuslätta rör vid ådror

den 24 november 2010

Fåglar reser med lätt packning
Endast med vingar samt fränder
*

det är
förunderligtvackert se regnfyllt med snö
det blir eller uppstår en tyngd av dessa
då detta täcke lägger sig tillrätta borde det bli oerhört tungt
me
jordehänder tar emot, in tyngden
*
(på vägar ligger en sörjig massa)
sörjer den
kanske gör den så
sörjande massa över ilandefärders kvarnar, andekrossar
anden eftersträvar kropp
kropp eftersträvar ande
i andeljus strålar själens skönhet
själen ropar ur snöhöljda händer
se kristalljusens
sånger
lyfta
skalen


hör din vackra stämma
o människa av tidsglömda


på vägar ligger en sörjig massa


vilken kallas för strängar
med dina vackra fingerljus
rör vid strängar
ljudande
stämma
*
på vägar ligga sörjig massa
vilken kallas för strängar, dessutom sägs det; akta dig för att hamna i dessa snösträngar det är lätt att tappa kontrollen över fordonet
det skulle ej bli dylika snösträngar, sörjsträngar om salt ej användes, salt blandat med socker, frågan är huruvida det är salt och socker, påverkbara medel är det vilka används för att skölja undan det vita. nej, det skulle ej bli dylika snösträngar, sörjsträngar om salt ej användes, salt blandat med socker. mycket snabbt färgas snö till en sörjig brun grynig massa, smutsad snö.
låt oss stanna i dessa;
vindar stiger in
vindar andas köld och regnet är nu snö
först är snön
små knappnålshuvuden med spetsar vikta, invikta eller ihoprullade
kanske vindarna är ormtjusare, för se kanske är spetsarna ormar
nåväl
snö yr och är lätt
pudrar marker
pudrar hennes hud vit
och nu är det vackra i det hela, ty köldsträngar finns i detta, det är områden där kölden andas och där är mer snö
vindrar vandra
lyfta händer


fångar virvlande snödun
snöfångare är drömfångare


hur fånga liv
livet fångar
det fångna
till frigörande


snöfångare är drömfångares
kristlallklara rena ljus


se huru vackert vindar andas
se huru vackert gnistfolken skrider
vita mantlar bär de
vitgnistrande är de


breder ut sina väsen över marker
är svepande smekande händer


suddar ut färdvägar
färdvägars sträckta
alltför sträckta linjer
du skönjer verklighetens är
verkligheten sköljer in i verkligvara
icke hård
icke skarp
mjuk är den
mjuk
behagfull
fylld verklighet


den inre rösten är icke hård
är icke skarp
är icke gäll


faktum är att den viskar ut
viskar fram verkligheten


iakttager du denna smekande slöja kommer du att se att denna vrider sig
denna slöja är en spiral
en levandegörande, belivande rörelse


och då du ser ut över landskapen


vita sidenjordar


vandrar in i dessa med ditt upplösta
är du landskapen


verkligheten sköljer in i verkligvara


i detta ser du det vitas verklighet
ser du ditt själv






snöfångare är icke snöfångare
dessa äro snödansare


*
(viskar fram verkligheten)


den inre rösten är icke hård
är icke skarp
är icke gäll


faktum är att
den viskar ut
viskar fram verkligheten
*
(verkligheten sköljer in i verkligvara)


och då du ser ut över landskapen


vita sidenjordar


vandrar in i dessa med ditt upplösta
är du landskapen


verkligheten sköljer in i verkligvara


i detta ser du det vitas verklighet
ser du ditt själv
*
(den förtäljer mig det stängdas öppna)


jag har en fågel vilken besöker mig
jag har den ej


vi besöker varandra


det är en fågel vilken besöker mig
var gång mitt fönster är öppet
den fågeln besöker mig i mina rum


den förtäljer mig det stängdas öppna


*
(så brista vi icke)
jag håller en fågel i mina kupade händer kolibri
fingrar lyfts av
fågelbrösts
djupa
inrevingar
lyfter fågel sakta
lotusfingrar skimrar
ur krona flyger fågel
med min ögonkyss


jag ber dig håll mig så
så håller jag dig
fri


jag håller en såpbubbla
skiraste kristall i mina kupade händer
fingrar lyfts av
skiraste
djupa
inrevingar
lyfter skiraste starka sakta
lotusblad skimrar
ur krona strömmar vi
med våra ögons kyss
rör vi
allt


jag ber dig håll mig så
så håller jag dig
fri


fågel
skiraste kristall
skimrande regnbågsbubbla


så håller jag dig
jag ber dig hålla mig så


så brista vi icke


jag tar emot en snöstjärna i mina händerkrona
jag är en snöstjärna tar du emot


vi smälter
i varandra
i varandenärhet


så håller jag dig
jag ber dig hålla mig så


så brista vi icke

den 23 november 2010

det är vackert lyfta blicken
det är ej lyfta
det är mer vidga samt strömma genom hindrande rutor
fönster
fönster är glas
så egentligen kan jag skriva slipade kristaller
glaskristaller
fuktar du din fingertopp och rör den utmed glaskanten uppstår höga toner
sjunger du mycket höga toner spricker glaset
hur kan det vara så
att genom den ena rörelsen uppstår en hög ton och genom den sjungande tonen spricker glaset, kanske är den sjungande, sjungna tonen falsk i kristallens vara
spricker glaset av den anledning att det gör ont
eller blir kristallen så tonfylld att den blir sprickfärdig
eller spricker hlaset i en slags uppgående
hur det är med detta
är att leva med
kanske glaset spricker för att dina ögon skall strömma obehindrade
träd är i natten silhuetter
himlar klarnas
skira slöjor
moder månes ansikte kan skönjas
varför benämns moder måne vara farmor
kanske av den anledningen att hon bär mycken visdom i hjärtat
kanske barnen är förtjusandesprickfärdiga till lyssnan
hon sveper med ögonvingar och marken andas vitblåsilver
den vilken skall förtälja sin visdom levande ”måste” ha levt den
så är det med ”gamla” själar
moder måne är gammal
visdomsgammal


november visar människan mörkrets ljus
tolv delar är funna
de omfamnar varandra
moder måne
förtäljer kärlekens steg
hon är en av skapardå
dåskaparna
till framtid


så sköljer slöjor undan
av vad
av vindar
vindar viner
ystra
ystrande
strör stjärnor
stiger upp i trädkronor
tindrandeljusa
strålar
strålar
orkestraler


skär mörkret i strimmor
breder ut fingrar
genom fingrars särade – ej särade av krig – särade ty helhetens skönhet skall uppenbaras
alltmer stiger ord ur ord fram
ystra, ystrande
orkestral
ser kristallstavar
och skära är ej skära sönder


prägla ligger nära pläga
pläga
bruka
allt det vi brukar göra behöver ej vara det vilket befäster stegen;
ibland är detta brukar göra, plägar att göra
präglande


prägla mynt
prägla ett uttryck


pläga
kan även vara undfägna, bjuda
och se så vackert
prägla kan vara skapande
undfägnadens skapande


ibland är detta brukar göra råbandsknopar till att lösas varsamt


en råbandsknop är för att hålla samman
i förtvivlanssteg är väsendet splittrat
utmattat
där kan behov för en stund finnas av råbandsknopar
till stärkelse
människan har så lätt för att bara rusa vidare
utan lok, det är mer en tågvissla vilken tjuter utan vare sig lok, vagnar eller förare, ändå går den på räls. En räls vilken är fylld med korsandevägar utan förbindelser
tågvisslan klara sig ända till tillståndet av utmattning
råbandsknopen är ej tvång
inte en tvångsväst
den är verkligen stärkelse
stärkelse används för att få styrsel på plagget, på soppan, på krämen, i vissa organprocesser
men det får ju inte bli så att kragen stärks så mycket att du vare sig kan se åt det ena eller andra hållet och skjortbröstet får in bli för hårt stärkt
du måste leva också
andas
se dig om


råbandsknopen är ett redskap
och till gagn för dig


ser du
i allt finns berättarljus
sägner
signan
välsignelseljusvärme
*
(det är i stunder av dessa)


bilens rörelser nöts in i varje fiber
däcken snurrar
mönsterdjupen träs in – nej, tack och lov inte
moddsträngar slirandekärra
dike mittren närmar
gunga
gunga räcke, nej inte det
bullrandestreck varnar
balans
kyla träder in regnblandad snö
blir
snövirvlar rullar bak bilen
träd släpper snö
snöslöjor smeker marker
vägen är borta
ur skogshänder skrida vitmantlade gnistfolk
så vackra så vackra
stiger ur bilen längtar till vandring med
nej inte det
älg ståtligvacker flyter över väg
mörker faller
skönhet
fäll lägges framför brasan
sitter nära värme
nej inte det
hemma
hemkomst efter veckors steg
veckade steg
borta
afton sköljer in
hon skönjes leende ansiktsmöta genom skirslöjor
marker andas blåsilvergnistrande
vindar virvlar
sveper om mig
andas in stilla
öppnar dörr
stiger
in


åter brinner levandelågor i eldskålar
det var en lång väg att styra
trött sjunker jag ned i soffvärme
sveper violettsjal om
rökelse lindar
doftandeblommande vägar
jag har upphört med styrande
stiger av vid dissikt
sitter inte längre kvar på vilselinjes räls
vad nyttjar styrande till
det är huttrandekallt
det är i aftnar nätter stunder av dessa jag


plägade långt bortom vinden röra vid beröras
ännu längre bortom vinden
präglades mina fingrar av brännjärn
det är i aftnar i nätter stunder av dessa jag
gråter djupt


visst har jag hopp
jag har grävt
spadbladet silverne lade jag till bröst
längtan präglades i
ja spadblad av silverne höll jag länge mot bröst
ända till det glödde
järnek doftade vitblommande röda bär
brände fingerknoppar rena
bredde ut dem med jordsmakande lystran
så vackra skimrade de i jordande himlar
grävde grävde grävde
lade hoppet djupt
begravet suckade det
i kärlek
kupade händer
över
hyssjade
stillro


det är i aftnar i nätter stunder av dessa jag
gråter djupt


i tanke om
att mina läppar ej mer kommer att beröras
mina händer ej mer får beröra hud
att min hud ej mer skall beröras
att jag får somna vakna
alltid utan nära


det är i stunder av dessa jag gråter djupt
i tanke om att allt detta vackra aldrig skall ske
då brister jag och tappar
stegen

den 22 november 2010

prägling är ett vackert innebördsord
ser präglade mynt
men


jag ser vårt hjärtmynt
den präglingen
skall vi värna om


vårt signum
vårt sigill
vårt
hjärttempel


pläga ligger nära prägla




hennes skönhet är stor
är visdomsfylld


kanske vänder hon händer
kupar ansikten om
till nakna


vägen är ej lång
vi förirras
tro så


det enda är
handens utsträckta


mod
möter oändlig drömväv


denna natt är oändlig skönhet
hennes skönhets
visdomskälla


må hennes händer
vändas


händan
vändas


omsluta nakna ansiktens drömmar
*
nakna ansikten återkommer
ibland undrar jag stilla vad dessa ansikten är
så ser jag hud ramla av
ser hur huden
rinner av


huden är slam
floder
eller något
ja, något har virvlat upp slam
upplever en lermask läggas över ansikte
och upplever hur denna stelnar
det är en konst att tala utan att denna mask spricker
behåller du masken på kan du vara övertygad om att den kommer att klia
du kommer ej att kunna hålla dig för skartt för på det ena eller andra sättet kommer du att luras till tal eller skartt och då spricker denna mask


vad har detta med slam att göra
då linsen grumlas omvandlas livet till en mer eller mindre grynig bild
vattnet grumlas
vatten står ej still så det innebär att det blir slam
slam ligger oftast på bottnen
men rörelsen gör att det virvlar upp
i det grumlade seendet gråter själen
och mer eller mindre tvingar upp tårar
tårar är floder
själsfloder dessa löser upp masken och så rinner huden masken av


intet förfaller
masken
den upplösta blir näring
dels för huden - ty du ser det pålagda
dels för marken
för det upplyfta gives näring i myckenhet
det är förlösta disillusioner
disillusionerad verklighet
är den ögonsläckta
minns att det släckta
tänds


det är många slags verkligheter
ett mycket stort surrande verklighetsvara
då en film i en projektor hakar upp sig blir det flimrande
i gamla filmer är bilderna hackiga
hackigflimrande


salongen är fylld
duken är uppspänd
alla väntar på filmen
lamporna släcks
och en stark ljusstråle
ljusriktad stråle når duken
denna stråle är konliknande
den utgår från projektorögat
och strömmar till filmduken
stannar jag vid denna stråle ser jag tusentals miljoner med partiklar
dammpartiklar
de samlas upp
detta eller dessa kan ses vara partiklar från var och en i salongen
med var och en avser jag allt
stolar, mattor, människor och så vidare
projektorn har sin hemvist i ett filmrum
filmen är uppbyggd av fyrkantsrutor, klipprutor
dessa är inramade med hål i vilka kugghjul greppar in
två hjul snurrar
filmen är fastrullad eller upprullad på en huvudspole och så fäster man den vid ett hjul och så strtas filmen
bilderna vandrar genom ögat till duken
då filmen är klar spolar man den åter
den kan visas tusentals gånger
ända tills din egenvärld är helt bortsuddad
du tror verkligen att dessa bilder är verkligheten
men är det så


är duken verklighet eller bilderna vilka visas
är filmen, rutorna verkliga eller bilderna
vad är verkligehten
ljusströmmen eller projektionerna


på sätt och vis kan jag se varje individ vara en projektor
för att nå den inre verkligheten
vilken är allverkligheten
individverkligheten
måste jag gå till grunden
och den är ju projektorns motor
hjärta
bilderna eller filmrutorna är det jag filmat
men är det verkligheten; det jag snappat upp
eller är filmen på duken mitt inre


ser jag länge eller fokuserar blicken i ljusströmmen
kommer jag att upptäcka två strömmar
en leder fram och en bak


jag upplever det så att vi har behov av att linda ur oss ut oss från filmrutorna
sätta oss i granskningsrummet och klippa bort allt det vilket ej har tillhörighet med livet
jag är övertgad om att det ej kommer att existera många rutor kvar


det är inte så att detta är att kasta bort
inte alls ty det kommer att stiga fram en oerhördt vacker rikedom


filmprojektorns öga har behov av att vara rent
kugghjulen behöver ses om för att ej hacka sönder filmen
tillvaron


varje ruta är ju ett fotografi en sekund en septim
den inleder, väcker grundtonen
din urgrund
och var är den


den är
processen innan livet lades in i rutorna
innan filmen gjordes
innan den färglades
förskönades
på olika sätt


septimen är inspirationens klang
och den innehar ej huvudrollsinnehavare, skurkar och välgörare
jo en huvudrollsinnehavare och det är du
*
kameleonten ändrar färg med vegetationens leverne
ej till flykt mer till bevarande av sitt sanna egenvärde
*
ormar ömsar skinn
ormar ömsar ej skinn för att fly bort från sitt själv
ormen vet den klara - ickedolda - hemligheten, med att ömt säga:
jag släpper de yttre skalens bojor
ormen vet frigörandets processer
vet växandets skönhet
det ormen gör i detta är det växter, stenar, djur - allt gör
djuren skiftar päls sommarvinter, vintersommar
människan renar sitt eget blod, tänderna ömsas, i sju årsringar skiftar människan allt
förnyelseceller benämns detta eller cellförnyelse
celler dansar i kroppens vibrationsklanger
ömsa skinn är detta
och detta är att befria sig från det hårdgörande
och skinnet släpper
skinnet släpper och ingår i helheten till närande
så skall allt släppas


inte för inte så sägs det att vi kryper ur skinnet då ett skede upplevs inträngande, påträngande eller kanske färdigt


ett befäst mönster har inringat stegen och fört bort från urgrunden
bort från det icke färglagda
genom detta ömsande av skinn
sker belivandet av
dina steg
in i
är


begrunda nattens stilla




be om grund




se ljus


sakta






tändas
*
(så dansa diadembärare i ängens vita)


denna natt andas silver, silverblå
hennes skönhet är oändlig
oändligvid
visdom


må hennes händer vända
omsluta nakna ansikten
må hennes händer vändas till är
omsluta ögon
släckta


stjärnjungfrur stiger in
bär ögon i händer
tvagar smutsade kristaller i källans strömmar


silverne vingar
andas nattliga färder


må hennes händer omsluta
hjärtans nöd


in i befrielseljus
till skeende


hon skådar in i nätters mörka
vemodsklanger
moöötonade
stämmor


lyfter händer
högas stegvisa
rör vid veklagan med silverne stav


uppstiger diadem av stjärnstrålande


sår frön i pannors fårade
ur hjässa stiga
de torkade frukterna
vattnas med himmelska ljusvatten


så blomma fruktträden i händers öppnande


tusenfaldigade flyga bladens bud
in i värdsliga


ur marker stiga värmande händan


så dansa diadembärare i ängens vita
*


analys
analytisk verklighet


avsiktens nakna ansikte läses ymnigt stavandes


rätt eller fel existerar ej däremot inkännande upplevande
viljande villingli
rätt eller fel
inlärda fasoner, fällor


i livet ser jag hur det yttre påverkar känslan/själen/sinnet
genom huvudets tanke, vilken tillverkar hinder - tillåter vi känslan att sjunka in/ned - frigöra denna från huvudet - in/ned/till/i upplevelsen, däri fröjdar sig anden och omsluter själen. det sker då vi vågar oss det hudnära närmandet. beslut vilka ej grundas på detta tillitshavande tålamod med yttresjälvet tyder på projektion av något vilket föranleder smärta. fråga dig varför din själ din ande väcker sorg, ledsnad, detta sker då vi går emot vårt hjärta




*
(lägger mitt silverne i hennes)




du frågar vem jag är
jag svarar dig så


ja


jag skall
sluta
drömma


trots att det är det kvarvarande
för att stå ut




lägger mitt silverne i hennes ögons vishetshändan




viskar matt in i solvindar
låt mig en gång i livet
möta


den man vilken ser mig i den jag är


lägger mitt silverne i hennes bröst




du frågar vem jag är
jag svarar dig så




lade mina tvivel undan


sköljer
mina händers järnsmak
i denna upplysta månsilverdal
i hennes vackra källhänder




du frågade dig vem jag är
jag fick ej svara dig
du knöt händer




jag lade min ordring av rosor i vinden
dina ögon sade sig älska


mitt utslätade ansikte
där jag vilade tillitsfylld i din knäkudde


du reste undan
väckte undran
vad var det du såg
sågade av


du frågar vem jag är
jag svarar dig så


så lyft mina regnbågslinser
låt oss svarande måla världar i skönhet


lyfta detta mörker

den 21 november 2010

ett ord kom till mig: katamaran
så småningom sedan bilder seglat fria vandrade jag in och sökte ordet
ordets nedtecknade betydelse
det står att katamaranen är en båt med två skrov


och med ens ser jag
de vackra
älskandes vandring
katamaranen är ej en lastbåt
kanske har de släppt lasten
kanske
möter de varandra
rena
detta utan att överge sitt du
sitt själv


duo
du oh
blir ett
ettsjälv


så läser jag tamil: kaṭṭu "binda" + maram "träd
finner tamil vara ett indiskt språk
men det vackra jag ser är
kattu/binda
maram/träd


varför finner jag det vara vackert
binda - är det positivt
ur detta perspektiv
är det så


det är så märkligt, ett ord kommer till mig
katamaran
det jag först ser stiga fram är en luftfarkost, en ellipsform med propeller
en slags ballong
så ser jag hur denna breder ut vingar
katamaranen är en albatross
*
(pärlband runt kärleks öga)


albatross vingar sveper över hav
hör sjöfarares rop


nöd


lyfter skepp
i vingar


albatross bär skeppet över stormar


viskar
kärlek


se kärleksöga
skimra
ro


binda till dig
pärlor
av


väckan


sjöfarare ser
rev och klippor vika undan hårda


lägger pärlband runt
kärleksöga
*
(i havsöga speglas rörelse)


albatross flyger
vingar sveper


i havsöga speglas rörelse
rocka synes
svepa vingar


manta
mantra


vad är ovan vad är nedan


örn seglar himlars vida hav
örn seglar jordars vida hav


spegel
spegel håller dig ej fast


manta
örn
vackeransikte
skönjas


djupa sånger stiga
sjunka
in
*
(gyllensilvrad skönhet)


det var här jag slog upp ordet katamaran
förändrar det
tar det
bort
udden av bilderna vilka sköljer in
nej - det gör inte det
nu ser jag
skimrande sten


denna sten är svart
svart skimrar natten


i händer av
bedjan




hör mig


stjärnor vidgar ögon


sten
skrudas


gyllensilvrad
skönhet


ur sten
seglar båt


kanaler
broar


långåra röres sakta


rör
rör
vid


doftandeskogar


silas genom sand


hon sitter i strands händer
silar sand mellan fingrar
följer sands rörelse
ur väster
ur öster


hjärta glöder


långåra röres
sakta


kanal möter hav
vassen andas


de flätar flotte


seglar
hem
*
om jag så ser alla liv vara ett träd, livets träd
så ser jag rötter vida
stammen
så ser jag lövkronan
ser alla blad


hur skall jag veta
veta min röst


hur skall jag då verkligen veta
att det är min röst vilken talar om jag lyssnar till alla blad
och tror dem vara jag


vi är en helhet
trädet är en helhet


trädets blomstring är beroendevackert av alla blad


för att då vara mitt blad
sluter jag mina ögon
lyssnar


hör helhetens sång
lövens
bladsånger


sakta
stiger sången
jag urskiljer
du
är
du


i helhet en


trädets blomstring är beroendevackert av alla blad
*


så är ljus och värme tvillingflammor
i mitten är pelare
flammor
är
liv
tillsammans
sökande
efter varandra
är de
fattiga
denna fattigdom är en saknad så oändlig
är vissnande
ändå lever de i uppehållandet av mötet
ty de är för
allkärlek
är i kärlek till varandra
för i till genom av
de längtar
ständigt
intill
de möts
då strömmar deras ljus
deras värme flödande
kristallsånger ljuder
de är
en
pelare


katamaran
katamarand - samarkand


harmoni
kundalini
kunnande linjer
flätas
samman


ser orm
se orm ihoprullad i huvudet
i bas
ser hur ormarna i avsaknad av blir motsols
motsols är här dödsspiral
minns så att denna död är skeende
denna dödsspiral kan liknas vid Lazarus
invigning
initiering
det vilket icke är måste symboliskt dö, detta för att vändas till medsolsspiral
se detta;
dödsspiralen är från väster - solnedstigans ö
livsspiralen är från öster - soluppstigans ö


i handen håller hon tömmar av
flätade guld och silvertrådar
svanar bär henne


i väster har morgonrodnaden vandrat den fullbordade cirkeln
havet brinner


minns i detta vad frö är
frö är - ansikte kysst av eld
minns så vad eldfolken är
salamander


jag ser med ens ödla vilket skiftar färg efter med vegetation


ödlan biter sig ej i svansen
jagar ej svansen
hellre
släpper den svansen


jag ser ormar
basen är en grotta
huvudet är en grotta
för att grottan skall blomma behövs en
inte förvandling
inte förädling
den är fulländad
*


(i din i ditt fridssinne viker du ut dina vackra blad)


allt är


ur
fulländad
skönhet




knoppen inväntar skalets
foderblads släppan


fingerkrampens upplösande


i knopp sitta livet


det kyssta ansiktet


med slutna drömögons vingar
fläktar mildljus
lyssnar till
dina
steg


dagsteg


drömögons vingar fläktar undan
i kärlek
tankestormen


i din i ditt fridssinne viker du ut dina vackra blad
*
jag ser en orm
en grävling
jag ser ett skyggt djur
astralitet
djuret har väckts av markers vibrationer, steg
djuret är helt utlämnat och då jag närmar mig anfaller djuret
obetänksam stack jag in handen


djuret, astraliteten är en gruppkropp, ej helhet ty denna gruppkropp ställer sig utanför, avskiljer sig från träd
denna gruppkropp ställer sig utanför i art eller rasbestämman och blir en hotande fara
den okontrollerade tanken är detta


hjälper det att slå undan
att spränga bort
att omilt skjuta undan


nej, detta hjälper ej
det hanterandet blir en, endast en ytrörelse vilken benämns krig, krigsföring
detta förfarande leder endast till kedjereaktioner


"spränger" du däremot i djupet - du har tagit reda på orsakerna, då öppnas det stängda
detta spränga är knoppens bristande eller:


i din i ditt fridssinne viker du ut dina vackra blad
*
stanna i livet
stanna i liv


vid en viss punkt far vindar starka genom stängda dörrar
stängda dörrar slås upp
ljudet är
ljudande kastanjetter


så står du framför alla dessa dörrar
ingångarna eller utgångarna är dimhöljda eller är det rök
vitskimrande rök


du vet i den stunden
vid den punkten att en av dessa dörrar är din
är den dörr du behöver till ditt livssteg
hur skall du veta
det är ej en dörr, dörrarna är många


hur skall du veta; genom att springa runt
genom att rusa in och ut
genom att prova
genom att irra


nej det går ej snarare fungerar ej
det är helt enkelt så att det enda du kommer att se är, i dem eller utanför dem, dimma eller rök


det är helt enkelt så att du måste stanna i livet och det gör du i ditt hjärtbo
i ditt hjärtbo där tar du dig i hand och vandrar in i ditt svarande
genom ditt stannande i lyssnande så vandrar din själ med dig i din hand i andeljus


skuggan då
skugga
var ej rädd för din skugga
tillåt solen gå i moln


det är att sluta dina ögon
däri ser du
ser du skuggan vika ut bladet
*
jag minns stunder då jag sett hjärtvingar öppnas


det svåra
är att se de stängda ryggarnas bortvända ansikten


jag minns stunder då jag sett hjärtvingar öppnas


hur lycklig jag var
ett tillitsbarn


finns ännu tillitsbarnet


ja
djupt inne
djupt inne i mitt hjärtbo


dit


dit söker jag stänga


det gör så ont att se ryggarnas tystnad
denna tystnad är ej tysta


den tystnaden är av helt annat slag
en slags slagbom


jagminns stunder då jag sett hjärtvingar öppnas
det gör så ont med alla dessa upprepningar, det sägs att jag ej skall förvänta mig dessa upprepningar
jag förväntar mig dem ej - men hur skall jag undgå eller undkomma dem
hur skall jag kunna bortse från dem


genom att stiga in i mitt hjärtbo
och bomma igen