vi söker så ofta finna
symboler
symboler vilka skänker oss förklaringsljus
förklaringsljusen behöver vi ej söka
de förs till oss
då vi omgör vårt hjärta till en frågehamn
till den
in i den hamnen seglar svarsorden
änglar har ofta framställts i sentimentala bilder, ändå är gesten i dessa bilder så vacker. Studera hela väsendets gest och upplev hur detta änglaväsen är en hud
en vinge
ett hölje runt vandrande liv
ärkeänglar har vandrat och vandrar epokssteg
sfäriska steg
planetsteg
planeter sägs ligga ett steg ovanför stjärnor
hur det än är
så är de alltid
alltid – oändlig – evig
alltmer – allt mer – är detta inte att se delen uppgå instiga i helheten.
En fråga ställdes;
Vilket djur symboliserar Gabriel. Med ens steg den vita liljan fram.
Jag ser den vita liljan
samtidigt ser jag denna vara en vandringsstav
och jag ser kolibrin
hur den står stilla inför blomman
fäster du blicken vid vingarnas svävande
ser du hur cirklar bildas
med ens inser jag vad kolibrins kyss innebär
det andliga barnets insteg
eller i gängse språk:födelse
ärkeängeln Gabriel vandrar med vit lilja
liljestav leder steg
hjärtsteg
ärkeängeln Gabriel vandrar med vit lilja blommande
i sommarens eldhänder
eldhändan
kolibri bär han i kupad hand
i kupad hjärthand
kolibri
bor i hans bröst
flyger ut
in i vindar
rör vid vindens tystade
cirklar skapas
cirklar
spiraler
virvlande regnbågsljus
så andas vitljusets blomman
*
(jag skulle vilja berätta de oändliga dalarnas skönhet)
jag skulle vilja berätta
alla vindar vilka svept
vilka vänt om
vilka brutit min stjälk
mina blad
vare sig min stjälk eller mina blad är mina
ägodelar
ändå är dessa jag
jag skulle vilja berätta
alla vindar vilka svept
vilka vänt om
vilka brutit min stjälk
mina blad
hur dessa vindar famnades av eldande
i järngryta kokar hav
lyft din tröttade blick till himmelsmantlad
vishetsskönhet
järn, meteorjärn skänker dina ögon liv
järngryta rundmagad
öga rundmagad
vidgad
vidgade
klotrunda vidgade ekeröar
järngryta
hjärtgryta är i eldandevingar
brytvindar läggas i kokande hav
tvagas av solhänder
sol
seende ordinater läker
sköljas av månhänder
mån
sömsmån
sömnsmån
måna
om
skimrande
skimrande silver
ej ljusnad dag
hand sveper
planar gör markers plan ren
ljusstav stöter mjukt trenne djupklanger
marker delas
blickar ned i markspricka
det är
ej
spricka
spridda punkters rörelse inom cirkels kärlek andas
jag märker att jag tar steget ut
ut i intet
jag borde sjunka
men jag vet
jag stiger
upp
åt
är i origo
jag skulle vilja berätta de oändliga dalarnas skönhet
där jag satte mig ned vid det jag trodde
var ett träd
rötterna var gömda under
matta gyllenbrun
flygande
saffransröd mjuk
fälten andades blå gula vita
fåglar rörde vid luftsträngar
toner stegande
höga höjder
lutade mig till stammen
skrovlig
ändå
len
följde trädens grenar
hur de smalnade
sirliga
flätades
samman
sam
samman
slöt ögon in i vila
det sista jag minns är vindens lek
ett löv vilket föll
det sista jag minns är min egen stämma
jag skulle vilja berätta
milda ögon såg mig
frågande i
det sista jag minns är min sista suck
visst hyser mitt hjärta drömmar
mörkret är så skönt
svalkande
doft av hav av tång
tusende stjärnor
helt
nära
i mina händer andas vitlågor
mörkret lyftes av
gryningsfingrar
en våg sköljer mig ur
händer
dimma svävar mjukböljande
ur kroppen stiger jag
och
upptäcker att den var dimman
skiljeväggen
linjen
ett löv
blad föll
jag trodde det var ett träd
träd in i liv
med mig
blad är din vackra djupgröna mantel
din arm är vinge runt mig
jag lutar mig till
smeksam handvinge
rör vid
jag trodde det var ett träd
hur skall jag kunna berätta för dig
de oändliga dalarnas
skönhet
jag trodde det var ett träd
bliv hos mig sök ej berätta
du trodde jag var ett träd
så låt mig
berätta
dig
*
ja, jag ser marker, med ojämnheter och vet att dessa ojämnheter är alla tänkta tankar, alla gjorda tankar
dessa är inte vare sig vågdalar eller höjder
det är oplanerade uppgrävda högar, oplanerade är de i bemärkelsen av att de ej har en mening, det är mera att veta om en skatt och gräva överallt runtom för att undvika att den medvandrande skall se
det är bilden av att se sorkar gräva upp en trädgård
nåväl, jag är helt förvissad om att sorkarna har en avsikt och en mening i det de gör, kanske söker de luckra upp det hårda, tillstängda
så ser jag denna hand eller vinge svepa ut och jämna till eller plana ut
en plan mark är
en plan mark är renlinjad
ser denna rena linje och ser horisontens silverstrimma
ser hur denna väldiga fågel lyfter vingar
och sveper om
jorden är rund
så trägtar all rörelse till omsvep
detta omsvep är kärleksvingar
höljandeljusa
vita
de skuggar dina ögon vid behov
då är dessa vingar indigo
det är svårt beskriva det jag upplever och ser
jag ser egentligen ej färger
sepia är kanske den mest liknande beskrivningen
samtidigt bränd umbra
ty det är ett tillstånd mellan skugga och skugga
skymning och ändock ej skymning
ser markerna likt skjutdörrar glida isär
en avgrund
ett djup synes
först är det brunmörker
så ser jag det skimrande längst ned
detta är värme
inom mig frågar jag; men väster och öster då
varför frågar jag detta
jag frågar detta ty jag ser två klot vertikalt
från norr till söder
eller från syd till nord
på ett sätt vet jag att detta är lodet
är mitt ansikte speglas i dig
jag är i stjärnans ansikte
varje punkt har en mötande punkt
i varje svart skiva
även, i de mörkaste speglar finns ljus
i stilla tillitsväntan synes solen stiga
månen stiga
ljus stiga
upp ur
jag blickar in i sprickan
vet att det är ett oändligt djup
vet samtidigt att detta är ej en spricka
kliver ut
jag borde falla
men jag vet att
jag stiger
upput
hyperbel
faktum är att jag ser en tidsspricka
den spricka vilken gjorts av människans manipulerandehändan
den vilken gjorts av människans planränka
planräcken vilka lagts emellan vägrenar
väg
renar
en spricka kan ej hållas samman hur länge som helst
inte ens en evighet
en spricka kan ej hållas samman hur länge som helst av
med ojordade händer
händer vilka ej berörs av
är nära
jordedrömmen
du steg in i min famn
lyss till mitt hjärta
sprickan flyter isär
ej i varande sårlidande, pust
sprickan flyter isär i
var
detta var är
är
pusten här är inte var, den pusten säger andas
andas ljus
en spricka kan ej hållas samman hur länge som helst av
med ojordade händer
sprickan flyter isär
först kisar den
ser den genom glipa
molnglipa
alltmer säras kanterna
glider kanter isär
kanter
kanton är områden
kanon är stämsång
alltmer säras kanterna
glider kanter isär
skulle jag likna denna spricka – med vad
kanske en istapp, från himmel till jord
kanske ett ljussvärd
men vari består de så kallade båda delarna
dessa delar består av öst och väst
i begynnelsen sås ordet
i begynnelsen skördas ordet
se nord och syd:
i begynnelsen var ordet
i begynnelsen är ordet
i mitten strålar dessa samman
i origo
jag ser fyra fåglar flyga in
bli en
i hjärtat är boet
origo
oändlig rikedom i gärnings omkrets
skulle jag likna denna spricka – med vad
kanske en istapp, från himmel till jord
kanske ett ljussvärd
men vari består de så kallade båda delarna
dessa delar består av öst och väst
jag blickar ned
in i sprickan först ser jag ett mörkerdjup
en avgrund
ändå skimrande ljus
en kompass har en nord en sydpol
två rosor
vertikala
två klot
ljus och värme strömmar
dessa båda är grundpelarna
är energipelarströmmar
*
(rosenskålen)
vindar viner
böjer pannor till marker
strålandelysande blickar
upptänder
jag ropar
vindar vinande
lyft mig bär mig in i upplevandestormar
gör mig regn
regndroppar
glittrande
tindrande
skönhet
jag är en skål med vatten
var en ros i mitt vatten
allt är
tyst
*
molnviskare
är ett namn en innebörd jag älskar
de höga förtäljer mig att döden ej finns
allt är rörelse skeende
början
men
början finns inte heller
vi upplever så
tystnaden
är stor
ogenomtränglig
ändå
är
närheten
du stod
står molnviskaren nära
tala till henne
sitt under kastanjeträdet
jag vet ej var hon befinner sig
i mitt hjärta ja
men i det fysiska varat vet jag ej
tala till henne
jag andas i dina ord; hon hör dig
och
det är inte
hennes önskan eller vilja att
bryta av ett väsens vackra fjäderpenna
hon älskar molnorden
de sanna
orden
*
en man öppnade famnen för en kvinna
i ålder
höstdalars gryning
hon trodde famnen var godvingar sanna
det var den nog
gömd
en kvinna steg in i famnen
lutade huvudet till mannens bröst
huvudet var tanketomt
ty hon andades ut
sakta släppte hon oron
lät famnen
omsluta
bröstet mannen gav var tillslutet av
troligen rädsloregn
slag hade haglat över dem båda
han vek av vägen
vek det vackra arket skarpt av
kanske vek han en papperssvala
ett flygplan
han reste
med
dit det avvikta for
frysandeundrande såg hon honom vända
jag hoppas du har det bra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar