prägling är ett vackert innebördsord
ser präglade mynt
men
jag ser vårt hjärtmynt
den präglingen
skall vi värna om
vårt signum
vårt sigill
vårt
hjärttempel
pläga ligger nära prägla
hennes skönhet är stor
är visdomsfylld
kanske vänder hon händer
kupar ansikten om
till nakna
vägen är ej lång
vi förirras
tro så
det enda är
handens utsträckta
mod
möter oändlig drömväv
denna natt är oändlig skönhet
hennes skönhets
visdomskälla
må hennes händer
vändas
händan
vändas
omsluta nakna ansiktens drömmar
*
nakna ansikten återkommer
ibland undrar jag stilla vad dessa ansikten är
så ser jag hud ramla av
ser hur huden
rinner av
huden är slam
floder
eller något
ja, något har virvlat upp slam
upplever en lermask läggas över ansikte
och upplever hur denna stelnar
det är en konst att tala utan att denna mask spricker
behåller du masken på kan du vara övertygad om att den kommer att klia
du kommer ej att kunna hålla dig för skartt för på det ena eller andra sättet kommer du att luras till tal eller skartt och då spricker denna mask
vad har detta med slam att göra
då linsen grumlas omvandlas livet till en mer eller mindre grynig bild
vattnet grumlas
vatten står ej still så det innebär att det blir slam
slam ligger oftast på bottnen
men rörelsen gör att det virvlar upp
i det grumlade seendet gråter själen
och mer eller mindre tvingar upp tårar
tårar är floder
själsfloder dessa löser upp masken och så rinner huden masken av
intet förfaller
masken
den upplösta blir näring
dels för huden - ty du ser det pålagda
dels för marken
för det upplyfta gives näring i myckenhet
det är förlösta disillusioner
disillusionerad verklighet
är den ögonsläckta
minns att det släckta
tänds
det är många slags verkligheter
ett mycket stort surrande verklighetsvara
då en film i en projektor hakar upp sig blir det flimrande
i gamla filmer är bilderna hackiga
hackigflimrande
salongen är fylld
duken är uppspänd
alla väntar på filmen
lamporna släcks
och en stark ljusstråle
ljusriktad stråle når duken
denna stråle är konliknande
den utgår från projektorögat
och strömmar till filmduken
stannar jag vid denna stråle ser jag tusentals miljoner med partiklar
dammpartiklar
de samlas upp
detta eller dessa kan ses vara partiklar från var och en i salongen
med var och en avser jag allt
stolar, mattor, människor och så vidare
projektorn har sin hemvist i ett filmrum
filmen är uppbyggd av fyrkantsrutor, klipprutor
dessa är inramade med hål i vilka kugghjul greppar in
två hjul snurrar
filmen är fastrullad eller upprullad på en huvudspole och så fäster man den vid ett hjul och så strtas filmen
bilderna vandrar genom ögat till duken
då filmen är klar spolar man den åter
den kan visas tusentals gånger
ända tills din egenvärld är helt bortsuddad
du tror verkligen att dessa bilder är verkligheten
men är det så
är duken verklighet eller bilderna vilka visas
är filmen, rutorna verkliga eller bilderna
vad är verkligehten
ljusströmmen eller projektionerna
på sätt och vis kan jag se varje individ vara en projektor
för att nå den inre verkligheten
vilken är allverkligheten
individverkligheten
måste jag gå till grunden
och den är ju projektorns motor
hjärta
bilderna eller filmrutorna är det jag filmat
men är det verkligheten; det jag snappat upp
eller är filmen på duken mitt inre
ser jag länge eller fokuserar blicken i ljusströmmen
kommer jag att upptäcka två strömmar
en leder fram och en bak
jag upplever det så att vi har behov av att linda ur oss ut oss från filmrutorna
sätta oss i granskningsrummet och klippa bort allt det vilket ej har tillhörighet med livet
jag är övertgad om att det ej kommer att existera många rutor kvar
det är inte så att detta är att kasta bort
inte alls ty det kommer att stiga fram en oerhördt vacker rikedom
filmprojektorns öga har behov av att vara rent
kugghjulen behöver ses om för att ej hacka sönder filmen
tillvaron
varje ruta är ju ett fotografi en sekund en septim
den inleder, väcker grundtonen
din urgrund
och var är den
den är
processen innan livet lades in i rutorna
innan filmen gjordes
innan den färglades
förskönades
på olika sätt
septimen är inspirationens klang
och den innehar ej huvudrollsinnehavare, skurkar och välgörare
jo en huvudrollsinnehavare och det är du
*
kameleonten ändrar färg med vegetationens leverne
ej till flykt mer till bevarande av sitt sanna egenvärde
*
ormar ömsar skinn
ormar ömsar ej skinn för att fly bort från sitt själv
ormen vet den klara - ickedolda - hemligheten, med att ömt säga:
jag släpper de yttre skalens bojor
ormen vet frigörandets processer
vet växandets skönhet
det ormen gör i detta är det växter, stenar, djur - allt gör
djuren skiftar päls sommarvinter, vintersommar
människan renar sitt eget blod, tänderna ömsas, i sju årsringar skiftar människan allt
förnyelseceller benämns detta eller cellförnyelse
celler dansar i kroppens vibrationsklanger
ömsa skinn är detta
och detta är att befria sig från det hårdgörande
och skinnet släpper
skinnet släpper och ingår i helheten till närande
så skall allt släppas
inte för inte så sägs det att vi kryper ur skinnet då ett skede upplevs inträngande, påträngande eller kanske färdigt
ett befäst mönster har inringat stegen och fört bort från urgrunden
bort från det icke färglagda
genom detta ömsande av skinn
sker belivandet av
dina steg
in i
är
begrunda nattens stilla
be om grund
se ljus
sakta
tändas
*
(så dansa diadembärare i ängens vita)
denna natt andas silver, silverblå
hennes skönhet är oändlig
oändligvid
visdom
må hennes händer vända
omsluta nakna ansikten
må hennes händer vändas till är
omsluta ögon
släckta
stjärnjungfrur stiger in
bär ögon i händer
tvagar smutsade kristaller i källans strömmar
silverne vingar
andas nattliga färder
må hennes händer omsluta
hjärtans nöd
in i befrielseljus
till skeende
hon skådar in i nätters mörka
vemodsklanger
moöötonade
stämmor
lyfter händer
högas stegvisa
rör vid veklagan med silverne stav
uppstiger diadem av stjärnstrålande
sår frön i pannors fårade
ur hjässa stiga
de torkade frukterna
vattnas med himmelska ljusvatten
så blomma fruktträden i händers öppnande
tusenfaldigade flyga bladens bud
in i värdsliga
ur marker stiga värmande händan
så dansa diadembärare i ängens vita
*
analys
analytisk verklighet
avsiktens nakna ansikte läses ymnigt stavandes
rätt eller fel existerar ej däremot inkännande upplevande
viljande villingli
rätt eller fel
inlärda fasoner, fällor
i livet ser jag hur det yttre påverkar känslan/själen/sinnet
genom huvudets tanke, vilken tillverkar hinder - tillåter vi känslan att sjunka in/ned - frigöra denna från huvudet - in/ned/till/i upplevelsen, däri fröjdar sig anden och omsluter själen. det sker då vi vågar oss det hudnära närmandet. beslut vilka ej grundas på detta tillitshavande tålamod med yttresjälvet tyder på projektion av något vilket föranleder smärta. fråga dig varför din själ din ande väcker sorg, ledsnad, detta sker då vi går emot vårt hjärta
*
(lägger mitt silverne i hennes)
du frågar vem jag är
jag svarar dig så
ja
jag skall
sluta
drömma
trots att det är det kvarvarande
för att stå ut
lägger mitt silverne i hennes ögons vishetshändan
viskar matt in i solvindar
låt mig en gång i livet
möta
den man vilken ser mig i den jag är
lägger mitt silverne i hennes bröst
du frågar vem jag är
jag svarar dig så
lade mina tvivel undan
sköljer
mina händers järnsmak
i denna upplysta månsilverdal
i hennes vackra källhänder
du frågade dig vem jag är
jag fick ej svara dig
du knöt händer
jag lade min ordring av rosor i vinden
dina ögon sade sig älska
mitt utslätade ansikte
där jag vilade tillitsfylld i din knäkudde
du reste undan
väckte undran
vad var det du såg
sågade av
du frågar vem jag är
jag svarar dig så
så lyft mina regnbågslinser
låt oss svarande måla världar i skönhet
lyfta detta mörker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar