nej, jag vet verkligen ej varför jag skriver allt detta
bröstet
vad är bröstet
vad är en kammare
kammaren andas stilla nattro
drömljus
hur undvika skriva jag
varför skall jag
alltmer börjar jag se att jag skall skriva jag mer
ända till jag andas jag ljust
jag ser kammaren ligga i nattmörker
först är kammaren allena mörker
det hänger tunga draperier
sammets
för
av händelse förs de till sidor
fönstret är fönster
ja, jag ser fönsterglaset andas
så är fönstret ej där
ramarna är borta
kammare ligga i nattmörka
jag hör eld spraka utan störandestämma
varmt och sakta sjunka in i glödandning
den sovande ligger i renbäddad doft
drömljus rosenskimrande hud
sakta tändas himmelsögon
himmelsljusen
tusenseglare
gåvobringare
indigoblå andas rumsligt
kammaren är indigoblå
stjärnskimrande
månsilver
den sovande drömmer inom vita lakan
nu indigoskimrande
blåsilver
natten vandrar
sakta träder gryningspärlor in
kammaren andas ännu drömstilla
gryningsljus
silas
ögonvingar
rycker lätt
mjuklätt
gryningsljus sipprar in
fransar lockar till vaknan
den sovande
stiger sakta in i kropp
klippan, berget är hård, hårt
i den mänskliga dalen måste människan bli hård
detta för att klara av
stegen
förtälj mig hjärtats röst
jag anar skogens höga furor
jag anar mildsteg
jag anar handsmekan
där händer ännu är vingar
jag anar skimrande hud
jag anar
bejakelseljus
jag anar rör vid källa
jag anar
anar
vet
höga furor susar vind
vinden vet mitt själsregn
vinden vet mitt hjärtas förblödande
vinden vet
vet det människodalen ej vågar andas
vandrar gör jag
gör jag inte
hur skall jag
jag skådar
tusenseglare
seglar
i skogshänders mosslummer andas skogsstjärnor
jag minns platån
minns huru
vi
i en dröm av intet
omfamnade
hur vi ur glöd steg flammande
rörde vid vår
hjärtsång
jag undrar
vem
vem är du
aldrig levandegjord nära
vandrar jag
vandrar jag ej
följer stigen
skogsstjärnor är en slingrande led
slingrande vitorm
klippan stiger ur
det är så
marken är en jättelik fågel
albatross
vingar är det människan benämner horisontlinje
öppnas gör horisonten
eller vingarna bredes ut
omfamnar
klippan är
i
ur vingar
flyga
hundraden tusenden
vingssuset är
öronbedövande är nog nära
ändå stiger de vackraste sånger ur
vilka vidgar bröstet
de fyra vingparen möts
möts i mitten
örnen kondoren falken höken
klippan reser sig högt
hård
djupskimrande regnbågssten
djupa färger
fyllda färger
jordfärger
mättade
ändå
skimrande
skalbagge bär dessa färger
skalbaggen är hård
skalbaggen är tung
ändå
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
ur klippans bröst skimrar värme cinnober
rödskimrande guldgryning
närmre leds jag
höga ormbunksblad
eller palmblad
eller vakandevingar
de dras till sidor
av
minns de tunga sammetsgardinerna i kammaren
den sovandes
det hänger tunga draperier
sammets
för
av händelse förs de till sidor
minns fönsterglas
det är märkligt dessa är här
jag rör vid dem och upptäcker att detta är ej glas
det är vatten
jag fylls av vattensånger
två väktare stå vid klippöppning
skogsstjärnor lindar sig runt klippan
klippan står i vit stjärncirkel
väktare
för vattenmantel undan
undan
undiner ögontindrar
jag vet att detta är vägen
först är det mörkt
ett susande läte hörs
andning
puls
hjärta
händer smeker sakta trumma
hud
så vackert
så vänjer ögon sina linser
jag är i en grotta
en kammare
väggar skimrar varmröda
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
detta är solsånger
jag minns platån
jag vet att jag är i bröstkammare
min
mitt bröst
ser bröstet öppnas
vingbredd
jag flyger hjärtsånger
pulsen stiger
andningen
dånar
tyst
jag ser kroppen
och vet att jag är i denna
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
minns månsilverdalen
jag flyger vida
vida vidare
hon möter mig
min själskvinna
hon välkomnar mitt andeljus
du vackra silverskimrande vita
vi vandrar
i dalen
månsilverdalen
himlen färgas solguldande
våra steg är samman
samma
under trädet
av under
ser jag bröstkammare
revbensbågar
spår
svarsbroar
siarbroar
frågebroar
vet
svaren
fria
revben
är silverne trådar
strängar
bröstkammare är eolsharpa
jag vet himmelssångerna
finner
frid
sluter vingar om min kropp
vandrar till solguldande
jag vet att
i en stund av mitt liv sker
det
det jag alltid
i alltid
all – tid
drömt
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
minns månsilverdalen
vandra i människodalen i vetandevisshet
det sker
minns solguldande himmel
jag vandrar till människodalen
ur dröm
mitt hjärta brister
*
vem talar mitt språk
vem hör mina ords trötta
vem hör det jag söker säga
vem hörsammar mitt
vem hör mig
mina ords trötta
tag min hand
du behöver ej leda mig
stryk ömt i ömhet den lugn
så kan jag
säga alla de nej vilka hjärtat tillsäger
det är ej lätt säga nej då nej möts av: ”men jag ville bara vara snäll – och vad har du att göra”
ja, vad har jag att göra – en mycket viktig sak:
hitta mitt liv
mitt
liv
ville bara vara snäll: alla dessa dolda undermeningar
så förnedrande säga: du har väl inte nåt att göra.
*
det finns en levande orsak till varför huden är mjuk
, är följsam
varför huden är ”membranet”, ”mellanslaget”.
naturligtvis består huden av flera lager, muskler, senor med mera innan du når skellettets uppbyggbara, skelettets, benet, benen, bönen
bönen höljer hjärtat
hjärtat höljer märgen
organplantagen, orangeriet
i skrivandet stannar pennan i funderingar inom ordet, ordbilden organ
dels ser jag orangeriet
doftande skönhet
ett lusthus eller växthus
eller
eller stiger fram
oändligt vackra med tunna glasväggar
en gång besökte jag fjärilshuset och det är vad jag ser
det är luften jag ser
nästa steg i organ är att jag ser en orgel, en stor orgel med en organist, det är en märklig bild, ty de egna fötterna trampar tramporna och de egna fingrarna glider över tangenter och spakar
den egna varelsen, individen är organist
i nästa svep stiger organ, organisera fram
åter ser jag huden, mellanslaget
huden är membran mellan ”hård” inre verklighet(benstomme) samt hård yttre verklighet
min upplevelse är att huden är slöjan och att det ej existerar hård verklighet
det hårda är formgestaltad verklighet i upplevelsebar verklighet
huden är mellanslag, ej det samskrivna ordet mellanslag
jag är trött och det är svårförklarat i text(kontext)
pyramidisk verklighet höljer andeljuset i händer
pyramiden är en stereotypisk låga – knopp, oasknopp.
den medmänskliga respekten borde ej ligga i mitt nejsägande, den borde ligga i mitt jasägande
i att jag bejakar din väg,
vi bejakar varandras vägar
korsvägar är ej stridsvägar
dessa korsvägar är rosenvägar
den store anden såg haven
havets rörelser
såg dimfolken
dimslöjorna
ljusfolkens ännu icke synliggjorda gestalter
den store anden rörde vid dimman
upplevde skönheten
svävande evig harmoni
den store anden såg detta levande sömntillstånd
drömmen
ärdrömmen
den store anden ser in i dröm
allt var
allt är i detta tillstånd av
eldvärme
av luftljus
dimman
kärleksrörelse
kärlekslivsrörelse
jag döljer mig ej
vi andas är
förenade
ändock
individualer
den store anden slöt händer om dimmans vara
ansiktsljus
varde
formljus
formliv viskade den store anden
haven
havet delades
marker steg upp
spirandeoaser
väntandes steg
den store anden upplevde dimmans längtan
viskade
varde liv
därur steg växter
de vingburna
de vandrande djuren
så människan
den store anden sådde människan
ur jord spirar hjärtblad
ur hjärtblad stiger hon
människan
de vingburna rörde vid luftljusen
dimman steg
ljusdroppar vattnade liven med drömljus
så syntes gestalter i himlar och jordar
därigenom upplevde den store anden livet
ännu i drömmande blå mantel
den store anden lyfte eldvärme i händer
varde
sol
giv liven dagsljus i värme
var dag synes solfader vandra
natten var mörk
den store anden lyfte luftljus
giv liven nattljus
var natt synes månmoder vandra
fadern och modern log
upptände stjärnfolkens synliga
så drogs allt samman till formgestalt
detta för att liv skall uppleva liv
himmelsfolkens visdom är oändligvisande
vis ande
vishet
i hennes famn lades eldvärmen – i jordemodern – i kvinnosjälen
detta för att värma manssjälen
så verkar de tillsammans hand i hand
se fågeln så vet du vad som sker om den ena vingen av vill icke vilja vill ta över den andra vingen; det går ej att flyga med en vinge.
*
nej, jag vet verkligen ej varför jag skriver allt detta
bröstet
vad är bröstet
vad är en kammare
kammaren andas stilla nattro
drömljus
hur undvika skriva jag
varför skall jag
alltmer börjar jag se att jag skall skriva jag mer
ända till jag andas jag ljust
jag ser kammaren ligga i nattmörker
först är kammaren allena mörker
det hänger tunga draperier
sammets
för
av händelse förs de till sidor
fönstret är fönster
ja, jag ser fönsterglaset andas
så är fönstret ej där
ramarna är borta
kammare ligga i nattmörka
jag hör eld spraka utan störandestämma
varmt och sakta sjunka in i glödandning
den sovande ligger i renbäddad doft
drömljus rosenskimrande hud
sakta tändas himmelsögon
himmelsljusen
tusenseglare
gåvobringare
indigoblå andas rumsligt
kammaren är indigoblå
stjärnskimrande
månsilver
den sovande drömmer inom vita lakan
nu indigoskimrande
blåsilver
natten vandrar
sakta träder gryningspärlor in
kammaren andas ännu drömstilla
gryningsljus
silas
ögonvingar
rycker lätt
mjuklätt
gryningsljus sipprar in
fransar lockar till vaknan
den sovande
stiger sakta in i kropp
klippan, berget är hård, hårt
i den mänskliga dalen måste människan bli hård
detta för att klara av
stegen
förtälj mig hjärtats röst
jag anar skogens höga furor
jag anar mildsteg
jag anar handsmekan
där händer ännu är vingar
jag anar skimrande hud
jag anar
bejakelseljus
jag anar rör vid källa
jag anar
anar
vet
höga furor susar vind
vinden vet mitt själsregn
vinden vet mitt hjärtas förblödande
vinden vet
vet det människodalen ej vågar andas
vandrar gör jag
gör jag inte
hur skall jag
jag skådar
tusenseglare
seglar
i skogshänders mosslummer andas skogsstjärnor
jag minns platån
minns huru
vi
i en dröm av intet
omfamnade
hur vi ur glöd steg flammande
rörde vid vår
hjärtsång
jag undrar
vem
vem är du
aldrig levandegjord nära
vandrar jag
vandrar jag ej
följer stigen
skogsstjärnor är en slingrande led
slingrande vitorm
klippan stiger ur
det är så
marken är en jättelik fågel
albatross
vingar är det människan benämner horisontlinje
öppnas gör horisonten
eller vingarna bredes ut
omfamnar
klippan är
i
ur vingar
flyga
hundraden tusenden
vingssuset är
öronbedövande är nog nära
ändå stiger de vackraste sånger ur
vilka vidgar bröstet
de fyra vingparen möts
möts i mitten
örnen kondoren falken höken
klippan reser sig högt
hård
djupskimrande regnbågssten
djupa färger
fyllda färger
jordfärger
mättade
ändå
skimrande
skalbagge bär dessa färger
skalbaggen är hård
skalbaggen är tung
ändå
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
ur klippans bröst skimrar värme cinnober
rödskimrande guldgryning
närmre leds jag
höga ormbunksblad
eller palmblad
eller vakandevingar
de dras till sidor
av
minns de tunga sammetsgardinerna i kammaren
den sovandes
det hänger tunga draperier
sammets
för
av händelse förs de till sidor
minns fönsterglas
det är märkligt dessa är här
jag rör vid dem och upptäcker att detta är ej glas
det är vatten
jag fylls av vattensånger
två väktare stå vid klippöppning
skogsstjärnor lindar sig runt klippan
klippan står i vit stjärncirkel
väktare
för vattenmantel undan
undan
undiner ögontindrar
jag vet att detta är vägen
först är det mörkt
ett susande läte hörs
andning
puls
hjärta
händer smeker sakta trumma
hud
så vackert
så vänjer ögon sina linser
jag är i en grotta
en kammare
väggar skimrar varmröda
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
detta är solsånger
jag minns platån
jag vet att jag är i bröstkammare
min
mitt bröst
ser bröstet öppnas
vingbredd
jag flyger hjärtsånger
pulsen stiger
andningen
dånar
tyst
jag ser kroppen
och vet att jag är i denna
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
minns månsilverdalen
jag flyger vida
vida vidare
hon möter mig
min själskvinna
hon välkomnar mitt andeljus
du vackra silverskimrande vita
vi vandrar
i dalen
månsilverdalen
himlen färgas solguldande
våra steg är samman
samma
under trädet
av under
ser jag bröstkammare
revbensbågar
spår
svarsbroar
siarbroar
frågebroar
vet
svaren
fria
revben
är silverne trådar
strängar
bröstkammare är eolsharpa
jag vet himmelssångerna
finner
frid
sluter vingar om min kropp
vandrar till solguldande
jag vet att
i en stund av mitt liv sker
det
det jag alltid
i alltid
all – tid
drömt
hur hård du än gör dig
kan du ej fly ditt hjärta
minns månsilverdalen
vandra i människodalen i vetandevisshet
det sker
minns solguldande himmel
jag vandrar till människodalen
ur dröm
mitt hjärta brister
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar