aftonros
sveper vida kjolar
solögon
ler
månsilvrade
*
origo
detta ord är ett vackert innebördsord
jag har smakat det i munnen
de godaste pastiller
det sades att de vilka talade otydligt
lärdes tydlighet genom att tala med runda stenar i munnen
så visdomsfyllt
stenar har inneboende kraft
kraftströmmar
den otydliges talan är likt stenen i glömmandet av stenens liv
talar du med stenar i munnen
upplever du stenens bladöppnan
så talar du
rosenorden
origo
omslutande rörelse inger gåva omkrets
origo
är ögat ett bo
stjärnor viskar genom molnbäddar
droppar faller
vita
månstenspärlor
glöder
droppformade
eldpärlor
andas
fingrar
tar emot
i träd klingar tysta
tysthängen
vita
dun
öppnas
klangvida
tysta
ser du hur dessa vandrar
skirljusen
ljusfolken med kristalljusmantlar
regnbågskaskader
skimrande
tysta
vandra de
tysta ty dagens människoöra förmår ej höra
soligt öra kan
viljeöra
viljevackra
sakta öppnas dagens människoöra
hör tystas sångljus
uppfylla
dessa levde i glaskupade händer
glaskupoler
ögon säger du
det
är en vacker bild
människa öppna dina ögonvingar
upplev vandringsorden
stjärnvindsorden viskas
genom
av
en vacker själ upptar ett namn i sig
molnviskare
dessa är
viskar
molnord är fyllda med tyngd
så se det vackra i sannfärdighetens tyngd
denna bryter ej udden av spetsen
skriver klara ljusord
i värme
till
kärlek
alltid i alltid
jag ser ögat
det är en cirkel
ett klot
jordklot
prismaklot
ett barn önskade sig en discokula
en sådan där vilken snurrar i allvärldars prismafärger
nu i detta härvarande öga
ser jag det barnet ser
allvärldars
prismafärger
stjärnsalarna ser barnet
i vårt bröst
från
i himlasalar hänga ett klot
med tusendefärger
så speglas allfärger i jordens grund
stiger in i
själars
är
allt är rörelse
i cirkel
alltid i alltid
klot
jord
planetarisk dans
öga
origo
pupillen andas
ekrar
iris
strålar in
en gång vandrade de ut
i alla riktningar
strålade de
stammarna
de glömde aldrig
sitt bo
pupillen är att bo
ändå ser jag en hand
ett fågelbo
ett bo är det jag upplever i ordet origo
ett vackert träd står mitt i ängen
i livshagen
det existerar ej stängsel
därrunt
stenar ligger i cirkel
cirkel
de är ditlagda av
ur
ur kärleks händer
likt pusselbitar ligga de
ej tvingade till bristan
ej
tvingade
tvingar används för att fixera
hålla samman två ytor vilka klistras samman
limknektar
tvingskruvar
tumskruvar
likt pusselbitar ligga de
skaver ej
stenarna mår bra
passar in i varande
tillsammans
de brukade lägga stenar i ring
brukade rita cirkel i marken
värnandecirkel
de avklädde sig
steg in
satt
i
stilla
inväntade
svar
intet väsen kunde stiga in
vilket ej gavs
tillåtelse
de glömde ej livet utanför
de steg in
trädet har stått där så länge människodalen kan minnas
ja, skulle du lyfta jordmattan skulle du se trädets rötter i allt
en vävandeströmmande rörelse
en ormgrop kanske du skulle säga
med en viss obehagskänsla, kanske med en rysning
ormar brukar ha den inverkan
kanske till stor del beroende av de ord de utsäger:
tämj din obevakade rörelse
tämj är inte
kväv
en vacker bild är detta:
lasson viner genom lufthavet
lägger sig mjukt runt mustangens hals
appalosans hals
dras åt av
springarens
en springa kan vara så mycket
en dörrspringa
en ögonspringa
en springa släpper in ljus
dras åt av
pupillen dras samman av starkt ljus
anpassas till ljusmängden
detta för att liven ej skall rygga åter
ej bländas
ej fyllas av
ve
av
smärta
lasson viner genom lufthavet
lägger sig mjukt runt mustangens hals
appalosans hals
dras åt av
springarens
frispringarens skräckundran
frispringaren förs till boplatsens hägnan
människor närmar sig alltför häftigt
egentligen i beundran
vilken förbyts i
ha
en bild smyger in i denna:
ett barn vänder och vrider sig
slingrar
sägs det
barnet är trotsigt
omedgörligt sägs det
barnet säger
se mig i mitt ljus
inte i ditt ljus
barn är frispringare
vi är alltid i alltid barn
barn i det inre
så är där en människa
vilken ser de vidgadeskrämda ögonen
de vidgade näsborrarna
det trotsiga barnets stampande fötter
den darrande muskeltonusen
med ryggen vänd till det skrämda
närmar sig människan
varför med ryggen
jag ser dig i det du är inte med min framåtblick
frispringaren
iakttager och doftar in
vädrar ej fara
ej äga
sakta vänder sig människan till och med varligmjuk hand smeker han djuret
inte en endaste rörelse av denna människa är tvingande på
varje denna människas rörelse är lyssnande
de möter varje dag tillsammans
de vakar varje natt tillsammans
så är stunden sannljus
de rör vid varandra
helt
rädslobefriade
de visade sina nakna ansikten
i friljus
de visade sina hjärtbon
så låt oss lägga jordmattan åter
lägg handen till stammen
upplev åldern stiga sjunka strömma flöda i dina händer
stammen är grov och visst kan vi säga att
andas till tima
stammen är vriden
stammen har alltid i alltid vridit sig med solen
inte mot solen
med solen
kronan är vid
mycket vid
hela himmelskupolen
i natt synes hårnät av skirtrådar i varje maska strålar
en stjärna
vänd ditt ansikte till
se din stjärna
din stjärnbrud
frände
flamma
vinge
trädets grenar är
grova smala
sirliga
fragila
pärlor är
pärlrader är lindade
blad rullas ut
spetsiga runda flikiga
alla blads blad
trädet blommar alla blommors blommor
bär frukter, frukter bär
undrar varför det heter bär
detta träd är livets träd
trenne sitta vakande
fjärilar
fåglar
de vingprydda flyger i glädjeljus
runt och i och genom
för och till
är
det är i detta träd jag ser
origo
i en av trädets klykor
i en säger du
ja
i en
det är ett vackert bo
ett fågelbo
vet ej
varför
men nog är det
ett hjärtbo
ett
hjärtbo
lägg ditt lyssnade till fågelns bröst
hör dess pickande hjärta
då vet du
hur varsamt
du skall
leda
dina
steg
tysthänge är det öppnade ansiktets regnbågsljus
är handens öppnade
lätt kpade segel
mjuk
beröring
rör vid
är havets vita
skimrande
droppe
är snödroppes klara
ödmjuka stämma
jag böjer min obändiga yttre vilja
till jordekärlek
så stiga
droppe
in i träds fingrar
en knopp
i träd öppnas bladvingar
magnolia
du skrudar träds kala
jordeblomning
är tysthängen
det vita mötets skönhet
ansiktets rena
vita
skimrande
möte
tystkrona
är cirkelns helandeljus
i kärlek andas vi
strålar in i alltets allt
medvarandets
ansikte
an
sikte
så skrev jag en gång:
tysthängen
segel
dunfarare vita
stillhetsbärare
bäddar
ro
tysthängen
skrudar träd
allt
ur
stiger
tystblad skriver ljusord
*
så andas
vindar
årsvindar
ringar
*
de vita ordens skönhet
klingar
ur
*
vad är ett tysthänge
vad är en tystkrona
för mig…
alltmer upplever jag allt vändas
ändå är det ej vänt
tysthänge;
det hela började i vintervandring
snö dalade stilla
kanske var det en dalklocka
klocka
klocka
blådrömmande
omfamna mitt ansiktsljus
snö
dalade stilla
det är tyst i de stunder snöfolken vandrar
snöfolken
vitmantlade
skrider
tysta
i hjärtan bär de eldvärme
eldvärme skimrar genom bröstduk
detta för att de ej skall frysa
de såg jorden
jordepärlan
skönheten
i längtan av längtan
skimrar de isblå
klarblå
dalklocka
omfamna mitt ansiktsljus
de såg jorden
jordepärlan
skönheten
i längtan av längtan
skimrar de isblå
klarblå
detta för att de ej skall smälta
de steg i fallandesegel
dalande
sväva
dun
dunlätta rörelser
dunet är en hand
en skål
en skål fylld med vilja
viljan är
tyst
tyst är…
i kammare brinner låga
droppe
ellips
pärla
blad
omfamnar blad
dun
omfamnar dun
i det tysta vaknar är
förbehållslöst
klart
rent
kristallklar strömmar livets källa
snöklädda marker är havande
havande i fylld tystnad
i den stund snö
landar
ländar
till
äro träden klädda
klädda i siden
dun
hängen
tysthängen
så vaknar drömöga och
tysthängen
öppnas i klangljusets värnan
så
tystkrona är hjärtsols strålar runt ditt huvuds
öppnade
tysta
*
ser
mina
händer
är de mina
linjer
alla linjer
suddas ut
ur
bleknas
förbleknas
nattens andedräkt klarnar
i pärlemordimma andas
min andedräkt fri
själsljus strålar i tysthängens vinterblom
i öppnade tysta
*
månsilvrade
ler
solögon
sveper vida kjolar
aftonros
sluter
blad
om dröm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar