det är vackert lyfta blicken
det är ej lyfta
det är mer vidga samt strömma genom hindrande rutor
fönster
fönster är glas
så egentligen kan jag skriva slipade kristaller
glaskristaller
fuktar du din fingertopp och rör den utmed glaskanten uppstår höga toner
sjunger du mycket höga toner spricker glaset
hur kan det vara så
att genom den ena rörelsen uppstår en hög ton och genom den sjungande tonen spricker glaset, kanske är den sjungande, sjungna tonen falsk i kristallens vara
spricker glaset av den anledning att det gör ont
eller blir kristallen så tonfylld att den blir sprickfärdig
eller spricker hlaset i en slags uppgående
hur det är med detta
är att leva med
kanske glaset spricker för att dina ögon skall strömma obehindrade
träd är i natten silhuetter
himlar klarnas
skira slöjor
moder månes ansikte kan skönjas
varför benämns moder måne vara farmor
kanske av den anledningen att hon bär mycken visdom i hjärtat
kanske barnen är förtjusandesprickfärdiga till lyssnan
hon sveper med ögonvingar och marken andas vitblåsilver
den vilken skall förtälja sin visdom levande ”måste” ha levt den
så är det med ”gamla” själar
moder måne är gammal
visdomsgammal
november visar människan mörkrets ljus
tolv delar är funna
de omfamnar varandra
moder måne
förtäljer kärlekens steg
hon är en av skapardå
dåskaparna
till framtid
så sköljer slöjor undan
av vad
av vindar
vindar viner
ystra
ystrande
strör stjärnor
stiger upp i trädkronor
tindrandeljusa
strålar
strålar
orkestraler
skär mörkret i strimmor
breder ut fingrar
genom fingrars särade – ej särade av krig – särade ty helhetens skönhet skall uppenbaras
alltmer stiger ord ur ord fram
ystra, ystrande
orkestral
ser kristallstavar
och skära är ej skära sönder
prägla ligger nära pläga
pläga
bruka
allt det vi brukar göra behöver ej vara det vilket befäster stegen;
ibland är detta brukar göra, plägar att göra
präglande
prägla mynt
prägla ett uttryck
pläga
kan även vara undfägna, bjuda
och se så vackert
prägla kan vara skapande
undfägnadens skapande
ibland är detta brukar göra råbandsknopar till att lösas varsamt
en råbandsknop är för att hålla samman
i förtvivlanssteg är väsendet splittrat
utmattat
där kan behov för en stund finnas av råbandsknopar
till stärkelse
människan har så lätt för att bara rusa vidare
utan lok, det är mer en tågvissla vilken tjuter utan vare sig lok, vagnar eller förare, ändå går den på räls. En räls vilken är fylld med korsandevägar utan förbindelser
tågvisslan klara sig ända till tillståndet av utmattning
råbandsknopen är ej tvång
inte en tvångsväst
den är verkligen stärkelse
stärkelse används för att få styrsel på plagget, på soppan, på krämen, i vissa organprocesser
men det får ju inte bli så att kragen stärks så mycket att du vare sig kan se åt det ena eller andra hållet och skjortbröstet får in bli för hårt stärkt
du måste leva också
andas
se dig om
råbandsknopen är ett redskap
och till gagn för dig
ser du
i allt finns berättarljus
sägner
signan
välsignelseljusvärme
*
(det är i stunder av dessa)
bilens rörelser nöts in i varje fiber
däcken snurrar
mönsterdjupen träs in – nej, tack och lov inte
moddsträngar slirandekärra
dike mittren närmar
gunga
gunga räcke, nej inte det
bullrandestreck varnar
balans
kyla träder in regnblandad snö
blir
snövirvlar rullar bak bilen
träd släpper snö
snöslöjor smeker marker
vägen är borta
ur skogshänder skrida vitmantlade gnistfolk
så vackra så vackra
stiger ur bilen längtar till vandring med
nej inte det
älg ståtligvacker flyter över väg
mörker faller
skönhet
fäll lägges framför brasan
sitter nära värme
nej inte det
hemma
hemkomst efter veckors steg
veckade steg
borta
afton sköljer in
hon skönjes leende ansiktsmöta genom skirslöjor
marker andas blåsilvergnistrande
vindar virvlar
sveper om mig
andas in stilla
öppnar dörr
stiger
in
åter brinner levandelågor i eldskålar
det var en lång väg att styra
trött sjunker jag ned i soffvärme
sveper violettsjal om
rökelse lindar
doftandeblommande vägar
jag har upphört med styrande
stiger av vid dissikt
sitter inte längre kvar på vilselinjes räls
vad nyttjar styrande till
det är huttrandekallt
det är i aftnar nätter stunder av dessa jag
plägade långt bortom vinden röra vid beröras
ännu längre bortom vinden
präglades mina fingrar av brännjärn
det är i aftnar i nätter stunder av dessa jag
gråter djupt
visst har jag hopp
jag har grävt
spadbladet silverne lade jag till bröst
längtan präglades i
ja spadblad av silverne höll jag länge mot bröst
ända till det glödde
järnek doftade vitblommande röda bär
brände fingerknoppar rena
bredde ut dem med jordsmakande lystran
så vackra skimrade de i jordande himlar
grävde grävde grävde
lade hoppet djupt
begravet suckade det
i kärlek
kupade händer
över
hyssjade
stillro
det är i aftnar i nätter stunder av dessa jag
gråter djupt
i tanke om
att mina läppar ej mer kommer att beröras
mina händer ej mer får beröra hud
att min hud ej mer skall beröras
att jag får somna vakna
alltid utan nära
det är i stunder av dessa jag gråter djupt
i tanke om att allt detta vackra aldrig skall ske
då brister jag och tappar
stegen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar