dagar
nätter
vandrar
stiger upp
somnar
vaknar
stiger upp
solen stiger upp
dagen stiger upp
allt uppstigande är nedstigande
allt nedstigande är uppstigande
en samtida
samtidig rörelse
samtida
tida
tima
ske
du måste omvärdera tänkandet
ditt tänkande
ett ord dyker upp
eller nedstiger
hur lätt är det ej att se detta ord i ett icke avsett perspektiv
vaknade med: du måste omvärdera dina tankar - ja, så nedtecknade jag orden
med ens dyker vikten av, vikt av, viktig samt densitet, tankedensitet
så vandrar dagen i förundran skall jag ytterligare omvärdera
natten kommer, skall sova och då ser jag omvärdera mer i omvärld
det ljuder underligt, men är en av bilderna
omvärldera tänk andet
omvärld era tänk andet
vad ser jag
omvärlden
omvärld är en aumvärld -
(hem)
harmonivärld uppstiger
ur dimhöljda ögons stängda
tänk
till älskande nära kärlek
så talar hjärtat
hjärtats tänkande
andet
andas
djupt
sluter ögon
i natthamn
seglar
fridsstilla
hem
hem
*
bilden av ljusets uppstigande släpper mig ej, lämnar mig ej
blicken är riktad till en vägg
det är gryning och jag ser ljuset börja
helt nere vid väggens fäste
i marknivå
detta är att se ett öga öppnas
en hand sveper ljus över ytan
ljuset förenas så småningom
så sakteliga med den så benämnda himlen
ändå vet jag
att däri började ljuset
däri
började ljusets sköljan
andeljus
stiger in i bröst
hjärtsol andas
ut
ljuset av värme
sluter ögon i natthamn seglar hem
*
det fanns världssteg inom vilka människan vandrade
utan parasoll
utan
para
soll
para, nej jag ser ej para vara sammanföra, vet ej vad jag ser, utom
kanske:utom
eller utanför
soll ser jag vara sålla
kanske lever det i ordet parasoll
sålla det vilket är utanför, utanför existerar ej i allt, ändå existerar det i stunder av väggbefintlighet
det fanns världssteg inom vilka människan vandrade helt utan parasoll
allt var utan bevisbörda, utan innehållsförteckning ett
däri fanns ej behove av att sålla, varför sålla i det vilket är i kärlek förenat
människan vandrade utan parasoll
utan tak
människan var en öppen käril
var gång regnen föll vände hon ansikte till
människan visste regnets verkan
var gång snö föll vände hon ansikte till
hon visste snöns verkan
människan upplevde det yttres insteg
upplevde det icke åtskilda
människan fann detta vara skönt
behagligt
människan andades harmoniandning
icke stötvis
icke i kramp
andningen var de vackraste flöjttoner
de världssteg infann sig inom vilka människan sökte skydd, lä
det hela började med att hon sökte skydd under träd
trädkronor
under vida blad
människan satt där under träden
såg stammar
såg kronor
såg rötter
inom sig såg människan hela benstrukturen
hur benstrukturen bar upp
hon såg husens innandömen
grunden
meningen
förverkligandet
hon såg benstomme
takstomme
golvbjälkar väggbjälkar
takbjälkar
de vilka började tillverka benämnde ofta de tunna bräderna för just regelverk
regler började tillverkas, steg fick icke företas utanför dessa regelverk. detta försvagade människans moralitet.
nåväl människan satt under trädkronorna
såg hela trädens skönhets andningssalar
först, från början bad människan de tunnaste stammarna till
slanor till
det var inte så att hon återplanterade dessa till rotfästan
ändå fäste hon slanorna i jordan
på den plats eller där hon ville ha sin bopåle
lade så grenar till takbjälkar
över dessa lade hon blad av fruktträd
palmer av olika slag
ibland var dessa blad hjärtformade
detta var i början av dessa världssteg och dessa skydd var mer kupade värnande händer
andandes harmoni
ja, människan bad marken till
lyssnade huruvida hennes människovill var alltets vilja
hon satte ej ned sin bopåle sina bopålar utan bejakelse
visst är detta vackert hur livet flödar i alla så kallade världsdelar
i regnskogen andas tusentals droppar, det regnar eller i regnskogen andas regn utan att falla
i torkländer andas marker grönskande fägring i långa perioder, förbränns och så infaller regnperioder inom vilka jordar mer eller mindre spolas rena
ändå sökte människan skydd
jag frågar mig så ofta;
varför
varför undflyr människan rening
*
(om jag är)
om jag är en regndroppe
infattad
snö
stjärna
då
skulle kristallsånger mina
ljuda
smeka
marken
sjunka in
mjukna marken
då
kunde du vandra
sviktgång
kanske hoppa studsmatta
ja
en regndroppe
innfattad
snö
stjärna
kristalljus
*
(vänder mitt ansikte in)
i dimma
stigen
leder
så har jag aldrig gråtit förr
tyst är gråten
vänder mitt ansikte in
i dimma
stigen
leder
rör vid
orörda
händer mina
kupas
om
stjärneld
lägger den i bröstkorg
svala
flyger
ur
ur
*
(urvingar)
ur
handvinge
lyftes haltande
steg
molskimran ler
av
handvingars
snuddandenära
ljus
*
(ack dessa titlar ... brevdröm)
jag frågar dig min vän
drömmer du
vandringar
drömmer du
vad är
dröm
för dig
för drömmen dig
eller för du drömmen
lyfter du drömmen ur din huvudtankes vindlingar
släpper du drömmen fri
knäpper du upp
harpans
strängar
undrar du nu var harpans strängar är
jag skulle vilja säga
bröstet
jag frågar dig är det en vilja
finns det en vilja att
vandra med mig
skulle du vilja det
i denna människodalen ekar mina händer mina fötter.
jag har skalat av huden
täckt rosenjorden med huden
det är vackert nu då frosten blommar
huden gnistrar och de vackraste blommor
ler gnistrande
de brukar andas eld till mig
en varmhud
det är gott att uppleva deras
oändligvida närhet
en av alla dessa nätters nätter
steg en av dem fram tydligare
sömmade en mantel vid
till mig
kan du uppleva min glädje
till mig
hon sömmade med slutna ögon
gavs en nål av varje
hon sömmade
rosenbårder
vita
sjunde gryningen var mantel klar
min vän
klar innebär ej färdig ty dessa mantlar är aldrig färdiga
nej klar är av ett helt annat slag
blommor bad mig vandra
det var ej lätta steg
men de log så varmt
ljust och då
visste jag att det var
är för mitt goda
för mitt väl
inväntade natten
det är så rent i natten
dun föll mjuka
min vän
jag såg växterna i haven i dem
du vet filigran
nej inte fila och inte fela
men nog vore det vackert höra gran spela fiol
det gör den ju i vissa vaknätter
men inte där jag befinner mig nu
där växa bokskogar
sorkar gräver lustiga jordhögar
kanske skapar de berg
vem vet
människorna fnyser och morrar
natten vandrar in
stjärnor är skymda bak molnhänder
jag vet att de önskar se mig lita till mina steg
det går så underbart vackert att vandra mörker
fötterna är med ens mjuka
upplevande fragil närhet
dunen fortsatte dala
virvla
det doftar gott
mina spår laades under sidenjordstäcke
den vackra manteln jag bär
min vän
du skulle se den
jag vandrade i nionde steg
öppna vidder vek ut sina blad
gräshaven böljade
djur och människor andades inbördes fredande
en bäck porlade genom
en ryggmärg
såg vatten slussas i portar
drömportar
livsportar
stannade invid
vid stranden låg en eka
mina steg ekar tomma
enslighet
låg en eka
ett halvt valnötsskal
jag steg i
och slussades genom kanalen
så lycklig jag var
har alltid trott mig om att ej klara detta
du vet hur lätt jag blir snurrig
undrar om du skulle ta emot mig
då marken viker undan
öppna vidder sade jag på återseende till
skogen var det jag sökte
den höga skogen
där jag får vara jag
där jag är
välkomnad
i den jag är
de höga stammarna slöt sina världar runt mig
lyfte mig
högt upp
till platån
där högst upp på klippan
skogstjärnor vita inväntade mina steg
en bädd med mossa
lade mig stilla ned
skogsstjärnor vita slog värnadsring runt mig
mantel vacker
med rosensömn
lade de över
min vän
jag frågar dig min vän
drömmer du
vandringar
drömmer du
vad är
dröm
för dig
för drömmen dig
eller för du drömmen
lyfter du drömmen ur din huvudtankes vindlingar
släpper du drömmen fri
knäpper du upp
harpans
strängar
spelar du sömnsång för mig
min vän
innerligt hoppas jag du har det bra
Tack att Ljus och Värme Är Hos Dig
i kärlek
Själsöga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar