i grinden av till
stod jag vid stolpen
kanske stolpen mer var en galge
alla dessa hopp
önskningar
stolpen är en galge
grinden är skrindkärra
händer är bakbundna
håret tovat
ansiktet är smutsrandat av tårar
i ensamhet vattnade jag fängelsegolvet
var gryning fördes jag in i dag
ryggen piskades
gavs landmärken
tvärsöver
i rutor
landmärken bortanför ristades in
blod strömmade ej
bloddroppar stelnade inom
blodpärlor
klädnaden
en säck av jute
glödande gjutjärn
huden luktade bränt
brännmärkt
fötterna såriga
de kastade mig upp på kärran
pöbeln hånade
kastade glåpord
först synes galgen
snaran dras åt runt
halsen
hör nacken knäckas
jag kvävs
bröstet
krossas
ser galgen bli träd
rep kastas över gren
jag är ett tysthänge
i träd
sakta vissnar
gestalten
en blomma
stiger
upp ur
jord
vit skogsstjärna
kanske
en ur ringen
befinner mig i mareld
i grinden av till
stod jag vid stolpen
med handen
kupad
tiggargest
giv mig en av dina soldaler
ett av dina silvermynt
din tilltro till kvinnan
i grinden av till
solgrinden
står jag vid stolpen
med handen
kupad
tiggargest
böjd av ålders slag
blickar in i
vackra
giv mig doften av din soldaler, så andas mitt hjärta
jag står vid en grind
på den ena sidan om grinden är kargländer
på den andra ser jag vajande gräs
blommor
träd
liv
jag står med handen kupad
livet passerar
förbi
vid denna grind har jag alltid stått
med vänstra handen på klykan
en lätt fjädervinge
den högra handen alltid kupad
kupad i bedjandegest
giv mig ett uns av ditt ögonljus
ditt ögontröst
ja
vid grinden står jag
en stolpe
raskt förs jag bakåt
ser barnet med blicken nedslagen
ej koppel runt halsen
en snara
snärjd
med blicken nedslagen
jag är tacksam ty i ödmjukhet ser jag varje uns av liv
ryggen är böjd
upplevelsen av ordmålningen, kroppsmålningen rinner över
upplevelsen av den otympliga sviker mig ej
upplevelsen av missfostret
det sägs att genom förlåtelsen
förlåten
faller leder in i templet
jag är visst ett
tempel
de kastade mig in i kärran
jag hör
pöbeln hånade
kastade glåpord
pöbelns röst mal
det sägs att genom förlåtelsen befrias själen
vad skall jag be om förlåtelse för
för min eviga längtan efter/till nära
för min eviga längtan till finnas
existens
existensiell närvaro
min eviga längtan till närhet
alla dessa händer vilka skydde mig
giv mig en av dina soldalrar
befinner mig i mareld
det sägs det två eller fler ber om är eder givet
jag säger; därav kan ej hjärtan svara ur en väg en enkelriktad väg
däremot ur en väg vilket är tillsammans
vilken är två i enväg
var tydlig i din önskan, vad är din vilja
så många gånger har jag uttalat, nu vet jag ej längre uttalet
förlåt dem ty de veta icke vad de gör
i detta skeende, inom dessa ord, gör händer utan hjärta... en filosofisk lek med liv
tro mig ej prova mina ords sannhet
jag dömer dig icke ur tidigare möten
hur skall jag kunna
varje möte är
en ny symfoni
oktav
i mitt vara har staven alltmer blivit en käp. en slåkäpp, slagen haglar
alltmer är oriktig beskrivning, slagen började redan innan jag slog upp ögonen utanför hennes kropp
låter jag bitter, inte alls
jag inser
befinner mig i mareld
tolka ej mina
ord
låter jag
låt orden tala
inte din kraniumtanke
alla pålagors svep inom vilka alla betydelser ligger kvävande
var gång jag söker ta ett steg
dras snaran åt
jag kvävs
genom att söka bekräftelse av medvandrare överger du ditt själv
är det så
kanske
barnet vilket ej gavs bekräftelse
bär ett hål i händer
bär fingerljus vilka längtar till
jag bryr mig ej längre om alla dessa fabuleringar
vad är vad, förlorar du verkligen ditt själv genom bekräftelse
genom att kunna tala med en medvandrande i smärtan
ja - då återstår endast tyst min mun så får du socker
men socker fräter sönder tänder
alla dess händer vilka skydde mig
orden tilltalar
målningarna
men till hem förs de ej
sveket är för den veke
ljusets veke är vacker
svaket är för den veke
svek
vek
sveket vek bladet av
vek bladet skarpt av
orden mina fascinerar, de är ej mina, jag bär en gåva
jag "tillhör" berättarfolken
jag berättar i färg
och i ord
jag är ett utsvultet barn
kanske var det fel alla gånger jag vågade säga nej
vågade säga nej trots att marken rämnade
kanske skall jag be om förlåtelse till detta
älskar jag mig själv, ja det gör jag djupt in
det är bara så svårt att vidhålla
bekräftelsen är en negation
en stund nära
så skyr de
mig
jag får smeka min kind i natten
skriv ditt eget drama
göra sitt eget drama
hur kan ett negationsdrama bli då drömmen drömmer skönhet
då två själar möts djupt
för vägvandring
jag undrar
hur skriva sitt eget drama
ord har blivit lättflyktiga tegelstenar
lättflyktig gas
de vältrar ur sig gas oförtäckt ur svällda bukar
ord har blivit lättflyktig gas
ej orden, föremålen för deras bärande
ej orden, snarare uttalarens mening
vad menar du
egentligen
äga
äga
omedveten makt
förtäckt mening
orden kvider ur dessa munnar
vordna hagel
piskregn
spikar
naglar
vilka slås in,
det uttalaren ej anar är att genom de spikar denne stänger mottagarens blödande bröst med
de spikarna slår hårdast in i uttalarens uttal ty uttalaren stiger ut ur tal
med andra ord slår denne in spiken i sin egen så kallade kista
det finns luftpistoler de skjuter in spikar
kondensmoln bildar molnblommor skira
molnblommor runt inslaget
ringar på vattnet
här, i luften
nej
jag skriver ej mitt drama
det behöver jag ej det görs av sig självt
ur andeperspektiv enligt utsagor skall jag så bara släppa och inse skönheten att allt är en illusion
det vet jag att det är så, men jag befinner mig i en människokropp, jag har en själ
och däri blir det svårt i smärtregnen att hålla mig själv i handen
jag vet att allt vilket sker är en illusion
att då skärvorna lagt sig
är bilden skönhet
för helheten
men hur
skall jag kunna inse allt det vackra vilket sägs om mig då händer skyr mig
hur skall jag inse detta då de män vilka kommit nära flyr bort
ja, jag vet ej
ser skymningen stiga in
natten var vaknatt
tårfloder
jag ropar förlåt mig till mitt inre
viskar hur skall jag tydligt beskriva den närhet jag så längtar till
universum vet mitt väl
så ske det
sitter i en äng
min upplevelse är ödslighet
all mening har rasat samman
att skor och strumpor yttre beklädnad är i trasor och med hål i det bekymrar mig inte
det vilket bekymrar mig är att jag fryser
fryser så fruktansvärt
minns bilder hur de bad eld till
jag har aldrig varit en scout
ändå finner jag eller det ligger två pinnar framför
jag gnider dem
ser rök pyra
långt om länge
har lagt torrgräs fnöske
men mina tårar släcker
eld
det är så
befinner mig i mareld
*
hur kan ett negationsdrama bli då drömmen drömmer skönhet
*
dunlätta dalade i soldalers hand
bär hennes lätta
strimma
*
(spöksonett greppar hjärta)
mina armar är min famn
vaggar min storm
mina händer fingrar rör vid skuldror
skuld ror vida
ror utan åror
utan blad
rör vid stränder av alla de slag
jag skyler mig mot
vaggar mig
andas
andas
varför
var
för
solhängen dröjde kvar i skymningshänder
hörde dem i tysta
silverne smycke skimrade
i dimljus
skirslöjor
hennes panna
madonnalilja vitas
stjärnbarn tindrade strålandestigar klara
förvridna är orden
en lek utan tyngd och
alla dessa pilar
alla dessa spjut
jag höljer mittbröst över smärtregns fyrbåk
vad är jag i denna världen
månhängens silverne stämmor
ljuder tysta i nattängder
söker dra samman trådar
skyla min kropps sönderslitna
upptäcker att klädnaden
knappt hänger hop
så inte jag
in i vindar
vad är jag i denna världen
missväxt eller växt
svara mig moder jag ber dig
ur vad steg jag
ur vad
vadade i knähöga forsfloders isrännor
sökte fäste i halkandes
stenkummlar
rasade översvämmade
sökte handfäste i
utstickande grenar
rotvältor stegrades
skriande
bakåt
pisksnärtar ljöd
vindvinande
ristade riktningar
sakta sjönk floden undan
in i bädd
lades jag
gavs
vila
i gryning väcktes jag
bjuds ur hjärtblad att dricka
du höll bladet till
såg aldrig ditt ansikte
så är det alltid
jag är
uppgiven
nu
vem är jag i denna världen
missväxt eller växt
froststigar är runt mig
det är hål i mina skor i mina strumpor
kläder hänger i trasor med vädringshål
det gör mig intet
mina steg är utsuddade
alla ser igenom mig
kanske är jag dimma men dimma syns
kanske är jag fönsterruta men fönsterglas syns
kanske är det så
jag är osynlig
kanske är det därför de går igenom mig
det bekymrar mig att jag fryser
sitter i en äng av ödslig
karga kalmarker
spräckt hud
fryser
finner tvenne
stickor
ser silverbladet snidandeskönhet
du höll bladet till
såg aldrig ditt ansikte
så är det alltid
jag är
uppgiven
nu
vem är jag i denna världen
missväxt eller växt
ber torrgräs om gåva
snurrar stickor
söker göra upp eld
ber eld till
eldgnista dränks
av tårfloder
spöksonett greppar hjärta
jag hör trumma saktas
stickor faller ur
jag orkar ej
göra upp
eld
*
(till)
kupar mina händer in i natts silverne
bär silverne klanger in i vind
önskar er alla
en vacker
stegdag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar