ser moder måne skimrande genom molnslöjor
en oblat
av vitljus
anande blådrömmande
om jag då tar en oblat i min hand och ser oblaten vara
min hand
då
blir jag varse om
det varligas väsen
att här skriva – det – är helt följdriktigt, ty detta det är ett tillstånd av medvetande
i dessa få meningar har jag redan skrivit om ett flertal gånger och det är ej att skriva om utan mer i innebörden av omsluta
oblaten är vit och den är tunn
rispapper är tunt
och åter ser jag tunna väggar eller skjutdörrar
jag hör steg tysta
tassandesteg
dessa folk är medvetna i stegens rörelse
de bugar inför varandra
denna bugandegest är icke den kuvade bugandes
gesten är;
jag ber dig moder om ursäkt att jag trampar på dig
men denna ursäkt bär mer i sina händer, den säger;
moder tag emot mina steg
jag söker föra dem i varsamhet
lyft stegen ur tyngden och bär mig in i mjuklätta till ditt behag så ock till mitt
ty mitt är ditt
du håller mig nära intill ditt hjärta
jag andas din kärlek i det att jag är din kärlek i gärning genom dina händer
sitter vid en strand
en strandremsa mellan två hav
ändå är haven ett
hav andas vingar
vingar
hav är hud
hud öppnas
sluts
jag ser själsminnen stiga upp
stiga ur
själsminnen
stämningsminnen
allt det vackra skimrar och omsluter de mattade ljusen
stjärnregn faller ned över hud
tänder det släckta
de släckta stegen
*
jag lever i acceptansen av att mina steg är utplånade
(i obevakat ögonblick)
kvinnan
av människa
håller
henne tillbaka
i
obevakat ögonblick
stiger
kvinnokvinna ur ögon
sträcker karta
över
månberg
jag
lägger mina fingrar
i
vinden
flätar du dina
in
andäktig
målar hon
näthinna
mina ögon är slutna
flätar du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar