falköga du ädla
sten
lyft himlahaven in i mitt bröstvärn
öppna vallar slutna av hagelstormar
hav
jordehav
skölj stenar ur dina händer
givna av trädfolk
bärnsten
eldöga
vattna mina utbrunna marker
skölj rosenblad
i lavendelhamn
*
så ensamt
i denna värld
så ensam
mitt bröst är ett svart hål
kol
släckt
glöd
lyfter händer
urgröptas
hålor
falköga
sänd mig
strålande
av
klarnad
*
denna eftertraktade tvåsamhet
tvåsannhet
två i sannhet
se ögonen, se händerna, se armarna, ben, fötter,
njurar, förmak, kammare
tvåsamhet, tvåsannhet
fågel bär tvenne vingar
slutna
tätt intill kropp
är fågel ett
tvenne vingar bredes ut, fågel är ett
så är tvåsamhet
två eller en etthet
det tvåsanna vandrar utan blygsel inför varandra
ty denna bild är ren,
den märker ej
den märker, det vill säga uppmärksammar etthetens samverkande
hur är den blyges gest:
är denna gest öppen eller hur är den –
den blyge slår ned sin blick och söker skyla sig
ofta med en arm över bröst och en arm över baschackra
existerade ej dömandet= märkningen skulle icke denna sköld behövas.
ser du
upplever du
jag upplever skönheten i barfotasteg
barfotavandring
havets omslutande
vindars rörande vid
elementens rörande vid
det är skönhet i denna beröring
smeksam närvaro och elementen fröjdas i mötet
vilken moder gläder sig icke i barnets ängsdans, vilken fader gläder sig ej.
det finns de vilka döljer denna glädje men allkärleken döljer den ej
den stora modern och den stora fadern
andeljusen döljer icke sin glädje då människan släpper ut sitt hår, sitt fyllda kärleksväsens rörelses liv
blygsel
är ögonavklädning utan den enes vilje, vilket ger en känsla av oren
detta orena är
orenande av sinnet orerande
*
(stjärnsafirer ber jag in)
hela natten
har jag
ägnat
tvaga ur näthinna
mina hjärtpärlors röda rubiner
skrudar älskat träds fingrar
må de klinga dina steg
må de skimra röda i nattvakandes sternom
till värman
i nejders sejdan
så ensamt
i
denna värld
så ensam
tangenter flyter genom
hjärtfingrars skriftan
inte någon
vågade
vänta ut stormen
vagga lugn
se
bakom skölden
se genom sårbarheten
stjärnsafirer ber jag in i ögons tröstljus
så ensamt
i
denna värld
så ensam
*
det var en gång en kvinna
i vinter blickade hon i elden
gnistor dansade ystra
vintervindar yr bistra bitande
kvinnan upplevde eldens värman
så gott det vore med
en vän
nära
hon blickade in i
öster väster nord och sydan
sträckte ut handen sin
den vänstra
önskar du mig nå får du finna nyckel till mitt hjärta
ty se fattig är jag
så bege
mig
ut
det mäktar jag
ej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar