under denna natt kom;
återlämna är icke att låna
återlämna är att giva åter
givande är taga emot
taga emot är giva
släppa det gränsbenägna
vad är isblomning
*
(husflygan)
denna natt ven vindar starka
vilken tjusning
att husflyga
så skrev tangentdansen
vindhänder lyfter hus ur grund
hus öppnar
breder ut väggar
albatross
flyger vida
vid varje vingrörelse andas
pudras kärleks stoff i ögon stängda
se
se
grunden av liv
till liv
för liv
vilken tjusning att husflyga
hugsvavelse
gives
vindarna fortfor
in i gryning
in i dag
såg moln och
än en gång hörde jag dem viska
se
vindar ystra
stormande
klargörande
segla stilla viskar molnen
allt är väl
*
(fyller dagskålar med skeendeljusa klarvyer)
så vandra de froststigna
ur källsilvers
guldklara
opalregn
i grottor av ljus
skiftande allfärgers
sitta de i natthavande händer
froststigna hålla harpor
lutade till bröst
av askträd
stämnaglar av guld
strängar av silverne
kärleks fingrar
rör stängar
till vaknande
fyller dagskålar med skeendeljusa klarvyer
*
(det är älskandens möten i djupverkande)
vad är isblomning
så frågar jag och förs med hav
min vän
jag skulle kunna säga att jag befinner mig i en mun, men vad skall du då tänka
andedräkt är djupsångers flödesljus
i mun klingar
droppar
ständiga
stalaktiter
möter stalagmiter
vet inte varför jag alltid förs in i stjänord då jag tecknar stalaktiter
inser att i den grotta jag är
i den mun jag är'den munnen är valens
befinner mig i en mun
andedräkt är djupsångers flödesljus
stalaktiter är stängar
andedräkt är djupsångers flödesljus
mysticetis, bardvalens
ur ängshänders svalkande trädgrönska
följer han vägen
stiger över vindbrygga
når hennes stjänljus
barden viskar
gyllenorden
han sjunger
hennes
lovandestämma
till
haven andas valen följer
havshänder säras
ur krona
sköljer
kaskadljus
valen lyfter ur
tyngd
min vän
så vacker är bardvalen, valen
hur kan den, den kan ty den vet allt det vi ej vågar inseendeveta
ser du stalaktiter, samtidigt är dessa en vävram
en gång bad jag träd om gåva
gavs kvistar
bad gräs om gåva
lindade gräs runt hörn
mjukböjd var ramen
bad spindelmor om gåva
spände trådar
så skimrande
vacker
är
ramen
stalaktiter
vävram
av tonande stiger sånger ur djupa vidder
vidsträckta
min vän
jag vet att jag upprepar mig, du vet att jag gör så då jag vandrar djupare
stalaktiter
strängar
väven
denna väv är samtidigt silduk, vaskduk
i eolsharpa ljuder förklarande hemisfärer
hem i sfärer
silduken, vaskduken är låt oss säga valens gomsegel
toner seglar
havsvågscirkel
sju strängar är i denna väv
sju strängar
sju blad
sju segel
av sjunde stiger oktav
han vandrar visdomssteg med stav i hand
vitskimrande pärlskrud
vitskimrande långt hår
vitskimrande är hela hans gestalt
ögonen är stjärnbrunnar
kärleken i dem
jag önskar intet annat än att uppgå i
instiga
i handen bär han en stav
oktav
vit med vackra ornamnet
allvärldars tonandeslingor ljuder
ljuder helanderöst
tyst i tystas andas kärlek
allkärlek
min vän
jag frågade mig
vad är isblomning
jag vet svaret nu
klarseende
isklar
ren
skådande blick
värmer
ljus
det är älskandens möten i djupverkande
*
(viskar sitt ohörda namn)
i en glänta
ligga en blomma
viken
händer kupas varsamt
i ring av kärlek
lyftas
blomma
till skål av källa
källvattens flödesströmmar
väver rotbädd
blomma reser sig
ur vikta
viskar sitt ohörda namn
*
(jag bär mitt hjärta i kronbladshänder)
i denna dag är mina fingrar
kronblad
jag bär mitt hjärta i kronbladshänder
mina fingrar är smargadblad
inreklädnad är rubinröd safirblå vingar
skimrande violljus
denna dag bjuder jag hjärtat vandring
ur bröstdjup
i frostbladsandning
*
alltsedan den vackre lille, dottersonen sade att snö stiger ur marken ser jag allt ur ett nytt perspektiv, hur kan det vara nytt då jag så klart inser det gränslösas vidd,
natten vandrade
strödde frostpärlor
egentligen kanske jag kan säga så;
natten satt mitt i ängen
lyfte flöjt till läppsegel
ljudade
vind
pärlor steg i girlanger ur rotvävsbädd
marken
tindrade
vit
ser frost smälta in
eller
frostpärlor
lägger sin skönhet i bladhänder
i markhänder
drömmer nattord in
vad ser jag i denna strof
jag ser de vackraste stjärnbarn
ansikten rosiga
fyllda med kärlek
ser barn
lägga sig
blad
gräs är deras täcken
frostbarn
pärlor
stjärnbarn sova vid gräsets strå
i blads händer
skimrande drömögon
strömmar
nattens ordvävar i dagshänder
*
smaragdregn
är ett vackert innebördsord
ser frostmarker
frost stiger ur
frostvandrare
droppar
källådror
vad säger oss att denna skönhet vandrar ned
uppifrån
kanske känns det mer tryggt säkert
*
människan fruktar ofta nära
undrar varför
ser hjärtans djup
undrar varför människan ofta gör så illa i nära
kanske verkningen av att hon söker dölja sin sårbarhet
i sin av sin rädsla att visa sin sårbarhet...barnets nakna ansikte
*
vandrade frostvindar
smekande in
rena klara linjer
kristallsånger
vilka ljuder in i våra bröst
så vackra är din bild, dina ord:
"En glimt av ett land långt borta,
i dina ögon smaragder."
ja, kan i mina ögon vara smaragder då är allt väl
ty då är mina ögon smaragdvingar höljande
för det jag möter
en glimt av land långt borta...
det landet är nära dig
mycket nära
ser ett vackert tempel
luften sjunger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar