(så lycklig är jag i dessa stunder av är)
sluter yttre sinnen i mina hjärthänder
det innebär
vidgar
yttre sinnen
i fönstrad ruta andas vingar
skimrande
gardinsvep
ett ljus
brinner rostilla
kvinnan har avklätt sig dagklädnad
hon står där
där
halvnaknad
instängd
instängd i snörkorsett
midjan är hårt åtdragen
åt dragen
dragen åt
hon ler vid minnet av hur hon höll andan
hur hela hennes väsen sökte göra motstånd då de snörde
hon yttrade icke motståndet
fann sig lugnt i dessa bisarra åtgärder
detta i vissheten av att de ej kunde snöra
snärja hennes andning
hon kupade helt enkelt hjärthänder runt
kvinnan stod där
där
en vacker tavla
för varje stjärna vilken steg in i himlahavets händer
hon såg dem doppa tåknoppar i
fnittrande dra upp dem och stänka
vatten
hennes kinder fuktades
ändå förmådde hon
för varje stjärna vilken steg in i himlahavets händer
tindrade hennes ögon med
lyckorusande
hon väntade sin moder
allas moder
såg hennes silverne skölja marker
så varde
natten ljus
i det ljuset knöt hon upp rosetten
där
där vid barmen
löste sakta upp stygnen
låste sakta upp stygnen
ett efter ett
så föll korsetten av
vitlemmad stod hon där
där
i den stunden öppnades fönstervingar
rimfroststjärnor regnade
en efter en
eller var det silverblå gnistor
friandning fyller djup
där
lyfter hon armar händer bakom nacken
upplever sig vacker
vacker
vacker
stjärnvindar viker undan sina slöjor
ljusfolken stiger in
skrudar hennes kropp i dimslöjors lätta
handomfamnande sväva de in
i nattens nalkandegryning
så lycklig är jag i dessa stunder av är
*
detta är långa resor
i mänskligt tal;
milsvida
jag säger; midvida
då du reser långt finns parkeringsfickor
livet är långt
parkeringsfickor är andningshål, vattningshål
balanshål
hål
håll
håll min hand i de stunder
jag andas mödosamt
i de stunder jag tillåter korsettens snörandehänder
lägg handen till min panna
kupa handen runt
lyft
ur
tankesvärmen
lägg den i vindandekorg
förstå mig ej med din tanke
förstå mig med ditt hjärta
i den stunden ropar vinden till dig
så lycklig är jag i dessa stunder av är
låt oss
resa
oss
*
(en not kan vara)
notorisk
noterisk
notorius tillvaro
notorius ökänd ö känd
känd ö
en not
en minneslapp
en vinge seglar in
notus bär den i söm
icke de gångna stegen i frams
notus bär den i söm
härvarande
fram är det nakna ansiktets rodnande gryning
så mötas de fyra i hjärtgården
härvarande
en not kan vara
en guldvinge en silvervinge
en fjäder av guld
en fjäder av silver
given av
jag har gömt mitt ansikte bak solfjäder
i mjukbåge
lyfter jag upp den ut i öster
vaja
vaja
mjuk
vajande
vind
solstigan fäller den samman
en servett
vikt i klarlinjer
veckandevacker
jag brukade den till att torka överflödande
från mina läppars skrift
de outtalade
sjönk in
i denna stund fästade
ännu sirliga skirrötter
skir är stark i det svaga
är buren av visshet
en not kan vara
ett tonsteg
en tonande klang
tonandeklang
fem
sju
nio
tolv
soltonen är alltid i mitten
silverklingande
ren
ljusuppfyllande värme
noterande
kyligt iakttagande
utan djup
noterande är vackert
i sitt djup
se iskristallers blixtrande skönhet
klar
ren
inspirationens ljus
så kupa dina händer
händer
hända
ske
tag emot
upplev doft av snö
upplev smak av snö
då snö smälter in
ren
klar
noterande kan ske
i ett slags ickestiga in
i ett avståndstagande
jag värnar ditt inre
går ej längre in
än du
tillåter
jag respekterar
dig
skall du berätta liv är även avståndstagandet av godo
till klar sikt
fyll detta tillstånd med värme
låt det sjunka in
då är du i kärleksfyllt medvetandes iakttagande ljus
notera är en räcka av punkter
vars linjära fält är summan av skeendet
notarie är den vilken antecknar
arkiverar
är tankens klara iakttagelseljus
noterisk tillvaro är
natthimlens tindrande ljus
vid varje tänt ljus
tändas mina ögon
för varje stjärna vilken steg in i himlahavets händer
tindrade hennes ögon med
lyckorusande
*
(tvenne fjädrar)
hon vandrar med fjäder i hand
sveper fjäder då och då i vind
vad svarar du
du svara inte
älskade
vem du är
kupa dina händer
se månsilversjö
mitt ansikte i
kupa dina händer runt mitt ansikte
hör mina kärleksord
hon sveper fjäder
vad svara du vind
upplever
fläkt av
ser mannen nalkas med fjäder i vänster hand
*
parabel
parabilitet
är tonsättarens verklighet
se honom vandra bergsstigan då och då lyssnande i näranu med hela sitt väsen han ber stenen om löfte platta efter platta bär han ned djupare ned in för han plattor han anlägger golv stigar gångar plattläggare är han tonsättare
i varje pausering är blommandesmycke örtasmycke fjärilshoven dansar däri han anlägger trädgård till sin älskades mjuka fötter
parabel
notabel
adllade är dessa steg
adlade
ädlade
oh du ädla ros
vinge av gudomens älskandehänder
lyft dina rosensånger om stegen
mina till dina
så skimrar himlar silverturkos
dagen klarnar in
i skiraste purpurandning
han lyfter snäcka till mun
andas däri
hennes sånger svarar honom
de möts i mitten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar