ett ord kom till mig: katamaran
så småningom sedan bilder seglat fria vandrade jag in och sökte ordet
ordets nedtecknade betydelse
det står att katamaranen är en båt med två skrov
och med ens ser jag
de vackra
älskandes vandring
katamaranen är ej en lastbåt
kanske har de släppt lasten
kanske
möter de varandra
rena
detta utan att överge sitt du
sitt själv
duo
du oh
blir ett
ettsjälv
så läser jag tamil: kaṭṭu "binda" + maram "träd
finner tamil vara ett indiskt språk
men det vackra jag ser är
kattu/binda
maram/träd
varför finner jag det vara vackert
binda - är det positivt
ur detta perspektiv
är det så
det är så märkligt, ett ord kommer till mig
katamaran
det jag först ser stiga fram är en luftfarkost, en ellipsform med propeller
en slags ballong
så ser jag hur denna breder ut vingar
katamaranen är en albatross
*
(pärlband runt kärleks öga)
albatross vingar sveper över hav
hör sjöfarares rop
nöd
lyfter skepp
i vingar
albatross bär skeppet över stormar
viskar
kärlek
se kärleksöga
skimra
ro
binda till dig
pärlor
av
väckan
sjöfarare ser
rev och klippor vika undan hårda
lägger pärlband runt
kärleksöga
*
(i havsöga speglas rörelse)
albatross flyger
vingar sveper
i havsöga speglas rörelse
rocka synes
svepa vingar
manta
mantra
vad är ovan vad är nedan
örn seglar himlars vida hav
örn seglar jordars vida hav
spegel
spegel håller dig ej fast
manta
örn
vackeransikte
skönjas
djupa sånger stiga
sjunka
in
*
(gyllensilvrad skönhet)
det var här jag slog upp ordet katamaran
förändrar det
tar det
bort
udden av bilderna vilka sköljer in
nej - det gör inte det
nu ser jag
skimrande sten
denna sten är svart
svart skimrar natten
i händer av
bedjan
hör mig
stjärnor vidgar ögon
sten
skrudas
gyllensilvrad
skönhet
ur sten
seglar båt
kanaler
broar
långåra röres sakta
rör
rör
vid
doftandeskogar
silas genom sand
hon sitter i strands händer
silar sand mellan fingrar
följer sands rörelse
ur väster
ur öster
hjärta glöder
långåra röres
sakta
kanal möter hav
vassen andas
de flätar flotte
seglar
hem
*
om jag så ser alla liv vara ett träd, livets träd
så ser jag rötter vida
stammen
så ser jag lövkronan
ser alla blad
hur skall jag veta
veta min röst
hur skall jag då verkligen veta
att det är min röst vilken talar om jag lyssnar till alla blad
och tror dem vara jag
vi är en helhet
trädet är en helhet
trädets blomstring är beroendevackert av alla blad
för att då vara mitt blad
sluter jag mina ögon
lyssnar
hör helhetens sång
lövens
bladsånger
sakta
stiger sången
jag urskiljer
du
är
du
i helhet en
trädets blomstring är beroendevackert av alla blad
*
så är ljus och värme tvillingflammor
i mitten är pelare
flammor
är
liv
tillsammans
sökande
efter varandra
är de
fattiga
denna fattigdom är en saknad så oändlig
är vissnande
ändå lever de i uppehållandet av mötet
ty de är för
allkärlek
är i kärlek till varandra
för i till genom av
de längtar
ständigt
intill
de möts
då strömmar deras ljus
deras värme flödande
kristallsånger ljuder
de är
en
pelare
katamaran
katamarand - samarkand
harmoni
kundalini
kunnande linjer
flätas
samman
ser orm
se orm ihoprullad i huvudet
i bas
ser hur ormarna i avsaknad av blir motsols
motsols är här dödsspiral
minns så att denna död är skeende
denna dödsspiral kan liknas vid Lazarus
invigning
initiering
det vilket icke är måste symboliskt dö, detta för att vändas till medsolsspiral
se detta;
dödsspiralen är från väster - solnedstigans ö
livsspiralen är från öster - soluppstigans ö
i handen håller hon tömmar av
flätade guld och silvertrådar
svanar bär henne
i väster har morgonrodnaden vandrat den fullbordade cirkeln
havet brinner
minns i detta vad frö är
frö är - ansikte kysst av eld
minns så vad eldfolken är
salamander
jag ser med ens ödla vilket skiftar färg efter med vegetation
ödlan biter sig ej i svansen
jagar ej svansen
hellre
släpper den svansen
jag ser ormar
basen är en grotta
huvudet är en grotta
för att grottan skall blomma behövs en
inte förvandling
inte förädling
den är fulländad
*
(i din i ditt fridssinne viker du ut dina vackra blad)
allt är
ur
fulländad
skönhet
knoppen inväntar skalets
foderblads släppan
fingerkrampens upplösande
i knopp sitta livet
det kyssta ansiktet
med slutna drömögons vingar
fläktar mildljus
lyssnar till
dina
steg
dagsteg
drömögons vingar fläktar undan
i kärlek
tankestormen
i din i ditt fridssinne viker du ut dina vackra blad
*
jag ser en orm
en grävling
jag ser ett skyggt djur
astralitet
djuret har väckts av markers vibrationer, steg
djuret är helt utlämnat och då jag närmar mig anfaller djuret
obetänksam stack jag in handen
djuret, astraliteten är en gruppkropp, ej helhet ty denna gruppkropp ställer sig utanför, avskiljer sig från träd
denna gruppkropp ställer sig utanför i art eller rasbestämman och blir en hotande fara
den okontrollerade tanken är detta
hjälper det att slå undan
att spränga bort
att omilt skjuta undan
nej, detta hjälper ej
det hanterandet blir en, endast en ytrörelse vilken benämns krig, krigsföring
detta förfarande leder endast till kedjereaktioner
"spränger" du däremot i djupet - du har tagit reda på orsakerna, då öppnas det stängda
detta spränga är knoppens bristande eller:
i din i ditt fridssinne viker du ut dina vackra blad
*
stanna i livet
stanna i liv
vid en viss punkt far vindar starka genom stängda dörrar
stängda dörrar slås upp
ljudet är
ljudande kastanjetter
så står du framför alla dessa dörrar
ingångarna eller utgångarna är dimhöljda eller är det rök
vitskimrande rök
du vet i den stunden
vid den punkten att en av dessa dörrar är din
är den dörr du behöver till ditt livssteg
hur skall du veta
det är ej en dörr, dörrarna är många
hur skall du veta; genom att springa runt
genom att rusa in och ut
genom att prova
genom att irra
nej det går ej snarare fungerar ej
det är helt enkelt så att det enda du kommer att se är, i dem eller utanför dem, dimma eller rök
det är helt enkelt så att du måste stanna i livet och det gör du i ditt hjärtbo
i ditt hjärtbo där tar du dig i hand och vandrar in i ditt svarande
genom ditt stannande i lyssnande så vandrar din själ med dig i din hand i andeljus
skuggan då
skugga
var ej rädd för din skugga
tillåt solen gå i moln
det är att sluta dina ögon
däri ser du
ser du skuggan vika ut bladet
*
jag minns stunder då jag sett hjärtvingar öppnas
det svåra
är att se de stängda ryggarnas bortvända ansikten
jag minns stunder då jag sett hjärtvingar öppnas
hur lycklig jag var
ett tillitsbarn
finns ännu tillitsbarnet
ja
djupt inne
djupt inne i mitt hjärtbo
dit
dit söker jag stänga
det gör så ont att se ryggarnas tystnad
denna tystnad är ej tysta
den tystnaden är av helt annat slag
en slags slagbom
jagminns stunder då jag sett hjärtvingar öppnas
det gör så ont med alla dessa upprepningar, det sägs att jag ej skall förvänta mig dessa upprepningar
jag förväntar mig dem ej - men hur skall jag undgå eller undkomma dem
hur skall jag kunna bortse från dem
genom att stiga in i mitt hjärtbo
och bomma igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar