denna natt steg ord upp
spindelmor väver dåvarande i ljuskokonger
det jag ser är en mörk skog
tämligen mörk
en skog vilken är fylld med liv
ändock är den låt oss säga spöklik
det är en sorg i skogen
skogen är sörjande
så ser jag spindelmor
ser henne väva dåvarande i ljuskokonger
dessa kokonger hänger hon upp i träden
så skimrande vackra är de
så skriver jag ned poesin – jag drömmer det stängdas öppnande
i den strofen skriver jag; en del livssteg flyr eller viftar bort näten
det är så att en del livssteg ser ansikten i väven
ansikte i väven
de ser sitt fyllda ansikte och flyr det ej
viftar ej bort sitt ansikte
jag ser hur spindelmor viker upp hörnen om
det är – gesten är att linda ett barn
skogen är genom dessa kokonger, ljuskokonger uppfylld av tusenden klanger
(Jag drömmer en dröm om det stängdas öppnande)
jag drömmer en dröm om
det stängdas öppnande
högst upp
eller var det kanske längst in
i ett fång av skimrande indigo planterades ett frö
detta frö planterades egentligen ej ty det var alltid
en dag eller var det en natt
gnuggade fröet sömngrus ur ögon
så ystert virvlade stjärnstoff i glitterljus
ur varje detta glitterkorn steg bilder
eller var det ord
hur det var så växte fröet
en stjärna
strålade
benen var inte fem
inte sju
benen var åtta
stjärnan var och är så fylld
så djupfylld med kärlek
såg drömmar dimmas i människodalen
undrar du vad dimmas är
dimmas är
en strof av
fördunklas
stjärnan grät
tårar var ej droppar
en sträng blev av tårar
en sträng silverne skimrade
en ljustråd
stjärnans namn blev spindelmor
spindelmor spann trådar
ljusvävar skapade hon av drömmars inre
lade ej till eller drog ifrån
en del livssteg skydde vävarna
viftade undan dem
eller bort dem
irrade vilsna
livsstegen vandrade ringar
spindelmor är djupfylld med kärlek
hon vet alltid
alltids oändliga skönhet
hon blickade vida in
djupt in
ser
i
är
spindelmor väver
väver dåvarande i ljuskokonger
i gryning höres klanger i trädkronor
i ängsgräs
i allt
jag drömmer en dröm om
det stängdas öppnande
*
denna natt steg ord upp
spindelmor väver dåvarande i ljuskokonger
jag drömmer en dröm om det stängdas öppnande
jag drömmer det stängdas öppnande
ljuskokonger
hängen tysta hänga i träd
tysthängen
ljuda
skimrande
visst när jag drömmar hopp i mitt bröst
jag ser marker ojämna uppgrävda högar
ser en lyftskopa
hur denna jämnar ut och plattar till
allt hårdare
gångbar blir marken
bilden är tvenne
den ena bilden pressar ned
begraver mina drömmar
mitt hopp
den andra gör marken gångbar
utan att snubbla
så ser jag ett hus byggas
huset är ej det framträdande
dörren är här huvudpersonen
egentligen ej dörren heller
dörrkarmen är det viktiga
dörrkarm
karma
steg till liv
i liv
karma är ej straffdom
karm
karma är dörrar
livsportar
drömportar
därför väver spindelmor dåvarande i ljuskokonger
dörren skall inpassas med vattenpass
avvägas
hur skall dörrens vinge andas
för att dörren ej skall darra
för att det ej skall dra in utan medvilja utan vilje stoppas isolering in
dörren isoleras
en tröskel anläggs
en tröskel är
att stiga över
lister naglas fast
lister inte list
isoleringen skyddar huset för list/ränker.
det är fascinerande uppleva hur byggmaterialet runt dörren verkligen direkt uppenbarar karma och vikten av isolering varandes skydd mot drag, lister dörrkarm, tröskel, isolering med mera.
doktriner har tillverkats av mängd
stora högar
uppgrävda marker
det ena fullskrivna arket efter det andra
ibland har bokbål anlagts för det vilket helt plötsligt ej tilläts
doktriner
trossatser och så vidare
det leder bilden direkt till indoktrinering
till indoktrinera
till att stänga det öppna
i varje hjärta finns skönhetens dokument
vandrar du in i en kyrka är dess tak valvbågar
vandrar du in i en sal är dess tak valvbågar
vandrar du in i en skog är dess tak valvbågar
mina händer giver dig skydd mot atmosfäriska störningar
hjärtat är i bröstet
bröstets tak är valvbågar
rev av ben
jag skyddar dig mot hårda slag
jag skyddar dig för
är belysande exemplationer
vad ser du
jag vet ej huruvida jag med vilje ser detta
jag ser ordet doktrin och förs till latrin
men det är ju så att indoktrineringsdoktriner är träck
undrar först varifrån den bilden härstammar och förs till ett vackert utedass
utedasset är vackert byggt med omsorg
helt i trä är det
hyvlade bräder
kvistfria
utedasset står i lugnmiljö, en aning avskilt
det inbjuder till lugn,
jag har smält det intagna
näringen stannar kvar, ger mig energier
jag tar emot
resten forslas bort i tillslutna kärl, behandlas på sätt och vis som
miljöfarligt avfall
nåväl, det tas omhand och blir gödsel
det smälta samt det omhändertagna blir näring
flerfaldigad
medan indoktrineringen blir stenkumla – läser om ordet och ser det vara en avrättningsplats
skriver så stenkummel och ser stenar läggas i hög
slutligtvis skriver jag det blir kramp
indoktrineringen blir kramp:
påverkan av ställer dig mot är
påverkan ligger nära åverkan
jag drömmer en dröm om det stängdas öppnande
det är väl klart att jag hyser drömmar
att jag drömmer
alltmer blir det drömmer om
istället för befinner mig i drömmen
ändå är jag uppstigen i livets dröm
det är väl klart att jag drömmer
jag är ett drömmande väsen
drömmarna har för mig alltid varit mer verkliga än den så kallade verkligheten – den fysiskt formgestaltade verkligheten vilken jag upplever ha kommit så fjärran från formens egentliga väsen
en stjärna i himlars panna är klarare
lyser starkare
beredvilligt
än mestadelade människor
skönhetens formgestaltande språk verkar ha suddats ut mestadelade
jag skriver ordet mestadelad ty jag ser splitterrörelsen
samtidigt ser jag ordet mästardelande
mästar - del – ande
ur mitt inre drömljus stiger: om det vore så att det är mästardelade
det är väl klart att jag drömmer en verklighet vilken är sann
men därifrån och tända hoppet har stegen tyngts
men därifrån och lyfta drömmen
ja, varför skall jag
för att fötterna skall slås undan
händerna avskäras
sluter mina ögon
*
(brinn vackra eld värm mitt ansiktsljus)
eld brinner
varm
varmvärmande
värmd flyger
gnista
ut
ur sten
sluter mina ögon
eld brinner
varm
varmvärmande
mitt ansikte
kanske
händer
lägger i mer ved
viskar in
brinn vackra eld
värm mitt ansiktsljus
*
(jag gör det ofta)
min vän
natt lyfte vackra
vacker sidenmantel
indigo
frasande morgonskrud gled
rörde vid
droppar
pärlor
jag hörde regnets sånger
inom
stjärnfolken strödde ljus i ögonvrår
pudrade hudens
matta
vandrade skogsmarker
porlandesteg förde mig
mina steg porlade
lätta
för en stund
ur tyngd
fåglar följde
log min morgonvaknan
själskvinna sjung ur ditt bröst
trädfolken släppte gulbröstade fåglar fria
vingar rör vid pannlob
lyfte blicken och
och
berget sträckte sig högt
flätade upp
riste sitt
långa
hår
mångtusenden vingar
fyllde lufthav
vattenfall spred
ljuskaskader
i höstandning stod en kvinna
jag stod under vattenfallet
så mjuksvepande ändå dånande
mångtusenden vingar
lades ringar
ringar
lotusblommor
seglade
stillro
sjö omslöt
höll mig stadigstående i strömvirvlar
själskvinna sjung ur din bröstros
sjöhänder
vindhänder
tvagade sömnen ur natt steg dröm
min vän
ibland händer det
jag sträcker fingrar genom dimma
jag upplever att våra fingrar snuddar vid varandras
jag gör det ofta
då ensam
talar
*
(umbrastammar fäller gulvingar)
umbrastammar är en vacker jordfärg, bränd umbra – ofta ser jag dessa färger bränd umbra, bränd terra och fylls med innerligdjup värme
jag skulle vilja säga att dessa är fyllda med djupröd andning ur kärleks bröst
hösten vandrar in
trädfolken
växtfolken
grönskandefolken samlas i inre jordesalar
ser gulvingar
dessa äro glasvingar
varför
det var en gång ett träd, trädet lindade årsringar ur livshav steg allt högre
bredde ut armar vida
pärlor lindades i livsspiraler
pärlor äro knoppar
bladhänder
tag emot gryningsregn sade himlasolar
blad tog emot
skimrade ljusgröna
färgen djupnade
djup
djupgröna skimrandehänder fyllda med smaragdregn
regn är vackert mycket vackert
i blad slutas regn
droppar
regnfolken sitta i bladmantlar
lyfter klanger
leende in i människodalen
våren
vandra åter rörande endräkts nära
så livfullt sprudlande sjöng luften elden till
sommarhälning
sommar
så omfamnar möten marker andes rörelse
så livförverkligande sjöng luften elden till
hösten
handlings ömhets skönhet tillför enande nära
elden viskar
luften rör i gryta av järn
sanden brinner
glas stiger ur
så blommar grönskar liven i våren i sommaren
i hösten synes glasvingar flyga fria ur ruta
träd är kala
marker är kala
inom blommar allt
lev i visshet av
livsförverkligande
trädfolken
växtfolken
grönskandefolken samlas i inre jordesalar
ser gulvingar
dessa äro glasvingar
lev i vissheten av
vinter
var i nära tillit enad rörelse
våren
vandra åter rörande endräkts nära
så livfullt sprudlande sjöng luften elden till
sommarhälning
sommar
så omfamnar möten marker andes rörelse
så livförverkligande sjöng luften elden till
hösten
handlings ömhets skönhet tillför enande nära
vinter
*
*
*
femstjärnan är i allt
jag skrev händernas, handens femstjärna
oändligvacker
ser löv samt blad, är det skillnad mellan löv och blad kanske en själ undrar, ett människoöga. för ytögat kanske det ej är skillnad och i min värld är det ej skillnader. i skrivandet hamnar jämförelser ofta in, eller stiger dessa fram – jämförelser och skillnader. kanske härrör detta fenomen sig av att jag hamnar i förklaringsfällan.
ja, jag ser lövet vara mer ett lönnlöv eller ett så kallat flikblad, lövet är en ”utslagen” hand
utspridda fingrar
bladet är mer en hjärtform en ellips
bladet är,
jag ser ett ark
i lövet synes femstjärnan tydligt
i bladet är femstjärnan höljd
bladet är en sluten hand
en knopp kanske
jag leker bara med formseendet
blad
löv
femstjärnan är i allt, det framträder så klart, så tydligt
ett barn är fött
ett barn föds i varje enaste detalj
i varje por
i varje
varje
femstjärnan är i allt
*
så ofta ställer vi frågor till det benämnda yttre, vi drunknar i alla svar
drunknar och virvlar förirrade
förvirrade
runt
skurhinken står på golvet
hon ligger där på knä
doppar trasa i och vrider ur
i en stund av ögonblick
rör hon i grytan
skurhinken
handen är en slev
trasan är en sörjig massa
kroppen är en massa
till slut
tillslut min röst
tillslut mig
till slut lyfter hon trasan ur och vrider
hon ser bilden så tydligt
så ofta ställer vi frågor till det benämnda yttre, vi drunknar i alla svar
drunknar och virvlar förirrade
förvirrade
runt
denna virvelström liknar en urvriden trasa
så blir vi i detta tillstånd
en urvriden trasa
hon lyfter trasa
och tvagar golv
golv skimrar
doftar såpa
trägolv skuras med såpa
trägolv
träd golv
såpa doftar barr
de höga skogarna susar i salen
har vi svaren
varför söker vi svaren
svaren är inom oss
jag
kan endast skänka det jag ser
i dessa sista vandringssteg
gör det ofta ont
men
jag vet att allt vilket sker har en mening
ytögon ser ej djupögon
eller vi vill allt skall gå fort
då vissnar blomman
trä
träd
aspsticka
ibland är jag i hela tändstickans vandring
från mötet med plånet
jag vet, jag hoppade över en del steg, men så får det kvarstå, lek med hela stickans vandring
så är jag här med plånet, ritsch, gnista, ljus
fort ser det ut att vara att ske
är det fort
vad förtäljer stickan
eller lågan:
var stilla i din skönhet
där andas
möte
i allt stilla stiger orden
still; skönhet talar inom levande löfte
i aftons stilla skimran
steg droppar in i bladhänder
regn log
är icke det en vacker bild
regnet upphör
droppar stiger in i bladhänder
regn är i träd
regn ler
det är klangstigande
själssånger
ur
i
hjärta
i natts
stilla andas skimrande lågor
skönhet
mjuk
skuggor löses
dansen träder
pärlande
rader
ordvingar
flyger
ur ruta
klanger skapas
*
(färdvägsupplevelse)
färdades långväga
umbrastammar
fällde
gulvingar
räcken
klöv
vägar
susandefordon drog virvlar oseende om
vid vänstra ängen stod hjortar vackra
vad gör människan hördes hjortögon viska
marken stupade brant
vattenhav stålgråblå
eller en vattenskiva
förundrad steg jag in i molnen
så vackra mjuka
händer
händer det sig att du kan stiga in däri
du kör
håll riktningen
så underbart vackert omslöt de
skira vingar var om molnen
knappt synlig blå rosa anings violett
en skugga av
hur kan det vara skugga
skuggor är svarta
en skugga av är här en vinge rörde vid det mättade
ur hav steg dimma
regn föll
virvlande vattengirlanger blommade bak
vägar
ängder
susade
hjort steg in i bröst
vad gör människan
tog ett skutt över staket
rullade lycklig runt
med löv
i kittelvind
det var ett vackert möte
steg ur bilen
steg in
tände ljusen
och andades med ljusen
*
i varje hjärta finns skönhetens dokument
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar