den 26 juni 2011

ett av alla svåra slokanden är vid inlärandet av: var icke nöjd med dig själv.
hur uppkommer detta
hur lärs detta in
är detta ett beteende du lär dig själv
och är avunden inlärd
hör avunden samman med detta; var inte nöjd med dig själv


det finns själar vilka redan i moderns inre upplever detta – var inte nöjd med dig själv. var inte nöjd med dig själv, du ställer till problem för mig, du förstör min kropp, du förstör hur jag går, du ger mig högt blodtryck och överkänslighet, du äter av mig, du gör intrång på mig. modern – den havande kvinnan, den vilken är hav anden slår verbalt emotionellt fostret, barnet. den hav ande kvinnan – vilken är den bär ande kvinnan kastar blickar till närliggande kvinnor vilka graviditeten inte påverkar. den hav ande bär ande kvinnan frågar sig inte varför hon mår dåligt, vilket hon kanske borde göra och skulle göra i det att hon innehade ett vaket sinne en vaken själsande.


missnöje med dig själv – ja
var kommer detta ifrån.
det är en ”gåva” du givits av vuxna ofta dina föräldrar/jordiska föräldrar. det kommer ifrån det vuxna så ofta gör- nämligen genom att de framhäver hur bra bekantas barn är, umgängets barn är. eller varför inte alla barn utom det egna barnet.
i mitt fall var det så att jag föddes med svart långt hår såg ut som ett troll, liknade inte ens min döda syster vilken jag aldrig mött och dessutom var jag inte henne och min bror var mycket vackrare och bröstet nej usch och fy min mamma fick bröstsvulst och det ena med det andra och blindtarmsinflammation då jag var i min sjunde månad men jag överlevde tyvärr även den operationen, hur hon än försökte tvingade jag mig på. skrek in min mamma på vilohem och hade öroninflammationer en gång i månaden och sedan accelererande halsflusser till bölder, dessutom kissade jag på mig, var sängvätare in i tonåren, den sista gången jag kissade på mig var då jag i vuxenliv levde med lucifer i mänsklig kropp. och pappa tyckte om min kropp från späd ålder och deras bekanta var visst också intresserade jag upplever min hud brännmärkt.
ja jag tvingade mig kvar och det hjälpte inte hur många slag de utdelade, jag var visst seglivad. så var det visst helt visst.


leder detta missnöje till missunnsamhet – nej det behöver definitivt inte leda till detta. i mitt fall har det alltid varit så att det dels givit mig en förståelse djup för barn vilka utsätts för detta – för det är att utsättas. i skrivandet ser jag bilder av barn vilka lades i en korg eller direkt på marken i skogar för att vilddjur skulle äta upp barnen. och dessa människo- föräldrarförfaranden är inte annorlunda. barnet befinner sig verkligen i vildmarken. jag är fullt medveten i att förlåtelse är helandeljuset. vad mina jordföräldrar anbelangar finns intet att förlåta de var olyckliga – skall jag förlåta mig, för vad- för att jag tvingade mig på inte gav upp.
leder detta missnöje till missunnsamhet. nej, det behöver inte leda dit och samtidigt kan jag ännu höra barnet viska;
en svag bön hör jag från barnet: stig inte högre i graderna, snälla rara stig inte högre för om du stiger högre hur skall jag då nå upp till din piedestal för att erhålla en bejakelseglimt från mina jordiska föräldrar.
nej missunnsamhet är inte det detta tillstånd leder till
det leder snarare till misskund
hav misskund med mig ty jag är inte i dina ögon
hav misskund med mig ty jag är


detta slokande
dessa slokanden har ofta förödande konsekvenser
de leder ofta till
slocknanden


och jag sitter här vid stranden och jag kan inte stå för det vilket händer med mig.


vad är det barnet så frenetiskt söker med sin blick
barnet söker kristalljuset
bollen av regnbågsljus
bollen vilken är kärlek
stjärnkärlek


barnet söker den blick vilken omfamnar barnets blick
den blick vilken säger
välkommen
stjärnfrö till din moderblomma
du är väntad
och jag har räknat alla stunder in till denna stund


välkommen stjärnfrögrodd
till din moderblomma


jag lyssnar
jag svarar


jag är alltets ömhet ur min modersblommas vägledande vishetsvilja




ur den drucknes druvbörd
skall intet växa


ur den drucknes druvkärna
i det han spottar ut den förkolnade sten
inomriken
hans kropp blivit


skall vingården bära frukt rikligen






och jag sitter här vid stranden och jag kan inte stå för det vilket händer med mig


egentligen skall det stå förstå, reagerar ofta på det ordet
hur kan vi stå före - jo det ser jag nu
det kan vi alldeles ypperligen göra
det var ju det de gamla visa, visdomsfolken gjorde.
det var bara det att de förstod med hjärtförstå
*
(koltröst)




koltrast
saffransnäbb bär du






kvinna vandrar i
skogsmossas mjuka




träd höga skänker svalka till brännande bröst




stenhänder
drar sakta fingrar ur vantar




viker ut
kupor


i grönskimmerkronas mjuka
står vacker blomma




calypso bulbosa
norna






vad bränner ditt
bröst






det orörda bränner min håg
i cementerad våg






koltrasten sjunger
tröst








norna lystrar






skog uppfylls av diamantvingar
andas fridsljusstilla








du är vacker kära koltröst






tack








*


(hans händer)




älskad






livvandrarman sitta vid stranden
moln kallar han
moln stiger in i dina händer






så vackert formar
du bladet




av havsdimsslöja
fäster du segel






sänder drömskepp






solskepp
stiger in i ögon






och han lägger sina händer i sjö




hon strömmar inom

den 25 juni 2011

måsolen lyser väldigt stark i dessa tidender
självlysande


det var och en borde fråga är
hur mår jag i ditt sällskap
av ditt sällskap
rinner jag av mig till dig
eller är mötet


må vi mötas i det vi är


jag eftersträvar inte att ha rätt
varför skall jag eftersträva detta- rätt finns ej
en väl tillagad rätt ett dukat bord med levande ljus är vackert


jag eftersträvar ej att ha rätt
däremot är sannhet
sant
min vilja
ser vi nu vidare
i vidare perspektiv in i är
så har du skrivit:
en stjärna såg jordepärlas skönhet
fylldes av längtan
vart är din håg
din vilja
ditt hjärtas tanke till


stjärnan pekar med finger
strimma
ljusstrimma
dit hän
hän
hän giv enhet


stjärna ropar in i stjärnvinden ropet förs allt vidare
detta rop är att liknas vid stenen vilken kastas i havet
du ser ringar
ring i ring i ring
krona i krona i krona
detta skeende sker i himlahav
ropet är signalljus, planetarisk sfärisk andning
du kan se kristallstaven lyftas samt lätt vidröra tonen
enkelt sagt: se klubban lyftas samt slå mot klangspelet/cymbalen – symbolen
cylofon - tyfon
tonen stiger ut
tonen vidgas ut
så sker med detta rop


stjärnfröet uttrycker livsviljan
livsinstegsviljan
ropet tas emot av allvärldarsstjärnor
och, och samtliga stjärnor dras samman
och, och är i detta frö
så enkelt är ”även” detta
alla stjärnor samt alla planeter förenas i förverkligandet av ett enskilt, delens fullbordan
så är alla röster i en


var väsentligheter
var väsentlig
väsensentledigande – visst går det att se avsked samt permittering samt diverse negationer – det är dock att uppleva anden omfamna väsendet
så till viss del är det att avskeda väsendet
dock ej bort från liv snarare in i liv
*


(brädd)


i mitt fönster i väster
står hon
vit är hon med utbredda armar
denna natt är hennes mantel blådrömmande
innerskruden är röd


och jag viskar


mina drömstigar
mina
drömstigar


så jag
såjag


sår jag ögonfrön in i stjärnvind


visa mina drömstigar vägen


önskar drömstigarna vara öppna


och jag kan ej skriva till dig det jag upplever
*
jag kan skriva utförligt
då kanske orden drunknar
i det utförliga
och vem läserlyfter
så många
bokstavar
i sommarnätter
kanske
i det jag gör så orkar raderna
kanske inte läsas av ögonen
då kanske raderna rinner ned
rusar ned i utförsbacke
är en sjö tindrande i månsilvrandehänder
ja, jag vet det är många kansken


*
i livsängen stå de
lyfter dimma
solregn andas
andas nektargömma
*
binärregn faller mjuka fingrar
*
mina dagar rinner över brädden
haltar svårt
går böjd


droppar har slutat falla nu
i obevakat ögonblick faller en droppe


mina dagar
rinner
över
bredden
*
andas ut min röst i mina kupade händer
vandrar trenne varv med månhav
planterar min röst i daggkåpeland
ser solkärnor klättra uppför väggens fingerspaljé
pärluggla lyfter natt
kolibris vinge rör vid mina slutna läppar
ur bröst porlar ohörda
*


måsolen lyser väldigt stark i dessa tidender
självlysande


borde vi fråga oss
hur mår vi i våra sällskap
hur mår du i mitt sällskap
av mitt sällskap
hur mår jag i ditt sällskap
av ditt sällskap
rinner du av dig till mig
rinner jag av mig till dig
eller är mötet
må vi mötas i det vi
är


mående


må


må alla dina stunder stråla i är


i livsängen stå de
lyfter dimma
solregn andas
andas nektargömma
*
binärregn faller mjuka fingrar
*
du sade jag skulle andas med träden
det har jag alltid gjort
träden är värnandehänder för detta i jordfängsel satta
du sade mig veta
hur skall jag veta
i det vindar ständigt vändas


lyfter ur mina ögon de bränner


där jag sover i sovgemaket lever en ask av snidad elfenben
den gamle sitter med silverblad i hydda av bambu helt nära floden
den asken minns frivandringarna
minns körsbärsträdens inre ro




en gång mötte jag ett väsen vilket sade
hur skulle jag veta
hans kärlek i mötet med hans druckna ögon
var gång saven svällde i hans ådror
tvungen att berusa sig för att röra mig
för att kyssa mina läppar




så många drömskepp seglar förbi
rökridåer discokulor
en gång mötte jag
hur skulle jag kunna


däri fläktes huden upp av fingerbränningar från fordom


är det
mina drömstigar




efterlämnade en doft av skog
hur skulle jag kunna tro din kärlek
ur dina druckna händer






kupar händer
kristallskål klara
läser alla
samt liga
droppljus




minns en stund för längesedan
så längesedan
hur jag vandrade i skogen
det var i sommaren och skogen var tät
ändå andandes
följde stig och myroro vandrade med mig
ljus sipprade ned in
fjärilar dansade med mig
i trädhav ljöd fåglar
lämnade stigen och upplevde mossa
så vacker mjuk
skogsblommor
ormbunkar
frid
utan att veta
eller visste jag
steg sjö fram
steg ur kläder och badade naken
så vackert
så belivande
det var jag det var sjö
det var alltet och jag i
steg i kläderna och vände åter




och jag släppte mina vingar fria in i morgonvinden


mina mjuka tassar
flyter mjuka med träden


träden sade mig
du är vacker


i tacksamhet andas jag in era ord
ändå kan jag ej likna dem vid de orden utsagda av mans älskande ögon




din bark andas om mig
lutar mig in i din hjärtfamn




mina
drömstigar

den 24 juni 2011

det är vackert med regn
ty i regn synes ej mina tårar
i regn spädes tårar ut


därför vandrar jag i regn
ofta i regn


det är stunder i livsvandringen däri solen aldrig orkar gå upp
det är en känsla
en tyngd
så oerhört stor att bära


det tillståndet är att leva vinter utan ”medhavd matsäck”
vilken är denna medhavda matsäck – den matsäcken är vårens dans samt sommarens
det vill säga den yttre solens ljusvittnesbörd
det är att se barndomen samt ymnighetsåldrar i ålderdomen samt begråta att du ej längre är i detta ymnighetshorn
du ser fornstigarna i kvedosånger i sorgespel
däri skänker dig endast hösten vissnad
vintern endast kyla


sätter du dig ned och ser kokongen
så är inte kokongen speciellt vacker
genom vissheten av kokongens innehåll innandöme är kokongen vacker
kokongen kanske är hösten vintern inom sig har kokongen barndomen samt ymnighetsstigarna och kan du förmå dig se detta dessa i den fjäril du bär i ditt inre då är åldrandet höjdpunkten
och däri steg orden att barnen samt ungdomarna står åldrandet närmre samt åldrandet står barnen ungdomarna närmre


fly icke törnestigarna
de stinger dina fötter kännbart blödande
sätt dig
helt
stilla
i dina kupade händer


där
under linden
låt bladen vagga
vagga


ditt flyende stilla


se
se dina fötter knoppas
knoppas i det du tillåter känn omfamnas av
uppleva


kanske är det så att en stor del av all den ångest vilken verkar i denna epoks stigande är på grund av inre stress på grund av beroende av yttre begärsstress varvid det inre drabbas av stress beroende av
giv mig lugn
ty det inre är beroende av att mer än dämpa det yttres begärsstress , det inre söker trampa ned bromsen – inte en gång, oupphörligen sägandes
vila vid din källa i tacksamhetsljus att du är du
i månsolen
andas frid
sköljer livsregnen


blad lyfter


regnbågsfågel lyfter brudens slöja




ur dalsänkas gryningsregn
andas doftsmultron


månsolen
drack alla tyngder
all bitterhet
vattnade marker med sitt blod
så svårt var
är detta att inse
vidden
djupet av


andas i trädens händer
andas i barnens händer


så svårt var är detta att inse


människan håller hårt fast i det lidande månsolen i kärlek omfamnade
omfamnar


månsolen vattnade marker med sitt blod
detta för att rosenblad skulle lindas runt taggarna samt lindra smärtregnen


så vänd ditt ansikte in i regn
upplev pärlljusets bäckar
förenas


solkyssta i regnbågsdalens höjder
*
(månsol)
rosenblad


lindas


runt


taggar




det är vackert med regn
ty i regn synes ej mina tårar
i regn spädes tårar ut




därför vandrar jag i regn
ofta i regn




solkyss stannade i molnsnipa
vände ryggen åt








mina fötter har begynt kupa sig
ta emot tårflöden
detta för att jag ej skall sjunka






regnbågsmantel lades om mina axlars ok


regnen sade mig i vinden


fly icke törnestigarna
de stinger dina fötter kännbart blödande
sätt dig
helt
stilla
i dina kupade händer


där
under linden
låt bladen vagga
vagga


ditt flyende stilla


låt bladen svalka din feberheta stämning


se
se dina fötter knoppas
knoppas i det du tillåter känn omfamnas av
uppleva




giv mig lugn




lind drack solkysst silverpurpur
vila vid din källa i tacksamhetsljus att du är du




i månsolen
andas frid
sköljer livsregnen


blad lyfter




regnbågsfågel lyfter brudens slöja




ur dalsänkas gryningsregn
andas doftsmultron


månsolen
drack alla tyngder
all bitterhet
vattnade marker med sitt blod
så svårt var
är detta att inse
vidden
djupet av


andas i trädens händer
andas i barnens händer


så svårt var är detta att inse


huvudets tanke håller hårt fast
i det lidande månsolen i kärlek omfamnade
omfamnar


månsolen vattnade marker med sitt blod
detta


för att rosenblad skulle lindas
skall lindas runt taggarna
samt lindra smärtregnen




så vänd ditt ansikte in i regn
upplev pärlljusets bäckar
förenas




solkyssta i regnbågsdalens höjder

den 23 juni 2011

på tivoli finns skräckkammare tror jag det heter, jag har alltid förundrat mig över att dessa uppsöks och undrat varför. kanske är det ur samma anda inom vilket det lilla barnet ber oss jaga och säga bu- skräckblandad förtjusning. ändå kan jag inte låta bli fundera över varför vuxna uppsöker detta.
varför uppsökes faran.


det sägs att vissa djur är farliga.


noshörningen sägs vara ett av de farligaste djuren – noshörningen anfaller direkt då den får vittring – kanske borde människan ställa sig frågan varför detta sker.
vi behöver inte använda oss av stora djur, ett bi eller en geting anfaller då den blir klämd.
och så kommer vi till spindeln.
spindeln vilken skänker så många skräckupplevelser – hur har det blivit så. näten ses vara farliga, spindeln väver nät att fånga byten i. vad gör människan och vilka nät är farligast om vi skall jämföra.
ser spindlar ser så kallade småkryp och förundras över alla händer och fötter vilka stampar efter dem med vidgade ögon flyr människan och fläktar samt undervisar barn med skrämselansikten. se i jämförande syfte storleken – jämför myran eller spindeln med ditt finger eller nageln.


då säger du – jamen spindeln är giftig och oberäknelig och getingen och biet är så många allergiska för.


när använder spindeln giftet och som sagt när sticker biet eller getingen.
frågan är huruvida inte människan innehar lika mycket gift på verbala plan bland annat.


vad är farligt
är farligt rädslans innehåll
är rädslans innehåll farligt


har rädslan mångfärger


vi har talat rädslans språk, i sårbarhetens färger, vi har talat rädslan i rädslan.
just detta att rädslan växer av din rädsla ty rädslan möter din känslovåg och blir rädd för sig själv.
och visst är scenariot likartat med det farliga.
till viss del är alla dessa känslor väckande av det insomnade sinnet; en slags örfil eller hur… filen filar örat hörande eller havet sköljer snäckan fri från sömngrus.
nej, det är absolut inte en örfil utdelad till straff – ordet örfil är en liknelse. sinnet skärps av dessa känsloyttringar, skymningen samt natten skärper ävenså sinnena.
och kanske är det detta alla dessa farligheter – farlighetsdjur visar människan för att människan skall se och kunna bistå vid behov – vara närvarande medvarande medvetande.


det är ju så att allt det vilket direkt påtagligt icke är synligt skrämmer eller används till att skrämmas med. egentligen är det ju all denna skrämsel vilken byggt upp de flesta maktstrukturer.
det talas om den fasansfulla underjorden och den så vackra överjorden och detta har vi redan talat i aspekter av – det enda lilla vi önskar framlägga är att du måste invänta groddens spirande du kan inte dra up den.


det finns grenar av allt eller hur
se då gren
gren grenar krona rötter
se rörelsens skönhet
hur träd sköljer verklighetsvaranden genom sin livsgestalt. varje blad är skålar vilka är fyllda med droppar. inre ro droppar. lev med bilden att rötterna har motsvarande skålar och lev med skönheten i att det vilket faller stiger i en aldrig stillnad rörelse
lev med detta
vad är inre ro
och hur når du dit
genom att rycka upp eller dra upp grodden
troligen inte


för en del väsenden tar det en blinkning för att nå dit
för ett väsen kanske det dröjer mångahanda livsvandringar
hur det än är, är detta att taga emot himmelsdroppen följa den utan att den brister
se den genom din varsamhet läggas i bladfingerspets samt stiga in i havet


det är ett gyllenen ögonblick vilket aldrig upphör
och den ron
den inre ron kan erhållas genom samtliga element – elementarvärldar i den storavida insikten av att jag är i dig och du är i mig


och visst är det så; barnen ungdomarna står egentligen närmare ålderdomen
ålderdomen står närmre vidarevandringen barnen ungdomarna…


*


(ögonljus)


en droppe




en


silverklar droppe klar




föll ur himmelsöga




jag sköljer mina svärtade händer
i hennes kopparskimrande händers skål






och jag tackar morgonsolens strimma
vilken skriver färdens tystord












hon trädde in
sina steg




i blå strömmars gyllenbladsregn




fann
sig


en plats




ögonljus visar vägen




skogsglänta lägger vit stjärnring
bäddar mossa




starrgräs silar ljusregnsmöten


ett barn
en hon


lades i skogsgläntas händer


hon böjer ansikte till bröst


ned
ändå
klart


upp






de sade hon ser i nacken
kanske var det så


hon visste att hon måste skymma ögonen




många månfärder vandrar hon i cirkel




lyft dina ögons ansiktsljus


hon lystrar in i vinden


böjer undan revens krokar
stigar klarnar






grå sträcker
svankböjd
sänkt
rygg




modfälld
reser




av bäckens övergivna stenar rinner halka
slipprigsteg utan fästen




ur händer fyller hon för grå
fåran strömmandeklar




stenar bär grås vandring
han lapar ljus av hjärtgåva








en droppe




en


silverklar droppe klar




föll ur himmelsöga




jag sköljer mina svärtade händer
i hennes kopparskimrande händers skål






och jag tackar morgonsolens strimma
vilken skriver färdens tystord






bakom mina ögon strålar
ögonljus

den 22 juni 2011

låt icke den gråtande stå i motvinden
i ökensolen
med tårar torkandes av solhetta till salt
till spruckna ansiktsfåror
lämna ej den lidande i ensamhet
vänd icke ryggen till


vandra i medvarande människobarn, sträck fram dina händer sägandes;
dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dina tårar, tar icke över ditt nuvarande ok, jag hjälper dig att bära, lägger kuddar under bygel, ser till krokarna att de ej rostat ej vittrat ej tillfogar dig än mer skada, hjälper dig att balansera hinkarna, hinkarna vilka hänger i krokarna, i de krokar vilka krokat fast tyngden, viskar du drunknar ej.
dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dem, tar dem ej från dig
med mitt hjärta är jag dig närvarande
hans ögon är doftregn, han har länge lagt ring till ring i brynja, han har länge rustat sina steg, rustningen strålar, silverren - denna rustning är icke för det slaget av strid, det är icke erövrandet – kanske erövrandet av sig själv in i friljusandning, det är icke blodspillan eller sargande är icke ur makt. detta rustande är förberedande, jag förbereder mig till för genom i, det är; jag rustar mig i att möta världen i det jag upplever ser världen i dess sanna ljus.
silverren bär krona stolt, huden skimrar, ögonens sammet rör vid lavar, smeker fjällens
vågor, rödingar dansar i forsens blåögons dröm, strid är forsens rörelser, björkar andas fjällripa harklar hes strupe, fjälluggla lyfter nattvind under vingpar, skator sveper svarta vita
,vita svarta strömmar, grönvingefjärilar dansa i fingerljushänder
ljungen brinner violett i solhand, himlar dansar skenande färder
han stiger ur strid med sig själv in i sitt själv, riddaren sträcker fram händer till sin älskade, lyfter henne, stödjer henne i det hon reser sig, bejakande ur sittande
konungen håller svärdet sägandes; jag dubbar dig till
det du säger i medvarande är; jag vet din styrka, ser dig, ser dig i ditt själv och jag dubbar dig till riddare av dig själv, dina riken, ditt tempel, din borg och dess marker
detta är; i förtvivlan böjde väsendet huvudet – ansiktet till bröstet, ett finger, fingertoppsblad lyfte ansiktet ur böjd till kalk och de dricker solblom.




kanske är det så att kroppen gives oss tyngd så kallat sviker oss vid åldrandesteg, detta för att vi skall uppleva längtan till ljusvandring, detta för att vi skall stiga in i det andeljus vi är, detta för att vi skall fröjdas i stjärnsfärerna vilka vi aldrig lämnade. däri vårt hem vårt hus alltid är, för en del av oss är stigarna här tunga ändock så vackra, vår kropp skaver oss i det oförstående mötena däri vi är helt närvarande utan att nå fram, en hinna är mellan oss och det vi möter, denna hinna är ej en hinna vi sätter upp, den reses av flykt eller i det att den vi möter ej orkar möta vår blick.


kanske är det så att kroppen gives oss tyngd därför att vi skall uppleva glädje – barmhärtighetsandning – barmhärtighetsljus i att släppa kroppen, att bädda in kroppen i jordbädd, bädda in kroppen i bädden, i mjuka vackra bolster, dynan av mossa, bladen av de träd – av träden in i befrielseljus säger träden- du är ett blad och därigenom lämnar du aldrig, minns våra ord; träden släpper aldrig bladen de visar endast en skrud i taget, detta för att mänskligheten skall se det vila spirande sådd och skörd är, detta för att mänskligheten skall släppa sin rädsla för det de tror är döende.
se barnet i ängen vilken har en drake, draken är så vackert handgjord, barnet håller en tråd en lina i handen, barnet springer och draken lyfter, kroppen springer och draken flyger, ibland händer det att draken rymmer, det vill säga linan går av- barnet kanske blir ledset – draken landar i ett träd.
drakar är pålagda demonkläder och vad annat är denna rädsla för döendet än en gjord demon.


se skönheten i bilden av barnet med draken, genomfyll dig med trädens ord och detta är inte enkom bilder för kroppens den fysiska människans döende – det är bilden av alla skeenden. en del möten trädar ligger närmre varandra – mänskligheten söker hålla så mycket fast vilket bär vilja till flyga.


barnet med draken kanske inte endast är ledsen för att linan gick av eller att det tappade draken att draken rymde.
detta kan även vara bilden av det skeende i vilket tyngden – smärtan, förtvivlan släpper. det gör ont att födas och att släppa förtvivlan är att släppa denna drake fri, draken har så länge hållits i handen för att dess vingar ej skall skövla, slå ner och nu är friljuset frivärmen kommen, per automatik sker ofta att handen krampar om att barnet – människan – sörjer den smärta den levt med i så många årsringar.
människan har ofta så bråttom, älska dig själv människa, se växandets skönhet, till att förstå detta växandes skapande skönhet är det av godo använda ett ord vilket skimrar, vilket får många av er att tappa ansiktet …gapa med munnen, däri strömmar demombilden - munnen är ju ett mörkt hål i detta gapande, förvånandegapande – hänförelsegapande - ut samt anden in; detta ord är mirakel. varje stund, varje öppnad stund är mirakel.
ni vandrar mirakelsteg – älska dig själv människa däri strömmar älskandet in i varje vrå varje skrymsel i allivets stora hav, stora livsväv, stora livshjul.


i det ljuset delar sig i två delar
det är sant du ser strålar
tusenfaldigade ur en diamant
ur alla juvelers juveler
kristallstrålar ljudande ser du
i det ljuset delar sig
du ser pelarna
ljusvägarna vilka vandrar ur moln
solstrålar säger barnet
dessa vägar du så många gånger sagt; jag skulle vilja stiga ur och följa en av dem, dessa strålar är dina änglahänder och du vandrar dem alltid, dina fötter har behov känna marken under sina fästen du har behov av att vandra dessa vägar, de vägarna avskiljer dig icke ty däri andas du
i det ljuset delar sig i tvenne delar är vägen öppnad
ja du ser mannen kvinnan
de älskande lägga sina händer i varandras
du ser lågor omfamna varandra
de är i det ett
ändock är de två
de andas och därigenom andas elden
och elden lever i bädden av livsblad


i det ljuset delar sig i tvenne
i två delar är vägen öppnad
denna delning är icke en delning
det är mångfaldigandets
det är yttres ljusomvandling in i urkällans pärlljus
det är juvelblommans samtliga strålar
och hon den andlösa ropar in, ropar ut över, nejden skog dalar berg hav. ty hon håller icke anden fast i sina händer, hon vidgar bröstet, och hennes rop är kärlek


i kärleken andas det outsagda alltid sagt, däri andas ej tvivelsregnens hagelstormar, där andas icke svarstal stå till svars, där är ansikten kärleksregn vilka skimrar huden.
spindlar förskräcker så månget öga ändå är näten så vackra, kan det vara att djupt i det inre minner dessa nät dig om himmelsnäten, så kan det vara – dessa befruktande livgivande nät, hängmattor vaggas i vind rullas om i det stormar viner, brist icke mitt hjärtas ros blödande in i skymningssolens skymda ögons tystaderaders rop. i ängen i skogen i gryningsängen kan du skönja hennes nät med skira trådar i varje nät är ett ansikte, trådar är vita är silver i den första gryningsstrimmans solfingers beröra andas trådar skimrande guld, daggens droppar, himmelstårar av lyckan se all denna skönhet är i nät, pärlor rena klara drömmar. dessa droppar är ej genomborrade trädda, de är varsamt lagda och varje droppe är ett liv , ett drömliv rent klart, redo till att förverkligas av ditt lyssnande in.
*


(andlös)


molnen skingras ur havsfågelsöga


i dina händer är


juvelblommas samtliga
strålar


se huru de dansar
i hav


utan att röra dess yta
stiga de in


och hon den andlösa


ropar in


ropar ut över


nejden skog dalar
berg hav


ty hon håller icke anden fast i sina händer


hon vidgar bröstet
och hennes rop


är


kärlek






i dina händer är


juvelblommas samtliga
strålar


se huru de dansar
i hav


utan att röra dess yta
stiga de in
*


(spindelmor)


i kärleken andas det outsagda
alltid sagt
däri andas ej tvivelsregnens hagelstormar


där andas icke svarstal
stå till svars


där andas ej som om
som en lilja i dalens händer
kysser jag din hud




kammar jag dina höfter
ur svart ebenholts
till elfenbensvita


som om
som en


där är ansikten icke som något
där är ansikten kärleksregn vilka skimrar huden


spindlar förskräcker så månget öga ändå är näten så vackra
kan det vara att djupt i det inre minner dessa nät dig om himmelsnäten
så kan det vara – dessa befruktande livgivande nät
hängmattor vaggas i vind rullas om i det stormar viner


brist icke mitt hjärtas ros
blödande in i skymningssolens skymda ögons tystaderaders rop


stig in i gryningsvindens
purpurhov
*






(skål)


förtvivlan


böjer huvudhjälm med slokande plymer


ansikte till bröst


finger


fingertoppsblad lyfter
ansikte


ur
böjd


till
kalk


och de dricker solblom
*
(medvarande)


gråtande står i motvind
i ökensol gassflimmer
med tårar torkandes av solhetta till salt
till spruckna ansiktsfåror


lämna ej den lidande i ensamhet
vänd icke ryggen till


vandra i medvarande människobarn
sträck fram dina händer
sägandes


dina tårar faller till mitt hjärta
jag tar icke över dina tårar


tar icke över ditt nuvarande ok
jag hjälper dig att
bära


lägger kuddar under bygel
ser till krokarna att de ej rostat ej vittrat
ej tillfogar dig än mer skada


hjälper dig att balansera hinkarna
hinkarna vilka hänger i krokarna


i de krokar
vilka krokat fast dig i tyngden
viskar tyst
du drunknar ej


dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dem
tar dem ej från dig


med mitt hjärta är jag dig närvarande
*


hans ögon är doftregn
han har länge lagt ring till ring i brynja
han har länge rustat sina steg
rustningen strålar
silverren


skramlet är vordna öppnade sagogryn




silverren bär krona stolt
huden skimrar


ögonens sammet rör vid lavar
smeker fjällens
vågor


rödingar
dansar i forsens blåögons dröm


strid är forsens rörelser


svärdsliljor strålar befriade ur


han s ögon följer stigen


björkar
andas


fjällripa harklar hes strupe
fjälluggla lyfter
nattvind
under vingpar


skator sveper svarta vita
vita svarta strömmar


grönvingefjärilar dansa i fingerljushänder








ljungen brinner violett i solhand


i fjärran ett gyllene bär




himlar dansar skenande
färder


han stiger ur strid med sig själv
in i sitt själv


riddaren sträcker fram händer till sin älskade
lyfter henne
stödjer henne i det hon reser sig
bejakande ur sittande


konungen håller svärdet sägandes
jag dubbar dig till


jag vet din styrka
ser dig
ser dig i ditt själv
och jag dubbar dig till riddare av dig själv
dina riken
ditt tempel
din borg
och dess marker
*
viskar tyst
du drunknar ej


dina tårar faller till mitt hjärta, jag tar icke över dem
tar dem ej från dig


med mitt hjärta är jag dig närvarande

den 21 juni 2011

skulle vilja säga att jag ser eldflugor
så inser jag att det inte är riktigt så


så hör jag ord
nattfly flyger in i ljusboll




hör det knastrande ljudet och undrar som jag så ofta alltidgjort; varför flyger ni in i elden


så hör jag;
vi vet det eld egentligen är
du vet eldens vara
ibland stänger du av det du vet
visst kan du se elden så att säga rakt upp och ned
eldbädden
lågorna uppleva eldens värme och just det vi upplever hur eld värmer ditt ansikte i kylan
det är klart du hör knastrandet och ser oss falla
med ens i de dödligabegreppets åstundan – faller vi döda ned
ligger där runt elden och är små kolbitar


vänder du bladet ser du att vi flyger med trollsländevingars
glas
glasvingar
är ett ord du andas in
gärna


elden är inte ”bara” elden


du vet eldens väg och det vet egentligen varje liv


elden är att sträcka fram händerna samt säga;
se mig är att omfamna de händer vilka säger se mig


elden är det vilket skänker liv genom det eld ger
vad ger eld
eld ger ljus och värme


alltså är eld grundmeningen i havshänder


och vattnet steg in i elden
dimma lade sig
värnande över livets vatten


det gör ont att födas


dimman lindade sina händer runt det vilket gör ont
gav ögonen ljus att se


ur vatten steg de vackra svävande molnen


kroppar
gestalter


värmen omgjordade dem
och de kunde skönja varandra
röra vid det yttre i det inre


och i det de var födda
är födda skingrades dimman av deras händer
de skrudades i dimmornas slöjor


de vandrade ej på
de skred svävandejordade
ty så älskar de hennes närvaro
i hjärtats evigblommande trädgård


jag ser dina hände vilka säger se mig
du ser mina händer vilka säger se mig
och det varde ljus i deras ansikten


de levde
lever lyckliga i


bärmhärtighetsängen


vad är barmhärtighet
det är att stå vid din sida
talande eller tyst
alltid närvarande


till viss del det tröstandeögon är
medvarande medlevande utan beroende


det är dessa tidigare skrivna ord:


trots att de vet smärtelden vandrade de vägen.
barmhärtighet är att lyfta mörkermanteln,
sårkanternas variga taggar och med eld bränna rent sårkanterna.
detta är vitglödgad smärta,
’förbarmande,
detta är icke detsamma som att sy ihop ett sår runt eller att dra samman kanterna.
detta är att se sårets gift och med eld bränna rent kanterna.
vitglödgad smärta är då det svarta blir upplyst,
sårkanterna helas och;
ekon av framtiden förs av vindarna
in i stjärnjungfrurnas händer


de fyller liven med hoppets ljus


det är också de ord du skrev om tårarna vilka du trodde dig ha torkat för tidigt


har jag torkat mina tårar
torkat mina tårar innan lidandet sköljts i dina kärleks ögon
innan du inför mig för orsaken så att jag kan se ,så att jag kan sträcka fram min hand i ljus
samt i värme röra vid orsakens panna, upplösa våra moln vår smärta, se orsaken upplösas
upplöst
stiger
dimman
ur morgonängen
så är det så, har jag för tidigt torkat mina tårar och därvid skymt solens röst
du hjärta är lotusblommans knopp vilken öppnas i gryningsöga , vilken dricker den första
strimmans ljus, vilken ur din stämma strålar tusenfalt
oh moder i mitt bröst jag ser hur du varsamt tar emot mina tårars lycka glädje smärta förtvivlan
ser hur du lyfter dem en efter en hur du löser skalen därför att det är min vilja
ser hur du löser höljeshinnan, fosterhinnan
hur du släpper ljusbörden fri, fri in i himmelsregnens vida vingar
du leder mig till havet visar mig


det är barmhärtighets ängens doft


trollsländor
dagsländor


han täljde henne en slända att spinna tråden i


nattfly
fly icke natten ty i natten andas ljus


eld brinner
gnistor stiger
gnistor eldfjärilar
gnistor dras samman
är en
strålande
ett strålande ansikte
vilket möter


en gång läste jag en bok;
en man begav sig ut på vandring
han lämnade allt och plötsligt befann han sig i en skog i en park. hur han hade kommit dit visste han ej ty han var i ett tillstånd av vaken samt icke vaken. hur det var lindades han in i en kokong och däri mindes han alla spår alla stigar alla steg allt han andats, han vandrade genom lyckoregn samt förtvivlansregn. i en av alla stunder lindade puppan kokongen upp tråden, mannen var nu en fjäril och mannen visste inte huruvida han skulle flyga eller bliva kvar. rösten sade till honom; du smakade jordepärlans dofter i ditt molnhem, du sade jag skulle vilja, vi spann trådarna du vävde väven i den väven bars du in, vi lindade dig i tråd av silver ren hänge dig i trädets fingervarma vårdnad inväntade gryningsregnen, du sitter nu här och det är ditt val huruvida du skall flyga eller ej.
så är det ju; hur svårt livet än ter sig är det ditt val, skall du flyga eller skall du sitta fast med tråden, denna tråd - väljer du att flyga omvandlas stiger denna tråd ty den är en tråd i den stora vävens väv, däri är alla trådar förbundna, en del av trådarna ligger närmre varandra, därför möts de alltid i stunder då väven ä alltför spänd.


nåväl, detta blev ej berättelsen direkt återgiven ur boken – mannen vaknade i sin säng och hade aldrig lämnat den – ett vackert om än smärtsamt samtal genomfor mannen och han insåg sitt val – flyga eller slokna med vingarnas sloknande.
*


jag skrider i barmhärtighetsängen


stannar invid lotusens knopp
knäböjer inför solens
första
strålar




lotusen breder ut sina blad
ur krona flyga tusende ljusfjärilar




en
stannar


vid min panna




kysser mig


och jag ser natten omfamna dagen
dagen omfamna natten


barmhärtighet är
jag älskar dig


sagt av det mötande ansiktet
sagt av dig själv


var så barmhärtig med dig själv så som du är till de du möter


barmhärtighetsrosor växa i templets salar


i det vaknade bröstets källa


hur skall jag kunna ana det endast vinden vet
genom instigande i vinden
då är jag icke mer människa i det är jag en vind vilken rör vid mig
vilken rör vid allt


*
(knoppögon)




midnattsblomma
midnattsdröm
midnattsmässa




midnattssol






midnattsblomma
vackra
står i ängen av indigohav
silverne slöjor seglarböljar






då och då gnistrar ljusminnen upp
knoppande ögon






midnattsblomma


dina kronblad sköljer dagsstigar
sköljer nattstigar






din ena kronhalva är i skymning
din ena kronhalva är i gryning




så är de i dina händer
livsrörelse
skönhet






lotusblomma öppnar i gryning sitt hjärta




kvinna i
kvinnodalen


bind med dina ögon en krans att skruda ditt hår




solvinge stiga ur
åsktrummas
djupvida




solvinge håller klarljusstav i händ


han målar din hud
regnbågsskimrande




kvinna med dina ögon
bind dig kransen






dansa i ängen med solvinge runt ditt liv
















sångerna
tystnar aldrig


om du inte vill det




och ändå
tystnar de ej




ty det är ej sångernas vilja
och ej heller din djupa vilja


och ej heller alltets vilja




ty dessa är
hjärtats sånger




andas




andas


dina ögon en stund
inom ögonvingar
se drömljus
skimra
genom vingpennor


skriver


i natten vandrade jag genom haven
var haven
vilka sköljde stranden
spåren


vågen vaggade mina händer
förtalte mig
vågen är


se horisontens strimma
strå av himlars ljus
gyllene
hur den böjer sina vingar
omfamnar vågen


ur hav flyga de vita


vågen är havspärla
vita regnbågsskimmervingar


du är i havens cirkel
se vågen är cirklande


cirklande
runt
strömmar du


dina händer rör vid himlar
i det dina fötter rör vid jordar havsbottnar
cirklande vattenblad bubblor
ljus
dina fötter rör vid himlar
dina händer rör vid jordar havsbottnar


och haven är vackra andas i


vi rör våra fenor mjuka paddlar smekande rörelser
andas rörelse
liv


i leende ljus stiger våra bubblor
är vattenblommande kransar
våra fingerblommor är flätade i varandra
våra tåblommor nuddar varandra
vi är cirkel
i en drömsekund


mjukt landar mina fötter i havens sand
sakta andas jag in kroppens upplösta
vågen lägger mig i snäcka
i mussla


mina händer är pärlor i dina händer


havsfjäril flyger ur vatten
vindar väcker mina ögon
haven andas


andas
strand


kiselvarm sand möter mina fötter


vandrar
vandrar
molnvägar


står på berget ser solen glöda
tänder eld till värman
och jag värmer
mina händer


nynnar nattens sånger
gryningsfågel
lyfter mig
in i
bröst
släpper ut mig i trädkrona




jag frågar dig i vinden
ser du vargen grå
skimrar vit
väntar dina lugna kärleks ögon


lyssna


vargen hör dig
är
i ditt hjärtas
svar
*
(ögonkyss)


i det tystas krona




träden slöt händerna runt mig
detta för att jag ej skulle frysa




såg drömljusen sväva
allt längre bort




släckas




insåg att




detta måste ske
för att ett skulle lysa starkare




i det du kysste mina ögon