den 31 januari 2013

ett träd

står helt nära floden

trädet vajar ej

faller ej

trädet står stadigt

stammen är vid

barken är len är hård

är allt det bark är

i barken synes ristade tecken

från fordomnärvaro

trädet ler ofta

nu kan du kanske tänka att det smärtar trädet

dessa inristade med kniv tecken

det smärtar ej trädet

ty trädet andas deras tindrande kärleksögon

hur de ur hettan steg in i fridsförvissningen

viskade

det är vi

trädet har sträckt sina rötter vida bakåt

balans är vackert susar trädet näri jag doppar tårna fingrarna

de skira rottrådarna kan vi välan säga i detta

droppen däri floden

fattar om ett kanske det är ett hårstrå

det är detta ej susar trädet vilket doppat sina rötter i floden

däröver banken

är det rötter

det är detta ej susar trädet i det trädet lyfte handen

med droppen vilken nu satt tryggt i handkupa

droppen hälsar mjukt trädet

trädet hälsar mjukt droppen

sade jag det är det ej

det kan det ju vara

näri du upplever det

just nu är det en hand

säg mig

vari bestod din brådska

du virvlade så jag

i vetskap av mitt sävliga

fyllde ådrorna med oro

det såg ut att gå illa i den fart du anlände

så ruskade jag mina ögon

mindes förtröstan vilken nynnade

oron i kav

så nyper du mig ur oron min sann

i det du grep an om mitt finger

vadi består din fart

droppen hade nu pustat ut samt yrseln var stannad

nog blev jag yr av allt detta virvlande

och vadur kom farten

droppen steg in i tystnaden

skimrade djupt

trädet följde med intresse ljusspelet eller var det ett skuggspel

både och samt ett

viskar hon vilken bär eldvärmen

till knopparnas bris

kan jag sitta här i ditt vackra långa hår

för se

jag anar att droppens saga är vackervis

det behöver du ej fråga om du får

välkomnad är du

så väntar trädet

så väntar hon vilken bär eldvärme

till knopparnas bris

droppen öppnar sin stämma

i havet följde strömmarna

stilla följde jag cirkelns lugna andning

vi var samt är i himlars blick

vi var samt är i grundernas blick

vi snuddar vid molnen

vi snuddar vid, vid.

hur skall jag kunna beskriva detta

det kan endast sägas med havsmoln

där i det vi kan kalla ovan ytan

så klarvackert är ljuset

ja nästintill bländande

lockar nästan in i blundande

skymtar glimtar möten

nåväl havet det goda för upp så mycket

in i ljuset visst är det så

mängder av skroll av kroll av moll

det förstås är oftast renathelat

i det havet

lägger detta i strandbladet

vi nådde botten, det vilket kallas botten

ett sandkorn snuddade vid mina ögon

förtalte mig stenarnas gråt

jag hade ej behövt lämna cirkel

och det gjorde jag egentligen ej

för att se det hela tydligt kan vi säga;

jag steg upp på stranden ur havet

såg ett röse

ja hu så stort så veklagandes

smärtan skar hudluften i strimmor

vad står på

vad står på

stenarna lystrade

ja; vad står på

vem står på oss

det smällde

knallen

sprängde trumhinnorna våra

så rasade jag samman

jag

berget

och här ligger jag nu

och vad

vad står på mig

mitt leverne

mitt liv

de planade ut markerna

lämnade mig här

se vilkas fyrkantstorn de byggt

skymmer allt i sin väg

visst har jag minnen av jordringar vackra

visst är det så

beklagar mig gör jag egentligen ej

önskar gör jag

även om jag i denna stund

ej ser längre än till näsetippen

att det de gjorde var mer

det finns rösen

däri vandrare lägger vackra stenar

förtäljandes

här vandrade jag

de kunde lagt oss

jag menar mig i ring

en eldring

en blomsterring

jag må väl

gråta

hur skall

stenarna kunna blomma

de spirar

det jag behöver är

en droppe ur månkällan

i denna kristall

hur skall det ske

droppen strålar med ens

det

ordnar jag

därav kom min fart

jag strider för stenarnas spirande

ah

säger trädet

lyfter en av alla vidsträckta

hämtar

den

droppen

vilken droppen lägger i medhavd kristall

hon vilken bär eldvärme

till knopparnas bris

breder ut vingarna

se jag bär dig

till röset vilket behöver droppen du bär

så flyger de

över riken av allt

droppen nynnar

jag strider för stenarnas spirande

snart var de hos röset

vilket gavs droppen i kristallen

drack därur

vad hände

frågar barnet

jo

sade trädet

stenarna kom att bli

en vacker blomsteräng

i vilken du kan springa barfota

samt andas in sommarens dofter

den 30 januari 2013

vi förs in i drömlandet med skimrande sinnen

drömmer det overkliga så säger tanken

drömmen vet ett annat

för oss vidare till vandring i sannhetslandet

här andas jag viskar drömmen

här lever jag

i dagen färdas vi

färdvägar

möjligheter

i natten drömmer allt

bortom drömmen andas sannhet

drömmen visar vägen till sannhet

verklighetsförverkligande

med vilken rätt frågar du. frågar jag och jag vet att detta rätt ej existerar att detta fel icke existerar. finns rättighet rätt intighet. visst kan rätt finnas, en vackert dukad tallrik i harmonisk färgskalebalans. vilken redan innan din första tugga fyller dina ögon med glädje, fyller dina ögons doftsinne. med vilken rätt ifrågasätter du dig det liv du gav dig rättighet att stiga in i.

så

sade snöstjärnan vilken mjukt lade sig i hennes hand. med tindrande leende smälte snöstjärnan in i huden. så märkliga andas de uttunnade människoorden ibland ibland blad och strån. urlakade

ur lakade trasor. inte alls, inte alls är jag bitter och varför hörde du min röst vara vredgad krävande befallande hörde du ej klangen vilken steg ur hjärtats smälta. inte alls, inte alls är jag bitter möjligen den bittermandel vilken kryddar giver smak till kubben. ej vedkubben, mandelkubben. snöstjärnan skimrar i hennes hud fortsatte; snö sjunker samman, tihi det är en synvilla vi sjunker in hör du hjärtats klang stiga, nu. tankebanor skulle må bra av har du sett linbanorna i alperna fjällget, fjällget bjällra klock ring vallaretösen bjuder herden vitost med doftande bröd bergen bär vita strimmor pannband. tankebanor skulle må bra av att sjunka in. de stiger svindlande högt med nästippen fästad vid toppen tänker banor snitslade pister, stanna i korgen följ linan ned beundra skönheten andas in doften. tankebanor måste bli trötta jag hör dem viska låt oss sjunka in ja de skulle må bra av insjunkande av att sjunka in. surrar jag i din hudkrets kanske är jag en yrvaken fluga inte så jag är en droppe i droppen av din handdroppe en yrvaken sjö. hinner du ej med min tanke, insjunka sjunka in; så vackert fröna då skulle spira i sädesfälten. du gav dig ej rättighet att inträda i ett taggtrådsnystan ej heller i kastvindar, livet är inte kastare samt slagmankvinna det vet du min sköna. med vilken rätt avsäger du dig livet, livsbörd är ett vackert innebördsord.

jo

det har funnits tidender inom vilka jag upplevt en närhet. en mantel runt mig eller jag upplevde att i min ensamhet gavs en värme. hon sluter ögonen; där högt upp på berget där tvenne stammar kysser varandra. hon ler; namnen jo de bär namn visst gör de; träd av träd, träd i träd kanske ekar kanske askar; askfjärilar flyga in i bergsvindar. floden i ravinen rör vid bergets ögonros. doften sprids in i ruinerna dolda i gräsets höga i dalen däri vandrar jag. där högt upp på berget i stjärnkretsen kunde jag närhelst vila mitt trötta i famnen av närhet. du vakade med mitt trötta vaggade mina händer lugna ur stormarnas käftar. näri allt lagt sig stilla baddade du min feberheta hud med lindens blom. vi kunde sitta däri i tystbladens väv och i den stund du såg mitt trötta vandra ur mina ögon gav du mig silvermjölk ur källan att dricka. jag bugade mig inför dig med handen lätt över hjärtat. det går ej att hålla handen hårt näri huden öppnas skall. jag gav dig de vackraste bladen. du såg mig gå ändå visste vi båda; gick gjorde jag ej. vandrade nedför bergsstigen med din närhet vakandes i mina stegkupor, du lade mod i dem in i spirande. vart vandrade jag till var vandrade jag. dit vari elden brann överstyr visade eldbladens bön visade vägen till eldens sanna och de mötte varandra i djup inneryttrefrid sedan vågornas otröst lagt sig. land och riken vandrade jag ibland hörde jag din stämma. jag saknar dig nu i mitt trötta lägger armarna runt mig känner din tass mjuk läggas till min kind. än är stigen ej mogen jag bidar vid källan av bladens tysta.

den 29 januari 2013

ja

det är så

orden

bilderna

finns nedtecknat

i allt

inom oss

orden väntar in

vår befrielse

då vi är öppna är det

öppnade slussportar

kanske slukar vattnen oss

ej till förgörelse

möjligen av tankens bojor

de för oss in i djupet

till att se

vi är dropparna

är i allt

*

vad jag tycker

samt vad jag inte tycker

det har inte en betydelse

spelar ej en roll

det jag upplever

är mitt hjärtas röst

kan du höra den stämman vibrera

med rättighet

 kan jag ej döma över medvarandes vägval

lita till deras tillit kan jag

stödjandegest är ett vackert innebördsord

det hör ej hemma i tyckanden

jag har aldrig motsatt mig

en medvarandes val

bett om vägledning i deras livsval

för dem

ej för mig att se djupare in i deras ögonbrunnar

*

vinden i nattstrimmans vita fjäder satte sig ned på fotpallen invid sömmerskans utfällda kjolar. vilka låg i mjuka veck volangsvall runt henne. sömmerskan vilken broderar bårder på väven drömvävaren vävt i azaleaträdets krona. var gång udden, spetsudden, nålens udd blir slö ger nattstrimmans vita fjäder henne en skarpnynål. tar hand om den somnade låter den somnade vila i kretsen av de ytterligare utmed kanalens elfenbensvita. lugnt träder hon stjärnljustråden i nålens öga. detta sedan nålen bejakat vägen; bårdvägen besjungen av barden. en drapa ur sångvävarens lystrandehud.

allt detta är det vinden kom till. sömmerskan frågar vinden vad vinden har med sig ur hjärtfloden. vinden begrundar ytterligare en stjärnstrimma. jo människovandrarna talar vitt och brett om, om magi om, om magiker, om, om mirakler. många var det ej vilka trodde förhoppningsvis insåg de mirakler han utförde genom den han var i är. många var det ej vilka trodde förhoppningsvis insåg miraklet i hennes moderliga viljevara. visst sökte mången bortförklara och det kan man ju med allt. sömmerskan sömmade lugnt vidare mirakelstygnen.

vinden fortsatte; trodde kanske de gjorde, jo det gjorde de nog det hördes så. trodde kanske de gjorde, insikten steg de ej in i kanske insåg de vad det var egentligen detta med magi med magiker. det fanns ju de och finns ju de vilka gjorde det ena med det andra med det tredje för att hypnotisera jag menar tillverka mirakelkurer. det jag ej kan inse är varför de kurar ihop sig istället för att se det uppenbara. sömmerskan sömmade lugnt vidare mirakelstygnen. vinden fortsatte; kanske är de ej mogna se mirakler i dem själva. svaret på deras varför på mitt varför är ju kristallklart rent. var för. ja, det är ju just de vishetsfyllda orden ”koka soppa på en spik”. allt är möjligt i det dem ser hudens elasticitet. huden följer mognadens stadier in i frö in i doft. doften andas i hjärtats trädgård upplevelsebar.

så är det säger sömmerskan med mjukstämma sömmar lugnt vidare mirakelstygnen alltmedan barden ur bården med mildstämma tonar vinden in i sömn.