de vilka slog
kedjor slår kedjor
runt medvarandes halsar vrister
var, är mest
rädda för sig själva
tillåt dig ej att
vara eller bli slav
*
ta emot med öppna
händer
det är ett
givande
*
har du en gång
upplevt en fågel
landa i din hand
då vet du tyngden
av livets sprödhet
*
natten viskade
bilder viskade
hörda utrop
de knäföll så
djupt in i jorden
att växterna
vissnade
brunnarna sinade
detta knäföll var
icke böner
det var att karva
blod ur stenar
de såg icke längre
än till du yttre lagren
såg ej såren de
gröpte
karvade
allt för att
fylla skålarnas knän
med allt det de
trodde var guld
detta guld var
speglingar av dessas lystenhet
ty de förglömde
behoven vilka andas i vinden
ja grödan
vissnade brunnar sinade
hettan av lust
bar dem
och allt de
slutligen såg var illusionen av levande liv
de såg ej de
törstande brunnarna
mindes ej vävarna
de så svarande vävde
drömmarna kröp in
i knoppar
lades i bida
in i
tima
de lyfte glas med
livgivande vatten
detta vatten var icke
vatten
rus var det
rus vilket
grumlade dem
grumlade dessas
syn
rörelser
allt det de en
gång var
vilket de ännu är
och detta är
fortfar att viska
ty detta är vet
upplevandevet
det
visshet är
det kom berättare
vilka såg
förödelsen
vilka hörde är
viska ur djupen
av jordar bröst
så kupade dessa
berättelser i händer
formade
berättelserna
till grundstenar
byggde torn
i fem
vägars linjer
i cirkeln
reste de tornen
ställde sig
själva
i tornen
ropade böner
upprepande
upprepande
in i den stund
det glömda tilläts andas
ur slutna bröst
och de tömde
skålarna
ty nu såg de
och allt detta
skedde just i mening av bejakelse
tornen
berättarna
de vandrar åter
cirkelns vägar
skänker de
vackraste droppar i brunnarna
och jordarna bär
åter växter gröda
det är den
stunden kommen
när ljuset värmen
vaknar
i människosjälars
släckta
hon är vacker att
skåda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar