blicka in i
oändligheten
upplev din
oändlighet
*
det tömda är
det fyllda
det fyllda är
det tömda
*
skuggan är ej
den du tror den vara
natten sköljer
in
minnen ur
fordom
ur hitom
sömnen vakar
vid källans rand
pannan vaggas
fram och åter
vaska
vaska
solguld
vaggas
åter och fram
jorden är en givande
hand
handen minns
barnen samlade vid glöden
skopan höll en
fader i hand
så smälte de
tenn
jupiter steg
upp
skred in i
bilden
skopan
vändes
tennet det
smälta stelnade i spann av källvatten
och jupiter
viskade framom in i formen
jorden är en
givande hand
minns detta
näri bladen vändas
dagen är hållen
i händer skulpterade i soldroppar
träden sträcker
fingrar naknade in i skirblå hav
vindar vaggar
oroshärdar in i lugn
i skogen där
vid tjärnen
sitta de
regnfolken
samlade runt
skådande in i
röda näckrosor
de
folken vilka
lever så kallat utanför tjärnen
skogen
ser ej dessa
röda näckrosor
de ser en tjärn
i höstbild med höstögon
ja egentligen
en vinterbild med vinterögon
det är bara det
att det vita ej nalkats
gnistfolken
nuddar ännu vid allt
det finns
platser vilka är vita
till exempel
där ängen snudda vid skogen
där bär ängen
ett vitt sidenband
löst knutet
ja
folken
de vilka lever
så kallat utanför skogen
de folken säger
att i skuggan finns snö
ängsfrun ler
ser de ej detta
vakravita band
regnfolken är
samlade runt tjärnen
lyssnar till
röda näckrossånger
mantlarna är
lösta
mantlarna rann
nedför regnfolkens axlar
ryggar skuldror
detta
bakomvarande
och synen den
var vacker
regnfolken är
samlade till råd
samman med
vindarna vindfolken
synen är vacker
ty dessa
mantlar vilka gled ned
ligger utbredda
likt blanka blad
ja kanske
liknar mantlarna det vilket benämns vågor
blanka
skimrande droppbeströdda
i vindarnas
närvaro böljar mantlarna lätt
kanske är det
svävande rockor
svävande
maneter
regnmantlar är
det
djurfolken
nalkas denna vackra syn
alla inväntar
de henne
hennes stämma
den vilken
brukar skänka svar
tjärnmodern
den elfte av de
tolv den trettonde
hennes stämma
är så renljudande vacker
regnfolken
vindarna är samlade till råd
de har vädrat
tyngderna de malande gröpande tonerna
de har vänt de
slutna bladen
de har burit
andningsspann vida
de har vattnat
det torkade
vattnat de
törstande
fyllt på tömda
kärl
fyllt på tömda
käl
ådror rännilar
bäckar
floder
åar
de har fyllt
reservoarer
ja
även pennor
med klaraste
andning
med klaraste
vatten
är de redo nu
är allt berett
in i daning
skogsfolken
lyssnar
förtäljer allt
det dessa har mött har sett
och allt detta
knådas samman
och degen den
jäser
hon nynnar
nynnar
tjärnmoderns
stämma är vacker
hon värmer
stenar
flata bakstenar
bakugnsstenar
hon gräddar
kakor till folken
breder solvärmt
smör
bjuder folken
gryningsbröd
i den stund
näckrosor blir vita
så lyfter hon
händerna
visar dem alla
de moln vilka
breddes ut i skymningen
nu sker det
nu sker det
mjuka dun
faller
svävar
och folken
de vilka lever
så kallat utanför skogen
vaknar ser
henne skrudad i
vitt
och tjärnmodern
ler samlar sin stämma
bjuder
regnfolken far väl
bjuder vindarna
far väl
och skogsfolken
ler
allt doftar
rent
i
kristalltemplet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar