och
kan vi alla stiga in
i
tomheten
andas vi vita
*
iakttag den stilla tonen
se tonnen öppnas
*
backspeglar är samtidigt framspeglar
du
håller foten på gaspedalen
du
håller handen på ratten
*
det finns rum
det rumsliga är en illusion
illusionen är förtätningen av tankestrofer
är egentligen andens livsönskan
*
det surrar i luften
av vad är det
en obsidian sten
en prick
ett frö
en punkt
vad det är landar uppå en lagd sten
ett röse sägs det vad det är skimrar vandrare lade dem
vandrare tycker visst om minnen
jag plägar rulla undan det vilket lämnas
stora klot mångt större än jag själv
det är faktiskt lustigt att rulla klot har du försökt eller
provat det
eller är du en av dem vilka lämnar efter
eller lägger du minnen på hög
och säg putsar du minnen eller låter du minnena ligga och
samla damm
bli så där matta och gråa du vet minnen blir så då de ej
läses då de göms
det är bra att putsa minnen ibland med en vacker duk
det tycker minnen om och det är inte att samla på hög
det är ju ungefär som att se dig i spegeln ja, detta blir
en backspegel
har du sett backspeglar hur de kan skapa små solar
just då solen når dem ja, det är sant det gnistrar eller
strålar
oj vilken svada jag har sa vad det var
scarabe är jag inte en punkt en prick en allt det där du
trodde dig se
skalbagge säger en del ja, kanske till och med dyngbagge
alla dessa namn
scarabe är ett vackert namn och hade du sett noggrannare
hade du sett just det där med skalet med vingarna med hur jag lyfter kroppen
och surret det är vackert tenor kanske eller bas kanske
definitivt inte sopran även om jag ibland når den hastigheten.
visst är det fint här det växte berg här en gång ja, det
gör det än du ser det ej
jo det ser du den synen har du det kan jag helt klart
uppleva
bergen de liksom smulade sig i en synvilla
sandstensklippor
blev sandmarker för se det var det gräset bjällergräset
behövde till klockfåglarna nej, de har inte alls med ett ur ett tick tack att
göra och visst är tack vackert. det höres fint säga bell bird eller kanske
bjällerfågel. bjällror ljuder vackert runt vrister i slädfärder ja var än de
ljuder. den klangen de klangerna tilltalar mig.
att detta skedde med bergen det kom sig av att den
gamlavisa undervisade en ungkvinna. den gamlavisa välkomnade ungkvinnan och
ungkvinnan behövde öva sin syn till att se allt det vilket lever i berg
sandstensklippor. du vet ormar bland annat skorpioner och här och var tuifåglar
ödlor ilar kvickt och ilade då också. det var ormarna hon
behövde lära sig att icke rädas för. det finns så mycket skrämmande sagt om
ormar du vet frestare. ormar är inte frestare det är var och en av sig själv.
det vill säga då vi ej skolar våra drifter. det var just detta ungkvinnan
behövde se för här växer väl inte äpplen inte ens vildaplar. hur det nu var så
lärdes hon att väcka ormarna samt röra vid dem samt mana ormarna in i lugn. och
genom allt detta lärde hon sig allt detta med sig själv. ungkvinnan sattes att
leva här bland oss vilka lever här och den gamlavisa vakade med henne. så var
det så är det än. ty ungkvinnan såg den gamlavisa breda ut vingarna sväva i
cirklar var nu den skarpblickande och därigenom blev ungkvinnan nu den
gamlavisa och mottog välkomnade en ungkvinna och så förlöper det i denna livets
cirkel. och just genom detta finns de alltid närvarande dessa kvinnor vilka bär
helande händer.
så surrar luften
allt tätnar in i vit tystnad
rosorna vilka klättrade uppför väggen
mörkröda i sommaren
doftande söta blickandes in i örtagården
har till synes släppt bladen båd kronblad samt läderblad
de djupgröna bladen
grenarna är gnistrande vita
bär vita safirer
och nyponen
nyponen är frostnupna
ängen slumrar
vita harar skuttar kvickt
rådjur efterlämnar spårgirlander
frid råder
den skarpblickade landar
just där hon sett en hand sträckas fram
en hand sträckt i bön i tillgift om
lär mig stigarna lär mig att vandra i skönhet
lär mig se den jag är
så står den
gamlavisa
nu i nordan
ser in i handbärarens ögon
det är din djupa vilja
så tag min hand
följ mig
och så blev det
så är det
i livets cirkel
allt upprepas
hon stickar vantar sockor tröjor
repar upp det stickade och stickar igen i visshet
hon repar krusbär
bär rinner ned i spann
stiger mognar
repas
upp repas
repas upp
sucka ej människobarn detta är en hemvist
vilken doftar nejlika kanel och ingefära och en gnutta
pomerans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar