den 7 december 2014

ett leende är ej alltid leende

lyft masken av det ögonen ej viskar

*

det sägs så mycket i dessa skogar

har de glömt stammarnas andning

har de glömt mossans mjuka omfamning

*

kärlek är inte alltid ett plus ett är två

kärlek är fylld närvaro

belivande

*

så sjunker han samman med sorgen tätt sluten i sina händer. sorgen söker vagga smärtan i hans bröst. han vänder ansiktet in i silverslöjors skimmer. hon rör vid hans ögon sluter sina händer runt hans ansikte. omgiven är han av skimrande pärlemor ljus. och natten jord doftar fukt. hon ser djupt in i hans ögon. ja hon stiger in. läser smärtan ser de förlorade stegen. viskar; dessa dina steg är icke förlorade, förlovade möjligtvis. i livets cirkel finnes ej förlorade. det sägs förlorade i den stund skalet är avklätt i den stund formen är upplöst, detta är ej förlorat det är att se och nattens jord doftar fukt. så många ord uttalade så många tankar viskade, droppar moln stigande sjunker in och nattens jord doftar fukt. nej förlorade är icke stegen de inväntar dig. se där i lunden där fruktträden just givit sina bär sina frukter till skördehänder. se hur de till synes har förlorat sina bär sina frukter sina blad.

hon lyfter sakta händerna och med ens är träden i fruktlunden skrudade i vinterblad bär vinterbär bär vinterfrukter och natten är ett gnistrande hav. bida, bida stilla i bidan stå de i leendeljus ty träden vet att du ser deras nakenhet de ler i kärlek ty de vet det du ej ser, nämligen att det förlorade ej är förlorat det göms en stund för att framträda när ögonen är mogna. allt har en vilostund just för att kunna se det vilket är i är.

hon kupar sina händer runt hans händer varsamt lossar hon fingrarnas kramp när den sista krampen löses flyga de tolv vita sparvar in i solens eldröda nedgång. innan solen färgas röd täcks ängen dalen med dimma, slutes en famn av skogsträd runt honom och han ser träden sila solljus genom dimman genom fingrar och skönheten omfamnar hans själ, det är i den stunden solen färgas röd det är i den stunden tolv röda sparvar återvänder och han ser stigarna stroferna och han vet att det förlorade ej är förlorat det kanske inte synes i en stund för en stund det göms för att uppstiga framstiga.

han hör ett sus av skira slöjor vänder åter blicken in i himlars hav. han möter hennes inseende blick moder måne jag vördar dig.