bygg väggarna
dina skira
tillåt ljuset
skimra genom
*
de övade. övar.
rörelsen
i varje stund
den perfektion
de eftertraktar
är just
berörande
behagfull
*
tycker du inte
det är märkligt att det vita skänker
lugn i midnattstimman
kanske är det
ett instigande
hon tvagar sig
i floden stiger ren upp
*
när människor
är hänvisade till sig själva
omgivna av
ensamhetens stunder
blir varje sant
möte en himmel
blir varje ord
ett slags hopp om
*
det fanns en
son
det finns en
son
den sonen levde
länge med moder sin
i skogen
i en grotta
de visste var
grottan var
är
ty den grottan
gavs just dem av berget
sonen lärdes
skogens alla ord
bladens former
gräsens skrudar
trädens bark
stammar
sonen lärdes
djurens läten dofter stigar
lärdes allt det
skogen är
modern lärde
sonen allt detta med det vilket
växer det
vilket gror spirar
allt det vilket
är rötter
de samlade allt
det vilket gavs
modern var
är
en berätterska
en helerska
ja en del säger
klok gumma
sonen
undervisades också av berget
helt utan att
veta
berget
undervisade
genom att dofta
bergsvägar in i barnets
gossens
sonens händer
vi kan säga
känsla för stenar eller berg
så kom det sig
så
att modern
pekade med händer upp
in i trädens
kronor
i sena
höstnätter
vinternätter
ja i de stunder
ljuset vandrade
det vilket
benämns korta vägar
pekade i
gryningen hur ljus
hur toner
i skymningen
hur toner
hur ljus
strömmade in
sonen studerade
ljusvandringar toner
fylldes av
beundran
vördnad inför
dessa vida kupoler
så kom stunden
av mognad
modern packade
färdkost
sade far väl
till åter
seende
och sonen begav
sig ut
med berget med
skogen med rötter
med modern
närvarande i sitt bröst
där havet vilar
i öar förenade mötte han en stenmakare
vilken gav den
unge mannen redskap till att hugga i sten
ja, detta hugga
är icke till att skada stenar skada berg
ty en
stenmakare frågar ber alltid stenar berg om löfte
lägger alltid
händer till ber om ledning
den unge mannen
vandrade vid stenmakarens sida
längre än vi
kan nämna
den unge mannen
svarade till
allt det berget utan hans vetskap hade lärt
han blev en
stenmakare en stenbyggare
började bygga
kupoler
vilka rasade
vilka rasade
rasade
ända tills den
stunden kom
när han
lyssnade till fåglarnas rörelser
vindens
rörelser
då gavs han
ledning
och byggde
kupoler
valv
rosenvalv
rosenfönster
allt med
ledning av
allt det han
lärt
så förenade han
det vilket benämns himmel och jord
så tändas
lyktor vida
i de stunder
när ljuset vandrar det vilket benämns korta vägar
och modern
följer sonens väg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar