håll inne orden
vilka är ursäkter
för det vilket
ej är
de orden smakar
illa
*
endast
stillheten kan förena det
du tror är
åtskilt
*
vågar du
lyssna i
tystnad
vågar du
åse helt fri
från
fördömanden
*
plötsligt
hördes det en knall
tvärt stannade
vandringen
vad var knallen
åska kunde det
näppeligen vara med avseende till att sommaren nu låg i ide. samt hösten hade
dragit sitt lapptäcke över sig och ävenså låg i ide. detta ide hade inte med
idéer att göra. även om dessa båda tyckte mycket om att byta idéer med
varandra. utvecklingsidéer brukade de leende kalla dessa idéer för. fåglarna
brukade säga att de rullade ut den röda mattan till myrornas vackra bruna
pärlband. myrorna plägade ta hand om alla dessa stickor och strån. det vill
säga barr och dylikt. för se i skogsstugan sitter skogsmodern och stickar varma
boningar. boningar ja ide är en boning. sommaren manade in blomster hösten gav
mognad björnen den mumsade badade i floden följde välan yrvaken fjällbärarnas
laxars vandringar uppför vilken fest och vattnet det glittrade inte i
övermåttan bara till behov allt detta visste laxarna visste björnarna. så är
det med det. så hördes vinterfolken nalkas och sömnen föll in i längtan in i
björnars bröst. moder med barn ja ungar rullade sig samman i idet. ide grotta
moder barn. den tiden nalkas.
plötsligt hörde
en knall
tvärt stannade
vandringen
vad var knallen
åska var det ej
jägare fanns ej
i skogen
isen den var
lagd tjock och gnistrande
havet hade lagt
sig helt stilla inte
vinterfolken
ställde sig runt
vinterfolken
andades
en tiara av
andning
och havet
råmade
eller kanske
var det sjökorna
eller var det
valarna vilka nosade vid ytan
sånger vilka
förs upp till ytan kan höras råma
eller var det
maorierna
aboriginerna
vilka blåste i långa rör
eller munkarna
i bergen
bergen med de
skira slöjorna
havet råmade
isen lade sig
och nu gnistrar
den i solen
vitblå skönhet
och folken
skrinnar med röda kinder
strålande ögon
ja en del
vandrar med stövlar på
och skogsmodern
stickar varma boningar
knallen var
knallen en gårdfarihandlare
nej hör nu upp
så sade trädet
ty ett träd var
det vilket lade sig över vägen
lade sig över
vägen så vandringen stannades abrupt
sade så till
vandringen
kanske var det
mig
säg varför
skyller de på varandra
säger du till
exempel nu att det är mitt fel att du inte kan vandra
eller säger du
att det var skogshuggarens fel
eller
hackspetten
eller bävrarna
eller gnagarna
eller kanske
säger jag sade trädet
att det är ditt
fel
vilken karusell
trädet lyfte
sig upp en aning
blinkade med
ett av alla tusen ögon
lade mjukt en
hand under huvudet mer kinden
till stödjande
av gesten
vilken karusell
det är inte
underligt alls att denna världen snurrar
och skyller de
inte på varandra så lägger de skulden på en högre makt
det är väl tur
att den så kallade högre makten inte skyller på dem
undrar om de
verkligen lägger skulden på sina barn också
det var inte
mycket vandringen kunde infoga ty trädet gav ju egentligen alla svar eller
kanske var det jag eller mig som inte kunde infoga så mycket.
hur det nu var
samt är så sträckte trädet ut sig
och
och satte sig
helt plötsligt upp
och inte nog
med det
knallen gick så
kallat baklänges och trädet stod åter
upprätt
grant
så vackert
det
förunderliga egentligen vare sig märkligt eller förunderligt i en värld av
visshet var samt är att det vilket benämns rötter nu var det vilket benämns
krona. det vilket benämns krona var nu rötter och trädet det log; hur skall jag
annars kunna förtälja dig det vilket benämns himlarnas ord. jag sår andekorn
samt jordekorn det är väl bra. vad annat kunde jag göra än att bejaka i takt
med mitt hjärtas glädjesång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar