den 13 december 2014

varför tror du att träd fäller blad

sätt dig här intill min stam

*

fåglar vet hur luften andas

däri svävar fåglar fritt

*

du kan hetsa dig med andning

du kan också andas dig i balans

*

hon sitter just där människorna tror jorden ändar där molnen tar vid. där sitter hon på en pall ovan det människorna kallar moln. hon ler; de kallar allt för så mycket just för att förstå.

lugnt sitter hon med en korg vid sina fötter. ja, fötterna är ej synliga ty kjolarna är utbredda flarn. havreflarn är det ej även om du stundtals kan höra havrens bjällror kan känna lätta dofter av havre. kjolarna är flarn ty de frasar så mjukt när hon reser sig vandrar. nu sitter hon med korgen vid sina fötter. spolar med tråd har hon i ännu en korg. så är korgarna tvenne. hon har spunnit trådar av snö nåja kristalljus. et finns ännu en korg så är korgarna trenne. i den korgen har hon lagt lappar. lappar i så många färger, kulörta lappar. hon ler vid minnet vilket seglar fram. minnet av kulörta lyktor. så vackra var träden näri de skrudade dem med kulörta lyktor. ja, träden är ännu vackra ty de bär lyktorna än. hon minns havets strömmar, den plats där de sjösatte lyktor, så vackert var havet. ja, havet är ännu vackert ty havet bär lyktorna än.

’så har det alltid varit och är ännu än. det tros att det vackra svinner likt det svinn av de ting de sprider runt sig. hon ler stryker milt med handen över lapparna. en del med hål en del med fransar alla sörjer de en väg vilken kastades överbord. just detta gör hon nu tar vara på det svinn de kastat ratat samt fnysande sade försvinn. märkligt att de, människorna, inte hörde inte såg inte, inte, nåja det får bli så här.

därför sitter hon här

på en pall

ovan det människorna kallar moln

med trenne korgar

vad är i den korg vi först nämnde

den korgen är helt tom

så kan du tro

det tomma är ej tomt

det är tömt på just värderingar

förut fattade meningar

nu skimrar det tomma just i meningar

här sitter en kvinna hon sömmar lapptäcken

ett lapptäcke närmare bestämt

det är ett mycket vackert lapptäcke

det går att säga livstäcke om vi nu måste benämna det hon sömmar

nålens öga följer tråden

och det vackra är att

i den stund lapparna lägges an så helas lapparna

hålen är borta

fransarna

fläckarna

smutsen

odören

allt liksom

rinner av

lätt flyter lapparna samman

och nålen är en silvergnista

hennes hand följer lugnt upp och ned

ned och upp

så är det med livsströmmar

så är det med träd

så är det med livets pelare

strömmarna strömmar väver förenar

träden bär kronor

rötterna är kronor

grenverken är kronor

pelare bär kronor

så skrider hon

den vita med ett rött förenande band runt midjan

med händerna formade likt knoppar

hon bär en krona med ljus

och ovan det människor kallar moln sitter en kvinna

sömmar ett lapptäcke

det täcket bäddar hon om moder jords värkande leder med

och en av lapparna bär just bilden av

just det

ljusets drottning är