det går dig
förbi när du släpper närvaron
det
inväntar dig
vid grinden
*
vem slungade
det första slaget
och
varför
*
att våga släppa
är att falla fritt
i visshet av
stigande
*
sorgesmycke
sorgesmycke
hur kan sorg
vara ett smycke
sorgen sätter
sig helt nära pilträdet
pilträdet
vilket lutar sig in över bäcken
speglar ögonen
i dropparnas djup
så är sorgen
ett smycke
just genom att
jag ser
droppens
skälvande gnista
ömt innefattar
infattar jag
smärtan i mina händer
tröstar utan
ord
ty jag vet att
smärtan är en droppe
och droppen är
havet
och jag vet att
floden har ebb i sig
att ebb har
floden i sig
så är jag ett
smycke
vilket mjukt
vilar
just där
vingarna möts
dessa vingar
vilka benämns nyckelben
så är jag en
medaljong
helt nära
hjärtat
och medaljongen
öppnas i stunder av ork
inte med ens
helt
sakta
i saktmod
menar jag att
varje liv skall eftertrakta mig
mig
sorgesmycket
detta är ej
meningen
meningen är att
veta att jag är
just ett smycke
en vingfamn
vilken bär
minns du
pilträdet
bäcken vilken
blev en flod
en grund flod
stenarnas
blanka skönhet
fjällbärarna ja
fiskarna vilka följde floden
strömmande
strömmar
välsignad
rörelse
allt är
välsignat
ty varje stund
är en pärla
en gåva
bedja om
välsignelse
är att ha glömt
just detta
floden
vad viskade
floden
floden försvann
in under träden
syntes ej mer
ej mer
detta var en
synvilla av ett ej mer
ty floden kröp
in under gräset
kanske lekte
floden tittut
floden hade
behov av skugga
och jag viskade
ordlös tröst
ty så många
droppar glödde smärta
brända brännmärkta
jag lade
helande blad in över
floden syntes
sakta
sakta
resa
sig
i gräset syntes
floden
först en rännil
en å
en bäck
en flod
in i hav
och detta är
det jag visar dig
alla floder
förenas
just i havet
och havet är
droppar
dropparna är
havet
vem talar
talar du
talar
allt
vem lyssnar
det gör den
vilken hör
talets
tysta
och visst är
sorgesmycke
ett vackert ord
i renhet
en välsignelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar