förlåtelsen
är icke det att släppa förlåten
blotta ådrornas puls
*
rötterna har vävt sig samman
till att bära dina steg
*
våga blotta ditt ansikte
till att se stammarnas rötter
*
skogarna
är sårade stoltheter
så kapades stammarna
ej med mildhet
ej med insikt
de
skogarna mindes de gångnas händer
hur dessa händer lades till dem
hur dessa
händer lyssnade
lyssnade in
hörsammade barkens öppnade stämma
de mindes hur de bejakade varandra
mindes hur fororna drog förbi
hur de gångna anlände med manarna
de vilka bar manar
vilka bar hovar
mindes rörelsen
hur dessa alla talade lyssnade med varandra
skogarna mindes doften
hur dessa folk följde varandra i rörelse
et var en glädje att falla
falla samt med mjuka dunsar
hopp
studsar
möta marken
veta att de skänkte värme skänkte ljus
inär vinterstormarna anträdde
så kom de
så kom de
dessa märkliga tingestar vilka gav skogarna sår
djupa spår eller revor
dessa tingestar vilka har käftar
monster monstruösa ruggiga tingestar
dofter bar de ej
de gav os
osade illa
brummade ej
ljuden mer gnagde
djurfolken skälvde
markerna skälvde
visst skälvde träden
ändå lugnade stammarna alla
skogarna står med stammar vilka en gång var stammar
nu liknar de mer
ord finnes ej
kanske avhuggna pelare
de kvarstående viskar
visst har de skadat
visst är det så
och de mal det de tog utan samtal
i kvarnar till flis
skogarna står i alléer
vägar hårda ringlar sig
tränger sig
särar
tränger undan
skogarna minns knastret av grus
minns dessa vitgnistrande girlander
snömolnen
gnisttunnlarna
nu liknar allt mest en sörja
stundtals sträcker de fingrarna till varandras nående
nuddar snuddar bygger valv
det finns de vilka ser
vilka hör
skogarnas sagor
stammarnas sagor
dessa
seende
hörande skänker liv
vad är det du gör
människoblomma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar