den 6 december 2014

droppen faller med precision

droppen faller inte alltid på samma plats

precision är tillit

*

du kan ej tänka stegen

stegen är hjärtats börd

*

sår läks genom lyssnande

hjärtat leder läkandet

lyssna djupare

*

det kom sig så att han vandrade vida ur det de kallar tid in i det de kallar tid. ja visst såg det ut att vara en vävare eller en skyttel vilken löpte släppt ur hand i varpens öppnade skäl. han var en själ så fylld med saktmod och handen vilken höll skytteln var hans egenhand. sällan använde han sig av brådska det var mer att han lyssnade till skälens resonemang. han hörde trampen trampornas jämna rytm såg kammen kamma trådarna och ögonen vilka följde rörelsen av arm av handen vilken höll i slagbommen. vilket märkligt namn ett slag vilket bommar. han var den vilken höll i bommen och inte missade bommen den  följde skälens gång. han hade lärt sig denna konst av en hon en kvinna vilken liksom han vandrade ur det de kallar tid och in i det de kallar tid. dem båda visste skälens väg. dem båda trädde trådarna i solven med ögonens behag samt tillåtelse.

han ler vid minnet av denna kvinna så fylld av ålder så fylld av ungdom så fylld av barndom. dom, dom, dom gåvoregn. den gången han mötte henne satt hon där vid väven vävandes de mest komplicerade mönster. tramporna var många skaften var många och fötterna var bara och fötterna flög över tramporna näst intill ljudlöst. han steg närmre och såg de vackraste vita rosor framträda, han kunde uppleva doften. hennes ansikte var leende med persikohud med aprikoshud med det vackra rodnande skimret och samtidigt bar ansiktet så många fåror och rynkor satta av möten av leenden ty även i sorg hade hon förmågan att se skälen. skälen till det uppkomna hon visste det där med ebb och flod hur havet är en cirkel hur vågen är en rörelse vilken är ett kvarnhjul och så sker det, det lyfts. hon bar klädnad av jordefärger toner, var färgerna en var färgerna samma, inte alls de följde solens gång månens gång, förunderligt så tänkte hans tanke själen hans viskade så är livets gång. hennes hår var ett snömoln var ett moln fyllt med sagor. en del kanske skulle säga sockervadd eller det de fordom kallade änglahår. granarna susar i vind; det minns vi änglahår. de plägade skruda oss med det i juletid samt satte ljus och det skimrade så vackert och juläpplen doftade och apelsiner med nejlikor doftade. barnen brukade tassa runt med ivriga rosenkinder. så var det, så var det med änglahår. han lärdes vävandets konst utan att hon yttrade ett ord. han såg han följde han gavs han tog emot.

den mannen är det vilken sitter i lunden med ekar han känner ekarna väl.

nu begrundar de tillsammans detta med snö med moln med vatten med tårar. sakta skrider gnistfolken nalkas med vita mantlar böljande skönhet skimrande likt änglahår. gnistfolken samlas i berättarljusets vilja. förtäljer ekarna mannen snöstjärnornas vägar. hur böner steg hur sorger steg hur tårar steg till vattenmoln. in genom skira slöjor hur dessa togs emot av just oss så sade gnistfolken. vi har lyssnat till vårvindar sommarvindar höstvindar vi har löst upp knutar vi har putsat mattade glitterkorn och nu, nu släpper vi de vita fria. stjärnor rena vita dun mjuka rena vita. bäddar in markerna i tystnad. skrudar träden med vinterblad, skrudar gräs ängder in i sällhet i den tystnad vilken förinnerligar det vilket är sommaräng i vinterliv. och kanske de vackra människoblommorna en gång skall inse att allt detta är just det de viskat i nätter av glädje i nätter av smärta vi har tagit emot vi har sett vi har lyssnat vi har spunnit vi har vävt och skänker nu jordarna hennes hud sidenskrudar vita så klingar smärtan ut och in stiger förinnerligad kärlek.