haren bringar ofta glädje
har du sett att haren stannar samt vädrar
i glädjen
*
det tingliga/tingen
kan icke ersätta de inre stigarna
hur ont dessa inre stigar än gör
*
de skor vilka icke är sömmade
till dina fötters värn
skaver
*
det ligger en liten barnsten vilandes vid vägkanten
stenen släpptes en gång av bergsfadern
bergsfadern släppte barnets hand
sedan modern
bergsmodern värnat
vaggat barnet i sin bergsstämmefamn
så är mödrarnas famnar
värnande vaggande
tröstande
hon lade barnets hand i faderns
bergsfadern
han visade barnet
stenbarnet
bergets alla vägar
båd inom som utom
visade att de alla
vägarna var en var ett
ty detta var världslivets ådror
livet
liven
livens
ådror
nåväl så kom den stund
när båd fadern samt modern hörde
lyssnade till barnets stämma
nu är du mogen
så gav modern bergsmodern barnet en ränsel med färdkost
famnade om samt viskade in i hjärtat far väl mitt barn
så gav fadern bergsfadern barnet en ränsel med färdkost
svepte ut med handen samt sade far väl
därigenom ligger nu ett stenbarn vilandes vid vägkanten
nåväl vilandes är det väl ej kanske mer iakttagandes
lyssnandes seendes upplevandes
minnandes allt det fadern lärt
stenbarnet
barnstenen såg många fötter
många ansikten
och alla blickade de lite skevande rakt fram
lite undvikandes kan tyckas
eller så blickade de uppåt
lite undvikandes kan tyckas
sällan vände de blicken hit
jo visst fanns det ansikten vilka såg
vilka uppmärksammade
oss vilka här lever
barnstenen harklade stämman
i en stund
precis när en barnfot nästintill höll på att fara ut
som, som en raket eller kanske skulle jag mer bli en raket
så visste barnet stenbarnet
och visst kan det vara vackert med en gnistsvans
samt bli en gnistregn i de vackraste kulörer
barnfoten stannade upp
blev liksom hängandes i luften
sänktes sakta
såg sig om
jag hör en röst
det gör jag
vems röst
min
min
nu såg barnfoten barnstenen
hur kan du tala
det kan jag
du kan ju det
tala
jo jag undrar varför ni tittar överallt utom hit
barnfoten
ja det var ett människobarn skuttade runt
du kan tala
berätta
berätta för mig
från var
från när
jag är här sade stenbarnet
och jag bär en undran till dig
ja inte vet jag
jag ser ju inte mycket mer än
än upp till knähöjd
det vill säga om de inte böjer sig ned
och stenar tycker jag mycket om
och myror
och sniglar
och frön
och blommor
ja
du vet
de större har så mycket att bekymra sig över
så de kanske drömmer sig bort
berätta för mig
din saga
barnstenen förtalte människobarnet
om sanden vilken steg upp ur havet
drogs samman
växte till ett berg
berättade om bergsmodern bergsfadern
berättade vägen
hit
och vet du
vet du att våra rötter är vaggan vilken vaggar dina steg
och vet du att det finns så många vänner
vilka gräver bygger gångar
tunnlar
luftar
jordefamnens tyngd
allt i visshet om
om
närvaro
medvarande belivande
kärlekskraft
för det
förtalte mig min bergsmoder min bergsfader
får jag följa med dig
människobarnet lyfte varsamt upp stenbarnet
så kom det sig att ett människobarn
ett stenbarn blev vänner i livet
blev det då
är det ännu än
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar