kaprifol
hänger vissnad
på väggen
minns doft
sluter ansikte om
ögonvingar flyga friljusande
kaprifolen strömmar grenar bladsolfjädrar fläkta
jag följer vägens
öga
är doftregn i
vintergömma
humlans sånger fyller min hud
*
en gammal mänskligvarelse vandrar
är det en mänskligvarelse
ryggen är böjd så är det
upplever ej att ryggen är böjd av tyngdbörda
det är bilden av låt oss säga blåklocka, snödroppe
*
klockhänge
vackra
blå
ljuda dalsänka
ur trädstammar
stiga
de
ur fingrar växa
trådar
de skrider uppför
välsignas
av
vise
*
så ser jag denna mänskliggestalt vandra
klädd i vintermantel
med huvudtanken tänker jag; du borde vara gråmantlad
manteln borde vara mer sliten
så är den ej
denna mantel är vitgnistrande
sidenjord vit
håret är spindelvävsvitt
skimrandevackert
anande blått
en stav håller gestalten i handen
i den högra
den bars i vänster
nu är den i höger hand
staven är vit
avbarkad
vit men ändå med mönster
stegen är barfotade
mänskliggestalten nynnar
glädje
lycka
fröjd
så är gestalten en järnklocka
en kyrkklocka ljuder med mjukklanger vackra
kläppen är en droppe av kristall
visst kan kläppen vara av detta sköra
skör är icke svag
klocka är av järn
vad är himmelskt järn
lyss till
sången
en gammal mänskligvarelse vandrar
är det en mänskligvarelse
ryggen är böjd så är det
upplever ej att ryggen är böjd av tyngdbörda
det är bilden av låt oss säga blåklocka, snödroppe
ansiktet är leendeljus
barnet sitta naket i
snögnistrande eldring
vita lågor
andas
huden är rodnande
barnet fryser ej
är förväntansfyllt
så mötas ögon
de smälta in i varandra
barnet
stiger in i gryning
klockhängen vänder skålar uppåt
tar in gåvoregnen
giver ut
svarsregnen
stig in i
godtofflor mjuka
de hölja dina fötters strängar
hälar vila i helandehänder
tåblommor slå ut
bäckar
källa porlar
under valvbågar
så vad är ett nytt år
trädfolken är mycket visa
trädfolken lägger en ring
i kärlek
runt sin stam
så älskad
håller jag dig
livs stegande
livs stigs ande
ett nytt år
är det ett sådant – ett nytt år och är detta nya år denna dag, nyårsdagen den 31 december eller är det nya året då deras gåvor frambäras, detta frågar jag;
är icke den gesten en av de vackraste innebördsgester
guld rökelse och myrra frambär de
jag renar dig
i andens ljus
är icke himlens alla stjärnor tillförne nog för människans öga
förmår hon icke se sitt stjärnvigda förmår hon icke se sina flygande jordesteg
varför fäster hon dessa med hårdknutar
*
älskade
dina tröttade ögon
famnar mina vingar
vid din huvudgärd vakar jag
i nattens andning
i gryning
sveper min bön in
i gräsens havsvindar
sänder
mina händers springare
i solspanns vaknan
tager jag emot
daggens
klara
silverne
älskade
jag baddar dina ögon i
lysterklar stämma
smörjer din hud med helande dofter
kysser din panna ljus
så är min vilja att älska
du vackra himmelsklara
väkterska
herdinna
led mina stegs klara källsång
*
Ord kom till mig; faktum är, poetiska bildsprång:
(faktum är)
sedan de steglat mig
band de mina händer
högg av
handlederna stack de i eld
svartkolnad
vandrade
stegen
blicken såg bakom ej böjd
ty jag vet
kolets
ord
de avslutande orden var att jag ser bakom kolets ord, jag var på väg skriva ordspann. Så skrev en vän till denna strof om kolet varandes vi är ur samma ursoppa
vad ser jag
jag ser ursoppan
urgrunden
grunden
ur
jag ser med ens en järngryta
och jag ser vatten i samt svart kol
en hand lyftes med ett låt oss säga saltkar, en ströare men samtidigt kan det vara en hand vilken tar in stjärnstoff och kryddar soppan med, soppan klarnar.
jag ser denna järngryta och ser hela människan;
vatten – kol – järn – stjärnstoff
ja människans händer binds med många rep och slanor
just orden
ursoppan
urgrunden
grunden
ur
är särdeles upplysande
för se, genom detta hur en soppa kokas
med ens är det inte underligt varför vissa ingredienser helt klart är smakförhöjare
eller varför exempelvis två morotstärningar hör samman
urgrunden talar
ur grunden
grundade
ur
urkällans språkande
skrev om vända ryggen till
om bokryggar varandes trygga
så många gånger stiger en mening fram vilken jag läste sagd av Chagall – de frågade honom, har du läst alla böcker
han såg lite undrande på dem och svarade
jag brukar lägga mina händer på bokryggarna
de berättar för mig
det är mitt svar på din fråga
de förtäljer mig
det var en gång en öken i människohavet
barnen dansade blomstrande girlanger
ansiktsleende i sandhavens
vågor
veckade mantlar
kanske mjukvikta servetter
kanske stora vida solfjädrar
i nätterna var det
kallt
barnen satte sig närmre
tände eld
natt till
natt
brann eldar
berättarord
flätades
en natt syntes sanden glimma
glänsa
stråla
glasbitar var sand av
eld
det var då jag lade mig i glasvingar
glasvingar slöts om
så var jag i en glaskula
vilken var färgen
den dina ögon ser
du fann kulan
så varmvackert var det i din hand
nåväl en kula var jag
du plägade rulla mig
mellan fingrar
det var då jag sjöng dig klanger
du växte och det fanns fler kulinnehavare
ja ni samlade kulor för nu fanns det många och du
visste ju inte mitt vara
ibland såg du väl underligt in i kulan
det var som om dina ögon
hörde det du inte såg
men du skakade av dig synen
ni började bygga pyramider allt säkrare
allt högre
dankar klirrade
pyramider
föll
du tröttnade på dessa spel
märkligt nog höll du mig nära
du såg en spricka
rätade ut handen
lät solregn röra vid
det var då
kulan vek ut vingar
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
den 30 december 2010
Släckt stjärna
Han helade bröstet
*
( en dolk i min hand)
molnen sköljde
först trodde jag det var en månstrimma
månstrimma
månstrimma
skriv mitt bröst
det enda jag ber är en hand
vilken håller kvinnans hand
vilken välvilligt flätas med hennes fingrar
vilken sådär vackert snuddar vid henne i förbifarten
vilken ser hennes vara
det var ej en månstrimma
ljus vävde eller smidde av vitsilver
märkligt
gryningsljus spanns
cirklande
det värkte i mitt bröst
det var en dolk
dolk
vad är din vilja
säg varför kvinna
han räknade ej alla stjärnor
han såg stjärnor falla in i bröst
vandra stjärnvandringar
han såg en kvinna vars bröst var släckt
han helade bröstet
hon gav honom
svar
i kärlek samman
dolken
var ej en dolk
en månstrimma
sände budet
*
Nostradamus
han räknade ej alla stjärnor
han såg stjärnor falla in
i bröst
såg
stjärnvandringar
stjärnfolken
vandra jordesteg
han såg stjärnor falla in i bröst
vandra
stjärnvandringar
*
han såg allt
alltet
min vilja är att uppleva oss
adam och eva
han skapade adam av allt
av adam gavs eva ett ben så sägs det
ett revben
en båga
en bro
från var
från bröstkorg
hjärtsång ljuder
adam och eva
då och nytt
tvenne själar kom till dem
kain och abel
kan och aber
detta är en vackertalande bild – lev med den
kain var den äldste
abel den yngste
kain var den förste och abel den andre
adam och eva
eva och adam
kain och abel
abel och kain
i allt detta samspel
broar
bågar
mellan till för genom i
och ju längre huvudtanken tillåts snurra i dessa banor alltmer förvirrad blir du
det vackra är att se dessa övergångar
ty de är vackra broar
vilka leder till
för
streckkoder
skräckbarriärer
tortyr
är den tortyr vilken gives av andra ett steg värre än den tortyr vilken gives av egna händer
samt är det en åtskillnad
de plägade med piska och med spikband söka driva ut synden, frestelsen
det ”enda” de behövt göra var att be egot sätta sig här invid
fråga vari denna frestelse bestod
hur det kom sig att den växte allt starkare
egot berättar kanske
jag kände en doft och ville se vad det var
det är ju så med astralen, astraliteten
då den får vittring så där helt plötsligt då bara vill den ta reda på orsaken
verkan blir ju allt detta dragande och slitande i kopplet
det är vad egot berättar
så det du behöver göra är kanske att inte undfly samt anklaga dig själv
hur skall egot veta det alltet i evig skönhet skapande alltid vetat
egot är ett nyfiket barn, ett utforskarbarn, egot har behov dina händer, för se egot är allt och vill därigenom ha allt, ända tills egot inser att det är allt igen.
åter är det detta med etthet/enhet/helhet vilket övergår i avskildhetsfasen till haego, så sker det igen egot andas in och ut för att upptäcka helhetens andning; gudomens ljus.
ja, de torterade sig själva dessa vilka i nästa stund gjorde sig till bödlar även om medvaranden fick bli utförare, frågan är huruvida det var deras egen lust de bestraffade eller vad det var. det var deras egen lust, de såg dessa så kallade häxor vilka var ljusfolk och fylldes av svart sjuka, de lindade en bindel runt sina ögon.
och i slutändan är det så att det du gör mot andra, det upplever du själv, det du gör mot de minsta – minns att det ej sker ur straffdom, det sker ur helhetens upplevelseperspektiv.
tortyr
är den tortyr vilken gives av andra ett steg värre än den vilken gives av egna händer samt är det en åtskillnad
ibland undrar jag
och jag vet
en filmsekvens återkommer ofta i samband med detta, jag minns ej filmens titel – det är bilden.
i en filmsekvens drar en människa av sig sitt ansikte
vi har ett ansikte
gudomlighetens ansikte, så vackert i sitt insteg
fyllt av vishet är detta ansikte
vishet – visdom
vishet visdom i lugn stjärnglans
denna glans är auraljus
auraljus – fulländad skönhet
fulländad skönhet är i denna blick
ansiktet är det ej vilket omfamnar vår blick – det är ögonens djup
ur djupkälla skådar andeljus
ögonens djup vilka infattar ansiktet
ansiktssmycket
ögonen omfamnar oss
det är en blick
vilken stannar oss – helt tyst stannar den oss med ord
blicken stannar våra yttre hjärtvingar gör oss bemärkta/uppmärksamma
bemärkta uppmärksamma på det inre hjärtat
märk bönen – hjärtats bön – se ditt sanna liv
du har flytt
vänt ansiktet bort
se genom mina ögon
ditt liv
så vandrar åren, så målas våra ansiktet
det är
tortyr
därav stiger denna filmsekvens fram
den är starkt talande ur
andeljus
*
(vinterfjärilar)
tystvingar svepa
svep vingar
svep mig
in
kysste vindar i dagen
vindar rörde vid okbåge
sjönk
ned i drivsnö
steg
upp ur vitgnistrande
höll mistel i handvingar
ur vita bären genomsiktliga
steg
de
vinterfjärilar
mistelregn ur korpvingar
helar stelfasas
iskyla
Han helade bröstet
*
( en dolk i min hand)
molnen sköljde
först trodde jag det var en månstrimma
månstrimma
månstrimma
skriv mitt bröst
det enda jag ber är en hand
vilken håller kvinnans hand
vilken välvilligt flätas med hennes fingrar
vilken sådär vackert snuddar vid henne i förbifarten
vilken ser hennes vara
det var ej en månstrimma
ljus vävde eller smidde av vitsilver
märkligt
gryningsljus spanns
cirklande
det värkte i mitt bröst
det var en dolk
dolk
vad är din vilja
säg varför kvinna
han räknade ej alla stjärnor
han såg stjärnor falla in i bröst
vandra stjärnvandringar
han såg en kvinna vars bröst var släckt
han helade bröstet
hon gav honom
svar
i kärlek samman
dolken
var ej en dolk
en månstrimma
sände budet
*
Nostradamus
han räknade ej alla stjärnor
han såg stjärnor falla in
i bröst
såg
stjärnvandringar
stjärnfolken
vandra jordesteg
han såg stjärnor falla in i bröst
vandra
stjärnvandringar
*
han såg allt
alltet
min vilja är att uppleva oss
adam och eva
han skapade adam av allt
av adam gavs eva ett ben så sägs det
ett revben
en båga
en bro
från var
från bröstkorg
hjärtsång ljuder
adam och eva
då och nytt
tvenne själar kom till dem
kain och abel
kan och aber
detta är en vackertalande bild – lev med den
kain var den äldste
abel den yngste
kain var den förste och abel den andre
adam och eva
eva och adam
kain och abel
abel och kain
i allt detta samspel
broar
bågar
mellan till för genom i
och ju längre huvudtanken tillåts snurra i dessa banor alltmer förvirrad blir du
det vackra är att se dessa övergångar
ty de är vackra broar
vilka leder till
för
streckkoder
skräckbarriärer
tortyr
är den tortyr vilken gives av andra ett steg värre än den tortyr vilken gives av egna händer
samt är det en åtskillnad
de plägade med piska och med spikband söka driva ut synden, frestelsen
det ”enda” de behövt göra var att be egot sätta sig här invid
fråga vari denna frestelse bestod
hur det kom sig att den växte allt starkare
egot berättar kanske
jag kände en doft och ville se vad det var
det är ju så med astralen, astraliteten
då den får vittring så där helt plötsligt då bara vill den ta reda på orsaken
verkan blir ju allt detta dragande och slitande i kopplet
det är vad egot berättar
så det du behöver göra är kanske att inte undfly samt anklaga dig själv
hur skall egot veta det alltet i evig skönhet skapande alltid vetat
egot är ett nyfiket barn, ett utforskarbarn, egot har behov dina händer, för se egot är allt och vill därigenom ha allt, ända tills egot inser att det är allt igen.
åter är det detta med etthet/enhet/helhet vilket övergår i avskildhetsfasen till haego, så sker det igen egot andas in och ut för att upptäcka helhetens andning; gudomens ljus.
ja, de torterade sig själva dessa vilka i nästa stund gjorde sig till bödlar även om medvaranden fick bli utförare, frågan är huruvida det var deras egen lust de bestraffade eller vad det var. det var deras egen lust, de såg dessa så kallade häxor vilka var ljusfolk och fylldes av svart sjuka, de lindade en bindel runt sina ögon.
och i slutändan är det så att det du gör mot andra, det upplever du själv, det du gör mot de minsta – minns att det ej sker ur straffdom, det sker ur helhetens upplevelseperspektiv.
tortyr
är den tortyr vilken gives av andra ett steg värre än den vilken gives av egna händer samt är det en åtskillnad
ibland undrar jag
och jag vet
en filmsekvens återkommer ofta i samband med detta, jag minns ej filmens titel – det är bilden.
i en filmsekvens drar en människa av sig sitt ansikte
vi har ett ansikte
gudomlighetens ansikte, så vackert i sitt insteg
fyllt av vishet är detta ansikte
vishet – visdom
vishet visdom i lugn stjärnglans
denna glans är auraljus
auraljus – fulländad skönhet
fulländad skönhet är i denna blick
ansiktet är det ej vilket omfamnar vår blick – det är ögonens djup
ur djupkälla skådar andeljus
ögonens djup vilka infattar ansiktet
ansiktssmycket
ögonen omfamnar oss
det är en blick
vilken stannar oss – helt tyst stannar den oss med ord
blicken stannar våra yttre hjärtvingar gör oss bemärkta/uppmärksamma
bemärkta uppmärksamma på det inre hjärtat
märk bönen – hjärtats bön – se ditt sanna liv
du har flytt
vänt ansiktet bort
se genom mina ögon
ditt liv
så vandrar åren, så målas våra ansiktet
det är
tortyr
därav stiger denna filmsekvens fram
den är starkt talande ur
andeljus
*
(vinterfjärilar)
tystvingar svepa
svep vingar
svep mig
in
kysste vindar i dagen
vindar rörde vid okbåge
sjönk
ned i drivsnö
steg
upp ur vitgnistrande
höll mistel i handvingar
ur vita bären genomsiktliga
steg
de
vinterfjärilar
mistelregn ur korpvingar
helar stelfasas
iskyla
onsdag 29 december 2010
den 29 december 2010
vilka vingar strömmade i natten
släckta ansikten
tändas
pärlvingar
ej pärluggla
i skrivandet ser jag pärlugglans blick
hör svepandet av vingar
exaktheten
skogen synes mörk
ändå ser jag den månsilvrad
pärluggla
pärlljus
jag ser ej dessa vingar
jag hör orden upprepas
de är nattens mantra; pärlljusa rör vid ansiktsljus
så vandrar dagen
och;
människan är så invand vid streckkoder att hon lever i en ständig dekodning
dekodering, söker dessa streck, är de mina eller ej
streckkoder
underskrifter i koder
allt i koder
kan verkligen denna streckkod förtälja dig liv
skräckbarrikader byggs skyhöga
korthus
plockepinn
de hus vilka byggs i kärlek rasar icke
skräcken däremot bygger barrikader alldeles av sig självt
ja dessa byggen är herrelösa
ty de byggs helt utan
balansering
de första skyskraporna byggdes
rakt upp
så vandrade jordbävningar och annat in
det upptäcktes att dessa byggnader hade behov av elasticitet, vilket kan liknas vid andning och därmed balans. byggnaderna hade behov av rörelseutrymme – ja, så är det.
en svajmast följer alltets rörelse – varför gör den det; svajmasten förtäljer dig bärandets konst, stå icke med uppspärrat skräckansikte – en stelnad rörelse. följ rörelsen.
svajmast eller svajande används ofta i liknelse av att vara icke bärandestark, den är bärande, närmare bestämt livbärande. den vilken klättrar upp till dess topp, spira har övat detta konststycke och vet till fullo vindarnas kastbyar, men vet ävenså den sanna vindens skönhet. de flesta negationer har en så kallad djupare verklighet eller en positiv bakgrund vilken är vishet ur visdom av andeljus.
*
(pärlljusa rör vid ansiktsljus)
han lägger vänstra handen till sten
till klippa
klippregn har fallit
hur kan stenen gråta
stenen
har inget hjärta
så är det
stenen har inget hjärta
har lämnat egot
är
i sitt hjärta
i inget i allt
så är stenars visdom
hon gråter tårar av blod
vände taggar inåt
detta för att ej såra omgivandets hud
omgivandets ansikte
ros stod i människodalen
såg smärta fylla
uppfylla
spåren
varför glömmer ni frågade ros
de såg på henne med tomma skal
över saltplåtar hade deras steg släpats av lystna
de såg på henne med tomma ögon
fyllda med skräck med oro djup
inom bakom stängda såg ros
människodalens hopp
så
viskade hon
så viskade hon
hela er
vände taggar inåt i kärlek till
barnens ansiktsljus
han fann stenen
lägger vänstra handen till
en mjuk vinge
lyssnar
hör stenen till
jag gråter ty mitt hjärta har hört
dina steg nalkas
dina händer
rör vid
mitt
inre
ur taggar växa bladpärlor
hans fingrar rör vid hennes inre
ur bladpärlor stiger hjärtblad
grönskande mantel ur
fingerljus
han skymtar inreklädnads rubinröda rosendoft
hon vänder sitt ansiktljus in i
hans klarnade ögons
vidgade insikt
pärlljusa rör vid
befriar
ansiktsljus
(innan bilan faller)
i min hand vilar min hand
stegen
knarrar
flätar fingerljus
vaggar
salvia
mitt ansikte
är
osynligt
håller händer
för
strimma av ljus
skär
genom
bindeln innan
bilan
faller
släckta ansikten
tändas
pärlvingar
ej pärluggla
i skrivandet ser jag pärlugglans blick
hör svepandet av vingar
exaktheten
skogen synes mörk
ändå ser jag den månsilvrad
pärluggla
pärlljus
jag ser ej dessa vingar
jag hör orden upprepas
de är nattens mantra; pärlljusa rör vid ansiktsljus
så vandrar dagen
och;
människan är så invand vid streckkoder att hon lever i en ständig dekodning
dekodering, söker dessa streck, är de mina eller ej
streckkoder
underskrifter i koder
allt i koder
kan verkligen denna streckkod förtälja dig liv
skräckbarrikader byggs skyhöga
korthus
plockepinn
de hus vilka byggs i kärlek rasar icke
skräcken däremot bygger barrikader alldeles av sig självt
ja dessa byggen är herrelösa
ty de byggs helt utan
balansering
de första skyskraporna byggdes
rakt upp
så vandrade jordbävningar och annat in
det upptäcktes att dessa byggnader hade behov av elasticitet, vilket kan liknas vid andning och därmed balans. byggnaderna hade behov av rörelseutrymme – ja, så är det.
en svajmast följer alltets rörelse – varför gör den det; svajmasten förtäljer dig bärandets konst, stå icke med uppspärrat skräckansikte – en stelnad rörelse. följ rörelsen.
svajmast eller svajande används ofta i liknelse av att vara icke bärandestark, den är bärande, närmare bestämt livbärande. den vilken klättrar upp till dess topp, spira har övat detta konststycke och vet till fullo vindarnas kastbyar, men vet ävenså den sanna vindens skönhet. de flesta negationer har en så kallad djupare verklighet eller en positiv bakgrund vilken är vishet ur visdom av andeljus.
*
(pärlljusa rör vid ansiktsljus)
han lägger vänstra handen till sten
till klippa
klippregn har fallit
hur kan stenen gråta
stenen
har inget hjärta
så är det
stenen har inget hjärta
har lämnat egot
är
i sitt hjärta
i inget i allt
så är stenars visdom
hon gråter tårar av blod
vände taggar inåt
detta för att ej såra omgivandets hud
omgivandets ansikte
ros stod i människodalen
såg smärta fylla
uppfylla
spåren
varför glömmer ni frågade ros
de såg på henne med tomma skal
över saltplåtar hade deras steg släpats av lystna
de såg på henne med tomma ögon
fyllda med skräck med oro djup
inom bakom stängda såg ros
människodalens hopp
så
viskade hon
så viskade hon
hela er
vände taggar inåt i kärlek till
barnens ansiktsljus
han fann stenen
lägger vänstra handen till
en mjuk vinge
lyssnar
hör stenen till
jag gråter ty mitt hjärta har hört
dina steg nalkas
dina händer
rör vid
mitt
inre
ur taggar växa bladpärlor
hans fingrar rör vid hennes inre
ur bladpärlor stiger hjärtblad
grönskande mantel ur
fingerljus
han skymtar inreklädnads rubinröda rosendoft
hon vänder sitt ansiktljus in i
hans klarnade ögons
vidgade insikt
pärlljusa rör vid
befriar
ansiktsljus
(innan bilan faller)
i min hand vilar min hand
stegen
knarrar
flätar fingerljus
vaggar
salvia
mitt ansikte
är
osynligt
håller händer
för
strimma av ljus
skär
genom
bindeln innan
bilan
faller
tisdag 28 december 2010
den 28 december 2010
i dessa nätter är vingar med mig
så vackra
befriade flyga de
denna natt:
vit liljevinge rör vid kärlek
jag ser ett kvinnoansikte
kvinna sitter vid eld
röken ringlar
en fjäder håller hon i handen
hon rör vid röken
dimman öppnar sitt ljus
för dig
drömfjäder
skriver
ökenvandrare ser spår i sanden
är
nära
ja
vad är det vita
vita – var i tillits andning
för en människa kan det tyckas vara tråkigt stå med en färdig bok i handen
en färdigskriven bok
hur kan det vara så
se ängens alla blommor
gräset
andas doften av jordefrid
upplev träden
alltets andning
huru de skänker gåvor till blad
ur blad till blad
se bladmakaren
arkmakaren
se ängen skogarna djuren
huru de skänker pärmar
se haven se fiskarna hur de skänker trådar
se
se
allt det du såg innan du steg in
huru du satt med vacker penna i hand
skrev gyllene tecken
synliga
osynliga
fram träder dessa
hur kan en färdigskriven bok vara tråkig, denna bok skänker dig friandning, du kan leva livet istället för att få skrivkramp, kom ihågkramp
så är det
se denna bok
denna bok är i hjärtat
se vinterträdens blad
du kan stanna vid träden
ett träd
du kan låta din blick stanna vid en gren
orkar du ej möta hela grenen så stanna vid en kvist
vid ett fingerljus
då ser du bladknoppar
du ser blad
blad av snö
i soldanser spinner väver spindelmor
vår sommar höst
vem väver i vinterhänder
kristlljusen väver
det är ej tråkigt med en färdigskriven bok
du skrev den med alltet
du skrev denna bok med alltet innan ditt insteg
så är boken i ditt bröst
så är sommarängen i vinterbröst
i vinterbröst strålar stjärnängders ord
vita bladen andas
vita fjärilsblad
genom dina ögon flyga
blåa bladen
blå fjärilblad
höljandeblad
höljande
blad
nej hur kan det vara tråkigt med en färdigskriven bok
det borde vara tillitsfyllt
med avseende till att människan inhandlar apparaturer för att hitta vägar antingen via telefoner eller via data – gps
navigationssystem
kanske säger du att det är skillnad med avseende till att här får du knappa in vägen själv, men det gjorde du i boken. en del blad blir sönderrivna av klofingrar vilka gör revor, men du helar dessa blad, du bjöd ej in dessa gäster och de var ej gäster – minns detta – de var ej inbjudna av dig och de var ej gäster.
nej hur kan det vara tråkigt med en färdigskriven bok
det borde vara tillitsfyllt
men
för den vilken vill veta slutet innan början på boken, den vilken börjar med efterordet innan förordet för denne är det ett skenande ett rusande tåg.
det finns bara ett sätt och det är att söka stoppa tåget
men vad är ett ansikte
är ett ansikte ett ansikte eller ett an sikte
sikta an
land i sikte
eller är ansiktet ett finger
finn ger
ger det du finner
ansiktet är kanske slöjan
så må den vara den skira tyllgardinen
genom denna ser du alla toner sväva fria
tystnaden är mycket vacker att vara i
att vara tillsammans i
däri tystnaden vilar i
igenkännandet
jag ser in i dina ögon
du ser in i mina ögon
vi vet varandra
däri är tystnaden det skira gryningsljuset
där den ene kanske tappat sitt ord
den andra lyser upp det
tystnaden dör möte ej skett är skrämmande och ger oro
ger en upplevelse av icke önskad
samtala med varandra innan tystnaden
rör vid varandras ansiktsljus
lyssnande
*
(ett ber mina fingrar)
himlar andades purpur denna skymningsdans
de stegrade sig
hovar
jordetrumma sjöng
rytm
himlar brann
trädfolken skred silhuettmantlade
ett ber mina fingrar denna natt
jag sveper vinteride
allt tätare
stjärna fall ned över mig
hem
jag breder ut vingar
är
*
(i den porten)
i aftnar då mitt vara fryser
ett darrande avklätt
löv
minns jag
hur vi svävade
molnvarelser
vi krockade ej
vi strömmade
strömmade
vindar
kärleksvindar
vi avklädde oss den skruden
där vid källan av ur
det var där dina fingrar såg mig
det var där mina ögon svarade dig
anno noll komma noll noll
*
vit liljevinge rör vid kärlek
kvinnoansikte i
leendeljusas
kvinna sitter vid eld
röken ringlar
en fjäder håller hon i handen
hon rör vid röken
dimman öppnar sitt ljus
för dig
drömfjäder
skriver
ökenvandrare ser spår i sanden
är
nära
*
(vävare)
i soldanser spinner väver spindelmor
vår sommar höst
vem väver i vinterhänder
kristlljusen väver
vita bladen andas
vita fjärilsblad
genom dina ögon flyga
blåa bladen
blå fjärilblad
vem väver i vinterhänder
kristlljusen väver
höljandeblad
höljande
blad
så vackra
befriade flyga de
denna natt:
vit liljevinge rör vid kärlek
jag ser ett kvinnoansikte
kvinna sitter vid eld
röken ringlar
en fjäder håller hon i handen
hon rör vid röken
dimman öppnar sitt ljus
för dig
drömfjäder
skriver
ökenvandrare ser spår i sanden
är
nära
ja
vad är det vita
vita – var i tillits andning
för en människa kan det tyckas vara tråkigt stå med en färdig bok i handen
en färdigskriven bok
hur kan det vara så
se ängens alla blommor
gräset
andas doften av jordefrid
upplev träden
alltets andning
huru de skänker gåvor till blad
ur blad till blad
se bladmakaren
arkmakaren
se ängen skogarna djuren
huru de skänker pärmar
se haven se fiskarna hur de skänker trådar
se
se
allt det du såg innan du steg in
huru du satt med vacker penna i hand
skrev gyllene tecken
synliga
osynliga
fram träder dessa
hur kan en färdigskriven bok vara tråkig, denna bok skänker dig friandning, du kan leva livet istället för att få skrivkramp, kom ihågkramp
så är det
se denna bok
denna bok är i hjärtat
se vinterträdens blad
du kan stanna vid träden
ett träd
du kan låta din blick stanna vid en gren
orkar du ej möta hela grenen så stanna vid en kvist
vid ett fingerljus
då ser du bladknoppar
du ser blad
blad av snö
i soldanser spinner väver spindelmor
vår sommar höst
vem väver i vinterhänder
kristlljusen väver
det är ej tråkigt med en färdigskriven bok
du skrev den med alltet
du skrev denna bok med alltet innan ditt insteg
så är boken i ditt bröst
så är sommarängen i vinterbröst
i vinterbröst strålar stjärnängders ord
vita bladen andas
vita fjärilsblad
genom dina ögon flyga
blåa bladen
blå fjärilblad
höljandeblad
höljande
blad
nej hur kan det vara tråkigt med en färdigskriven bok
det borde vara tillitsfyllt
med avseende till att människan inhandlar apparaturer för att hitta vägar antingen via telefoner eller via data – gps
navigationssystem
kanske säger du att det är skillnad med avseende till att här får du knappa in vägen själv, men det gjorde du i boken. en del blad blir sönderrivna av klofingrar vilka gör revor, men du helar dessa blad, du bjöd ej in dessa gäster och de var ej gäster – minns detta – de var ej inbjudna av dig och de var ej gäster.
nej hur kan det vara tråkigt med en färdigskriven bok
det borde vara tillitsfyllt
men
för den vilken vill veta slutet innan början på boken, den vilken börjar med efterordet innan förordet för denne är det ett skenande ett rusande tåg.
det finns bara ett sätt och det är att söka stoppa tåget
men vad är ett ansikte
är ett ansikte ett ansikte eller ett an sikte
sikta an
land i sikte
eller är ansiktet ett finger
finn ger
ger det du finner
ansiktet är kanske slöjan
så må den vara den skira tyllgardinen
genom denna ser du alla toner sväva fria
tystnaden är mycket vacker att vara i
att vara tillsammans i
däri tystnaden vilar i
igenkännandet
jag ser in i dina ögon
du ser in i mina ögon
vi vet varandra
däri är tystnaden det skira gryningsljuset
där den ene kanske tappat sitt ord
den andra lyser upp det
tystnaden dör möte ej skett är skrämmande och ger oro
ger en upplevelse av icke önskad
samtala med varandra innan tystnaden
rör vid varandras ansiktsljus
lyssnande
*
(ett ber mina fingrar)
himlar andades purpur denna skymningsdans
de stegrade sig
hovar
jordetrumma sjöng
rytm
himlar brann
trädfolken skred silhuettmantlade
ett ber mina fingrar denna natt
jag sveper vinteride
allt tätare
stjärna fall ned över mig
hem
jag breder ut vingar
är
*
(i den porten)
i aftnar då mitt vara fryser
ett darrande avklätt
löv
minns jag
hur vi svävade
molnvarelser
vi krockade ej
vi strömmade
strömmade
vindar
kärleksvindar
vi avklädde oss den skruden
där vid källan av ur
det var där dina fingrar såg mig
det var där mina ögon svarade dig
anno noll komma noll noll
*
vit liljevinge rör vid kärlek
kvinnoansikte i
leendeljusas
kvinna sitter vid eld
röken ringlar
en fjäder håller hon i handen
hon rör vid röken
dimman öppnar sitt ljus
för dig
drömfjäder
skriver
ökenvandrare ser spår i sanden
är
nära
*
(vävare)
i soldanser spinner väver spindelmor
vår sommar höst
vem väver i vinterhänder
kristlljusen väver
vita bladen andas
vita fjärilsblad
genom dina ögon flyga
blåa bladen
blå fjärilblad
vem väver i vinterhänder
kristlljusen väver
höljandeblad
höljande
blad
måndag 27 december 2010
den 27 december 2010
i dessa nattljus segla tolv drömblad
läs dem med din hud
förtäta
ordet förtäta återkom denna natt
såg floder
såg grädde
såg sönderslagna
såg allt dras samman
såg moln skira slöjor dras samman
vandrade i dagen såg moln lösas upp
såg moln dras samman
snöpåsar fyllda
såg himlar slöjklädas
eller kanske var det fiskenät
såg dem dras samman
såg en knopp slutas samt öppnas
såg tankekorn kastas in i vindar
såg dem dras samman i det fullbordade fröet
såg fröet spira i moderns händer
såg det förtätade upplösas
så är skapandeljuset
så är ebb och flod, flod och ebb
ebb kan tolkas vara torka men här är det förtätat hav
luften förtätas
så gives vingar
i allt lever bilder
bilder
är
levande liv
levandevingar
*
jag är det öga vilket ser bakom stängda dörrar
lyfter stenbladen in i regnbågsvara till strålande ärbar heder
lända är ett vackert innebördsord
i gråsaven stiger växande liven
förväntansfyllda
för väntans fyllda
se himlars gråögon skifta
icke hastande
i sakta mak: möt andes kärlek
en snäckas inre pärlande pärl ande skimrar
kärleksmantlad omsluter vitsyns smärta vilken är befogad be fogad
islossning
foglossning
uppluckrad är jorden till synes oreda är o reda är credo
den luckrade jorden
den
ser tämligen rufsig ut
så
så stiger hjärtbladen
plötsligt förmår vi se
regnbågsljuset
vilket möjliggör
spegeln
jag är det öga vilket ser bakom stängda dörrar
därför sluter jag det ej till vila
i viloregn sköljes dess lins
bländas icke av skrytröster
sky dessa
fly dem ej möt ögonen
sky deras skrytröster
gjut balsam in i ögon
ödmjukhet
bländas icke av det vita vilket höljer låt det smälta in
bländas icke av de högröstade
upplev droppens stämma i din hud
se tonernas ljudande klanger
se färgernas klarnande i bladens händer
ja han rörde vid luften
rör vid luften
detta för att tillföra luftens gnisterpärlor
av alltets kärlek
de malde hennes ben till vitt mjöl
strödde det in i vindar där har hennes böner varit
nu sammanfogas det
av deras malkvarnar övertygade ickevara
han rör vid luften
hon är i hans vitskimrande kärlek
denne höljer icke övertyglande
denne höljer lösande tyglar lindade lagda över
ja de vandrade
vandrar tolv steg
så slår pendeln tolv slag
dessa slår är sammanbindande dessa slag är sammanbindande
till för hållfasthet
håll fäste
håll fest
detta sammanbindande är ej tvång
ämbaret görs av trädgåva
sekretären görs av trädgåva
slana vid slana
med ring runt
slå
slå om
krama om
ämbaret bär inom kärlekens händer
klart källvatten
klarnat
källvatten
ja de vandrade vandrar
tolv steg
tolv blad
tolv drömblad
den vilken intet har att gömma
intet gömmer ibland
detta gömma är ej gömma
det är mer kupar händer om
barnet är i moderns liv
det är synligt i hennes gestalt
ändå är det ej fullt uppenbart förrän du ser barnet
hur kan detta vara
ögonen är ej mognade frukter
förmår ej uppleva doften
av detta vackra insteg
intet är evig
är oändlig
är intighet
är kärlek
i detta skrivna är intet inte
den vilken inte har något att gömma, dölja behöver ej ikläda sig rustning
vad är vinter
i nordan, i nordens länder
visa ditt nakna ansikte
det länder till ögontjärns upplysta
vad är vinter
i nordan, i nordens länder – denna vinter lever i allt, är rytmisk periodiska,
i nordans riken är det möjligt leva med bilden helt uppenbart
vinter är ögonvingar
vilka sakta slutes värnande om
bak slutna ögon
ögonlock skönjer ögon skimrande rödminne
fågel rödbröst
rör vid
hjärtsträngar
barnet andas rödskimrande inom
i moderns gestalt synes hennes havandeskap
hav
ande
skapande
i ögon lock är skrivna dagens upplevelser
vinter är ögonvingar
vilka sakta slutes
slutes värnande om
ja
dessa tolv nätter är
dessa tolv steg är
själens drömportar
i var och en av dessa skrives av anden
ett blad
så vid den tolfte nattens inspiration
inhalation
experiation
inspirations expiratio
står du med en tolvbladig blomma i din hand
en knopp
visst är det så den vilken inte har något att dölja behöver ej gömma sig i mörker
den renögdes stämma
andas med
vinden
ser stjärnor tindra samt upptända mörkret
vänder ej
huden
bort
tolv steg de ur stenen
ur stenar steg de tolv
markernas förtvivlan slöts inom detta innan
inanna
de förblödde
markerna slöts inom
icke för att icke till att gömmas
detta skedde till markernas levnad
barfotade vandrade de genom ökenmarker
genom glödande sand
taggar rev deras fötter blodiga
de vattnade markerna med sitt blod
tolv steg de ur stenen
ur stenar steg de tolv
markernas förtvivlan slöts inom detta innan
de förblödde
markerna slöts inom
icke för att icke till att gömmas
detta skedde till markernas levnad
floderna
bäckarna drog sig undan
de såg fotvalven längtanfyllas
de såg orsakens verkan
sökte väcka förödelsens nedlagda
de gavs livets berättelser in i hjärtsolars silvernesmyckan
stenar vakade med dem
modern gick under markens täcke
av människovandringars glömska
där var det
de tolv stenarna bildade ring i
vakande
hon födde sitt barn
hennes make lade barnet på hennes grav att somna med henne
hon kupade ur graven sina händer om barnet
lade barnet i godhjärtads famn
drömklocka skimrade blå
i natten syntes hennes hjärtas röda skrud malvaröd
barnet växte in i människostegen
förtäljandes moderns stjärnklara band
de steg ur stenars värnad
berättareldar brinner i vinterbröst
*
drömklocka
skimrade
blå
i natten synes hennes hjärtas
röda skrud
malvaröd
barnet växte in i
människostegen
förtäljandes
moderns stjärnklara band
de steg ur stenars värnad
berättareldar brinner i vinterbröst
*
i dessa nattljus segla tolv drömblad
läs dem med din hud
läs dem med din hud
förtäta
ordet förtäta återkom denna natt
såg floder
såg grädde
såg sönderslagna
såg allt dras samman
såg moln skira slöjor dras samman
vandrade i dagen såg moln lösas upp
såg moln dras samman
snöpåsar fyllda
såg himlar slöjklädas
eller kanske var det fiskenät
såg dem dras samman
såg en knopp slutas samt öppnas
såg tankekorn kastas in i vindar
såg dem dras samman i det fullbordade fröet
såg fröet spira i moderns händer
såg det förtätade upplösas
så är skapandeljuset
så är ebb och flod, flod och ebb
ebb kan tolkas vara torka men här är det förtätat hav
luften förtätas
så gives vingar
i allt lever bilder
bilder
är
levande liv
levandevingar
*
jag är det öga vilket ser bakom stängda dörrar
lyfter stenbladen in i regnbågsvara till strålande ärbar heder
lända är ett vackert innebördsord
i gråsaven stiger växande liven
förväntansfyllda
för väntans fyllda
se himlars gråögon skifta
icke hastande
i sakta mak: möt andes kärlek
en snäckas inre pärlande pärl ande skimrar
kärleksmantlad omsluter vitsyns smärta vilken är befogad be fogad
islossning
foglossning
uppluckrad är jorden till synes oreda är o reda är credo
den luckrade jorden
den
ser tämligen rufsig ut
så
så stiger hjärtbladen
plötsligt förmår vi se
regnbågsljuset
vilket möjliggör
spegeln
jag är det öga vilket ser bakom stängda dörrar
därför sluter jag det ej till vila
i viloregn sköljes dess lins
bländas icke av skrytröster
sky dessa
fly dem ej möt ögonen
sky deras skrytröster
gjut balsam in i ögon
ödmjukhet
bländas icke av det vita vilket höljer låt det smälta in
bländas icke av de högröstade
upplev droppens stämma i din hud
se tonernas ljudande klanger
se färgernas klarnande i bladens händer
ja han rörde vid luften
rör vid luften
detta för att tillföra luftens gnisterpärlor
av alltets kärlek
de malde hennes ben till vitt mjöl
strödde det in i vindar där har hennes böner varit
nu sammanfogas det
av deras malkvarnar övertygade ickevara
han rör vid luften
hon är i hans vitskimrande kärlek
denne höljer icke övertyglande
denne höljer lösande tyglar lindade lagda över
ja de vandrade
vandrar tolv steg
så slår pendeln tolv slag
dessa slår är sammanbindande dessa slag är sammanbindande
till för hållfasthet
håll fäste
håll fest
detta sammanbindande är ej tvång
ämbaret görs av trädgåva
sekretären görs av trädgåva
slana vid slana
med ring runt
slå
slå om
krama om
ämbaret bär inom kärlekens händer
klart källvatten
klarnat
källvatten
ja de vandrade vandrar
tolv steg
tolv blad
tolv drömblad
den vilken intet har att gömma
intet gömmer ibland
detta gömma är ej gömma
det är mer kupar händer om
barnet är i moderns liv
det är synligt i hennes gestalt
ändå är det ej fullt uppenbart förrän du ser barnet
hur kan detta vara
ögonen är ej mognade frukter
förmår ej uppleva doften
av detta vackra insteg
intet är evig
är oändlig
är intighet
är kärlek
i detta skrivna är intet inte
den vilken inte har något att gömma, dölja behöver ej ikläda sig rustning
vad är vinter
i nordan, i nordens länder
visa ditt nakna ansikte
det länder till ögontjärns upplysta
vad är vinter
i nordan, i nordens länder – denna vinter lever i allt, är rytmisk periodiska,
i nordans riken är det möjligt leva med bilden helt uppenbart
vinter är ögonvingar
vilka sakta slutes värnande om
bak slutna ögon
ögonlock skönjer ögon skimrande rödminne
fågel rödbröst
rör vid
hjärtsträngar
barnet andas rödskimrande inom
i moderns gestalt synes hennes havandeskap
hav
ande
skapande
i ögon lock är skrivna dagens upplevelser
vinter är ögonvingar
vilka sakta slutes
slutes värnande om
ja
dessa tolv nätter är
dessa tolv steg är
själens drömportar
i var och en av dessa skrives av anden
ett blad
så vid den tolfte nattens inspiration
inhalation
experiation
inspirations expiratio
står du med en tolvbladig blomma i din hand
en knopp
visst är det så den vilken inte har något att dölja behöver ej gömma sig i mörker
den renögdes stämma
andas med
vinden
ser stjärnor tindra samt upptända mörkret
vänder ej
huden
bort
tolv steg de ur stenen
ur stenar steg de tolv
markernas förtvivlan slöts inom detta innan
inanna
de förblödde
markerna slöts inom
icke för att icke till att gömmas
detta skedde till markernas levnad
barfotade vandrade de genom ökenmarker
genom glödande sand
taggar rev deras fötter blodiga
de vattnade markerna med sitt blod
tolv steg de ur stenen
ur stenar steg de tolv
markernas förtvivlan slöts inom detta innan
de förblödde
markerna slöts inom
icke för att icke till att gömmas
detta skedde till markernas levnad
floderna
bäckarna drog sig undan
de såg fotvalven längtanfyllas
de såg orsakens verkan
sökte väcka förödelsens nedlagda
de gavs livets berättelser in i hjärtsolars silvernesmyckan
stenar vakade med dem
modern gick under markens täcke
av människovandringars glömska
där var det
de tolv stenarna bildade ring i
vakande
hon födde sitt barn
hennes make lade barnet på hennes grav att somna med henne
hon kupade ur graven sina händer om barnet
lade barnet i godhjärtads famn
drömklocka skimrade blå
i natten syntes hennes hjärtas röda skrud malvaröd
barnet växte in i människostegen
förtäljandes moderns stjärnklara band
de steg ur stenars värnad
berättareldar brinner i vinterbröst
*
drömklocka
skimrade
blå
i natten synes hennes hjärtas
röda skrud
malvaröd
barnet växte in i
människostegen
förtäljandes
moderns stjärnklara band
de steg ur stenars värnad
berättareldar brinner i vinterbröst
*
i dessa nattljus segla tolv drömblad
läs dem med din hud
söndag 26 december 2010
den 26 december 2010
den vithövdade
hon lärdes i tidiga dagar
det
de såg
henne vara
de
var de vilka satts
jordvakande
till henne
för hennes väl
det var icke till det var över
de satte sig över henne
därav grät hennes inre
därav grät
alltets
ansikte
så är det då ett liv ej är sett i det vara det är
hon lärdes i tidiga dagar
det
de såg
henne vara
ful
klumpig
det de ej såg visste
hörde
var
hon kunde konsten
ibland då de förmådde tysta
sig
kunde de
skönja luftens rörelse
det kanske skrämde dem
sådana upplevelser plägar göra så
ibland stod hon framför dessa speglar
såg hur de pekade
såg genom dem
skrudens svarta
huvudets kala
hon såg ej
klädnadens skimmerskiftande
kronan hon bar
halsbandet med
smycket
ansiktets själsskimmer
läpparnas vita
ögonens
vakna
klara
djup
han såg henne störta
deras givna upplevelse vingklippte henne
han såg henne störta till marken
lyfte ut från in i vindsvepande
cirklade ned
den vithövdade sveper vingarna om henne
rör vid luften
söker skänka henne
den svikna kärleken
kärlek är ett vackert hantverk
hantverk
handverk
så fort sveps det ut av svep
svepande hand
verkar
ämbaret stå med källvatten förtäljandes
träd invid träd
slana invid slana
tvenne järnband ringar läggas om
ett vackert hantverk
symfoni framförd av instrument
lagda i händer
handverk
trä hink
ämbar
ämbaret vickas ut
vattnet rinner ut
kärlek är ett vackert hantverk
alla hantverk består av lyssnande
glittrande stunder
även
umbäranden
kärleken är kanske bördiga jordar vilka länge lagts i träda
länge varit obrukade
kanske
aldrig brukade
dessa jordar har behov av
lära kännas
kärleken är ett vackert hantverk
tystjordar är vackra
men de kan även förorsaka regnrök, snörök, eldrök
tala med varandra ej emot eller mot varandra
luta er mot varandra i trötta stunder
det är ej strid
det är
stödjande
*
vatten porlar
stenar är händer
fingrar är
solfjädrar
porlar blod så i min kropp
vattenspiraler
ljusögon
tonar
dimmande stiger
önskebrunn
önskedamm
damm skapad av önskningar
tystros omsluter
stämma
jag önskar jag hållit tillbaka ord sagda
vet ej till vad de gagnade
jag önskar jag hållit åter så många sagda ord uttalade i hopp
jag önskar jag hållit dem åter, ber dem tillbaka i insikten av att jag ser deras overkan
det jag ser är ordens icke möten
ickemöten
dessa icke möten vägranden att lyssna har lett till åverkan
en slags förståelse vilken är
ett spektrum av
missad förståelse
jag kan höra med mina ögon
alla de gånger jag sökt förklara
för att med mina öron se
hur den vilken lyssnar, den jag söker tala till
redan innan min bön strömmat till ändelsen
redan tänkt ut ett svar
den förbigångna bönen
en outslagen
kronvärld
så det jag sökte förklara var ej för klara samvarostunder
det blev till skuggor vilka förde möten allt längre borta,
bort från varandra
jag hoppades på förklarande ljus
ja, jag skulle vilja att orden
att jag
förmått
tysta min röst
jag gjorde det ej och jag vet att
det ej går vrida uret tillbaka, fjädern brister då
men jag vet att
vet att urtavlan är beständig
jag behöver egentligen ej bekymra mig
urtavlan stiger fram
och
ur tavlan talar det tystade
*
(ur tavlan )
flyga
tystvingar
strör sandkornen in i händer
hamrad skiva skimra
eldglödande
gonggong vibrera
nattmarkers väckta är
ur dina händer växa
sådd av givna
*
förklara är en bön om förståelse
till förståelse
*
doft av händer andas
varifrån
ifrån sekretären
denna pjäs
varför benämns tunga möbler pjäser
kan ske är de draman
teaterstycken
ja de kan vara i tragedier
i komedier
pjäser
sekretären
vid denna har många ansikten sett in
såg de skogen
såg de möbelmakarens händer
såg de skimrande ljus vilka brann ur hjärtrötter
hur han med mjuk trasa smorde träets ådring med doftande olja
han vandrade till låssmeden bad nyckel till
gavs denna
en lucka fanns att stänga
var
i sekretärens framom
bak denna lucka fanns små lådor
tömda eller fyllda
lönnfack fanns det ävenså
en stol stod framför
sekretären älskade doften av papper
älskade höra pennan raspa
sekretär
skrivdon
står på fötter stadiga
sekretär ligger nära sekretess
små vackra lådor
askar
vid asken sitta de
spinn tråden lång och fin
vattna mina rötter
se liven dansa i krona
vinterljus
*
(så faller ensamregnet över mina händer)
i natten andas skimrande ansikten leendeljusa lågor
sluter om kylslagna steggångar
svepta av damm
i dammen seglar
drömskepp
skål
av
glasklinga
strimma
av ljus dansar i ögonspann
seglar himlafärder
doft av
myrrah
pendel vaggar
frågesvar
rökelsekaret
vaggar
slingor stiger
mässandesång vandrar portar
så faller ensamregnet över mina händer
jag skulle vilja vara fjärilsvingar
källströmmar med
dina
hyllor fyllda med böcker doftar skönhet
sällskapande vackra ryggar
så många
ryggar
i denna natt ber jag ryggar vända
tusenfåglar rör vid
luften
jag ler ty ljudet av vingar
sveper
mig
om jag är en sekretär
då
kanske
(förklara)
förklara är en bön om förståelse
till förståelse
*
kan ske
i
lyssnandeljus
händer
*
vatten porlar
stenar är händer
fingrar är
solfjädrar
porlar blod så i min kropp
vattenspiraler
ljusögon
tonar
dimmande stiger
önskebrunn
önskedamm
damm skapad av önskningar
tystros omsluter
stämma
jag önskar jag hållit tillbaka ord sagda
vet ej
till vad
de gagnade
jag önskar jag hållit åter
så många sagda ord uttalade i hopp
jag önskar jag hållit dem åter
ber dem tillbaka i insikten av att jag ser deras overkan
det jag ser är ordens icke möten
ickemöten
dessa icke möten
vägranden att lyssna har lett till åverkan
en slags förståelse vilken är
ett spektrum av
missad förståelse
jag kan höra med mina ögon
alla de gånger jag sökt förklara
för att med mina öron se
hur den vilken lyssnar, den jag söker tala till
redan innan min bön strömmat till ändelsen
redan tänkt ut ett svar
hör orden med dina ögon
den förbigångna bönen
en outslagen
kronvärld
så det jag sökte förklara var ej för klara samvarostunder
det blev till skuggor vilka förde möten allt längre borta
bort från varandra
jag hoppades på förklarande ljus
ja, jag skulle vilja att orden
att jag
förmått
tysta min röst
ofta undrar jag varför jag öppnade den
ser
vatten porla
stenar är händer
fingrar är
solfjädrar
porlar blod så i min kropp
hon lärdes i tidiga dagar
det
de såg
henne vara
de
var de vilka satts
jordvakande
till henne
för hennes väl
det var icke till det var över
de satte sig över henne
därav grät hennes inre
därav grät
alltets
ansikte
så är det då ett liv ej är sett i det vara det är
hon lärdes i tidiga dagar
det
de såg
henne vara
ful
klumpig
det de ej såg visste
hörde
var
hon kunde konsten
ibland då de förmådde tysta
sig
kunde de
skönja luftens rörelse
det kanske skrämde dem
sådana upplevelser plägar göra så
ibland stod hon framför dessa speglar
såg hur de pekade
såg genom dem
skrudens svarta
huvudets kala
hon såg ej
klädnadens skimmerskiftande
kronan hon bar
halsbandet med
smycket
ansiktets själsskimmer
läpparnas vita
ögonens
vakna
klara
djup
han såg henne störta
deras givna upplevelse vingklippte henne
han såg henne störta till marken
lyfte ut från in i vindsvepande
cirklade ned
den vithövdade sveper vingarna om henne
rör vid luften
söker skänka henne
den svikna kärleken
kärlek är ett vackert hantverk
hantverk
handverk
så fort sveps det ut av svep
svepande hand
verkar
ämbaret stå med källvatten förtäljandes
träd invid träd
slana invid slana
tvenne järnband ringar läggas om
ett vackert hantverk
symfoni framförd av instrument
lagda i händer
handverk
trä hink
ämbar
ämbaret vickas ut
vattnet rinner ut
kärlek är ett vackert hantverk
alla hantverk består av lyssnande
glittrande stunder
även
umbäranden
kärleken är kanske bördiga jordar vilka länge lagts i träda
länge varit obrukade
kanske
aldrig brukade
dessa jordar har behov av
lära kännas
kärleken är ett vackert hantverk
tystjordar är vackra
men de kan även förorsaka regnrök, snörök, eldrök
tala med varandra ej emot eller mot varandra
luta er mot varandra i trötta stunder
det är ej strid
det är
stödjande
*
vatten porlar
stenar är händer
fingrar är
solfjädrar
porlar blod så i min kropp
vattenspiraler
ljusögon
tonar
dimmande stiger
önskebrunn
önskedamm
damm skapad av önskningar
tystros omsluter
stämma
jag önskar jag hållit tillbaka ord sagda
vet ej till vad de gagnade
jag önskar jag hållit åter så många sagda ord uttalade i hopp
jag önskar jag hållit dem åter, ber dem tillbaka i insikten av att jag ser deras overkan
det jag ser är ordens icke möten
ickemöten
dessa icke möten vägranden att lyssna har lett till åverkan
en slags förståelse vilken är
ett spektrum av
missad förståelse
jag kan höra med mina ögon
alla de gånger jag sökt förklara
för att med mina öron se
hur den vilken lyssnar, den jag söker tala till
redan innan min bön strömmat till ändelsen
redan tänkt ut ett svar
den förbigångna bönen
en outslagen
kronvärld
så det jag sökte förklara var ej för klara samvarostunder
det blev till skuggor vilka förde möten allt längre borta,
bort från varandra
jag hoppades på förklarande ljus
ja, jag skulle vilja att orden
att jag
förmått
tysta min röst
jag gjorde det ej och jag vet att
det ej går vrida uret tillbaka, fjädern brister då
men jag vet att
vet att urtavlan är beständig
jag behöver egentligen ej bekymra mig
urtavlan stiger fram
och
ur tavlan talar det tystade
*
(ur tavlan )
flyga
tystvingar
strör sandkornen in i händer
hamrad skiva skimra
eldglödande
gonggong vibrera
nattmarkers väckta är
ur dina händer växa
sådd av givna
*
förklara är en bön om förståelse
till förståelse
*
doft av händer andas
varifrån
ifrån sekretären
denna pjäs
varför benämns tunga möbler pjäser
kan ske är de draman
teaterstycken
ja de kan vara i tragedier
i komedier
pjäser
sekretären
vid denna har många ansikten sett in
såg de skogen
såg de möbelmakarens händer
såg de skimrande ljus vilka brann ur hjärtrötter
hur han med mjuk trasa smorde träets ådring med doftande olja
han vandrade till låssmeden bad nyckel till
gavs denna
en lucka fanns att stänga
var
i sekretärens framom
bak denna lucka fanns små lådor
tömda eller fyllda
lönnfack fanns det ävenså
en stol stod framför
sekretären älskade doften av papper
älskade höra pennan raspa
sekretär
skrivdon
står på fötter stadiga
sekretär ligger nära sekretess
små vackra lådor
askar
vid asken sitta de
spinn tråden lång och fin
vattna mina rötter
se liven dansa i krona
vinterljus
*
(så faller ensamregnet över mina händer)
i natten andas skimrande ansikten leendeljusa lågor
sluter om kylslagna steggångar
svepta av damm
i dammen seglar
drömskepp
skål
av
glasklinga
strimma
av ljus dansar i ögonspann
seglar himlafärder
doft av
myrrah
pendel vaggar
frågesvar
rökelsekaret
vaggar
slingor stiger
mässandesång vandrar portar
så faller ensamregnet över mina händer
jag skulle vilja vara fjärilsvingar
källströmmar med
dina
hyllor fyllda med böcker doftar skönhet
sällskapande vackra ryggar
så många
ryggar
i denna natt ber jag ryggar vända
tusenfåglar rör vid
luften
jag ler ty ljudet av vingar
sveper
mig
om jag är en sekretär
då
kanske
(förklara)
förklara är en bön om förståelse
till förståelse
*
kan ske
i
lyssnandeljus
händer
*
vatten porlar
stenar är händer
fingrar är
solfjädrar
porlar blod så i min kropp
vattenspiraler
ljusögon
tonar
dimmande stiger
önskebrunn
önskedamm
damm skapad av önskningar
tystros omsluter
stämma
jag önskar jag hållit tillbaka ord sagda
vet ej
till vad
de gagnade
jag önskar jag hållit åter
så många sagda ord uttalade i hopp
jag önskar jag hållit dem åter
ber dem tillbaka i insikten av att jag ser deras overkan
det jag ser är ordens icke möten
ickemöten
dessa icke möten
vägranden att lyssna har lett till åverkan
en slags förståelse vilken är
ett spektrum av
missad förståelse
jag kan höra med mina ögon
alla de gånger jag sökt förklara
för att med mina öron se
hur den vilken lyssnar, den jag söker tala till
redan innan min bön strömmat till ändelsen
redan tänkt ut ett svar
hör orden med dina ögon
den förbigångna bönen
en outslagen
kronvärld
så det jag sökte förklara var ej för klara samvarostunder
det blev till skuggor vilka förde möten allt längre borta
bort från varandra
jag hoppades på förklarande ljus
ja, jag skulle vilja att orden
att jag
förmått
tysta min röst
ofta undrar jag varför jag öppnade den
ser
vatten porla
stenar är händer
fingrar är
solfjädrar
porlar blod så i min kropp
den 25 december 2010
det går säga utom
det går säga inom
det vilket är inom är utom
det vilket är utom är inom
det går vara utom sig av glädje sorg vrede av källflöden
då viskar utom kupa dina händer runt mig
då knackar utom mjukt på dörren;
jag fryser låt mig komma in
småfolken kallades kallas de
i det inre verkade de
jordemoderns sökte deras hjälparhänder
så steg de ut
eller mer in i världen, jordvärlden
många bilder har givits mig av detta med delen, delar
ett slags sektseende
sekteristiskt seende eller livsmönster
du hör det du vill ser det du vill gör det du vill utan att medtaga din vilja människa
du väljer att filtrera ut dig
utsöndra dig
till
sekret
varför vara sekretet
göra livet till sekret då du är pärlljus
varför förneka dig urålders visdom
*
fukta dina läppar med morgonkyssen
uttala rosenbladens doft
in i vinden
öppna dina händers ögonljus
*
söker du dessa ord
sekt sekret
då närmar du dig sigill och vad annat är rosenorden
hjärtdalen, gården, templet är vackersånger skapande ljudande tillsammans, så söks de omvandlas till sessenser eller sentenser vilka är sekret i bemärkelsen utsöndringar, filtreringar av sekret/sigill och detta skeende är sekularisering och det i sitt väsen är oändligt vackert då det ej frångås sekretet i bemärkelsen sigill
var en vacker skriftrulle
bär ditt sigill med stolthet
ditt sigill är
din krona
*
dagen vandrade
stilla
stillstegad
stillstegad vitgnistrande
snö är vilket jag så starkt upplever ej vit
snö är gnistrande stjärnstrålar
healing
helandeljus
ser du strålarna huru de strålar
spjut
spetsar
utgående från en punkt i mitten
det är navet
navet är det i hjulet
ser du färgernas prismaljus
prismastrålar
regnstavar
stavar regn
stavas regn
regn
ja det stavas så
rain
raindropp
regn
rörande enande gränsbefriande närande
ärande
nära
i kärlek
ser du färgernas prismaljus
prismastrålar
regnstavar
hör dina ögon ljusvandringen
ser dina öron
klangstegen
hörsammar du
din
väg
ditt
namn
nära ande möter nod
du står i cirkelns ljusmitt
strålar är trådar väver kokongvagga
vagga ditt inre ljus i dina fingrars flätade vävande svar
snö gnistrar
i klara färger
stjärnöar synes i himlar
nu i snöland
tusende oblater har seglat vida ned
för att så är deras
oblatsviljan
saxen klipper eller
fingrar rör vid oblater
blad klippes upp
formas
gestaltas
i
kärlek
till
kronblad vikas upp av oblater
bjuder stegen inom
du står i cirkelns mitt
i snölotus
står du
med bara
fötter
fotsteg
i
kärlek
för
denna dag vilken var
tomtens dag
stjärnor gnistrar släden far
månmoder ler i kärlek
i skådande kärlek ser hon barnens glädjedjup
huru barnen bugar sig i glädje
pappersvingar flyger
röda gröna band
till dig
skänker jag
snören lockar sig skiner glänser
kan ske är de porlande skrattglädje
så vikes gåvan upp
barnet tar emot
leker
leken är barnets tack
tack är barnets lek
tomten kom
till dig
till mig
slingor synes i himlaländer av vad
av kälkens stjärnströdda rimfrostband
röda dukar
röda kulor
i ditt inre andas sommaräng manar dig till
andas lugn
lugn i kärlek
är du
stjärnor
änglar
granen doftar i husens härdar
doft av
gran
lyfter andning ur tyngd
i toppen strålar spira
spira
spira
vackra
liv
så blir allt tyststilla
i aftonen lyfte jag stegen in i händer
lindade sjalar om
marker viskade
kom
begav mig ut i snöländer gnistrande
anade djurens nära
där mellan träden
stenarna
allt skönjbart
fragmentarisk värld
fragmentarisk världsbild
var ord vilka strök mina ögon
ögon strötittar
partiklar
möter
enstaka
stakande
stakande
ögon söker se sammanhang
i vandringen är det åter uppenbart hur människan söker se detta urskilda, utskilda, vara delar; ett träd, en gren, en människa, ett djur, en växt; det blir en fragmentarisk världsbild. det är ej en negation ty då solen möter dina ögon måste du kisa ibland, då silas alla intryck och sammanförs då du förmår se det jag ser i vandringen, aftonvandringen: det är det positivt gränslösa, i den upptäckten suddas det enskilda ut och övergår egentligen i det totalt enskilda, den fragmentariska världsbilden upphör och övergår i den egentliga fragmentatiken
det är vackert vandar i vinteraftnar med kyla
stegen sjunger
det är markant höra tonerna förändras i kyla samt i tö
det är fascinerande
allt är förändring, detta utan att lämna det vilket är
stegen är mina men de förändras
markerna är markernas men de förändras
ändå är vi alltid i
inre organ är i
är utanför
jag är övertygad i att eventuell mötare av dessa ord ser det jag skriver
så knackade de på många dörrar
doften vilken mötte var ej
snålblåstar ven genom springor
rösterna
bakgrundssorlet var gällt
visst kunde de ha fyllts av vemod men de visste
och godheten mötte dem och förde dem till ett bergsrum
en grotta
ett stall säges det vara
strålande stjärna i himlahänder
denna stjärna
ser du strålarna från ovan möta nedan
från nedan möta ovan
norrsken
sydsken
vävsken
kokongen lindas av
upp
hon vaggar barnet i sin famn
hon vaggar hjärtat i sina händer
flätade korgar
av
kärlek
så vacker är denna bild, andas den
lev den
sjung den
ditt spö är en vacker vandringsstav
en klangstav
är din kropp
kasta linan
utan krok och se linans ljus
då vet du
styrkan av det spröda
det sprödas skönhet i styrkan
subtila fingrar
fragil rörelse
insiktsljus
i inspirationsandning
intuitionsljus
av imaginationsandning
var i din människogärning en blommande ros
tolv är de
i ring
tolv konungar
helgade män
tolv gemåler
helgade kvinnor
samman är de i är
av genom i till för kärlek
kärlek är ett vackert skapande hantverk
lyssna med dina ögon
se med dina öron
tala med ditt hjärta
viska med din röst
vinden svarar
i alltets
röst
*
i småfolksdalen samlades de
ja de kallades av männikofolken för småfolken
kan ske kom det sig av
egentligen var småfolken storfolk och
egentligen samlades de i storfolksdalen
kan ske kom det sig av
av vad kallades de småfolken
med plirande godögon log de; människan vet att vi lever inom deras hjärtvingar
ja så är det ibland anar människofolken det de inte vågar vetatro
i småfolksdalen samlades de
ja, det kallades så av människan
egentligen var det i storfolksdalen de samlades och
egentligen var det i hjärtdalen de samlades
de var lite bekymrade
det var så mycket ris och sly kastat huller om buller
det var inte lätt följa stigarna lagda
växterna sinade i sina markhänder,
ljuset skuggades och ändå var ljuset skuggan och skuggan ljuset
djuren hade svårt följa stråken
strängarna brast vid vidrörandet
strängarna brast med smärtklanger
vingprydda skönjde ej sjöarnas hov
nu hölls det rådslag i hjärtdalen
vilka var de
de är alla de vilka värnar om
vilka ständigt söker förtälja det glömda
så länge har deras tilltro till människan levt och lever
i denna juldagsnatt var de samlade
vandrade från här och var
från var och här
eldar brann i ring
var och en av dem satt med en sten i hand
ja de gråtande stenarna hade de burit med sig ty de visste
visste det ord ej förmår synliggöra
en efter en lyfte de stenen i sin hand bad den förtälja
detta låter grymt men de uttalade stenens ord lade den i eldens famn
i eld steg ur sten den vackraste fjäder given av eldfågel
fjädern hölls av hand
målade bladens sanna
så talade varje sten ur hand
i hjärtdalen samlades de i julenatten
förtäljde smärtans vägar
plågans vägar
vid varje lyssnat ord
steg helat väsen
blad fram
i hjärtdalen synes
eldlotus andas
ris och sly
upplöses med djupbefriande suck
stigar lagda klarnade
i markhänder steg drömsaven
ljuset såg skuggan
skuggan såg ljuset
så strömmade de in i varandeett
etthet
stråken lades till strängar
klanger ljöd vida
sjöarnas hov sträckte händer vida
vingprydda flög in i sjöhovens händer
i hjärtdalen hölls rådslag
vilka var de
vilka är de
de är alla de vilka värnar om
vilka ständigt söker förtälja det glömda
deras tilltro till människan har levt och lever
har gjort verkan och nu skönjer de svarandeljus
i denna juldagsnatt var de samlade
vandrade från här och var
från var och här
eldar brinner i ring
frön är sådda i
människans bröst
värnandefolken är i dessa stunder
trädgårdsmästare i ordets sannhets ljus
de väntar icke längre med sina handgärningar lyfter de
hjärtats ord in i spirande
gläder sig med människans sakta vaknande minne av är
ära vare ljuset
vare värmen
ur ditt
bröst
gudomen gläder sitt ansiktsljus
genom ditt ansiktsljus
ty ditt ansikte är
gudomens ljus
ty gudomens ansikte är
ditt ansiktes ljus
tänk med din hjärttanke ljus
vårda med din hjärthand värme
så är livet en
blommande
hjärtdal
små är stora
stora är små
fragmentariska stråk
lägg stråken till
rör vid det
stängda
i kärlek
till kärlek
för kärlek
era händer är förevigade
*
frapperas av
rappade väggar är ofta med sandpapperskänsla
med sandpapper sköljer du av stickor och grader
sandpapper
papper med sand
de vise
visa sträckte ögon in i stjärnhav
förenades med ögonens ursprung
kärlekens händer
de vises ögon var och är
blommande
klangskålar
regnbågslotusar
ljudar i midvinternattens bloteld
de skrev tecknen på papyrus med svart bläck
vad är det svarta bläcket frågar du dig
det svarta bläcket är nattens svarta
är mörkret
vad gjorde de
vad gör de
de strör sand över
vad är sand frågar du dig
sanden är stjärnstoff
tecknen synliggörs
de plägade även strö ut sand över vita ark
papper
samt läsa mönstret
älskade sandmandala
bred ut dina vackra vingar
flyg min själ
bliv smycke i öknens fårade
tårade
ansikte
jag frapperas av hur jag ofta förs bakåt
helt oförberett
plötsligt befinner jag mig på i en julgansplundring
tjugondedagsknut
nej, jag tyckte ej om dessa tillställningar
det var för mycket folk
för rörigt
kände mig bara klumpig och ful
så hör jag sången: en riktig påse vill jag ha till jul, kanske till och med: en riktigt duktig påse vill jag ha till jul, detta var den sång vilken ledde till att vi fick en påse med godis
så var festen slut
kan uppleva hur befriande det var att komma ut
hur luften sveptes om
eller mer klar mötte ansiktetdet var verkligen att sköljas av
ungefär är upplevelsen att liknas vid att släppas ut från fängelse
instängdhet
fest borde ej ge känsla
av instängdhet
fest borde ge känsla av friglädjefrapperas
fragmentarisk värld
så ser jag helt plötsligt och lustigt ett flipperspel
hur det dras i spakar och bollar skjuts iväg hit och dit
frågan är vem håller i spakarna.
*
(asken)
i
dagen
släcktes
snögnistrande
eld brinner vitlågande
inom
vindar
är hand
en stund rodnade kinder
ögon strålade
levande
i ögonskålar
sände
kristalljus
drömde
kan ske
en
din hand
skakade ask
kastanjettask
sticka rörde plån
plånade ut
gnistor vaknade
tände sjutusensjuhundrasjuttiosju ljus
lade mig
inom
det går säga inom
det vilket är inom är utom
det vilket är utom är inom
det går vara utom sig av glädje sorg vrede av källflöden
då viskar utom kupa dina händer runt mig
då knackar utom mjukt på dörren;
jag fryser låt mig komma in
småfolken kallades kallas de
i det inre verkade de
jordemoderns sökte deras hjälparhänder
så steg de ut
eller mer in i världen, jordvärlden
många bilder har givits mig av detta med delen, delar
ett slags sektseende
sekteristiskt seende eller livsmönster
du hör det du vill ser det du vill gör det du vill utan att medtaga din vilja människa
du väljer att filtrera ut dig
utsöndra dig
till
sekret
varför vara sekretet
göra livet till sekret då du är pärlljus
varför förneka dig urålders visdom
*
fukta dina läppar med morgonkyssen
uttala rosenbladens doft
in i vinden
öppna dina händers ögonljus
*
söker du dessa ord
sekt sekret
då närmar du dig sigill och vad annat är rosenorden
hjärtdalen, gården, templet är vackersånger skapande ljudande tillsammans, så söks de omvandlas till sessenser eller sentenser vilka är sekret i bemärkelsen utsöndringar, filtreringar av sekret/sigill och detta skeende är sekularisering och det i sitt väsen är oändligt vackert då det ej frångås sekretet i bemärkelsen sigill
var en vacker skriftrulle
bär ditt sigill med stolthet
ditt sigill är
din krona
*
dagen vandrade
stilla
stillstegad
stillstegad vitgnistrande
snö är vilket jag så starkt upplever ej vit
snö är gnistrande stjärnstrålar
healing
helandeljus
ser du strålarna huru de strålar
spjut
spetsar
utgående från en punkt i mitten
det är navet
navet är det i hjulet
ser du färgernas prismaljus
prismastrålar
regnstavar
stavar regn
stavas regn
regn
ja det stavas så
rain
raindropp
regn
rörande enande gränsbefriande närande
ärande
nära
i kärlek
ser du färgernas prismaljus
prismastrålar
regnstavar
hör dina ögon ljusvandringen
ser dina öron
klangstegen
hörsammar du
din
väg
ditt
namn
nära ande möter nod
du står i cirkelns ljusmitt
strålar är trådar väver kokongvagga
vagga ditt inre ljus i dina fingrars flätade vävande svar
snö gnistrar
i klara färger
stjärnöar synes i himlar
nu i snöland
tusende oblater har seglat vida ned
för att så är deras
oblatsviljan
saxen klipper eller
fingrar rör vid oblater
blad klippes upp
formas
gestaltas
i
kärlek
till
kronblad vikas upp av oblater
bjuder stegen inom
du står i cirkelns mitt
i snölotus
står du
med bara
fötter
fotsteg
i
kärlek
för
denna dag vilken var
tomtens dag
stjärnor gnistrar släden far
månmoder ler i kärlek
i skådande kärlek ser hon barnens glädjedjup
huru barnen bugar sig i glädje
pappersvingar flyger
röda gröna band
till dig
skänker jag
snören lockar sig skiner glänser
kan ske är de porlande skrattglädje
så vikes gåvan upp
barnet tar emot
leker
leken är barnets tack
tack är barnets lek
tomten kom
till dig
till mig
slingor synes i himlaländer av vad
av kälkens stjärnströdda rimfrostband
röda dukar
röda kulor
i ditt inre andas sommaräng manar dig till
andas lugn
lugn i kärlek
är du
stjärnor
änglar
granen doftar i husens härdar
doft av
gran
lyfter andning ur tyngd
i toppen strålar spira
spira
spira
vackra
liv
så blir allt tyststilla
i aftonen lyfte jag stegen in i händer
lindade sjalar om
marker viskade
kom
begav mig ut i snöländer gnistrande
anade djurens nära
där mellan träden
stenarna
allt skönjbart
fragmentarisk värld
fragmentarisk världsbild
var ord vilka strök mina ögon
ögon strötittar
partiklar
möter
enstaka
stakande
stakande
ögon söker se sammanhang
i vandringen är det åter uppenbart hur människan söker se detta urskilda, utskilda, vara delar; ett träd, en gren, en människa, ett djur, en växt; det blir en fragmentarisk världsbild. det är ej en negation ty då solen möter dina ögon måste du kisa ibland, då silas alla intryck och sammanförs då du förmår se det jag ser i vandringen, aftonvandringen: det är det positivt gränslösa, i den upptäckten suddas det enskilda ut och övergår egentligen i det totalt enskilda, den fragmentariska världsbilden upphör och övergår i den egentliga fragmentatiken
det är vackert vandar i vinteraftnar med kyla
stegen sjunger
det är markant höra tonerna förändras i kyla samt i tö
det är fascinerande
allt är förändring, detta utan att lämna det vilket är
stegen är mina men de förändras
markerna är markernas men de förändras
ändå är vi alltid i
inre organ är i
är utanför
jag är övertygad i att eventuell mötare av dessa ord ser det jag skriver
så knackade de på många dörrar
doften vilken mötte var ej
snålblåstar ven genom springor
rösterna
bakgrundssorlet var gällt
visst kunde de ha fyllts av vemod men de visste
och godheten mötte dem och förde dem till ett bergsrum
en grotta
ett stall säges det vara
strålande stjärna i himlahänder
denna stjärna
ser du strålarna från ovan möta nedan
från nedan möta ovan
norrsken
sydsken
vävsken
kokongen lindas av
upp
hon vaggar barnet i sin famn
hon vaggar hjärtat i sina händer
flätade korgar
av
kärlek
så vacker är denna bild, andas den
lev den
sjung den
ditt spö är en vacker vandringsstav
en klangstav
är din kropp
kasta linan
utan krok och se linans ljus
då vet du
styrkan av det spröda
det sprödas skönhet i styrkan
subtila fingrar
fragil rörelse
insiktsljus
i inspirationsandning
intuitionsljus
av imaginationsandning
var i din människogärning en blommande ros
tolv är de
i ring
tolv konungar
helgade män
tolv gemåler
helgade kvinnor
samman är de i är
av genom i till för kärlek
kärlek är ett vackert skapande hantverk
lyssna med dina ögon
se med dina öron
tala med ditt hjärta
viska med din röst
vinden svarar
i alltets
röst
*
i småfolksdalen samlades de
ja de kallades av männikofolken för småfolken
kan ske kom det sig av
egentligen var småfolken storfolk och
egentligen samlades de i storfolksdalen
kan ske kom det sig av
av vad kallades de småfolken
med plirande godögon log de; människan vet att vi lever inom deras hjärtvingar
ja så är det ibland anar människofolken det de inte vågar vetatro
i småfolksdalen samlades de
ja, det kallades så av människan
egentligen var det i storfolksdalen de samlades och
egentligen var det i hjärtdalen de samlades
de var lite bekymrade
det var så mycket ris och sly kastat huller om buller
det var inte lätt följa stigarna lagda
växterna sinade i sina markhänder,
ljuset skuggades och ändå var ljuset skuggan och skuggan ljuset
djuren hade svårt följa stråken
strängarna brast vid vidrörandet
strängarna brast med smärtklanger
vingprydda skönjde ej sjöarnas hov
nu hölls det rådslag i hjärtdalen
vilka var de
de är alla de vilka värnar om
vilka ständigt söker förtälja det glömda
så länge har deras tilltro till människan levt och lever
i denna juldagsnatt var de samlade
vandrade från här och var
från var och här
eldar brann i ring
var och en av dem satt med en sten i hand
ja de gråtande stenarna hade de burit med sig ty de visste
visste det ord ej förmår synliggöra
en efter en lyfte de stenen i sin hand bad den förtälja
detta låter grymt men de uttalade stenens ord lade den i eldens famn
i eld steg ur sten den vackraste fjäder given av eldfågel
fjädern hölls av hand
målade bladens sanna
så talade varje sten ur hand
i hjärtdalen samlades de i julenatten
förtäljde smärtans vägar
plågans vägar
vid varje lyssnat ord
steg helat väsen
blad fram
i hjärtdalen synes
eldlotus andas
ris och sly
upplöses med djupbefriande suck
stigar lagda klarnade
i markhänder steg drömsaven
ljuset såg skuggan
skuggan såg ljuset
så strömmade de in i varandeett
etthet
stråken lades till strängar
klanger ljöd vida
sjöarnas hov sträckte händer vida
vingprydda flög in i sjöhovens händer
i hjärtdalen hölls rådslag
vilka var de
vilka är de
de är alla de vilka värnar om
vilka ständigt söker förtälja det glömda
deras tilltro till människan har levt och lever
har gjort verkan och nu skönjer de svarandeljus
i denna juldagsnatt var de samlade
vandrade från här och var
från var och här
eldar brinner i ring
frön är sådda i
människans bröst
värnandefolken är i dessa stunder
trädgårdsmästare i ordets sannhets ljus
de väntar icke längre med sina handgärningar lyfter de
hjärtats ord in i spirande
gläder sig med människans sakta vaknande minne av är
ära vare ljuset
vare värmen
ur ditt
bröst
gudomen gläder sitt ansiktsljus
genom ditt ansiktsljus
ty ditt ansikte är
gudomens ljus
ty gudomens ansikte är
ditt ansiktes ljus
tänk med din hjärttanke ljus
vårda med din hjärthand värme
så är livet en
blommande
hjärtdal
små är stora
stora är små
fragmentariska stråk
lägg stråken till
rör vid det
stängda
i kärlek
till kärlek
för kärlek
era händer är förevigade
*
frapperas av
rappade väggar är ofta med sandpapperskänsla
med sandpapper sköljer du av stickor och grader
sandpapper
papper med sand
de vise
visa sträckte ögon in i stjärnhav
förenades med ögonens ursprung
kärlekens händer
de vises ögon var och är
blommande
klangskålar
regnbågslotusar
ljudar i midvinternattens bloteld
de skrev tecknen på papyrus med svart bläck
vad är det svarta bläcket frågar du dig
det svarta bläcket är nattens svarta
är mörkret
vad gjorde de
vad gör de
de strör sand över
vad är sand frågar du dig
sanden är stjärnstoff
tecknen synliggörs
de plägade även strö ut sand över vita ark
papper
samt läsa mönstret
älskade sandmandala
bred ut dina vackra vingar
flyg min själ
bliv smycke i öknens fårade
tårade
ansikte
jag frapperas av hur jag ofta förs bakåt
helt oförberett
plötsligt befinner jag mig på i en julgansplundring
tjugondedagsknut
nej, jag tyckte ej om dessa tillställningar
det var för mycket folk
för rörigt
kände mig bara klumpig och ful
så hör jag sången: en riktig påse vill jag ha till jul, kanske till och med: en riktigt duktig påse vill jag ha till jul, detta var den sång vilken ledde till att vi fick en påse med godis
så var festen slut
kan uppleva hur befriande det var att komma ut
hur luften sveptes om
eller mer klar mötte ansiktetdet var verkligen att sköljas av
ungefär är upplevelsen att liknas vid att släppas ut från fängelse
instängdhet
fest borde ej ge känsla
av instängdhet
fest borde ge känsla av friglädjefrapperas
fragmentarisk värld
så ser jag helt plötsligt och lustigt ett flipperspel
hur det dras i spakar och bollar skjuts iväg hit och dit
frågan är vem håller i spakarna.
*
(asken)
i
dagen
släcktes
snögnistrande
eld brinner vitlågande
inom
vindar
är hand
en stund rodnade kinder
ögon strålade
levande
i ögonskålar
sände
kristalljus
drömde
kan ske
en
din hand
skakade ask
kastanjettask
sticka rörde plån
plånade ut
gnistor vaknade
tände sjutusensjuhundrasjuttiosju ljus
lade mig
inom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)